Senaste kommentarerna i forumet

Jag har ju skrivit vid några tillfällen att det går bra med alkoholen. Det gör det, inget sug precis, men jag är sååå trött på dagarna. Sover så gott om nätterna, men har så svårt att komma igång på dagarna. Vissa dagar, som idag, är det som att jag inte kommer igång alls. Måste skriva listor på allt som ska göras, både på jobbet och hemma. Det som inte är uppskrivet där, blir inte gjort. Skulle kunna sitta (alternativt ligga) i soffan större delen av dagarna. Jag kommer iväg och tränar eller är ute och går, och det är ju bra, men jobbmotivationen och aktivitetsnivån där är minimal... Känns lite surt, innan var det sådär eftersom jag var trött pga att jag sov dåligt, nu sover jag men är trött ändå. Fattar att det kan vara någon efterreaktion på alkoholen, men hur länge ska detta isf hänga i? Eller är det någon vanlig hederlig novembertrötthet? Och dessutom, när eftermiddagströttheten kommer så kommer också sockersuget, mata tröttheten med snabba kalorier, pigga upp mig en stund och sen trött igen.

Tänker också att det här att alltid vara närvarande tröttar. Har skrivit det tidigare också, men vindrickandet var ju ett sätt att koppla bort vardagskänslan, nu blir det ingen bortkoppling... Ååh, vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget, men trött är jag...

Ett gnälligt inlägg, känslorna varierar snabbt :/

Bra att du har tagit steget. Det är ju värst i början. Bara man är inställd
på att det ska gå. Själv tog jag 10 återfall på två år, nu har jag varit nykter
snart 3 månader. Första, andra återfallet klarade jag av men sedan blev det
snabbt en nedåtgående spiral som du skriver. Fattar inte att lever för sista
gången drack jag nästan 9 månader varje dag och även nätter. Fick läggas in för
avgiftning. Jag nådde min botten och blir alldeles förskräckt bara av att tänka
på alkohol. Jag jobbar mentalt med mig själv varje dag med att ändra sitt tankesätt.
I början tyckte jag synd om mig själv som inte kunde vara social och se andra dricka.
Så tänker jag inte idag, det är inte synd om mig jag kan bara inte hantera alkohol.
Du har stöd härifrån. Jag tror min räddning har varit detta forum.
Önskar dig all lycka
Konstnären

har jag aldrig varit med om men kanske är ngt nytt! Då hoppas vi att det dyker upp, trist annars att behöva skriva om allt...

Härligt. Idag räknar vi 42 dagar och kvällar utan alkohol!
Energi....gör saker som inte innan. Kan ju bero på att man inte sitter med nappflaskan...får lite tid över till annat.

Ha det bra...kämpa på!

säger även jag.
Att skriva här för att reda ut varför man dricker och hur man kan härda ut när prövningarna kommer är till stor hjälp. Själv slutar jag inte förvånas över hur lika varandra vi är oavsett bakgrund, ålder och. socioekonomisk status.
Nu är du här. Det är bra.

för ditt välkomnande och ditt svar Kerran!

Jag skrev ett långt nytt inlägg, som svar på din kommentar, men fick upp att den skulle granskas av admin!? Så vet inte om den kommer att dyka upp, det var ett par dagar sedan...

Brukar det bli så? Eller ska jag skriva om svaret?

Kram

Som säger välkommen in! Du verkar var tydlig klarsynt och bestämd, och det är ju bra!

Stort lycka till!

Hej Abel
Välkommen hit. Här hittar du väldigt mycket information om är nyttig. Inget är påtvingat utifrån utan skrivet av riktiga människor som är/har varit i samma situation som du.
Att skriva på "sin" tråd är bara det en ventil.
Smyga, må dåligt och missköta det mesta är en belöning som alkoholen ger dig.

Kämpa på!

fina ni som svarar här fast jag inte har ork att skriva i andra trådar än min egen. Har nu sovit så gott och nyktert i vad, 9 dagar, att jag låg sömnlös i natt. Men bara vaken, inte svettig, inte fylld av ångest, bara vaken.
Har uppenbarligen sovit i kapp och behöver inte längre gå och lägga mig klockan 10 för att orka med allt. Städat i helgen har jag gjort men på ett annat sätt, inte på det där jagade ångestfyllda sättet där jag liksom desperat försöker hitta ett värde i mig, där jag måste göra en massa präktiga, duktiga saker för att få existera i denna familj utan på ett lugnt sätt. Noggrannare. Jag har denna helg mitt i allt kaos som det innebär med sjuka barn och advent och allt haft små små ögonblick av komplett och total trivsel. Det är väl det som är lycka, när man bara mitt uppe i några sekunder bara är ett med nuet och bara trivs. TRIVS! Det har jag inte gjort på länge.
Tänker mycket på det här att alkohol är en depressiv drog. Läste en undersökning om att serotoninnivån sjönk med 75% för kvinnor om de drog i sig (en enorm mängd men i alla fall) fyra flaskor vin om dagen. 75%! Inte konstigt att ångesten är skyhög. Och det är så uselt och lömskt det där. Man känner sig deprimerad och tycker att det enda som kan pigga upp mig och humöret är vin och så är det det som är orsaken till depressionen. Även om jag legat på den i det här fallet moderata nivån av tre flaskor vin i veckan så är det klart att min hjärna påverkats på fler sätt än det uppenbara. Låt mig aldrig tro att livet blir roligare eller bättre med vin i igen. Jag vill faktiskt inte dricka något mer någon gång men är ändå rädd för att trilla dit. Har redan haft tankar på att det här går ju så förbannat lätt att jag kan ju inte ha några problem? Eller hur. Gudars.

Jag vet nu att det var en alkoholinducerad olycka som tog vår vän ifrån oss. Det gör mig så arg. Så onödigt. Bara 29 år.

Det är inte många som "super ihjäl sig", däremot dör många av olyckor i trafik o.s.v. direkt relaterat till alkohol. Kanske är det lättare för familjen att tänka att ens älskade dog i en trafikolycka än att denne söp ihjäl sig. Jag vet inte. Kan inte tänka annat än att detta inte hade hänt om min vän valt att inte dricka.

Fy fan.

Hej Sorgsen! Jag saknar dig och skulle bli glad av en rad. För just nu vet jag ju inte! Blev det konsekvenser av operationen. Är du död? Eller kände du dig lite inmålad med löftet om Gulbranna? Du ska veta att du hjälpte mig ganska mycket när jag var som värst däran. Och jag tror att jag förvaltar den gåva du gav mig ganska bra. Idag ser jag människor istället för att som förr bara titta. Men jag ser inte längre dig och det gör ont.

Fia

Så då var den då här! Har i och för sig aldrig haft något emot måndagar, men idag är dom förknippade med något positivt. Veckodagen...
Likt en nykär tonåring som räknar dagar i en ny relation. Varför räknar jag dagar och veckor? Kanske för att att det känns som en så stor uppgift och näst intill som en omöjlighet. Men det är det inte, det finns det många här som kan intyga, och er tänker jag fortsätta att låta mig inspireras av. Som du konstnären som helt plötsligt postar, och ger uppmuntran.
Jobbigt naturligtvis att det går upp och ner, och det har jag läst här inne flera gånger. Vissa har till och med skrivit att det kommer dippar, ofta vid 3,6 och 9 månader. Så du ska se att det kommer nog snart en lugnare fas igen Konstnären!

Styrka i vintermörkret till alla!

Tack Lilla fjäril. Vilken komplimang. Jag läser ju ofta andras trådar. Ja, hela tråden men på något vis har det aldrig slagit mig att någon kanske kunde läsa min. Och ännu mindre att den skulle kunna ge något. Men det är väl så vi sjuka är. Självföringande. Tyckte om att du vågade nämna mina utbrott bland det "goda " du räknade upp. För jag hade ju det. Utbrott! Har det fortfarande men i mindre grad. Inte lika ofta och inte längre lika banalt baserade. Idag attackerar jag inte heller direkt men är tydligare med vad jag känner. För hur ska folk kunna gissa det? Något jag nästan förväntade mig förr. Min man brukade lite elakt/ärligt säga att ; Nu tappar du fokus igen Fia, för nu handlar det INTE om dig.

Tack även m-m (Jo, jag ska lita på katterna, det är min maginstinkt) och fina (nu härmar jag mt, men jag menar det verkligen, inte för att mt inte skulle mena det. Äsch, ni fattar)) Santorini för att du delar tankar på det där lilla i livet. Det där lilla som kanske ibland drev oss över kanten. Du är väl min rollmodell. Som visade för mig att det gick att förändra.

Jag är inte riktigt där än, men jag känner att jag växer ikapp. Blir den där Fia som det var meningen att skulle bli. Den Fia som mannen och även en del andra tycks se i mig men som jag aldrig har gett en chans. Eftersom jag inte riktigt gillade vad jag såg.

Mitt näststörsta problem (Vi vet ju alla vad det största är...) är tempramentet, men jag börjar lära mig att lika lite som jag kunde skylla på vinet så kan jag skylla på det. Jag är moody liksom? Jo, vem är inte det?

Gårdagen gick bra. Mycket kärlek och ömhet. Men även mycket utmaningar, för det är det han gör min man; Utmanar mig och får mig att växa. Inte genom att frågasätt som en del partners tycks göra utan genom att roa och få mig utvecklas i egen takt. Igår hade vi ett samtal om Nord Korea som fick mig att tänka till...och bli lite imponerad för att mannen kunde namnen på alla som heter likadant. Så jag hänger kvar vid honom för han passar mig. Perfekt? Nej knappast. Han kan vara dryg och lite oåtkomlig i andras ögon. Men jag har också mina fel - precis som Santorini skrev om sig själv. Jag är inte jättesvag för dumhet. Jag är ofta arg och jag tycker inte om människor som inte förberder sig för att betala i livsmedelsaffären. Hur svårt kan det vara? Här står jag med varan X som jag vill ha. Men en stor överraskning när jag efter att ha köat ska dra upp plånboken/kortet. Vända och vrida, leta slantar i kuvert (pensionär) eller fumla efter kortet medans man nonchalerar kassörskan och resten av kön eftersom man pratar i sin mobil.

Det var väl dagens utandning!

Fia

Det vore väldigt synd om du chansade på att dricka kontrollerat.
Du har ju varit nykter 1,5 år det är fantastiskt bra.
Jag kan bara gå till mig själv. Tog nog tio återfall innnan
jag hamnade långt ner i botten och sist var nu i september.
Har nu varit nykter snart tre månader. Sista gången blev
avgiftning på sjukhus.
Tänk till i alla fall om det är värt det.
Konstnären

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

God morgon på dig
Har inte heller haft en nykter december på åratal. Det känns lite märkligt milt sagt.
Mådde så bra igår allt gick så lätt men idag känner jag mig låg. Det var väldigt vad
känslorna svallar när man blivit nykter. Det är som en bergochdalbana för mig i alla
fall. Alla känslor gråt smärta ilska har väl legat gömda i alkoholkapsel innan.
Så fort jag fick en motgång ett glas vin hemskt när jag tänker tillbaka.
Det stor en tom läskback i hallen som mannen ska åka och fylla på. Jag sa till honom
att köpa många julmust till mig, tyckte själv att jag lät ynklig på rösten. Va då
nu börjar tycka synd om mig själv. Livet går upp och ner och om 8 dagar har jag varit
nykter 3 månader. Hade inget val hade nått min botten.
Önskar dig en fin dag
Du är duktig med dina 3 veckor
Konstnären

Det är säkert som ni säger.

Är just nu på en semesterort, och det lockar att ta en kall öl eller några glas vin.

Känner mig spänd stundtals och längtar efter den sköna avkopplande känslan.

Så då har jag undrat för mig själv, om jag skulle kunna dricka måttligt?

Jag menar att man fått respekt för alkoholen och inte är kvar i destruktiva mönster?

Samtidigt har jag inte vågat prova, skulle vara en mardröm att falla in i okontrollerat drickande.

Har inte haft sådana här tankar, utan varit väldigt bestämd att aldrig mer dricka.

Förstår inte varför det kommer efter 1.5 år, är det vanligt?

Jag beklagar Markatta. Beklagar verkligen. Skulle så gärna vilja peta lite på din kind och säga att jag är ledsen för din skull. Men det blir bara ord. Du har rätt i att döden är överdjävlig. Mer än så. För det går inte längre att gå tillbaka eller rätta till det som gick snett. Och vi levande glömmer. När mina anhöriga/vänner har gått bort så har jag alltid tänkt att nu ska jag vara mer rädd om de som lever. Men redan efter ett par veckor så glömmer jag mitt löfte. Kanske är det det som är att vara människa? Men jag tänker på dig nu och är glad över att du inte är ensam utan har din partner. Vinet skulle göra ingenting för din sorg. Bara smutsa ner. En till kram får du härifrån.

Fia

söker tröst och stöd samt att du har din partner att dela den med är läkande i sorgen. En sorg som gör mer ont när en ung människa försvinner till andra sidan.

Ibland får jag för mig att vi som är i den här "branschen" lättare kan hantera vänners bortgång för att vi nånstans har blivit medvetna om att vi lever så nära gränsen genom det liv vi försöker leva. Döden blir en mer reell följeslagare på något konstigt sätt.Jag har flera vänner som själva valt att avsluta sitt liv här på jorden, de som gått bort som en direkt följd av alkohol och droger och de som varit nyktra och drogfria och dött en "normal" död och jag funderar ibland över om jag/vi möter mer död än andra människor ? Eller om vi är mer medvetna om den ?

Jag tror i alla fall att vi lättare kan ta hand om oss själva i sorgen för att vi lärt oss att ta hjälp av andra så vi kan lasta av oss det värsta. Och jag tror att vi lättare "...kan acceptera det vi inte kan förändra.." och har vi dessutom möjlighet att gå på begravningen så kan vi sätta punkt för det levande och enbart bevara det fina och glädjande i vårt hjärta.

Jag är själv i en ålder där jag nu kan se att livet inte är oändligt utan det finns en bortre gräns. Idag har jag ingen önskan alls att skynda på stegen till den gränsen genom att använda sinnesförändrande medel, jag vill leva så mycket jag kan tills mina dagar här är över. Lev idag har fått en starkare betydelse för mig. Jag gillar verkligen Tomas Tranströmers ord : "Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta." Jag kan direkt relatera till de orden genom det liv jag levt.

Och Ken Rings och Million Stylez's låt "Själen av en vän" kom i nära anslutning i tid till en av mina vänner som gick bort i drogmissbruk och den berör mig rejält än idag.
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ

Vi har idag våra val att göra.

Kram ♥

mest innerliga kramen till dig! Och glädjekram till att ni-två idag har varandra!
Hinner inte söka upp det "rätta" hjärtat nu - men tänker en hel rad till dig <3 <3 <3 ... / mt

ur forum-brorsan-Berras tråd:

Helgen innehöll även annat som breddade mitt medvetande, och att jag kände mig trygg i min egna övertygelse att jag svarade servitrisen igårkväll med att det går absolut inte bra med med en lättöl istället för en alkoholfri öl, en lättöl innehåller minst 6 gånger mer alkohol än den sämsta nollbiran på sina 0,5%.
Ge mig en ginger Ale istället, och så var dryckesfrågan inte ett problem längre, mer ett litet mörkt mullermoln över att baren inte hade sett över sitt sortiment av de alkoholfria alternativen, de skulle ju aldrig gå torsk på starkbiran t.ex, eller hur?

på dej Berra och tack för söndagsbetraktelsen. Jag kopierar det om nollbiran till min egen tråd - det där möter vi gång på gång. Bottennappet var i somras när vi hade valt fiskrätt beställde alkoholfritt vitt
- Vi har "tyvärr inte" alkoholfritt vin
- Vadå??? Vi drack ju Torres vita Natureo Free här förra sommaren....
- Ja, men de tog bort det för det höll inte måttet ...
Tyvärr hade vi i det ögonblicket inte kraften att tacka och gå. Det tror jag vi har nästa gång - vi blir alltmer förberedda. Ett verkligt steg bakåt på en restaurang i en klass som borde vara mycket välförsedd.
Ha en bra dag / mt

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

till din egen grej att skriva här regelbundet. Det kommer antagligen att öka din självinsikt (det blir tydligare och du kan gå tillbaka och se hur du tänkte tidigare) OCH så har själva handlingen ett värde i sig: du skapar en ny vana och den är din! Något du gör helt för din egen skull!

Hit kan du alltid komma med dina tankar, känslor och erfarenheter, med framsteg och besvikelser - och veta att här finns mänskor "känner igen" och "vet" vad det handlar om. Om fler skriver blir det mer utbyte och vi hjälper verkligen varandra genom att hålla siten igång.

Det borde ju vara minst dubbelt så många som skriver här jämfört med missbrukarsidorna eftersom det finns 3-4 medberoende runt varje missbrukare. Så är det inte - vi är nog ofta för trötta och uppgivna....

En sak till, själva kärnan: det viktigaste är att du tar hand om dig och ditt liv. Försök lägga fokus på det i stället för hans drickande - vad gäller hans drickande är du maktlös (smärtsam insikt) men du har fler val än du kan se idag. Styrkekram / mt

Tack så mycket kloka mulletant! Jag har läst lite i din tråd men inte allt. Vilken resa du har gjort! Tänk om jag kunde bli lika stark som du! Jag och min sambo har varit i hop i över 20 år och allt har blivit en vana. Man tänjer på gränserna och accepterar mer o mer. Jag har varit en mes som inte har vågat sagt i mot honom el sagt att det får vara nog. Inte förren nu har jag vågat sätta ner foten och ifrågasätta honom. Det tog över 20 år!! Men jag har långt kvar än,vet inte om jag någonsin får kraften att förändra mitt liv.Men jag håller med dig att det hjälper lite att skriva och läsa här.är glad att jag har hittat hit! Skickar en stor kram till dig snälla mulletant<3