Senaste kommentarerna i forumet

Det låter ju som ett jättebra tips, att få lite distans så att man hinner samla tankarna. Tror det är så man måste göra, hitta in till beslutet igen om alkodjävulen försöker förvirra en :-)

Ok. När du gick ifrån jobbet. Jag är sahällsvetare själv som går till ingenting. Borde få en vetenskaplig undersökning som bygger en komparativ studie. En från där de går och en från dit de kommer,

Astalavista

Hör av dig till alkoholhjälpen, så kan de för medla adressen: Kanske

Förlåt! Han bor i Småland. Blandar ihop Skåne och Småland av nån anledning. Har suttit här och försökt sända positiva tankar, men känslomänniska som jag är rinner dom förbannade tårarna hela tiden, så jag tappar fokus..

Idag är ingen rolig dag,idag när man tappat bort en vän :(

Läste just ut en bok som jag tänkte kanske skulle passa dig, eller rättare sagt, jag vill tipsa någon om den och du var den jag kom att tänka på som kanske skulle uppskatta den. Vet inte varifrån jag fått tips om den, men det var i samband med böcker som på något sätt berör alkohol (hoppas nu inte det är DU som tipsat om den i något sammanhang ;-)

Nå, boken heter Bottenglädjen - En bok om Majken Johansson. Majken var en poet som levde 1930-1993, hon var frälsningssoldat och alkoholist. Boken är skriven av hennes vän Karin Hartman.

Lånade den samtidigt som Markus Birros Flyktsoda och Benny Haags bok. Är så glad att jag kommit igång med läsandet igen!!!!!!

Får givetvis hänga på.. Känns som att ju fler positiva tankar desto bättre! (inget knäböjande behövs!)
kram trollis

Ja, vi gör det tillsammans för TP! kram!

Känner som du! Är inte heller religiös, men tror ändå att det här med böner /positiva tankar fungerar!
Speciellt, sedan jag läst en bok som heter "Fältet"..
Kalla det "bön", önskan, "distanshealing" eller vad du vill, jag hänger på!
trollet

Så skört livet är. När jag kom tillbaka till den här tråden efter att ha fullkomligt struntat i mina alkoholproblem i två år och sabbat hela min tillvaro fanns Tvåbarnspappan kvar. Jag blev glad/ledsen över att få träffa en vän igen. Han hade kämpat emot sina alkoholproblem och fixat det så bra, men är nu istället sjuk. Han slutar skriva nu för att han inte orkar mer. Det är så synd att han inte vill söka sitt stöd hos oss. Ville ju så gärna vara ett stöd till den fina människan, men jag förstår honom. Vi kämpar ju fortfarande med alkoholen, men nu har han andra problem och behöver kanske söka stöd bland människor i samma situation som han och inte höra detta prat om alkoholen hela tiden. Jag förstår, men jag blir så ledsen när jag tänker på att han sitter där nere i Skåne någonstans alldeles slut över allt elände. Det gör mig så ont!

Tvåbarnspappan: om du läser detta, så vill jag att du ska veta att jag kommer att tänka på dig för alltid och önskar så att du kunde höra av dig hur det går för dig. Ärligt talat är jag inte religiös på det sättet, men jag ska sätta mig och be för dig. Jag ska be att kosmos, eller vad det är hjälper dig!!!

Sänder all styrka till dig./Kram sims

Jag förstår din besvikelse... Men önska för all del inte att du var alkoholist! (alla medaljer har en baksida, och denna är mörkare än du tror)
Gråt ut din besvikelse! Vad gäller din far, så kan du förlåta honom för den person han är innerst inne och för din egen skull, men du behöver inte "förlåta" beteendet!
Din "fd".sambo, har problem, som han försöker lösa på gamla sätt, dvs, han tror att det hjälper med en "läpparnas bekännelse", sedan "hukar man sig" och väntar tills allt blåst över, så att man kan fortsätta som förut..
Stå för all del kvar och stå på dig!
Jag tror att vi är många här, som som stöttar dig i ett för dig, svårt beslut.
Har du någon möjlighet, att låta någon annan ta hand om hunden för en kortare period, till du ordnat annat boende?
Appropå de där ölen.. hmm, min gubbe, tycker inte heller at det är att "supa", när han dricker 2 - 3 öl, eftersom han inte känner sig berusad..
Men om man är storkonsument, så klarar man sig inte utan en viss mängd alkohol i kroppen.. Och har man druckit under en längre period, så måste en del trappa ner, för att inte få alltför stora abstinens-besvär.
Dock måste man i så fall vara inriktad på att sluta!
Hos oss, håller gubben på och förhandlar med sig själv.. Han ser ju att jag inte dricker någonting och är smått konfunderad, eftersom jag varken ställt ultimatum eller tjatat på att han måste sluta.
Tänkte ge det en tid, för att se vartåt det barkar..
Så länge han allvarligt försöker dra ner/sluta och vi kan föra samtal i en normal ton känner jag att jag kan leva med det.
Spårar det ur, så har jag redan börjat förbereda en "plan B", för vart jag ska ta vägen..
Till skillnad mot honom, kan jag nämligen numera ta bilen när jag vill :-P

lessen att det blev mycket sagg om mig..

Många styrkekramar/ trollis

och tillika föräldrar slår ofta på oss för att vi inte brytt oss om barnen. Vår sjukdom gör att vi prioriterar alkoholen före familjen och så fortsätter vi att göra tills vi förändrar vårt liv och väljer att vara nyktra.
Gudrun berättar i programmet om när hon var på sin Familjevecka och där var en kille jämnårig med hennes barn. När hon berättar om den kärlek som ändå finns dold under spritångorna så har iaf jag svårt att hålla tårarna borta. Jag hade förmånen att få samma upplevelse som hon under min Familjevecka och det är en mycket stark upplevelse som etsat sig fast i min hjärna.
Hur man än använder sitt liv så finns det en låga av kärlek dolt inne i bröstet och som gärna blommar ut när spriten försvinner och ger en fin läkande effekt som gör så gott att uppleva.

http://www.svtplay.se/video/314608/del-4

Och försök se på tv i kväll igen :-) Programmet "Jonas Löfte" ger så mycket för att kunna förstå sig själv.

Jag undrar också hur det går?

Skönt att höra att du lyckas så bra med att inte släppa in karln! Som du skrev tidigare, så har du ju ingen aning om vad han gör när ni inte träffas..
Känns som du tar väldigt bra beslut ;-)
Hoppas att du själv kan hitta på något roligt att göra istället.
Jag ska jobba i helgen, men det kommer säkert att finnas andra här på forumet som kan peppa dig.
kram trollis

Oj, vad tufft! Hoppas att du kan lita på dig själv, annars får du kanske hoppa över festen med en vit lögn..
Vore synd om du sabbade allt, för att det är svårt att tacka nej!
Du kanske kan skylla på att du fått medicin utskrivet, som gör att du absolut måste undvika alkohol i någon form?
När jag hade lunginflamation, fick jag en sorts antibiotika som absolut INTE gick ihop med A, så då var det inte ett dugg svårt..
Vi kanske inte kan vara där i RL, för att kolla om du dricker, men vi finns här!(oavsett hur du gör)
styrkekram / trollis

Visst kan livet tyckas extra trist, när man kommit ur vinångornas värld.
Och kanske är det just den här delen av livet vi undvikit?
Kanske måste vi lära oss att "ha tråkigt" också, för att kunna uppskatta de små sakerna i livet?
Jag tror, att om man ständigt kräver en "guldkant" på tillvaron (i form av det där vinglaset, som belöning)så slutar man att uppskatta själva livet..
Kände själv, att det numera är lätt att känna sig uttråkad och rastlös. Förr hade jag bara sett till att ha handlat och uträttat allt som hade med bilkörning att göra, sedan hade jag satt igång med någon "lyxmiddag", för att kunna ta ett glas vin(först till matlagningen och senare till maten)
Aldrig knöfull, utan bara lagom så att rosédimmorna skymde sikten till dammråttorna och gårdagens disk..
Skönt att du inte är lessen längre. Hoppas att du kan känna uppriktig glädje också, även om det kanske blir över de små sakerna här i livet..
trollis

När det känns som att det går bra så dyker det hela tiden upp nya saker att oroa sig för. Och varför är allt i detta land (eller är det bara i min umgängeskrets) uppbyggt kring A. På torsdag är jag bjuden till grannen på födelsedagsfirande med "ost och vin". Mannen ska bort på annat och kan inte "vakta" mig och det är de som jag alltid dricker med och oftast mest. Har vid flera tillfällen inga minnen av att jag kommit hem och vet att jag vid flera av dessa tillfällen har haft barnen med mig.... Vet inte hur jag ska kunna stå emot.

Kommer oxå vara själv flera helger nu i höst och har märkt att min A-hjärna tänker tankar som "åhh, när barnen somnat bara jag och vinflaskan, tystnad och tända ljus". Eller varför ska jag vara här hemma och ha tråkigt när mannen ska till Frankrike och prova vin och till Danmark och öla med kompisarna? Stackars, stackars mig.... Har öst i mig plock-godis och glass i sju veckor nu och känner mig fet och ful och trött på billigt godis, jag vill oxå ha det lite trevligt.... Vet inte hur jag ska få bort detta, för nu spelas det om och om igen. Finns ju dessutom ingen som kan kolla om jag dricker.

Blev så glad när jag läste ditt inlägg. Ser dig nästan stå i regnet nu och bara njuta! Oroa oss för knäppen gör vi alla och jag tror att det är bra att ha en plan i beredskap. När jag var ute och åt och mannen beställde starköl och jag cola så blev jag så sugen, glaset stod ju precis där. Då gick jag ut, tog lite luft och kom in igen utan att se ölen. Kanske ett konstigt tips, men det funkade för mig. Ha de gott!

skriver av mig

har snart gått två veckor från att träffat han...

kommer nog se han i helgen känner ja på mig ( vi är absolut inte osam på nåt sätt) ja försöker bara minimera att lägga mig i hans problem, och att hålla han o mig på distans så han inser att det är allvar... som sagt så måste han ta hjälp om det ska bli nåt mellan oss igen...

Jag är inte lessen längre.
Med det inte sagt att jag är glad.
Jag är påväg. Lite läskigt..

Det händer dråpliga grejer ibland och det är helt ok, för nu är det rosas säsong för länge sen över och jag har inte flytt till nån annan färg ;)
Det går bra att vara lite jurist, mäklare, homestylare,snickare, bankman, mamma, ja åsåå det sköta "riktiga" jobbet utan drogen.

Men seriöst,
det är lite trist.
O nu är jag bara ärlig, inte nedlåtande, det ÄR trist.

Respekterar ditt beslut,
allt har sin tid.

Tankar till dej, från hela mitt hjärta..

Kan tillägga att starkölen i mitt ovanstående inlägg inte var till mig ;-)

Sitter och surfar här på forumet, lyssnar på regnet som smattrar mot rutan och bara njuter, jag älskar verkligen regn! Det hade jag glömt. Mamma påminde mig om att jag brukade gå ut i regnet och ställa mig när jag var yngre och bodde hemma, jag bara stod där och lät det regna på mig. Det är mycket jag glömt, som börjar komma tillbaka nu. Igår kväll när jag skulle sova tänkte jag på mitt ex som jag var tillsammans med när jag var 20, han var ganska duktig på att kritisera mitt utseende och jag fick mej en ordentlig knäck. Och igår kände jag att jag äntligen kunde erkänna för mig själv på nåt sätt, att det faktiskt var hans fel och att det var för jäkligt. Att jag inte förtjänade det. Och jag insåg att det påverkar mig nu, och att jag måste släppa det på nåt sätt. Inte föra över hans skitbeteende på andra, på min nuvarande pojkvän exempelvis. Kändes jätteskönt.

Sömnen krånglar, har svårt att somna på kvällarna. Vet inte om jag grubblar för mycket eller om det är väderomställningen? Hur som helst gör jag tvärtemot vad jag brukar, jag kämpar inte emot utan töjer ordentligt på flexen, låter mig vara vaken längre och går upp senare på morgonen. Så ska man göra, vara snäll mot sig själv. Har varit rökfri i tre veckor ungefär nu och drabbas av sug som jag inte riktigt kan urskilja, det är som öl/rök/socker-sug i ett! Känns en liten stund men går över ganska snabbt. Sluta röka var det bästa jag kunde göra, det går så bra på träningen nu och det gör mig så glad! Känner att självförtroendet växer, det är ju så här jag har känt att jag är, det är detta jag väntat på. En person som tar hand om sig själv, som lever sin fulla potential. Håller tummarna för att det håller i sig, att jag inte får någon konstig knäpp!

Jag kan också tycka att det ser så gott ut, och jag läser in en massa i det där vinglaset som jag till slut tvingas inse inte är sant. Det är inte lyxigt, jag blir inte bekymmersfri och avslappnad, och luktar jag på vin nu tycker jag mest att det luktar färg. Men jag vet hur det känns att längta :-)

Vill avsluta med att säga att du är jäkligt stark som går på mingel med Ramlösa i glaset, man får inte glömma att ge sig själv cred emellanåt, även om man börjar bli "van".

Skriver som jag skrivit förut, om nu allt elände är ditt fel förstår jag inte varför han stannar kvar? För att få vara martyr? Eller för att han inte vågar inse att han har problem?

Du kommer att hitta kraft och ork att gå, om det är rätt beslut för dig. Du måste bara ge det lite tid!

Sänder många många styrkekramar! Du är värd att leva det liv du vill leva, glöm inte det.

Jag frågade rakt ut, eller snarare över sms, om han hade druckit någonting alls sedan vi hade det samtalet när han sa att han insett att han inte kan dricka alls längre, ångrade sig, grät, bad om hjälp. "3 öl på Xs födelsedag" fick jag till svar. Adde hade rätt där, de där "3ölen" hade han druckit kvällen innan han kom och ångrade ångrade ångrade.

Har tänkt mycket på vad Lelas mfl skrivit om att bryta kontakten under en bestämd tid och jag insåg nu att det är det jag måste göra. Jag svarade i ett långt sms men i korta drag att 3öl är 3öl för mycket om man riskerar att bli som han kan bli på fyllan och att jag i alla fall inte tänker ta den risken. Därför får han inte kontakta mig på 6månader, dvs 6nyktra sådana. Återigen försökte han vrida det till att jag överdriver med ett "3 öl är väl inte att supa". Hur fan kan man gå och dricka öl bara några dagar efter att man kommit till någon man älskars hem, skrikit, hotat, knuffat, trängt sig in. Jag vet ju svaret men har ändå så svårt att förstå.

Det är dels en lättnad, att inte behöva gå omkring och hoppas att han ska hålla sig nykter, aldrig riktigt tro det men låtsas att det är en nykter person man håller i handen och inte en tickande bomb, samtidigt är jag så jävla ledsen.

Gamla grejer kommer upp igen. Trodde jag hade förlåtit pappa för tiden han drack men just nu känner jag mig så arg, ledsen, bitter över att hans alkoholism påverkar mig än idag. Det måste ju vara lättare att falla in i en medberoenderelation om man en gång varit barn till en alkis.

Ni får ursäkta min negativitet just nu men jag är så trött. På det här.
Fattar inte hur jag ska orka jobba, ta hand om en hund som jag måste smyga med, hitta någon annanstans att bo. Jag bara gråter, hur kan man jobba om man bara gråter? Ibland önskar jag att det var jag som var alkoholisten, det verkar lättare att bara kunna stänga av.

Hur mår du?

Stigsdotter! Och det fick jag, en riktigt fin och inregnad sådan.
Odrickandet går strålande just nu, saknar det inte det minsta - jag har för fullt upp för att ens hinna tänka tanken. Fullpackad (!) dag som gör att jag stupar i säng utmattad.
Och sen så har ju min största trigger försvunnit nämligen den stund där man alltid hämtade tidigt på dagis och skola (för att vara DUKTIG) vilket resulterade i stress och fruktansvärd uttråkning som bäst kurerades med några glas vin till den tidiga middagen... Nu hämtar vi klockan fyra istället och jag har haft en givande dag innan och har tom haft möjlighet att längta och sakna barnen.
Nu ska jag läsa ikapp.