Senaste kommentarerna i forumet

Kan börja bocka av alla "måsten" som låg och gnagde inom mig..

Har några kvar och just i detta nu pågående, men jag har fortfarande kontrollen,
och då känns det bra...

Ibland orkar jag inte med mitt liv, när allt kommer rasande över mig,
det var vid sådana tillfällen jag tog till alkoholen som en säkerhetsventil.

Ute pinkar regnet ner, det är kallt och ruggigt, hade jag mått dåligt i mitt inre
så hade det varit ett alldeles utmärkt tillfälle att skylla på det, också..
Nu sitter jag vid köksbordet, tittar ut genom fönstret på det alldeles knallgröna gräset,
det hänger fullt av glittrande glaskulor av vattendroppar på dem, och det ÄR vackert minsann..
Under grannarnas träd samlas de första gulröda bladen, och det är en påminnelse för mig,
att nu lämnar jag en tidsperiod av sol och värme, och går in i hösten där naturen fullständigt
exploderar i en färgsymfoni, en förändring jag inte kan rå på, och som inte nödvändigtvis behöver betyda en försämring, OM jag slutar jämföra med vad jag har, och vad jag kommer att få.

En fin paralell att betänka när man t.ex slutar dricka..
"Vad jag har, och vad jag troligen kommer att få.."
Sluta jämföra med att ta russinen ur kakan, utan ät den som den är, inget pillande..

Märker ni hur jag "tvingar" mig till att orka/våga tänka positivt...
Måste typ ta det lugnt, för att orka känna att det verkligen är...lugnt..!
Det funkar inte med att sätta sig ner i en hast och bara tänka,
ojoj nu har jag 7 minuter på mig att hinna sätta mig ner och ta det lugnt en stund..
Lugnet infinner sig när det finns plats för att det ska infinna sig.
Det blir som om man inte dukar, så blir det heller ingen middag,
mätt kan man bli på stående fot, men det blev ingen middag, bara en mättnadskänsla..

Idag är det mitt huvud som rullar om inte dotterns lagkamrater sköter sig,
vi ansvarar för kafeterian hela helgen, och jag bara hoppas på att de gör vad de ska.
De böjar bli så pass vuxna nu att de hajjar, att om jag smiter, får de andra jobba dubbelt så hårt,
fotbollen är en lagsport, de åtagande vi har kräver också en laganda.
Den tid då vi föräldrar fick göra grovgörat för att dra in pengar till klubben är lite passe'.
Förändringar har skett att vi idag inte tvingas baka också, utan nu köper vi bullarna istället.
Det går alltid att köpa sig fri, och jag har hotat med att vi tar in en ungdom som gör deras jobb mot en hundring i timmen, är de villiga att betala detta????

På eftermiddagen ska jag och grabben gå på likplundring, ja det känns så..
Ännu en elektronikkedja har gått i graven, den som tog över den förras ägande som också gick till botten, de fick med sig lite grums i botten när de tog över den andras tillgångar...

De säger att det är marknaden som styr, och kunderna väljer det som är billigast,
inte alltid det som är bäst, och idag väljer man bort köpråd framför priser..
Å andra sidan så den hjälp man kan ha fått har varit oproffessionell, det har handlat mest om att säljaren får sin provision istället för att söka behovet hos kunden.
Och vad säger det till dig om kunskap och erfarenhet, när en tuggumituggande 19 åring med tonårsfinnar som fortfarande ploppar okontrollerat säger att min erfarenhet säger att detta är ditt bästa köp, tro mig!!!
Okey, det är inte lätt att som 19 åring få ett bra jobb idag,
men även butiksägaren ser löner mot förtjänst som en större del, och låter deras anställda vara utan både utbildning hos sina leverantörer och med en äkta erfarenhet som varar längre än 3 månader.

När vi köpte vårat badrum så träffade vi på en kille som hette Filip, han var bara runt 20 år,
han ljög inte det minsta, och var shysst nog att kontrollera allt innan han svarade på frågorna.
Han tog sitt ansvar, och lät de andra kunderna vänta sina 1,5 timmar innan han tog sig an nästa kund.
Han hade bara jobbat i 14 dagar och hade ännu inte färgats av provisionshetsen,
när vi ytterligare 2 veckor senare var där igen, ja då hade han slutat...!!!
Han var för ärlig för att passa in i systemet, men hade vunnit i längden..
Idag handlar allt om pengar och se till sin egna fördelar, inte kundvård eller rykte...
Jag må vara lite gammalmodig i mitt tänk, men tycker nog att kvalite' går före kvantite't.

Självklart jag handlar också det som är billigt, men låter aldrig en säljare stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet, där jag vet något annat som går stick i stäv med vad han/hon säger..
Det handlar om förtroende, finns det inget sådant, så blir det heller ingen affär..
Det gäller allt ifrån bilaffärer, frisören, bilmecken eller t.om tjejen i kassan på Ica!

Känslan går före allt, kanske därför jag är en känslomänniska..
Och känslor skapas innefrån, och inte via ett vinglas, shot eller flaska med tre fyra streck på..

Tänk att det ska ta en sådan tid att vänja sig tillbaka igen..!

/Berra

Gav upp tidigt i går kväll, tänkte att det var lika bra att gå och lägga mig. Vaknade mitt i natten av att jag grät då jag drömde att mannen min ville skiljas. Som tur var fanns han där och försäkrade mig om att han inte alls tänker lämna mig. Det var länge sedan dessa känslor kom upp till ytan, har hela mitt liv varit rädd för att bli lämnad (förstår att det grundar sig i att jag kände det redan som liten - är skilsmässobarn). Har därför under "min ungdom" alltid haft kille och oftast varit den som lämnat för säkerhetsskull...... Kanske det helt enkelt är så att det är många känslor som kommer ikapp nu samtidigt som jag försöker hitta i det nya. Detta och krävande jobb gör mig helt utmattad. Jag äter ju dessutom SSRI medicin sedan ca 1,5 år tillbaks och min läkare tror att jag kanske kommer behöva fortsätta med det då jag är benägen för depression. Jag följer "depressionsmodellen" och fick min första depression när jag var ca 25 år, gick inte till läkare utan det "gick över av sig själv". Mådde bra i några år för att sedan drabbas igen under min andra graviditet då jag inte sökte hjälp utan bara trängde undan allt. Mådde fruktansvärt dåligt, gravid och mamma-ledig med en 1-åring, när min andra var född klarade jag inte att hålla allt inne längre, blev sjukskriven för utmattningsdepression i tre månader men fick ingen behandling. Efter att jag gråtit mig igenom en veckas semester i en fantastisk fransk fiskeby gjorde jag en "självanmälan" till psykmottagningen och fick hjälp med samtal och medicin. Mådde bra igen och slutade med medicinen, men förra vintern återkom det vilket tidsmässigt stämmer med sjukdomsbilden. Hmm, nu har jag berättat mer för er än för någon annan (förutom min man). Känns lite konstigt att öppna mig så men samtidigt skönt att få det ur mig. Jag är inte oroad över bivärkningar av min medicin, kanske för att jag vet hur det är utan den. Däremot har jag ju motarbetat mig själv länge genom att dricka A som inte alls är en bra combo med SSRI. Känns verkligen som dagen efter stormen idag. Helt utlakad, blek och tom.

urk-dag i dag :-(

Trivs avgjort inte med detta mörka ogästvänliga väder som bara inbjuder till självömkan och dysterhet. Det hade inte funnits några som helst tvivel vad jag gjort med en sån här dag i mitt förra liv. Eventuellt hade jag först fått ta mig till bolaget och öka på förrådet så jag inte helt plötsligt skulle finna att det blev tomt innan måndagen och sen........såå barrra !! SSIB !!

Jag sov längre än jag brukade och frossade i mig en räkmacka och kaffe till frukost och nu sitter jag med den inte helt angenäma smaken av gamla räkor och majonäs i munnen medan regnet drippar ner.

Men jag kunde ju ha haft gammal baksmälla i käften och den jämför sig liksom inte med räkor.

Jag har slarvat med mitt mötesgående och jag känner att jag står still i min utveckling, en utveckling som inte alls går lika fort som de första åren men likväl finns där och som jag är väldigt tacksam för att ha fått vara med om. Jag möter ibland nya, unga, på den väg jag valt att gå och det ger mig en lyckokänsla av att se dem och jag kan också känna lite saknad över allt det nya som man har som nynykter. Så mycket nytt underbart och tidigare dolt inne i min knopp och kropp som poppar upp. En del nyttigt och en del som jag kanske hade hoppats skulle ligga begravt för alltid. Hjärnan är en lustig liten filur som släpper ifrån sig lite mustiga detaljer när jag är mogen för det och trots att jag varit med en tid nu så händer det fortfarande att det hoppar upp små minimonster som flabbar lite elakt. Idag är dessa små krumelurer inte så farliga som när jag var nynykter men de kräver ändå lite omvårdnad för att inte spöka för mig i det oändliga och bygga bo i huvudet. Ut med töntarna i ljuset (Tja, solen hade ju fungerat bättre förstås men....)så de spricker och vips är jag rensad :-)) Åtminstone för stunden :-)

Mitt i denna dystra dag dimper det ner ett mail från resebyrån som talar om att de gjort ändringar i vinterns solresa. Nej !! Inte det med !! Snacka om att ta ut olycka i förskott !!

Fylld av onda aningar öppnar jag bilagan och finner att de flyttat avgångstiden framåt på HEMresan :)) Sedär ytterligare en halvtimme till godo på stranden :-)) Lycka :-))

Jag är nykter idag och jag har tagit mitt beslut och jag är dessutom så lyckligt lottad att mina spritpengar räcker till en utlandsresa varje vinter. Och jag är hyfsat frisk och vid någotsånär god vigör fast fet !!

Fan vad livet kan vara bra fast det är dyster ute :-)))

Nej, förlåt: theralen :)

Jag har ju som sagt läst runt lite bland trådarna här och känner igen mig; smusslandet med flaskor. T ex: jag gömmer flaskan där, för då kan jag gå förbi den när jag ska gå ut o röka. Eller: jag ska vara nykter när mitt barn är här, men då dricker jag sen i mitt rum när hon gått o lagt sig. Så då var jag ju lite bakfull på jobbet sen..eller lite? Mycket. Lös ett helt korsord tillsammans med en hela whiskey, liksom...det är ju dömt o bli fel. Så då fick jag ju sparken också..Det gick rätt fort också. Luktar man sprit, så vill ingen ha dig som anställd i butik. Neej, det förstår jag!!!

Neej, som sagt..imorgon får bli en ny nykter dag med överdosering av therylen.

Kram

Jag fick B-vitamin för att ta hand om levern. Har man druckit mycket är det gott för levern med B-vitamin. Jag sitter uppe här nu mitt i natten och tänker och tänker. Det går ju inte och sova. Jag gav det ingen chans med den medicinen jag fick: theralen. Skulle kanske tagit mer av det och kämpat lite mer. På nåt galet sätt hade jag kanske bestämt mig undermedvetet att det inte skulle funka så enkelt och då var det ju helt ok och dricka igen: behandlingen räckte ju inte till. Gud, så sjukt!

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Jag har ju läst här på trådarna och sett att det går att sluta. Vissa får svettas och kämpa som idioter, andra går det lättare för. Jag måste bara stålsätta mig som ni andra gör. Varför vill jag dricka? Är det bra för mig? Ger det mig livskvalite?

Svaret vet vi ju alla, eller hur?

Hoppas du åtminstone fick en natts skön sömn. Det blir verkligen bättre. Det är alkoholdjävulen som saknar dig och försöker måla upp en falsk bild. Läs det Maria42 skriver igen och igen.

Behöver du mer hjälp att ta dig ur detta? Träffar du någon läkare? Den första läkaren jag träffade konstaterade att jag hade en depression. Hon ville ge mig medicin mot det men gjorde inte det eftersom jag drack, detta förtar effekten av medicinen. En annan läkare jag träffade sa att jag hamnat i en nedåtgående spiral och att jag behövde hjälp med att ta mig upp. Han skrev ut Sertralin åt mig och menade att de skulle hjälpa mig upp till ytan en bit, och så blev det. Jag har ätit tabletterna mindre än ett år och nu har jag slutat med dem. Livet är så mycket bättre, jag tror att jag började dricka för att få en "guldkant" på vardagen, sedan behövs det mer och mer och mer och till slut blev allt så tråkigt om jag inte drack.

Försök analysera dig själv. Vad är det som är trist och tråkigt egentligen? Vad vill du göra istället? Åhh, jag känner igen den där känslan av att bara vilja gråta, gud vad synd det är om mig. Men du, självömkan är ett symptom på vår sjukdom. Kram.

Medicin verkar inte över en natt! Det tar ett tag ju. Tänk på att alkohol kan försämra effekten av medicinen också. Alkoholen gör dig deppig. Varför fick du B-vitaminer? Vad var det för läkare, allmänläkaren? Finns det någon beroendevård där du bor, skulle läkaren remittera dig dit? Prata med någon? Det låter som om den du träffade gjorde det lite för enkelt för sig: lite vitaminer o nåt lugnande, varsågod nästa!

När jag gick till vårdcentralen skickade läkaren mig vidare till en beroendesköterska som jag fick träffa och prata med regelbundet, läkaren skrev ut Campral eller Naltrexon som är en medicin som skall minska suget. Du blir deppigare av att dricka också. Jag skulle vilja ge dig rådet att kräva mer hjälp!! Finns AA där du bor kan du testa att gå dit. Det hjälper jättemycket att få lyssna på andra.

Kram på dig!

Och har funderat på det. Vill du verkligen sluta?
Du gick till läkaren igår och det gick inte bra, Theralen dropparna/tabletter hjälper inte.
Det är en medicin man ger alkoholister mot oro/ångest men man måste ju ge det tid att verka och ska inte tas med alkohol.
Ingen annan än du kan "fixa" detta åt dig, det kräver att vi får stå emot suget i början men det blir rätt fort lättare. Ta hjälp av AA, skriv här men ta inte till flaskan.
Ta bort all alkohol från hemmet, annars är det svårt att stå emot och det är det vi måste göra i början.
Mina barn bor ffa hemma men de hade tappat all respekt för mig, de verkligen avskydde mitt drickande och den jag blev då.
Idag är det inte så längre, det går att ändra på det men det kräver att vi VILL göra det arbetet som krävs dvs idag tar vi inte första glaset vad som än händer.
Kram!

Vilken djävulsk sjukdom detta är, du sitter i soffan med familjen runt dig och de tycket det är jättemysigt med godis och tv ( och att du är med nykter). Medans du längtar bort och vill vara för dig själv och bara dricka vin ensam med tända ljus.

Vad gör sjukdomen med oss? varför vill vi inte mysa med våra barn och man/ fru och samtala med dem?
Den bild du målar upp med fredagsmys ensam, lagandes mat, tända ljus och vin, den är alkoholdjävulens bild, där finns inga barn eller man/fru med för de (framför allt barnen) vill inte vara med oss då.
Är det så mysigt att man/fru/barn inte vill vara med oss? Är inte det fruktansvärt hemskt!

Det här är svårt, det är en hemsk sjukdom men det går att få mysiga fredagar utan vin. Laga mat, tänd ljus och drick något gott (alkoholfritt), numera kommer mina tjejer in i köket när jag lagar mat ( gjorde de aldrig när jag drack) och det är så mysigt att få tiden att småprata om allt möjligt.
Ge det lite tid, det blir lättare. Kram!

Åh vilken dålig dag idag. Har gått omkring med en känsla av att jag skiter i allt. Tycker att alla är idioter och att jag bara vill fly bort härifrån denna tråkiga, enformiga, banala vardag. Alla begär så mycket från alla håll och kanter. Chefen kräver och kräver och kräver, ensamma gamla (halvalkade) pappa ringer och kräver. Barn ska bli skjutsade hit och dit. Vill bara bort från allt. Kom hem från jobbet till mannen som lagar nån tafatt och inte så god middag. Försöker glädja mig åt en A-fri öl, smakar gott, men var är känslan?? Vill att allt ska vara som förut när jag kom hem på fredagen och satt i köket med tända ljus och ett glas vin. Drack sedan ganska många glas vin medan jag lagade maten. Men jag stod där och fixade och hade det väldigt mysigt med tända ljus överallt. Fick komma ifrån allt detta tråkiga, banala och trista radhusliv. Vill här ifrån, vill ta en paus från allt detta. Vill till huset vid havet med en resväska full med rödvin och bara dricka, se på havet och sova. Istället sitter jag här i soffan och försöker att inte gråta medan resten av familjen tycker att det är mysigt med godis och Fångarna på fortet. Var det så här mitt liv skulle bli? Är detta höjdpunkten och belöningen efter en veckas slit på jobbet? Godis och dålig TV? Tror att det är lika bra att börja dricka igen om jag ska stå ut med detta. Känner en sorg större än någonsin, är den tiden förbi när jag kunde ta mig härifrån - i alla fall för en stund?

Nej, jag menade inte och dra ner stämningen här med mitt depressing-talk. Det är bara så skönt o få häva ur sig ibland. Kanske kan jag hjälpa någon av er där ute i cyberspace o se och minnas eländet. Ni som kommit längre. Ge en återblick av hur skit livet faktiskt blir när spriten tagit överhanden.

Jag gick ju till vårdcentralen igår för och be om hjälp och med mina stoora problem räcker det nog inte med en gång, eller hur? Jag har ju faktiskt supit bort det mesta i mitt liv och då kan jag inte förvänta mig att läkaren ska komma med ett trollspö och säga: du är botad, min dotter!

Nej, jag vet inte vad jag ville säga, egentligen; kanske be om stöd, kanske vilja ge stöd..Vet inte just nu.

Framtidstro har jag i alla fall, ännu (hur overkligt det nu än låter!)

Kram!

Hej!

Jag var till vårdcentralen igår och talade om hur det ligger till. Ok, det kändes ganska bra och befriande att få häva ur sig sina problem. Det är en stor sak för mig, i alla fall, och erkänna och be om hjälp. Jag ska ju annars klara allt själv. Så jag gick därifrån med en massa B-vitamin och nåt som man kunde ta för att bli lugnare; theralen, heter det visst.

Jaa, det kändes väl ok då, men inte nu längre. Nu sitter jag här igen och gömmer mig bakom en flaska. Jag orkade inte stå emot. Theralen-medicinen hjälpte inte nåt vidare. Mina problem kvarstår. Jag ska dit om en vecka igen och får väl hoppas att det går bättre då. Jag frågade läkaren om jag kunde få något emot ångesten, men han ville inte ge mig nåt nytt beroende i form av lugnande och det höll jag med om. Nej, så klart, men vem är det som får lugnande då? Är det sista steget när man blivit skogstokig och gått bärsärkagång på vikingavis? Då kanske man får. Det är så jobbigt när man bara vill krypa ur sitt eget skinn, liksom..

Hur gick det för dig, Satass? Du var ju också till öppna vården? Gick det bra?

From sims, den förskräcklige

.... om det dessutom hade varit en vanlig baksmälla med i bilden! Nu kan kroppen ägna sig åt att fixa förkylningen utan att behöva ägna sig åt brandkårsutryckningar till lever, hjärna och andra stället som påverkas av det gift vi häller i oss!

Hoppas ni får en skön helg!

hoppas du får en skön helg!

Ja, du det är många gånger, man skulle vilja ha ett facit att tjyvkika i.. Men då skulle vi förmodligen gå miste om en massa lärdomar.. ;-P
Det sägs att det bara är "gamla själar" som klarar av tjorviga liv (om vi nu är här för att utvecklas)
De som är födda med silversked i mun, klarar inte av mycket annat än bli uppassade de första liven..
Och visst, försöker vi ta genvägar (alkohol hmmmm)Och vi kan sitta kvar där vi började.
Men det verkar som om väldigt många av oss, är uppe på banan igen.. ( SÅ tror jag i alla fall, resten, kan ju ta det som en "rolig historia". Det bjuder jag på!)
Ha det gott, så hörs vi nästa vecka.. Med gubben i samma rum som datorn, är det lite svårt att skriva det man verkligen vill!
kramar trollis

Du är superviktig!Du är bäst på att vara du! Det finns bara en som är du! Dina barns bästa mamma - det är du! Du är superviktig!Du är bäst på att vara du! Det finns bara en som är du! Dina barns bästa mamma - det är du!

Mulletant är en annan klok gumma så den bloggen ska jag också kika på :-) Tyst aggressivitet känner jag är säkert någonting som jag kommer att känna igen mig i. Jag har lite problem med min "osande" man nämligen. Jag kallar det att "osa" i brist på bättre ord, det är när jag känner att "det är något" men ingenting egentligen sägs. Jag VET att detta påverkar mig, men kanske ännu mer än jag tror.

Ibland har jag tänkt tanken att det vore en trygghet att veta att man har ett liv till, ett liv efter detta. Då skulle jag kunna göra om, göra rätt, göra alla de där valen i nästa liv och så skulle jag kunna låta detta pågående liv lalla på bäst det vill. Men, innerst inne vet jag ju att det är här och nu som jag har fått mig tilldelat. Det är det här livet som jag skall göra det bästa av. Men det känns jobbigt att göra det. Jag är rädd för att göra de där valen, att göra fel. Nu när jag skriver detta så inser jag (självklart!!!) att det ju är en stor anledning till att jag druckit - då glömmer jag bort att tänka på allt det där jobbiga, det där ansvaret som bara är mitt. Ansvaret för hur mitt liv skall vara.

Finns det någon sorts tankeöverföring...? Ungefär dom orden sa min vänninna också ;-P
Och jag är lika ambivalent som du då.. för jag tillåter mig att tycka om människan, men gillar inte beteendet..
Kanske får jag en dag styrkan att kliva ut genom dörren och gå, men då vill jag känna att jag gör det för min egen skull, inte i någon sorts trots, ilska, eller "maktdemonstration", utan för att då är det oåterkalleligen så att han inte "vill" förändras, att han inte ens tagit ett steg mot att inse, att han är beroende.
Under tiden, får jag faktiskt se till att sluta underlätta de delar av hans liv som hänger ihop med mitt "medberoende" ( jag kommer nog att bli en smula dj*lig ett tag...)
Kikade in på en blogg, som mulletant tipsat om i medberoende delen av forumet..
Jag sätter in länk till Carina Bångs blogg - den sidan om maktlöshet/maktfull http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html och startsidan http://medberoendeinfo.blogspot.com/ ("lånad av mulletant" för den är så bra!)
Blev sittande, läste och fick några små aha-upplevelser.. Det där med "tyst aggressivitet" t.ex. När den andre "drar ner järnridån" och bara känns "kyligt artig" och man känner sig påpassad... hmm. Ska nog kika mer i den!
För det är ett beteende, som jag tror påverkar mig MER, än jag velat erkänna för mig själv..
Och ja, idag väljer jag att inte göra just det valet @^@
Ha en bra dag Stigsdotter!

Trots tröttheten tog jag mig iväg till en keramikverkstad med en jobbarkompis. Det var så himla bra för mig! En liten, liten stuga och lera att leka med. Det var några till där, som jag kunde småprata med men inte behövde bry mig så mycket om. Lite samma sak som med slipandet och stickandet. När mina händer får jobba med enkla saker kopplar hjärnan av. Men jag har tänkt på det där med vila oxå och det är nog mest den febrila tankeverksamheten och sökandet som gör mig lite stressad. Så nu försöker jag låta dessa tankar bara sväva som de vill utan att försöka få dem att "bli något". Det är även tufft på jobbet nu, mycket som händer och ett högt tempo med krav från alla håll. Men där har jag aktivt bestämt mig för att "bara göra mitt jobb" just nu. Kan ju inte vara med överallt hela tiden. Just nu är det jag som är viktigast. Oj, den tanken var verkligen ny - är jag viktig?

Så trevligt att du tittar in här - du är också på väg in i "det vidare livet", jag känner så starkt hur du växer in i (tillbaka till) en stark och stolt hållning som nykter. Det gör mig så glad och varm i hjärtat!
Visst är det sorgligt med alla nya men hoppfullt också! Sorgligt med alla som lider i missbruk och medberoende - hoppfullt varje gång någon gör en ansats att göra sig fri. Det är fint att få vara med och hjälpas åt och vara viktiga för varandra - så här anonymt men mycket nära. Varm systerkram, hoppas din resa blir fantastisk! / A

Vinylskivor var inte igår inte. Har länge tänkt att jag ska göra mig av med mina, snart är det väl dags att slänga ut CD-skivorna!!!

Hej markatta!

Du har redan fått så kloka svar här, men jag vill ändå svara.

Så som du beskriver din situation så är du fast i ett destruktivt medberoende, det är destruktivt både för dig, för honom och för er relation. Han kommer inte att bryta mönstret, utan det måste du göra. Även om det är ofattbart svårt, jag vet...

För varje gång som du backar från ditt ultimatum och fortsätter underlätta för honom att fortsätta dricka, så vrider du spiralen ett varv neråt.

Det absolut bästa du kan göra för honom (och dig själv) är att helt kapa kontakten, se till att hunden kommer någon annanstans, och sedan vara stenhård på att han är välkommen att kontakta dig när han har sökt och tagit emot hjälp för sitt missbruk. Först då (sätt mätbara mål, som tex hur länge han skall ha varit nykter och då menar jag typ ett halvår eller så) är han välkommen att diskutera er relation med dig, och först då kan han få träffa sin hund igen.

För att klara av det här så behöver du också hjälp. Har du någon samtalskontakt som du kan använda? Har du sökt dig till Al-Anon (www.al-anon.se)? Vad finns det för beroendestöd i kommunen där du bor?

Och du... Du håller inte på att bli dum i huvudet. Du reagerar precis som alla vi andra. (I så fall är vi koko hela bunten... ;-) Däremot är du fast i ett medberoende, och det går att göra någonting åt med rätt stöd.

Dessutom är det inte meningen att man skall vara rädd för sin partner i en relation, eller hur? Du behöver inte ha det så.

Var rädd om dig, fortsätt läsa och skriva här!
/H, tillfrisknande medberoende

Apropå vakna upp utan baksmälla. Dean Martin, som var känd för att inte spotta i glaset, sa ungefär så här en gång: "Tänk på alla nykterister, vad jobbigt det måste vara att vakna upp på morgonen och känna att det kommer inte att bli bättre än så här" :-)

VV

Och lämnar en systerkram. Det är så rofyllt på något vis att läsa dina rader. Jag vill göra det oftare men min rutin har varit den att till den här och anhörigtråden kommer jag när de andra trådarna "tagit slut" och de gör de ju inte riktigt längre. Visst är det sorgligt att det kommer så mycket nya människor hit?

Bra såklart med lite nya infallsvinklar och att vi kan hjälpas åt mot tillfrisknandet, men jag blir lite ledsen över att vi är så många och att vi är så lika. Det gäller även de som kommer hit i egenskap av närstående till en drinkare - deras rop på hjälp, deras förtvivlan och tankegångar är så lika. Det känns lite frustrerande. Ungefär som bekanten som åkte för att arbeta som lärare på ett indiskt barnhem men kom hem snabbt igen - det fanns så många barn och så lite hjälp så hon klarade inte av att hjälpa ens dem hon kunde nå, det fanns hela tiden andra barn som inte kunde hjälpas.