Senaste kommentarerna i forumet

Mulletant är klok. Lyssna på henne. Hur långt kan du fantisera om hur det konkret skulle kunna se ut om du lämnade honom? Hur skulle du kunna bo? Hur skulle din ekonomi kunna se ut? Hur skulle dina vänskapsrelationer förändras. Hur skulle barnens relationer förändras?

du skriver att du behöver hjälp och råd. Rådet att du ska dra har du fått sen ditt första inlägg här. Men du är kvar i relationen. Om du har läst min tråd "Att vara medberoende" så ser du att jag också fått olika råd men att jag inte följt dem. Jag tror det är viktigt att man gör sina egna val och att man känner att man själv har fattat de beslut man ska leva med i framtiden. Annars blir det någon annans förtjänst om det går bra och, kanske värre, någon annans fel ifall man ångrar sig.
Jag tror att jag har tipsat dig om tuvaforum tidigare? Om man lever med en människa som bejandlar en omväxlande som en dyrbar skatt och i nästa stund som en skitig trasa tappar man fotfästet och man blir osäker på vem man är. Då tror jag att man verkligen behöver en utomståendes hjälp för att kunna fatta sina egna beslut. Åtminstone behöver du skriva kontinuerligt här för att kunna följa din egen berättelse. Jag ställer samma frågor till dig som senast, för snart en månad sedan, men jag ställer dem i omvänd ordning
Vet du själv vad det är som
- gör att du väljer att stanna?
- hindrar dig att gå?
Fortsätt skriva här och berätta hur det går för dig. Skriv även de ljusa och lyckliga dagarna. Då främträder mer av "hela bilden" både för oss som läser och framförallt för dig själv.
Kram, kram / mt

Jag behöver hjälp/råd..
Jag sa vid tillfälle igår att jag var sugen på att gå ut. Men sa vi kan se.Vid ett senare tillfälle säger S att han tycker det skulle vara kul att gå ut och titta på skinheadsen. Ja, säger jag. Vi får se sen. Vi börjar lyssna på musik. Kör varannan låt. Jag känner mig trött och har ont i magen. Han säger plötsligt, när ska vi droppa nyheten? Jag undrar vad han menar. Han menar när vi ska säga att vi ska gå ut, till barnen. Då säger jag att jag är för trött och inte orkar. Han blir sur, börjar plocka i ordning glas mm och går och lägger sig. Jag frågar varför han blir sur för det? Vi har inte bestämt att vi ska ut. Tjafset är igång. Jag blir förbannad för att han beter sig som han gör. Säger att han har druckit för mkt igen, vilket han blir sur över och säger till mig "det är nåt fel på din hjärna". Jag svarar förbannat nog i ilska "det är nåt fel på din alkishjärna". Jag går på toa och gör mig iordning för att lägga mig. Han kommer upp och letar efter sin telefon. Jag kommer in i sovrummet och han säger, "du får försöka lura någon annan." Vadå undrar jag? Du får lura nån annan kille med stor kuk, att ni ska gå ut och sen inte göra det. Jag säger att vi hade inte bestämt något. Tjat om det fram och tillbaka. Jag säger elaka saker som" jag fattar att du vill ut på krogen, du är ju känd för att alltid vara ute och fullast sen innan. Han blir skit arg, börjar kasta täcket på mig och kuddar. Han säger att jag är elak mm. Jag säger att jag sa det i ren ilska och bad om förlåtelse för det. Han säger att du ber aldrig om ursäkt, inte ens om man ber dig om det osv. Han klär på sig och ska gå ut. Jag säger, går du ut nu behöver du inte komma tillbaka mer. Han svarar, du, hur mkt hyra betalar du här? Vad bidrar du med här hemma överhuvudtaget? Sen går han ut på krogen. Kl är 23:30 och han kommer hem 02:45. Asfull och somnar på toa. Jag är såå ledsen..:( Han skärpte sig ett tag men nu har han börjat öka intaget igen, lite i taget. Nykter månd- torsd när han hemma. Den veckan han är iväg vet jag inte. Troligen dricker han då men mindre.

Läste mulleman att du skulle ha ett viktigt samtal med dottern. Bara undrade lite om det gällde alkohol osv..om isåfall, hur sjutton pratar man om det med sina barn?

Fint att ha dig här igen.

tråd i ett spindelnät, redo att utforska vidare. Nu potatisupptagning och skogsvandring för mig själv för att samla tankar efter ett av mina viktigaste samtal på år och dag. Med min dotter.

Hej vännen!

Du... du sviker inte förtroendet för pappan. Han (eller ja, hans sjukdom) har satt sig i den här situationen själv och du gör vad du måste för barnens skull.

Och vet du, när vi började berätta för folk så förvånades jag över hur ofta vi mötte reaktioner som "jag vet vad ni går igenom" och "jag har själv levt med en missbrukare" och sånt.

Det sägs att en tiondel av den vuxna befolkningen är alkoholberoende. Skall vi gissa att det åtminstone finns tre personer runt varje alkoholist som påverkas av drickandet? I så fall är det alltså ytterligare tre av de tio som är anhöriga till någon med alkoholproblem.

Vi är 9 miljoner i Sverige. Om vi för enkelhetens skull tänker att vi är 10 miljoner, så innebär alltså den här matematiken att fyra miljoner av tio lever i skuggan av alkoholens verkningar.

Alltså - det kommer finnas ganska många bland lärarna och föräldrarna som vet vad det här handlar om. Du skall se att du möts av förstående och omtanke om dig och barnen.

Kram kram!
/H.

Har just sjungit i en lite kör här på arbetsplatsen. Härligt!! Att göra roliga saker är så oändligt viktigt!

Igår var jag på mitt första Alanon möte på sådär 12 år... Det känndes skönt.

Efter rattfyllan har jag talat klarspråk om pappas drickande med barnen, och bestämde mig också för att ta upp det med skolan. Skitjobbigt! Jag började med skolsyster, som genast föreslog att vi skulle ha ett möte; alla barnens lärare, rektorn och jag. Phu! Det var inte direkt vad jag tänkt mig, men jag sa ja i alla fall. Nu känns det helt jättetungt! Och jag sviker förtroende från pappan. Jag vet inte om jag ska berätta för honom att jag gör så här... usch... Jag vet inte heller hur lärarna kommer att reagera. Alla där ute är ju faktiskt inte lika nyanserade och insiktsfulla när man börjar använda ord som "alkoholproblem" i samband med barn...

Jag var nog bara inne en snabbis och fluktade av det senaste, så jag hann nog inte se ditt inlägg...
Jovisst är det så..idag ännu bättre, bara 8 timmar bort...

Helgen är i stort sett planerad i halvdags områden, en del "måsten" också...
Men Lördagen är vikt åt att åka till stugan, t.om dotterns pojkvän hänger med ut, han älskar mentaliteten på landet, lite laidback med mjukiskläder, softa i soffan, grillar gott och käkar både snask och snacks, frugan skvimpar upp en GT eller två, vilket nog är bra för henne...
Ibland gör jag henne sällskap, men bara med T...

Hösten gör sina intåg, det är kallt, fuktigt, daggigt, blåsigt, mörkt osv...
Tidigare hatade jag hösten, bara för att det var den som satte slut på sommaren,
nu tycker jag den är fin med alla höstens färger och lukter..
Det är tråkigt att behöva stänga stugan snart inför vintern, men det är säsongsbetonat,
bara att acceptera, och frågan är vad det är man längtar till..?
Den fysiska platsen, eller laidback mentaliteten???, de går hand-i-hand i stugan...
Och det är märkligt hur man måste byta miljö för att kunna gå in i den...

Det är ju bara frågan om ett förhållningssätt, till helgen...
Har man semester hemma så förändras ju ens sätt att förhålla sig till vardagen,
man lyxar till det lite extra med köpemat och godare dricka...

Just det... godare dricka, där ligger nog fallgropen..!
Till slut är drickat det viktigaste, inte maten, inte ledigheten, inte mentaliteten...
Och sedan vill man "lyxa" till det på vardagen också, med ...dricka...
Men att ångesten också ingår, det räknar man av...på något sätt...

Och livet blir som en enda avbetalningplan, man tar nya "lån" för att betala av de gamla,
men i det här fallet blir det på det mentala planet, och inte i penningar..
Det bästa sättet är att sluta ta nya "lån", och rida ut de gamla avbetalningarna,
så kommer man slutligen på grön kvist igen...
Det gäller i högsta grad samma för dryckes-ångesten också, man hamnar i en ond cirkel...

Och nu snart så....är tiden min, och jag får glädjas åt livet utan alkoholen.

Jag sitter som VD i min egna styrelse, jag sköter ledningen över mig själv,
jag har enhälligt mandat att besluta om mina val, så länge jag inte väljer alkoholen...
..sitter jag säkert i direktörsstolen...

och livet handlar mycket om beslut, nu, då och sedan...
Och jag är glad över att jag fortfarande har valmöjligheten, att få välja själv..
Och jag väljer nykterheten, för då kan jag fortfarande välja...att få vara nykter...

Hade jag varit beroende hade jag varit beroende av att få hjälp också,
och knuffa ner mig helt ifrån den fastklamrade ättestupan med vitnande knogar,
så att jag kan ge upp allt..., och få mod att börja om från början igen..

Att inse sina brister...är också en tillgång..

/Berra

ser att du är inloggad. Känns det bra att helgen närmar sig med stormfart:-)?
Natti,
Gurra

Jag blir kvar här :-). Känner också att det går i vågor med skrivandet. Samtidigt som det är skönt att ventilera sina egna tankar så finns ju ambitionen och hoppet att jag ska kunna hjälpa någon annan att hitta rätt i livet.

Kram på er tanter, gummor o gubbar!

/TP :-)

Jag satt och tänkte tidigare i sommar, på allt jag saknade. Allt jag ville göra som aldrig blev av pga drickande och dess biverkningar. Nu då jag är nykter andra dagen så försöker jag fokusera på dessa saker. Har syltat tomater från trädgården, ska gå surdegskurs och matlagningskurs i höst. Lycka till ni andra med aktiviteterna. Själv ska jag gå på lagom, med aktiviteter innan det är dags för frökatalogerna.

mvh

Kolonisten

Tack för att du ville läsa, 19september

Vad glad jag blir av att läsa din positiva story :)
Inspirerande för oss "nybörjare".

...och en kram till neggig Berra. Tack o lov att du ser något positivt i alla fall, att i alla fall helgerna är andningshål.

Ibland får man lov att bara bita ihop och strunta i alla de där typerna runt omkring. De finns väl på alla arbetsplatser mer eller mindre? Om man gnisslar tänder i sitt eget hörn riskerar man att få ont i magen - strunt i dem bara. Eller. Säg ifrån ordentligt till dem som inte lyssnar eller som du tycker beter sig. Antingen eller tror jag, annars slår det mest tillbaka på en själv.

Jag kan också rekommendera Mad Men. Första avsnitten blev jag arg när jag såg, för den otroligt förlegade kvinnosynen. Men, eftersom jag är förtjust i kläder o miljöer såg jag vidare - man har lagt ned mycket omsorg om att skapa tidstypiska miljöer och männens och kvinnornas kläder är fantastiska!! Så småningom kom jag att uppskatta den (kvinnorna har minsann sin egen syn på saker o ting som inte heller den känns så modern...) Serien känns som ett bra tidsdokument. Men visst, jisses vad de super!!

Trevlig helg!!

Hej Berra, vet inte om du sett serien Mad Men, annars att rekommendera till dig på lediga stunder. Handlar om en reklambyrå på 50- 60-talet i USA som mycket liknar din arbetsplats. Här finns alla typer, och alkoholen flödar dessutom. Men det är en härlig serie att fastna i och jag och min fru såg alla 4 säsonger under sommaren. Jag tror du får många avkopplande stunder i att känna igenom dina kollegor på kontoret, fast i en annan tid och land.
Gamla och nya boxar med tv-serier har blivit en bra grej för mig att ersätta alkoholen med på kvällar. Bättre en dvd-box än en Bib-box:-)
Gurra

..verkar vara mina dagar då jag kommer med inlägg i min egna tråd...

Torsdagen är den första dagen på veckan då det verkligen känns hoppfullt igen,
bara två sketna dagar kvar, sedan är det min åtråvärda helg tillbaka i sin närvaro...
Så jag skriver helst i medgång och direkt motgång, Söndagen är ju stora skälvardagen,
Torsdagen finns det åter hopp om livet igen...

Sitter här och försöker göra någon form av sammanställning om hur jag mår...
Tycker väl att livet i stort sett bara suger, det är piss helt enkelt...
Saknar stimulans på jobbet och ser bara problemen hos mina kollegor,
vet inte om jag är nojjig eller om jag har lyckats avslöja deras regi..

Men jag tycker att deras roller är så pass genomskinliga, genomskådbara...

Killen som alltid skämtar och försöker göra sig till lags, taskigt sjävförtroende..?

Kvinnosakskvinnan som alltid är så förbannat gravallvarlig, och petig...

Snubben som går runt och kurtiserar bland de yngsta kvinnorna, och totalnobbar att ens prata med de äldre kvinnsen, lite sugen på att berätta för hans särbo..

Killen som har tröttnat på allt vad det här med lönearbete innebär, han är nöjd nu och vill bara sikta på pensionen, han suckar och stönar mest..

Tjejen som går in i sina uppgifter med tre decimaler på allting, hon försvårar allting för sig och kan sitta med ett dokument i veckor, hon administrerar sig själv..

Grabben som vill vara småhövding, men saknar chefsämne, ingen lyssnar på honom och han vill inte erkänna sitt nederlag, utan smyger runt som om allt fungerar, skitfint!, typ..

Unkisen som inte verkar ha något eget privatliv, men försöker utge sig för att han har det,
han rullar nog mer dasspapper framför datorn än på muggen stackarn..!

Kvinnan precis som jag med vacklande psykisk ohälsa, som dragit på sig kontokortskulder och har aldrig ett öre kvar, försöker försörja och stödja sin familj i ständig motvind.

Snubben som bara komplicerar allting, gör det mer besvärligt och hatad av alla,
men ingen berättar det för honom, han tror att han är speciell..

Känner det som en parodi på hela arbetsklimatet, alla bevakar sina egna intressen,
och det är svårt att ens få igång någon vettigt "allmänt" samtalsämne..
Kallprata om vädret ger mig ingenting, jag behöver bättre utbyte av ett samtalsämne än så..

Å så lilla jag då, sitter här i min hörna och bara observerar hela tiden...
Har slutat le och slutat skratta på arbetstid, det har jag inte betalt för...

Jag har också gått in för arbetet med största profession, men tappar ständigt motivation
när man blir överkörd av någon som tycker någonting bättre, varför lyssnar de då ens?
Jag öppnar bara foderluckan när någon frågar något, annars kan den fortsätta vara stängd.
Jag sköter mitt, och uppskattar om de andra överhuvudtaget inte brydde sig om vad jag gör.

Jag tänker på vad den gamla kärringen sade på TV'n för några år sedan....
..har man inget snällt att säga, så behöver man inget säga alls.."
Tänk om de kunde anamma det här också, och inte låta ringmuskeln i röven vara den som styr munnens rörelser, utan låta hjärnans impulser gå via hjärtat innan de kommer till munnen..

Eller så är jag bara neggig till allt...

Men idag är det Torsdag knappt 1/3 kvar av arbetsveckan, och man kan börja vädra morgonluften från helgen, då får jag vara med dem jag älskar, och jag en möjlighet också att välja bort mindre lämpade vänner, såsom alkoholen t.ex...

Tänk vilken förändring, förut hatade jag helgerna också, de var bara nersölade av bakfylleångest.
Men inte nu, och det är ju en förändring till det bättre, eller hur?

/Berra

- ibland är det ensamt i bemärkelsen tomt på kommentarer här... Hela forumet lever sitt eget liv också - med alla våra livsresor inneslutna i helheten. Det är olika stämningar och fokus på olika saker och helt säkert upplever vi läsare att på vårt eget sätt.
Jag har periodvis skrivit mycket i olika trådar. Just nu har jag varit helt fokuserad på mitt eget.
Hoppas ni orkar stanna kvar fast det känns "tyst" ibland. Forumet har mycket att ge! Lycka till / mt

Jag äter betydligt mer nu än när jag var aktiv. Och vi äter nästan bara bra mat. Inget halvfabrikat eller skräp. Det är också en viktig del i välmående och i förlängningen leva nykter. Får jag inte bra mat mår jag inte bra och då.... ja ni fattar.

Tack Stigsdotter för ditt intressanta inlägg.
TP och jag har haft det lite ensamt på sista tiden....
Idag har jag inte tid att fortsätta med mina filosofiska funderingar
- jag ska åka till landet med min dotter och hennes familj - det ska bli jätteskönt!
Fördelen är dessutom att där tänker jag inte ens tanken "dricka".
Jag är tillbaka om en vecka med ny energi (hoppas jag)
Hoppas ni alla har det bra under tiden och får en skön weekend.

Kramar Lg

....är det JÄTTEmycket av i alkohol. Själv har jag gått ned 4 kg på ganska kort tid och det skulle kunna bero på att jag dragit ned på mängden dricka i veckorna (fast jag äter ju mindre förstås nu, blir mätt fortare). Har du märkt någon skillnad på aptiten?

Fina vänner är guld värt, har man det kan man nästan stå ut lite med aningen otrivsel på jobbet.

och i så målande ord, ny jord, börja blomma igen, poet minsann...
Tack för att du gjorde min morgon pianomannen...

/Berra

Inte bara överlever som det heter.

Livet rullar på och att vara nykter har blivit lite av en vana för mig. Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Jag får ofta höra att jag ser så välmående och pigg ut. Och det är nog sant, även om det kan vara svårt att se själv. Jag själv tycker bara att jag ser trött ut, men det kan bero på att jag nästan bara ser mig i spegeln på morgonen.
Jag har rasat i vikt. Vid ett läkarbesök innan sommaren har jag för mig att jag vägde 84kg. Nu väger jag 76. Inte undra på att alla byxor är stora. Även dom jag köpte för några veckor sedan. Och ett skärp i läder töjer sig inte så mycket på några veckor heller. Måste göra fler hål. Hoppas det bara beror på att jag inte häller i mig en massa kalorier, så att det inte är nått annat fel.

Så vad är nästa steg nu då? Det är oerhört motigt att jobba. Jag kan inte hitta någon som helst inspiration och jag brinner inte för mitt yrke. Eller jo, på ett sätt gör jag det, men på ett annat sätt inte. Jag vill nog göra det jag gör ett tag till, men kanske inte på samma arbetsplats som jag är på nu. Jag skulle behöva ny jord runt rötterna om ni förstår vad jag menar. Då kanske jag kan blomma igen.

Och såklart längtar jag hem till storstan, men det är nog inte dags ännu. Jag har mina finaste vänner här och det får jag inte glömma bort. Dom är viktiga för att jag ska må bra. Närapå en förutsättning för mig.
Dags att ta tag i denna dagen.

Jag orkade :)
Kram!

...vi är säkert flera som smyger här och läser utan att lämna spår efter sig :-) ibland känns det bra att bara insupa positiva känslor från det andra skriver, som dina glada rader här ovan.

Bra att din dotter sätter gränser, en mormor ska lukta bullar och annat gott, inte av alkohol. Och de små känner så väl även om de inte vet vad det är, de är som hundar och katter de tycker inte om druckna människor.

Visst är det härligt med pigga morgnar med blåa himlar?! Och visst är det härligt att vi kan lägga märke till det istället för att tycka dagen-efter-synd om oss själva!

Själv dricker jag fortfarande men försöker att inte bälga i mig mängder när det väl sker. ATt ifrågasätta sig själv är bra tror jag. Det är en process.

Du skriver att vi nog tror oss veta anledningen till att vi är här. Jag vet inte riktigt. Livet är fullt av upp- och nedgångar, varför klarar vissa av oss inte av att hantera livet utan bedövning? Varför lurar vissa av oss sig själva så länge? Vi tror att vi har kontrollen men i själva verket har vi tappat den för länge sedan.

Arv är ju en anledning. Själv har jag ett sådant arv. Forskning visar väl att vissa av oss får med oss detta som gör att vi löper större risk att trilla dit. Fast å andra sidan. Vi som har sett våra fäder berusade och till och med i mångt och mycket redan i unga år förstått DERAS problematik ÄNDÅ trillar dit själva trots att vi kanske snarare borde bli avskräckta?

Nu vart det bluddrigt här i din tråd, sorry :-)