Senaste kommentarerna i forumet

Vägskäl är ett bra ord, Lilja. Jag uppskattade din målande framtiidsbeskrivning. Fy f-n för att gå på något av barnens bröllop och tvingas dricka innan för att kunna hålla skenet uppe. Eller tänk att det ändå blir lite för mycket och man börjar hålla snyftiga tal (som man inte minns dagen efteråt) eller att man tror att man är dansgolvets drottning och skakar loss eller bjuder upp unga generade män. Nä fy! Tack för fantasin, Lilja! Du har stärkt mig i min nykterhet.

Kram från Nynykter

Detta att vakna så tidigt är nytt för mig med... Började mer eller mindre efter att jag slutade dricka...när jag slutade bedöva mig framför tv:n.
Den nyktra sömnen är inte kortare, men jag somnar så tidigt här på hemmet... Får se hur det blir när jag kommer hem. Tror inte det blir lika tidiga kvällar med tre ongar som ska "tvingas" i säng.

Härligt att det går så bra med vinet...rökningen tar du senare. Att skippa allt samtidigt vore galenskap. Ingen har väl dött av lite cigaretter? Haha...

Förstår att det är tufft...att inte höra av sig till han som gått. Med allt som man glömt att säga...med alla om, varför, varför inte...med alla förlåt, din skitstövel, min älskade, som måste fram. Nej, låt honom minnas dig som en stark, ironisk kvinna. Inte ett krälande våp... Hans förlust.

Starkt tänkt av sonen...det är tufft i hans ålder, visst...det kan sluta hur som helst. Men han är ung...vem har inte haft en ungdomsfylla. DET blir man inte alkis av...vad folk än säger. Nu kommer väl en del gorma på mig här på forum...men jag försöker leva i verkligheten. I vilket fall som helst går han in i det med en schysst inställning. Du själv kommer att vara nykter på studentdagen...i fall ngt händer...eller hur?

Stackars kisse! Men bra gjort. Inte vill du ha en massaker på din gård! Idag går det bra för dig...det litar jag på. Du kommer inte att bli som din stackars bittra mamma. Du kommer att bli den kvinna du förtjänar...hon är en helt annan varelse...Bamsekram!

tänk att det gillar jag, att du kan förstå från två håll!!! Det gör jag också, oftast. Det är både en risk och en god sida som jag inte vil vara utan. Jag tror jag kan förstå den stegrade spänningen - nästan bättre än min egen lättnad! :) Så förunderliga är vi människor.

Varför är det så lätt att förstå andra...när man har så liten koll på sig själv? skriver du. Ja du, Bra formulerat. Jag tänker.... ibland tror jag att man inte förstår andra men det är ganska lätt att utifrån se vad/hur andra borde göra. Det är ju på den osynliga insidan som våra hinder sitter. Jag, som har för mycket saker som jag inte förmår kasta, tittar ibland avundsjukt på städarna på jobbet, det ser så enkelt ut med rena ytor. Då tänker jag att skillnade mot hemma är att här finns sakerna jag är bunden vid - kanske till och med vid saker jag inte ens tycker om - för de är förknippade med något. Lika svårfångade och obegripliga kan bindningarna i vårt inre vara - andra ser inte allt det inre som binder oss vid en till det yttre dålig sitution.

Därför tror jag inte så mycket på att ge goda råd, eller att följa andras råd innan de är förankrade i en själv. Den som alltför ofta följer andras råd riskerar att göra andras misstag är det nån som har sagt. Att följa andras råd utan att själv ha gjort valet är också ett överlämnande av ansvar som kan slå fel i slutändan. Det är nödvändigt för mig att val är mina egna och andras val är deras. Däremot är all respons signaler till mig om hur andra ser mig. Det tar jag vara på och vidgar bilden av mig själv. Lelas och Addes oupphörliga råd, eller uppmaningar om behandling, finns alltså ständigt med som möjligheter, eller som en inbjudan och erbjudanden om andra vägval.

Du Dompa har gjort en rad helt fantastiska val och visar enorm styrka och målmedvetenhet. I mina ögon - som jag ser det.

Just så här fungerar forumet för mig - jag skriver för mig och rakt ur mig och responsen, eller tankar i andra trådar, ger mig input att formulera mina egna tankar och göra mig mer synlig för mig själv. Som nu om inre bindningar. För mig en bra väg in emot mitt innersta.

Tack för dagens input Dompa. Allt gott till dig!/ A

kanske jag är stark – i den bemärkelsen att styrka är grundad i att acceptera sin svaghet. Lite på samma sätt som de "verkligt" nyktra alkoholisterna har kapitulerat inför alkoholen. Sinnesrobönen har varit ett stöd för mig i helt andra situationer långt innan denna.
Så väl jag kan förstå din sorg – att gå isär efter ett långt liv tillsammans är en annan situation än efter ett tidigare uppbrott. Om du läst min första tråd vet du att den avgörande förändringen kom när jag lämnade i absolut avsikt att gå. Innan dess var det ca fem år av det vanliga tjatet och förhandlandet.
Till dig vill jag bara säga att du ska bejaka och ta emot den stora sorgen – sorg kan man bara gå rakt igenom och inte runtom. Så bra att du har vänner och en terpeut (visst var det så?) och en bra husläkare... och så bra att du skriver här och tar till dig allt stöd som finns att få här. Vad gäller alkoholen så skulle jag säga tvärstopp. Akta dig för den ”vännen” som är listig, falsk och stark.
Till dig som tycker tidiga morgnar är exotiska – det är dom! När solen stiger och fåglarna börjar sjunga är det fantastiskt att vara vaken. Fast just idag vaknade jag en timme för tidigt men den här årstiden går det inte att somna om. Inte för mig.
Kram, kram till dig lessna ex-frun. Du skrev att ni träffades som fjortisar – då har du ett helt eget vuxenliv att upptäcka nu... Önskar dig en glad dag! / mt

Vilka sjusovare resten av vår forumfamilj är :-) Bra att återfallet "gav" ngt gott. Ledsen att det skedde. Förstår dock vad du menar att det delvis blev en lättnad...det är väntan och ovisshet som tär mest på oss.
Förstår också Lelas tankar om den tillnyktrade alkoholisten.
Varför är det så lätt att förstå andra...när man har så liten koll på sig själv?
Önskar dig en fin dag. /R

Dubbelt

Du är så stark.
Jag önskar så att jag levt med en människa som kämpat som du!

Stor kram.

Dompa, det känns så tryggt och ha dej där på morgonkvisten. Jag är en kvällsmänniska och blir lite impad av hur tidigt du är uppe. Fem sex-tiden är nästan lite exotiskt för mej att vara vaken ;)

Du verkar kämpa nåt otroligt. Du sörjer också din kärlek.. Har fina barn värda allt i din kamp såklart. Du har kommit så långt. Tänker på dej.

Jag har börjat en annan kamp. Den att inte maila, messa eller ringa han som gått. Försöka vara stenhårt tuff och tänka att det är det ända som ger en respekt. Och självkänsla. Vem kommer nånsin tillbaka till nån som krälar?
Skippar vinet men röker som satan. Att det ska vara så svårt att hitta ro?
Jobbigt! som min mamma har som ledord, den bittra stackarn. Så vill jag inte bli.

Planerar massor med sonen inför studenten. Han har bra koll på sej själv och jag beundrar honom.
Tänker dricka "svagskumpa" på morgonskålen, lättöl till flaket för han vill minnas dagen och mottagningen. Kvällen får vi väl se om men det är ändå en skön inställning kan jag tycka. Att inte dricka alls är såklart det bästa men ja, man minns ju..

Fågelholken är flyttad, får se hur det går för dom små liven. Kisse är sur.

Storkram!

Att du hittade en annan väg än whiskyn, jag tror motion i alla former är bra när man är superstressad. Har nu powerwalkat i flera månader men efter att ha läst om Titti Schultz som "lufsat" bort 11 kilo, har jag nu börjat lufsa dvs jogga. Det är så mkt jobbigare men på ett skönt sätt, man känner sig så avspänd efteråt, stressen försvinner och absolut inget alkosug. Funkar på mig och då kanske det funkar på dig med. Stor Styrkekram!!

återfallet nu ikväll. En omtumlande vecka med många sanningar i nya sammanhang och konstellationer. Jag ser en annan aktivitet i realtion till nykterhet och förändring. Positiv energi och en stor trötthet - som jag också känner själv, bådadera. Har inga fler ord just nu. / mt

Stolt ska du känna dig!! VILKEN fighter du är!

tror det var skitbra att du skrev också, bekände, och sen ut i spåret!

Jag har också vaknat med vinsug och det är INTE roligt! Men det glesar ut ju längre man är nykter!

GLAD blir jag över att du vårdade kroppen istället för att ge den stryk!

KRAMAR!!

Lilja

5 km i spåret och sen ville jag ha vatten :D Du sätter orden mitt i prick och fick upp mig på banan igen men tusan så svårt det är ibland. Tror att jag vaknade och ville dricka whisky, vilket jag aldrig gjort. Men i kväll känns det bättre, även om en viss oro lever kvar//Kram Kalla

vad fint du hanterade svärmor och födelsedagen, jag blir superimponerad för jag är lite som du med toabesöket, alldeles för mån om att andra inte ska känna sig dumma eller besvärade om jag tackar nej till så kallad vänlighet.

Men visst tycker man att världen är helt f*****g rubbad när man väl börjar fundera över hur ofta alkoholen är en självklar del av det vi gör tillsammans med andra?

Hälsningar
VinDåren

du finns kvar hos oss :-)) Och du läser, funderar, projicerar på dig själv och är allmänt nyfiken !!

Det är en mycket bra start på en förändring av livet att fundera på hur det fungerar om jag gör si eller så. Och det glädjer mig att du direkt klarar av att sätta ner foten och visa att du har en egen vilja i och med att du tackar nej. Och nej ! Alla dricker inte varje helg ! Det kommer du att märka ju längre du själv är nykter men vi som dricker vill ju gärna se det så eftersom det "normaliserar" vårt eget drickande. Och att ge bort alkohol i present är en styggelse, inte ens när jag var aktiv gav jag bort alkohol.

Att acceptera sitt förflutna är en förutsättning för en bra nykterhet. Med de verktyg och kunskap jag hade när jag var aktiv alkholist så kunde jag inte agera annorlunda. Idag vet jag mer om min sjukdom så jag har lättare att hantera de problem som uppstår i livet och jag kan göra på rätt sätt och undvika de fällor som för mig närmare ett återfall. Och du har så rätt när det gäller rastlösheten och solen :-) Inom AA brukar vi säga att vi alltid ska välja den längsta kön för att lära oss tålamod och jag lovar att glass på uteserveringen är minst lika gott (och ung lika många kalorier som ett glas vin !!).

Hjärnan kommer att fungera bättre och bättre ju längre bort från alkohol den kommer men det är viktigt att tömma ur alla ångesttankar som dyker upp genom att prata (eller skriva )bort dem innan de bygger bo i skallen och tar all din uppmärksamhet. Det finns en del små tips som redan är omnämnda på forumet som tex HALT, ta ett beslut på morgonen, aldrig ta det första glaset mm och självklart sköta om sig själv.

3-6- och 9 månaderskrisen härstammar från behandlingshemmets efterbehandling som sker en gång per månad i ett år. Det är lätt att se att det finns en klar tendens att återfallen kommer runt de dagarna och också att de som utvecklar egna tankar på hur de ska göra rätt säkert återgår till det gamla beteendet. Jag skrev i min tråd (tror jag) att jag ska hälsa på en vän som tog ett ruggigt återfall 2 dagar innan hon skulle ta sin 6 månadersmedalj på AA. Och hon kan det där men lika fan....
Jag själv hade en sanslös vånda vid 3 månader, den var så hemsk så hustru och dotter sa, halvt på skämt, att jag skulle ta en sup så jag blev vanlig igen. Jag gjorde inte det för jag hade en enorm hjälp av mina behandlingskamrater som var eller nyss varit i samma sits. Vi har följts en lång tid men är numera rätt splittrade, tyvärr.

Fällor finns men du är inte den första som upptäcker dem, vi har alla samma erfarenhet vi som gått denna väg.

Välkommen i gänget :-))

Du skriver så fint och ärligt. Fångade mig direkt.
En sak jag har som "rustning" är att jag vet vem jag ska ringa utifall att jag får sånt kraftigt sug och känner mig svajjig. Jag kommer ringa en speciell person innan jag sätter igång att dricka. Det har jag som en trygghet. Ännu har jag inte behövt ringa och jag hoppas att jag kommer slippa framöver också. (i alla fall i det ärendet)
Så om du har nån stadig person i din närhet, som du litar på så kan det vara en bra sak att tänka på.
Sen gäller det väl att ta en sak i taget. Inte bygga upp mål som känns orimliga. Jag kände av 3,6 och 9 månaderskriser. Ellerja, kriser var väl mycket sagt, men humöret svajjade och jag kände mycket sorg och skam. Men det gick det med. Adde förklarade en hel del för mig då och det var bra att få höra att det är vanligt förekommande.

Jag tror på dig!

Har varit hos pojkvännen i helgen, har inte fixat sitt modem ännu. Tack än en gång för alla visa ord! Har surfat via telefonen på den här sidan hela helgen, rädd att släppa taget för tidigt. Eller att släppa det alls snarare! Jag bara suger åt mig alla erfarenheter, analyserar och jämför. Du har gått en lång väg har jag förstått Adde. Inspirerande!

Helgen var bra, bättre än på länge. När jag satt på tåget i fredags tänkte jag att "det blir hur lätt som helst det här, jag vill ju inte dricka och ingen kan ju tvinga mej". Jo tjena. Pojkvännens föräldrar var på besök och jag hann inte få av mig skorna innan jag fick en öl i handen. "Eh, nä tack" svamlade jag och bad om alkoholfritt. Det var det ingen som tänkt på, till slut fick jag en flaska ljummet mineralvatten. Sedan var det presentöppnardags, fyllde ju år i veckan. Jag hoppas verkligen att jag lyckades hålla masken inför hans stackars mamma, för i paketet låg snapsglas och en flaska sprit. Ärligt talat...jag har så mycket fokus på alkohol nu att det är nästintill en mani. Inte så att jag vill ha, absolut inte. Snarare har jag börjat uppmärksamma hur romantiserat det är, hur vanligt och okej det är. Det pratas om alkohol hela tiden. Jag fick iallafall tackat för presenten, log stelt. Blev trött.

Min pojkvän har inga alkoholproblem, inte i jämförelse med mig iallafall. Min svägerska säger att hans föräldrar har haft problem, men jag är fortfarande i det stadiet att jag inte vet vad som är normalt riktigt. Finns ingen bra måttstock, det är väl något man känner själv? Fast jag lyckades ju å andra sidan ljuga för mig själv tills för en vecka sen...Helgen blev iallafall bra, drack inte en droppe, var inte heller sugen. Men hans mamma frågade flera gånger om jag inte gillade/skulle ha en öl. Funderade på om hon är som jag? Eller dricker alla "normaldrickare" varje helg? Jag gjorde det inte innan iallafall, inte mina föräldrar heller. Blir trött på det iallafall, att det ska bli en sån grej.

Har ingen ångest heller sen senast, och det känner jag mig orolig för. När jag försöker tänka på senaste fyllan är det som att jag stänger av, ser rationellt på vad som hände men känner ingenting, ingen ånger eller skam. Är det fel? Är så rädd att det här ska gå över, att jag ska vackla i min beslutsamhet. Jag har däremot analyserat en hel del och kommer fram till så mycket, min hjärna går på högvarv. Jag har insett att alkohol inte är socialt för mig, något jag tidigare trott. Jag har funderat på hur jag ska göra när jag blir rastlös, för att inte trilla dig igen, men insett att det är alkoholen som gör mig rastlös, inte tvärtom. Förmodligen är det alkoholsug jag känt när jag känt mig rastlös innan...snurrigt. Men skönt att veta. Så fort solen tittar fram är det som om hjärnan går på autopilot, tänker direkt på ett glas rosé. Men nu motar jag bort den bilden direkt genom att tänka på hur jag blir efter ett glas. Rastlös...måste ha fler, kan inte gå hem. Och hur jag blir efter tio! :-)

Jag inser mer och mer att jag måste börja ta hand om mig själv. Det är helt sjukt som jag håller på . Vi skulle titta på film tillsammans och jag behövde egentligen gå på toaletten. "Nej men då får dom ju vänta på mig", tänkte jag per automatik. Jag sitter alltså hellre kissnödig i två timmar än låter folk vänta på mig i en minut. Det är ju absurt! Men det har ändå hänt något under en veckas tid, jag har rotat runt bland alla trådar och funnit det jag sökt efter så länge; sinnesro, sinnesnärvaro. Jag vill hitta hem, i mig själv. Och jag tror jag är på väg. Hela helgen har jag bromsat, tvingat mig att stanna, ta djupa andetag, andas, njuta av stunden (jag gick på toaletten till slut, ingen dog av att vänta). Och det kändes fantastiskt! Vet inte när jag var så lugn senast, njöt av varenda minut, av saker som jag annars springer förbi. Jag har under flera års tid känt att jag saknar kontakt med mina känslor, har jag mått dåligt har det mest varit som en grå sörja, som ångest i magen. Har haft svårt att veta vad det är jag mår kass över egentligen, har fått gissa och hitta anledningar. Idag kunde jag känna mej ledsen, och jag visste varför, och det var skönt! För man får ju vara ledsen, det är inget farligt. Värre är det med grå ångest som bara flyter runt i kroppen. Har periodvis tvingats äta lyckopiller och tänkt att jag gör fel, jag lever fel, därför blir det så här. Det kan säkert vara så att man behöver lyckopiller, som vissa behöver insulin. Men jag vill iallafall ge mig själv en chans att se om jag kan hantera mig själv utan framöver.

Så jag är en bit på väg som sagt. Jag vet att man ska ta små steg, jag ser en vecka framåt. Är en fest i helgen och jag vet att jag kommer vara nykter. Men sen då? Jag vill helst lova mig ett helt liv som nykter, men det kan man väl inte sådär direkt? Är rädd att det här bara är "ännu ett projekt" som går i stöpet när jag tröttnat. Jag tar gärna emot tips på hur man gör för att undvika fallgropar, såg något om 3-månaders krisen. Är den verklig? Hur rustar man sig? Skriver i min bok varje dag, så den kan jag ju gå tillbaka i och titta. Tänkte att jag skulle börja gå igenom alla fruktansvärda fylleminnen och skriva ner dom, mest för att kunna förlåta mig för dom. Ta fram dom i ljuset. Har stulit ett citat från någon här på sidan och satt upp på badrumsspegeln:

"Jag är modig som släpar fram trollen i ljuset."

Det hjälper, gör mig stark.

Ha en skön måndag alla som läser!

jag ser vad du skriver och jag tror att jag själv har någon slags medberoende, även om min sambo inte just har alkoholen som sitt problem utan mer sitt humör. jag försöker "rädda" honom, jag grubblar på hans känslor och känner ÅT honom. jag har bestämt mig att nästa gång han är förbannad och tänker köra sådär vårdslöst som han ibland gör så sätter jag mig inte i bilen med honom. jag accepterar inte att sitta där och undra när vi åker i diket och vad som händer då...

blev du av ?

Tack mulletant och lelas för era peppande ord. Jag tar åt mig av allt. Promenerar dagligen och skingrar mina tankar. Jag vet innerst inne vad jag vill, vet bara inte hur jag ska ta mig dit...
Än en gång, hur finner man styrkan.
Jag bor så långt undan proffessionell hjälp och de på min ort vill jag inte prata med så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Stressen är verkligen farlig för oss törstiga! När anspänningen stiger i kroppen..Jag har gjort PRECIS som du!! Tagit time out med hjälp av alkohol massvis med gånger!Och när jag föll ihop i utmattning parad med arbete parad med dåligt äktenskap parat med vinflaskor; ja, då blev det en enda time out.

Nu ska man hitta ett sätt att hantera stressen UTAN alkohol!

Hitills har det funkat att tänka tillbaka på den senaste och förhoppningsvis sista (?) fyllan. Där det blivit värre och värre och sen kulminerade. Personlig botten? Vägs ände? Now or Never?

Eller som jag tänkte: VÄGSKÄL.

Den ena vägen leder till ett liv i balans,ett NYTT liv, med en identitet UTAN vinglas.

Den ANDRA vägen leder till en tragisk, nersupen eller smygsupande kärring (om x antal år) som ständigt brottas med alkoholen.

När barnen ska gifta sig skulle jag behöva fundera massor på hur jag ska kunna dricka INNAN bröllopet så att jag inte blir för törstig DÅ, PÅ själva bröllopet!
Supa skallen 2-3 dagar innan, så jag kan spela fräsch inför folk, smutta försiktigt och le och luras eftersom jag några dagar tidigare drack en simbassäng typ.

Jag tänker i stressiga törstiga stunder, vilken mamma/kvinna/väninna vill jag vara om x antal år?

Väljer jag nykterheten är chansen STOR jag åldras med behag och grace och har alla hästar hemma en trappa upp.

Väljer jag ge efter när stressiga stunder kommer,att INTE hitta alternativ till flaskan, är risken mega-stor att jag blir en sjuklig, nervig ,hispig äldre kvinna.

Att tvinga sig att titta kanske 15 år framåt? Inte ge efter för impulsen eftersom den GÅR ÖVER!!
SÅ långt det mentala!

Sen rent konkret praktiskt tror jag på att RÖRA PÅ SIG fort som fasen!! Ut och gå! SImma! Gym! Cykla.
Vi törstiga vet att efter ett motionspass har endorfiner frigjorts som gör att vi inte är lika sugna längre..

Är det nån hjälp kalla?

Tänka att man exploderar inte utan det bara KÄNNS så, ett tag? Kanske behöver man sex? (hehe, säger den nykära..)Eller bara kroppslig beröring, krama en vän, ett barn eller ett djur (om man inte har fiskar eller vandrande pinne förstås!)

Att gå och få massage, unna sig det, precis som man unnar sig att gå till frisören,använda pengarna till det istället;tänka på alla de tusenlappar man lagt ner på flaskor...törs man räkna..?
Varför inte något som BYGGER UPP istället..

Håll i kalla! Du har gjort ett enastående arbete så långt och att du formulerar dig runt detta gör att du redan klarat halva jobbet!

Nu fortsätter vi! Jag är med dig!!
Trodde jag klarat 2 månader förra veckan men det är visst denna vecka det blir två..om allt går vägen..

Tillsammans kalla(och alla andra!!) Don't forget!

/Lilja

Ställer samma fråga igen, får hoppas att ni som har hållt uppe länge kan svara och vi andra får gissa. Hur skall man få alkospöket att inte skrika Whisky, så fort man blir stressad. Denna veckan är fullspäckad och ett återfall just nu vore kattastrof. Har alltid tagit time out med hjälp av alkohol, men från början var det ju väldigt sällan. Sen gick jag nog in iväggen eller något, livet föll ihop och stressen var dygnet runt, så då hamnade jag där med time out hela tiden. Men hur bryter man detta och vad gör man istället för det känns ju som man skall exploder. Att det skall vara så jäkla svårt att bryta vanor och beteende. Men får väl bita ihop och kämpa mig ur detta också//Kram kalla

En vit smart vecka är en bra början. En bra plan. Kanske du tom. kan hitta ditt inre spädbarn i ngn knäled? Haha. Så djävla dråpligt du beskrev det!
Ta hjälp av allt som får dig att må bra. Bli snygg och stolt. Det kommer att bli bättre...med tiden...
Du är ju lite på gång. Fyra glas i förrgår. Tre i går... Kram och Heja!

Men roligt...när du spelade din låt och den varade 25 minuter. Haha. Kuf? Ja, vem är inte det? Jag tror att många av oss som har hamnat i alkoholträsket (missbruk över huvudtaget)...kanske är lite kufiga. Att det kan hänga samman med att något "fattas" oss. Att den tillfredställelsen som normalkonsumeneten känner...finns inte där...lika lätt. En tanke bara.

Hej Lelas! Kul att du tittade in. Allt väl i eran värld hoppas jag!

Här går livet sin gilla gång. Terapi, holkar...varje dag är den andra lik. Vet inte om jag kommit närmre en nykter Dompa. Det får tiden utvisa. Känner mig iaf. satans motiverad till att verkligen göra ett försök. Lära känna mig själv igen...kanske lära mig att även älska mig själv. Spännande. Ser fram emot att sjösätta detta i "riktiga världen".

Ledsen blir jag av att läsa en del trådar...hur en del kämpar och kämpar. Ofta helt ensamma. Eftersom vi alkies mörkar så mycket. Hur många kommer inte att sluta även denna dag ensamma med lite vin... Det gör ont. Kanske brinner jag extra för vinkvinnorna eftersom jag vet att den vackraste tillhör denna skara. Att hon sitter där ensam. I hennes fall är hon ensam eftersom hon inte vill ha ngn hjälp. För hjälpen finns där. Min fantastiska svåger är ju hennes bror. Han och hans fru försöker. Men eftersom de ej har ngt missbruk själva så förstår de inte riktigt varför de ej kan nå henne.

Men som PiL skrev i sin tråd... Jag ska skita i om andra har det värre. Detta är min kamp. Min och mina ongars väg tillbaka till ett värdigt liv.

Önskar alla en bra dag. /R

Ännu en helg har passerat i mitt liv, men inte med ljusets hastighet...
Jag är kvar i mitt inre och jag låter min själ få bestämma hastigheten...
Att låta upplevelserna komma i den takt jag hinner med att mycket noga få ta del av den..

Idag är MIN dag, som om varje dag vore min födelsedag, och jag finge bestämma allt...
Nu tar vi det lugnt och hinner med att uppleva dagen, hur mår du Berra???
Ett i mitt tycke väldans bra sätt att bry mig om mig själv..

Se mig i spegeln och inte koncentrera blickarna till det yttre i form av bilringar, ålderstecken
och annan plufsighet, utan se mig in i mina ögon, hur ser du på dig själv?
Flackar jag med blicken?, orkar jag inte se min själ speglas i mina egna ögon??

Vem ska då stå upp för mina egna ideal, om jag inte ens orkar med det själv...
En djärv blick långt in i den svarta pupillen, vad finns det där inne?
Är det jaget jag ser, eller någon annan som spelar med efter andras ideal???
Naturligtvis så är det jaget jag ser, precis som det ser ut i andras blickar.

En inre styrka som inte alls behöver bestå i en sorts aggrissivitet,
inget morrande för att skapa plats åt mig själv, utan ett sorts eget ...lugn..
Jag duger precis som jag är, ingen annan behöver ranka mig med några sorts betyg..
Jag är självsäker till både mig själv och till det yttre, även om det ej är ens sant...
Skapar lugnet för att få lugnet..

Den här helgen gick åt till att konfimera lillgrabben, och vi som ens knappt är religösa.
Varför tänker ni då, traditionen, nja delvist...
Men jag gav honom chansen att få den informationen OM han nu tror på ett högre väsen än oss själva.
Han vet mer idag än vad han visste/trodde i höstas, jo jag "tvingade" honom,
men han ångrar ingenting, det var verkligen skitballt under nästan hela tiden sade han idag...
Han är idag unik bland sina kompisar, det är inte många idag som konfirmerar sig,
hans själsliga mandomsprov är idag prövat, och det känns som om han är lite mera självsäker kille.
Nu är alla i familjen både döpta och konfirmerade, utan ens att vara riktigt troende,
men som hans konfrimationsledare svarade, att vara troende kan vara att inte veta också..

När jag satt idag i kyrkbänken och såg denna tonårskluns ett huvud längre än de vuxna,
så slog det mig, detta är inget barn längre, det är en vuxen-trainee..
En fullt utvecklad man, men i en övergångsfas från barn till vuxenlivet via tonårsfällan..
Jag vet vilka hormoner som sprudlar inom honom, och alla livets frågor..
Sluta behandla honom som ett barn, och numera som en medmänniska av mitt egna kött och blod.
Hälften av hans DNA-sträng är ju ett arv ifrån mig, en fjärdedel av min far, en åttondel av farfar.
Och båda hans anfäder låg idag i marken i samma kyrka och fick vara med om detta...
De måtte ha varit stolta, precis som jag var, i generationer via någon ...själsdelning...
En känsla som inte går att ta på, men att den var närvarande fanns det idag ingen tvekan om.
Fyra generationer män hade idag en närvaro, en sammankomst..
Kalla det traditionstvång eller vad ni vill, men det var en upplevelse som gav mig en enorm känsla.

Att det jag gör idag, känns så himla rätt, för mig och kommande generationer...
Dagens bitterkärva del gick som en stråle igenom mig, när jag doppade nattvardsoblaten i fel kalk,
smärtan min tunga och gom stormade ut, att detta var INTE ett alkoholfritt vin...
Tre och ett halvt års enveten nykterhet höll på att brisera ut som om jag vore spetsad av ett spjut.
Var detta slutet, eller ännu bara en omedveten prövning..

De femtiotalet gästerna som sedan invaderade vårat hem, från när och fjärran, i mörka kostymer,
skötte hanteringen av att tömma zinkbaljan fylld av allsköns dryckjom mycket skötsamt...
Det blev uppsluppet och trivsamt, och jag hade aldrig ens en chans i mitt undermedvetna
att pröva min ställningstagande om fortsatt nykterhet...

För jag vet om jag halkar i mitt undermedvetna i min relation till alkoholen,
så kommer resten av mitt liv att halka av banan, precis som det gjorde innan...

Det är MIN största religion, Amen!

/Berra

Tack så mycket Adde, mulletant och nynykter.

Ja det känns som ett stort steg att berätta för de nära och kära. Men känner att jag inte litar på mig själv när det gäller mitt helgdrickande. Har lovat mig själv flera hundra gånger att NU får det vara nog. Åh det har funkat alldeles utmärkt....tills det blev fredag igen. Men nu kommer jag inte undan på något sätt. De kommer ha stenkoll på mig nu. Vilket kommer bli jobbigt....men gud
så skönt att dela det med någon!!!!

Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Om du visste "Nn" hur väl det stämmer in på mig. Jag har låst in mig i över fyra år sen mitt senaste förhållande tog slut. Åh jag har verkligen förtvinat. Från en snygg, hyfsat vältränad kille till en överviktig spillra av den jag var. Har någonstans på vägen tappat bort mig själv och den jag va en gång. Men ska hitta den killen igen. Den sociala musikern som underhåller människor. Som får andra att skratta samtidigt som min egna själ blomstrar.

Diagnosen på min tumör ser förhoppningsvis ganska bra ut. Den sitter i hyppofysen, och de är oftast godartade. Väntar dock på fler undersökningar.

Ska försöka hålla mig kvar här på forumet, för det är till stor hjälp.
På fredag inleder jag min första nyktra helg på väldigt länge.

Tack för att ni lyssnar och ger mig av er tid!

Kramar TP :-)