Senaste kommentarerna i forumet

att vi slutar tänka på våra lågvattenmärken, det mår man bara dåligt av. Man kan dra sej till minnes om man nån gång skulle få för sej att man kan dricka igen. Men jag mår bara dåligt att tänka på dom värsta tillfällena. Jag skulle vilja glömma och sudda ut men för varje nykter dag tycker jag att jag sonar det. Tyvärr finns det semesterresor jag inte ens vill tänka tillbaka på, jag skäms för mycket. Istället tänker jag på dom jag varit nykter på. Tyvärr alltför få men fler såna ska det bli.

Gläd dej åt att du ändrat livsstil och var stolt istället!

som gör att diskussionen kommer upp varje dag? Hur skulle det vara om du gjorde klart för papegojan att dethär är för gott? Har du gjort det klart för dej själv? För din historia säger väl att du inte kan dricka igen eller? Det är det du måste inse. Då tror jag papegojan tystnar. Nu är jag en obehaglig sanningssägare, jag vet, men det är väl det vi får tåla här eller? Och jag vågar tyvärr slå vad om att det inte går att dricka på en fest utomlands och sen komma tillbaka till ditt nykta liv. Historien har visat det för så många, också för mej. Jag föreslår att du jobbar på att till fullo acceptera att du inte kan drickaalkohol igen utan att falla tillbaka. När du accepterar det och slutar tycka synd om dej för det också, då flyger papegojan iväg. Det var nån som beskrevd et så bra här nyligen att den som är allergisk mot nötter sitter inte och grämer sej över det eller försöker och försöker. Man får acceptera att vissa saker inte fungerar. Och vad är det egentligen att sörja över, det går så mycket bättre utan alkoholen, allting.

Måste få ner mina tankar. Försöka förstå hur allt hänger ihop. Hitta ledtrådar om varför jag är litet annorlunda. Varför allt blev så fel. Fast mina föräldrar redan i sig anses som annorlunda, så mycket kommer väl därifrån. Åh, vad jag har försökt att passa in, men jag måste nog ge upp den biten. Acceptera att även jag har en plats här oavsett. Det hade varit så lätt att begrava sig i A. Förmodligen hade jag gjort det också utan min familj. Mitt nästa projekt är att försöka bjuda in. Inte backa när någon kommer nära. Försöka slappna av och strunta i att ibland säger jag fel saker vid fel tillfälle. Det gör väl andra också, eller? Det är konstigt, en "olycka" kommer sällan ensam. Så många som mår dåligt just nu, är sjuka eller annat knas. Suck, det hade varit så lätt att fly, slippa känna annat än självvållad smärta. Men det finns en hake med allt, så jag stannar kvar och känner efter. Imorgon bär det av till terapeuten igen. Känns inte lika jobbigt som förra gången. Det är väl positivt.

den där alkisen! Är nu inne på tredje veckan nykter, och i stora drag mår jag bra. Men nu börjar den djävla papegojan prata om en stor fest utomlands som ska äga rum om ett par månader, och det måste ju planeras. Kanske kan jag dricka då och sedan återgå till mitt nyktra fina liv som jag har idag. Blir så djäkla trött på att diskussionen alls kommer upp, men den lämnar mig ingen ro. Hr Alkohol är listig, falsk och stark och verkar där i bakgrunden hela tiden. Brukar funka rätt bra när jag accepterar en dag i taget, men nästa dag dyker den djävulen upp och ska börja diskutera frågan igen. Någon som känner igen sig, och har ett bra svar på hur man får tyst på den faan?
Fenix

Håller med dig fördelarna överväger absolut. Kan berätta att mannen och jag skulle
gå ut och äta på vår kvarterskrog i går, och där har man lullat omkring en hel del.
Minsta intaget för min del har varit en flaska rött till maten och alltid kaffe och
avec. Har inte satt min fot där sedan jag blev nykter. Men det gick bra beställde en
citronsoda och mannen en stor stark. Kände ingen lust till alkohol. Gamla gänget var där
och jag kan bara säga att vad man ser och hör när man själv är nykter. Ett jävla
gaggande, saker ältade om.
Bra av dig med after worken. Nästa vecka 5 månader.
Ha det bra
konstnären

Läste om ett taget fall här på forum och blev ledsen. Ville skriva något klokt men inser att jag inte kan. Började istället tänka på mina egna lågvattenmärken. När jag gick ner på krogen i huset där jag och maken bor. En vardagskväll när jag fått "oväntade gäster" och behövde köpa en flaska rödvin, vilket gick bra till ett mycket högt pris. Krögaren som bara ville tjäna pengar skäms jag inte för. Men den yngre servitrisen som var med fick mig att känna skam. I månader efter så kved min själ när jag skulle ut eller in i huset och hon stod där utanför och rökte. Den kvällen jag köpte vinflaskan tyckte jag mig se förakt i hennes ögon, men kanske var det bara sorg, kanske var hon en anhörig? Oro.

Minne två: Vaknar att en snäll kvinnlig konstapel lägger sin hand på min axel och frågar hur jag mår. Bra Tack! Att jag somnat på gräsmattan i parken i en tydligen provokativ ställning - som hade fått en barnfamilj i närheten att larma - berodde ju bara på att jag var utarbetad!!! Nu ville jag bara sola. En liten festlig picknick i parken som gick helfel eftersom jag fyllt två halvliters läskflaskor med vin som jag tutat i mig. Polisen var snäll och lät mig vingla hem. Skam.

När jag en dag på förra jobbet mådde så dåligt av abstinens så jag var tvungen att ta min medicin på toaletten. Medicinen var en liten flygplansflaska med vodka som jag burit med mig i åratal ifall att...men den dagen svepte jag den. Lågvattenmärke nummer tre. Ångest.

Fia

Kan bara hålla med dig, det är ju mig du skriver om. Jag är alkoholallergiger.
Sist jag drack i september varade min ångest över 14 dagar, gången innan 10 dagar.
Blev alltså bara värre och värre. Det som håller mig ifrån nu är just denna ångest.
Tänker inte bjuda in honom eller henne. Själv gick jag till läkare och trodde jag
var deprimerad men allt det där och självmordstankar berodde på en sak alkohol.
Känner mig otroligt fri just nu, inga depressioner, inga tankar på döden, jag vill
bara vara. Nästa vecka blir det 5 månader, kanske inte så mycket men jag är glad och
stolt. Tänk att jag var tvungen att riktigt kraschlanda för att inse. På något sätt
är jag glad för det.
Ha det bra
Konstnären

Hej!
Det är första gången jag är inne på denna sida. Har kommit på att jag är beroende. Läst precis ditt inlägg om att prova dricka ibland trots det du gått igenom. Hoppas mitt inlägg hamnar rätt nu. Är inte riktigt säker på hur jag skall göra.
Låter som en vansinnig idé! Varför utsätta sig för det? Varför skulle det vara så viktigt att dricka? Fattar inte det faktiskt.
Själv vill jag bli helnykterist och aldrig mer ta ett glas dryck med alkohol i. Hur jag skall komma dit vet jag inte ännu.Förhoppningsvis får jag stöd via denna webbsida.

Åter ny vecka. Min resa till Danmark kryper närmare. Vet ni, jag är inte orolig längre. Det kommer att gå bra.
Jag är mest arg och irriterad. Trött, men kan inte somna i tid ändå. Jag var snäll och rätt glad när jag drack. Och jätte trött förstås. Och bakis. Det saknar jag inte. Orkade inte tänka så mycket. Nu är jag arg och missnöjd. Har inget tålamod. Vet inte om det är så här jag vill leva. Nu menar jag inte att jag ska bjuda in A i mitt liv igen. Det ska jag inte. På den punkten är det kört och det har jag accepterat till fullo. Kanske är det en 40-års kris som tågat in i mitt liv. Hade ingen när jag fyllde 30, så det är väl dags. 30 var underbart att fylla. Det var som att kliva ut ur en dimma och för första gången se, alltså verkligen se människorna omkring en. Jag har mycket eländigt mående i bagaget. Men här jag fortfarande. Min man mår rätt dåligt just nu. Både fysiskt och psykiskt. Jag har inte riktigt ork ännu att träda in med en kapacitet på över 100%. Jag gör det jag ska, men jag skulle behöva få ta igen mig litet. Jag, jag, jag... Det kanske ligger något i det min man säger, men jag måste ta hand om mig själv först, för att orka ta hand om alla andra. Förresten, vågade på mig en alkofri öl med popcorn i helgen. Det gick hur bra som helst. Inget sug överhuvudtaget och inget halsande av drickat. Nu ska vi få familjen på fötter. Vår kamp har börjat.

Hej. Är så trött på mig själv... Vaknar, ångest...tänker idag ska jag inte dricka vin. Men när klockan blir eftermiddag så vet jag att jag häller upp mitt första glas men kommer att tänka att jag bara tar ett glas. Men det kommer jag inte, jag kommer att dricka en halv bag in box. Så här har mitt liv sett ut i snart 3 år. Jag måste lägga ner. Tips på hur jag ska klara första dagen tack. Och anatbus, ja det har jag hemma men dricker på dom ändå...

var ljusare och inrymde trevligheter. Även om det mörka dilemmat kvarstår är jag övertygad om att varje gång vi låter det svåra ta plats i öppenheten, vrider, vänder, delar förtvivlan... så för det framåt. "När du möter clownen - vik inte undan med blicken" skrev vännen victoria till mig en gång, här på forum. De orden lever i mig. Så är det. / mt

från sitt medberoende är ett hårt jobb!

Melody Beattie definierar medberoende i boken ”Bli fri från ditt medberoende” (1990) så här: ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Jag har inte läst Carinas egen bok men antar att den är klart läsvärd.

Jag ser i Carinas blogg att det blir en anhörighelg i maj http://medberoendeinfo.blogspot.com/2014/02/anhorigworkshop-sthlm-9-115… Åk dit och delta om du har möjlighet. Arbetsmanualen kan du beställa redan nu och oberoende om du kan/vill delta i Stockholm.

Önskar dig en lugn dag! Kram / mt

För "alla andra" varar en normal bakfylleångest 1-2 dagar, för dig och mig en vecka, och man kan undra, vad är det för fel på oss?
Och jag tror på en del av den är precis som du säger, vi ställer (för?) höga krav på oss själva.
Vi tillåter oss inte att få göra fel, inte för många och inte för stora, eller inga alls...
När andra vispar bort alla fyllgrejor de har gjort som en fluga på armen, då genomborrar ångesten oss som en gigantisk korkskruv oss underifrån.
Vi bara väntar på att den till slut ska skruva sig genom huvudet och göra slut på det hela, men det gör den aldrig.
De säger att tiden läker alla sår, och visst de gör den väl, det mest intensiva bleknar väl med tiden, men helt försvinner den aldrig.

Jag har förstått att detta är inte normalt, det är sjukligt...på gränsen till att man tvistar över på den psykiatriska vägen.
Nästa fråga är den helt obesvarade, VARFÖR?, några av oss har det i oss från början, andra utvecklar den med tiden, och alkoholen tar fram den i oss allihopa, mer eller mindre, korta eller längre tid...

Orättvist?, tja livet är inte rättvist, vissa är rika andra är sjuka, en del är långa andra är tjocka, och kombinationerna däremellan är oändlig.
Återigen så hänvisar jag till en nötallergiker, klagar han eller hon på att det är orättvist, ja kanske till en början, men sedan, en vana och
hon/han är observant på att hon/han inte ska utsättas för det igen, rättvist eller inte, men man kan inte tvinga bort sjukdomen, de har lärt sig att leva med den istället och undviker framtida konfrontationer som faktiskt kan döda dem.
En person med svår ångest kan vara suicid, dvs självmordsbenägen och det kan döda dem, same same...

Men för att återgå till mig själv, jag kan inte tvinga bort fylleångesten, inte heller lära om den, inte nöta ut den osv.
Jag vet när den kommer, och den kommer BARA efter det att jag har druckit, all annan ångest är fjäderlätt i jämförelse.
Det kan låta lätt, men det är det inte, det skulle vara som att säga till en tjock person att det är väl bara att sluta äta,
eller säga till en rökare att det är väl "bara" att sluta röka, eller som att säga till vem som helst att sluta andas förih..vete.
Det är inte lätt, men vissa av oss verkar inte vara som gjorda för att kunna dricka alkoholen, vi är alkohol-allergiker,
eller låt oss säga att vi har utvecklat en sådan, nej det är inte heller rättvist.

Oavsett VAD vi nu har gjort på fyllan, så blir det en ångest, det kanske stämmer det de andra säger, ingenting hände..
Men vad spelar det för roll, hjärnan har bestämt sig att de har fel, de var ju också fulla, hur skulle de kunna avgöra vad som var rätt?
Drömmar (mardrömmar) och verkligheten vävs samman till någonting overkligt verkligt, och man vet inte vad som är sant eller inte.
Det verkar mer som om hjärnan i oss har bestämt sig för att vi ska straffas för det vi gjort kvällen innan, oavsett VAD.

Och vad kan vi göra åt det?, absolut ingenting, våra bakfyllehjärnor är funtade så, de blir sjuka av baksmällan, mentalt illamående?
Acceptera?, tja vad har vi för möjligheter annars?, att älta det fram och tillbaka lyckades vi ju inte så bra med.
Det som är dolt i smolk blir inte klarare av att vi försöker analysera sönder det i småbitar, ofokuserade bilder kan aldrig bli skarpa.

Gjort är gjort brukar jag tänka, det går inte att gå tillbaka i tiden och göra det ogjort, det kan jag acceptera.
Men...jag kan förändra framtiden, att inte göra det möjligt att i fortsättningen skapa mera interna hjärnspöken i form av bakfylleångest.
Det kan jag göra, det kan jag själv bestämma över...det enda som behövs...är att....acceptera...att jag har en form av....allergi.
Och vips så har jag uppfunnit en ny sjukdom, alkoholallergi, jaja skratta ni andra, men varför inte...

Tänk på att alkoholen får dig att...
må illa, spy, kräkas eller vad du nu vill kalla det för.
Gör dig omdömeslös...(missbedöma ett övergångsställe, pang boom)
kan göra dig medvetslös...(somna i en snödriva (frysa ihjäl), kräkas i sömnen(kvävas till döds)
får dig att ta andra droger...(då är rökning en ganska lindrig sådan..)
snubblar,ramlar och slår dig, trampar snett, skär dig och sticker dig på vassa saker...
Gör dig aggressiv, munhuggs, slåss och hamnar i diskussioner.
Missbedömer, tar bilen på fyllan, får ta emot eller är den som misshandlar andra.
Sociala påverkande, otrohet, gräl, svartsjuka, barn som far illa.
Ekonomiskt, taxi, krognotor, slip'ar ifrån okända barer/klubbar.
osv, osv...

Jämför det med pollenallergi som kan vara nog så j.vlig, det är ju ingenting emot vad en alkoholallergi kan skapa.

Men vår ångest går ju faktiskt att undvika, till skillnad mot en pollenallergi som återkommer årligen.
Jo vi kan faktiskt välja, vi kan fortfarande gå på krogen, äta en bit god mat, njuta av socialt umgänge osv.
OCH, vi kan välja vad vi tar i våra glas, och vi kan välja vilken typ av droppar som ska passera våra läppar.
Vi kan säga nej, och inte tillåta alkoholen göra en våldtäkt på våra sinnen, vi har vår fulla frihet att få välja.

Varje gång man tror sig att det har gått över, så är ett glas vin som att hälla olja på sin glödande ångest,
ibland kväver den det, men för det mesta så tar det husihelsike.

Jag känner det som att köra bilrally i 200km/h på en isad skogsväg en natt, du har full kontroll på bilen, du har ett bra handlag med underlaget,
du känner väl till vägen, allt funkar tills det dyker upp en oväntat hinder, en grop, ens sten, en älg, ett rådjur, en räv, ett nedfallet träd,
och det går åt hel..te, har du tur så överlever du, har du lite mindre tur så dör du, har du riktigt j.vla osis så sitter du förlamad som ett kolli i en rullstol för resten av livet, det mina vänner, så är det att vara drabbad av en riktig bakfylleångest.
Jag kör inte rally längre, håller mig lugnt i högerkörfältet i en fart som jag klarar av att hantera, oavsett hindren längre fram.

Berra

Det är precis hur viktigt som helst att räkna dagar, timmar, kvällar eller vad sjutton som helst, bara så stort tidsmått man på förhand tror sig klara. Trava dem sen i en prydlig hög på varandra så skall du se att en motvikt skapas till suget!
Det där med att se ölen eller vinet i butiken, jojo, det är väl nästan som att tvingas inse att man måste lämna bort sitt gosedjur till andra. Varför skall de få något jag så länge haft till mitt...
Det gäller nog min vän att ibland sätta "tagelskjortan" på. Sen är det skönare att byta till något mjukt och rart igen!
Ett skämt men med inslag av fullaste allvar.
Jag är glad för din skull att du klarat dessa dagar och situationen i butiken också!
Släpp inte taget, det är bättre dagar i sikte. Natti, Mm.

Om det vore möjligt skulle jag hjälpa till med att lyfta av dig sånt som plågar dig när du ser en man du delat livet med, bara glida iväg längre och längre bort. Kom ihåg, du har din självklara rätt till dina val för dig och ditt liv. Jag lider verkligen när jag via dina ord manar fram bilden av det du möter nu i mötet när du kommer dit. Det ÄR förfärligt att se hur spriten rycker en människa bort från sitt värde och sammanhang.
Som jag sagt tidigare, jag blir rörd över hur fint du ändå ser på honom som människa fortfarande. En människa i vanmakt, i händerna på den fruktansvärda och så ofta förnedrande spriten effekter. Men min vän, du kan inte rädda honom och du är själv så nära förknippad med honom att det enda du först av allt måste fortsätta göra är att ta hand om dig själv nu! Det viktigaste först, nu är det du i allra högsta grad. Hur svårt det än må kännas, inse att du inte denna gång kan rädda honom, men hjälp behöver han absolut. Om han ännu är mottaglig för det, från någon.
Jag ville bara skriva ett par rader för att säga att det är många här som vet så förfärligt väl hur det kan se ut, har sett ut men också hur det kan komma att se ut. För den som slutat dricka, dit jag hör, är det som att försöka se sitt liv på ett nytt och annat sätt. Vet du, det måste var och en göra i första hand, se om sitt eget liv. Sen kan man finnas till, vid sidan av men aldrig i stället för, hur gärna man än ville det i bland.
När det gäller spriten är det livsavgörande att fatta det, fatta att det handlar om liv och död. När jag läser det du skriver blir jag lättad över att du är klar över att du inte skall falla till föga för känslor av medlidande gentemot honom som situationen har blivit nu, trots att det ser ut som det gör. Det skulle tyvärr sannolikt bara förlänga det oundvikliga och skada dig ännu mera med ytterligare besvikelser.
Jag önskar dig all styrka, visdom och erfarenhet från dina vänner i livet och här från dem på Forumet. Många här vet. Lyssna på dem, tro på det du gör. Jag läser det du skriver, berörs och fylls av många egna känslor. Tycker om det, kan du fatta att det hjälper också mig i mitt beslut om fortsatt nykterhet. Så fint att du vill dela med dig av denna del i ditt liv till andra.
Jag önskar dig allt gott och goda krafter till morgondagen.
Stå på dig, annars gör någon annan det... som det heter.
Kram. Mm.

Tack snälla för alla fina svar.. I dag är min 6e vita dag. Känner mig stolt, men samtidigt tom. Känner mig rädd att trilla dit igen, men har gett mig själv en sista chans att hålla mig borta från skiten, annars blir det ett möte som gäller. Det värmer så otroligt att läsa vad ni skrivit, trodde inte det skulle förändra något men det har verkligen stöttat mig! Även att jag är medveten om att det finns många själar där ute med likasinnade problem blev jag ändå förvånad över att ni känner igen vissa av mina mönster, och så också jag när jag läser vad ni skrivit. Tack! Är så otroligt tacksam över att inte behöva känna mig ensam i min situation. Jag blir så glad av att läsa att vi alla är värda ett liv utan alkohol, att det är lycka.. för just nu känns det verkligen som en sorg om jag ska vara ärlig.
Nu har det inte gått så många dagar ännu, men har någon erfarenhet av när det jobbigast suget går över? Var inne i mataffären i går och fick ett otroligt starkt sug att köpa några öl..bara några, fick verkligen stålsätta mig och skynda där ifrån..det måste väl gå över, eller iaf bli bättre!
Tack igen! och kämpa på alla fina människor!
Filosofen

HEJA DIG och grattis till månaden! Starkt jobbat!

Jag har läst här att det ofta är som tuffast/många får svackor vid nykter 3 dagar, 3 veckor, 3 månader - och du kanske haft din 3-veckorsdipp nu månne? Själv hade jag en rejäl svacka i veckan då jag var nära att återgå i gamla beteenden (men lyckades stoppa efter 2 glas vin 2 dagar i rad) och det slog mig nu i efterhand att det ju är precis nu det är just 3 månader sedan jag på allvar förändrade mina alkoholvanor och nästan slutat dricka helt. På ngt sätt blev det lite lättare att hantera alla jobbiga känslor då, att "det är normalt" och i sin ordning att vara lite låg eller extra sugen då.

Lycka till nu!

/N

Fortfarande nykter! Har inga planer på att dricka fortfarande! Det är fortfarande det där vemodiga att jag vill dricka på ett sätt men på ett annat vill jag absolut inte. Men i och med att varje gång jag tänker på alkohol blir jag bara sugen på att bli full som fan. Det var ju just det som gjorde att jag ville sluta; att jag blev full som fan! Jag är inte redo..

Jag känner mig så nöjd över att jag satte mig själv främst idag- att jag inte lät mina "dåligt-samvetskänslor" tog överhanden och gjorde som han önskade. Jag stod upp för mig själv och det känns som en seger.
När jag kom hem till honom vid 16-tiden idag när jag skulle lämna barnen så hittar jag honom liggandes i soffan där han tittar på film- MÄRKBART bakis. Som jag misstänkte i morse när sms'n kom- han var säkert inte helt nykter vid 8-tiden i morse. Han har nog haft en hård helg igen i sin ensamhet.
Gud vad jag är glad att ligga i min säng i mitt lilla kyffe just nu- det enda som fattas mig är barnen.

Jag förstår ju att jag är maktlös, att det är hans ansvar, men jag kan inte gå med på det! Känner nästan som inför ett barn som man behöver leda steg för steg. Jag kan inte gå med på att han förstör sitt liv...hur ska jag kunna tillåta det? Men jag kan ju inte göra något åt honom... Han flyr hela tiden, isolerar sig, gömmer sig. Deppar, har ångest, dricker, har ångest, deppar.. Är inte säker på om han följer med imorgon...han måste ju börja någonstans...tror det enda vore ett behandlingshem eller nåt, han kommer inte fixa det här utan fullt stöd runtomkring... Det är så plågsamt att se honom lida så... Önskar bara att jag kunde hålla om honom och sudda ut hans mörker, men det är ju inte möjligt... Samtidigt är han den man som skadat mig så, gjort mig rädd och fått min självkänsla krympa till ett ingenting... Men han är ändå en människa med ett värde och betydelse. Jag blir själv förvirrad över mina dubbla känslor men de får vara dubbla...

Ja m-m, det är klurigt och svårt att ta upp detta. Naturligtvis är det även som i ditt fall svårt när det handlar om en kultur som kanske grundar sig lite på att "bra " människor inte dricker. Kanske i vissa familjer är mer uttalat än i andra. I mitt fall är det inte direkt så. Tendenser till problematiskt förhållande till alkoholen finns ju. I grund och botten är säkert anledningen att det är "fult" att dricka. Att smussla och hymla. I till exempel mina morföräldrars värld var det männen som drack öl, sprit och grogg. Damerna när jag var liten smuttade eventuellt på ett glas danskt körsbärsvin. Sedan gick nog säkert mormor och försökte hålla koll på vad, och hur mycket, morfar blandade i drinken. Han hade nog vad vi idag tycker är ett ganska normalt beteende. Ett par drinkar på fredagen. När det var fest lite mer.. gärna till nosen blev lite röd :-) Historier om att hon spädde ut så att flaskan till helggroggen skulle räcka länge. Enda till han beklagade sig och hävdade att groggen inte "tog" som vanligt. Inte konstigt alls när exempelvis vodkan närmade sig några futtiga procent i styrka ;-)

Senare blev även för den generationen drickandet mer och mer jämställt. Men det var ju alltid fult att inte ha spriten under kontroll! Skräckhistorier om någon i grannskapet som hade problem.
När mormor senare blev själv, tog även hon ett glas då och då. När hon var över 80 tyckte hon att hon kunde unna sig det. Fick för sig att det var bra för hälsan, och i hennes läge var det säkert det!

I helgen dök för övrigt - även här - ytterligare två grannar upp för att tacka för hjälp jag utfört under de gångna veckorna. I båda fallen med hjälp av lite bättre rödvin. Man ger ju bort vin till någon som mig (till dom flesta förmodar jag) och det är nästan alltid rött. Vinförrådet byggs således på. Det fina är ju att jag i och med det har något att bjuda på om någon har lust. Det har i alla fall inte jag just nu!

//PP

om allt du säger här m-m. Både att gå ut med kollegor och att äta goda middagar hemma utan alkohol. Man är lite udda på vissa tillställningar men det är ok för mej. Jag känner mej annars också lite udda ibland:). Och hemma är det bara bättre nuförtiden. Maken dricker mycket mindre också numera. Det är absolut bara fördelar med att leva nyktert. Mitt beslut är inte tillsvidare utan jag känner en stor trygghet för att jag bestämt att jag aldrig ska dricka igen. Det är lugnast så. Ingen sorg över det, bara ett vemod över att jag inte slutade tidigare. Ibland. Jag kan oftast inse att tiden inte var mogen tidigare och jag behövde detta för min utveckling.

finns det ett ordspråk som säger. Det kan tillämpas i fall som ditt just nu. Efter semestern, efter, jul, efter helgen, när boxen är slut osv. Samma uppskjutande som vi använder vid bantning också. Alltid på en måndag eller nästa vecka eller efter festen som är bokad. Varför inte sluta NU? Bättre att hälla ut vinet än att hälla det genom kroppen, det gör mindre skada i slasken. Hårda ord kan tyckas men inte desto mindre sanna och jag tror det är sanningen vi behöver få höra här på forumet. Sen väljer man själv.

Du har en lång nykterhet bakom dej. Det visar också att fast man varit nykter länge och vet att man kan sluta så är det alls inte så lätt att göra det igen. Därför anser jag att såna som vi som uppenbart har problem med att dricka lagom aldirig ska få för oss att prova igen. Inte tänka att jag kan ju alltid sluta igen om det blir för mycket. För det är svårare än första gången, jag vet för jag har testat det också.

Så Lexi, varför inte låta idag, eller igår, vara sista gången du drack alkohol?

Med bästa hälsningar :)

Tack, både Pellepennan och Konstnären för era svar och peppningar att jag ska hålla mig borta från vinet. Det låter på er och på de flesta som är här på Forumet, att det är just här som man hittar det bästa stödet och här som man ska läsa varje dag och kanske också fylla i en del själv om hur det känns just nu.
Idag har jag varit på valpkurs med min underbara vovve och hon är härlig och duktig. Vi har tränat lite hemma också och nu lyssnar hon ganska fint på mina kommandon. Men hon har en fruktansvärd energi och vill att det händer saker hela tiden och det orkar ju inte jag hänga med på. De veckor som jag var helt nykter, så sov jag ju så gott på natten och hade mycket mer energi på dagarna. Dessutom var min koncentration mycket bättre och jag jobbade bättre. Hur kan jag då vara så dum att jag slänger allt det åt sidan och dricker vin igen? Jag trodde att jag var en intelligent, eller i varje fall normalbegåvad, person men jag tycks vara helt dum i huvudet?
För varje gång jag trillar dit igen, så dricker jag mer än innan. Om jag inte tar tag i detta så kommer det att gå åt skogen med mig. Tyvärr är jag en person som tål mycket vin, kan dricka en hel flaska vin utan att någon direkt märker det. Mina närmaste märker det, men inte ytliga bekanta. Dessutom börjar jag dricka tidigt och oftast slutar jag vid åttatiden på kvällen och då blir jag ju aldrig bakis. Men däremot är jag slö efter en natt med dålig sömn och okoncentrerad.
Jag måste hitta på något roligt att göra på sena eftermiddan, kvällen, för det är då det känns som att det enda roliga o mysiga är att hälla upp ett glas vin. Nu har jag vin så jag klarar mig till helgen och just nu känns det väldigt svårt att ge bort det och börja min nykterhet redan imorgon, men kanske är det just det som skulle vara bra?

känner igen mig, och har inte mycket mer att tillägga :)
/m