Senaste kommentarerna i forumet

Har emellanåt känt mig lätt euforisk av den känsla av frihet och lätthet som fyllt mig efter att jag tagit mig därifrån. Känt att det är så skönt att det är över. Men det är ju inte över. Visst har jag fått en fantastisk frihet att kunna ha facebook igen, hälsa på mina syskon med familjer, jobba över, inte stressa hem, se på Efterlyst (där Thomas Bodström är med, som jag råkat säga att jag tyckte såg bra ut för 12 år sedan), prata med min 14-åriga dotter om hennes relationsproblem och nyfikenhet på sex...t ex. Bara sådana saker. Frihet!

Men jag förstår ju att jag fortfarande har min bindning kvar till honom. Hur jag blir stressad när han ringer eller skickar sms, känner att jag måste svara snabbt så han inte undrar vad jag gör eller blir irriterad. Det måste jag ju släppa. Det kommer nog ta ett tag. Han har nu börjat krångla med vilka möbler osv som han vill ha när vi flyttar. I princip alla nya och dyraste saker. När jag försöker påpeka att jag tycker att vi ska försöka fördela det rättvist, så är jag "bara ute efter pengar, precis som alla andra brudar"... Är inte det konstigt? Med tanke på att det är HAN som är ute efter att fördela det så att jag får det som är värt en tredjedel av det som han vill ha? Direkt känner jag mig träffad, skyldig, vill övertyga honom om att det inte alls är så, bevisa min oskuld på något sätt.

Pratade med en av mina bästa vänner igår (som vet så gott som allt om mig) som reflekterade kring att exet fortfarande är samma person, även om det har känts vänskapligt och bra den senaste tiden. Han menade att exet säkert under kortare perioder kan uppvisa välvilja och vänlighet, men att hans grundperson fortfarande är densamma och att han fortfarande manipulerar mig. Och det är ju sant! Tänk att jag behöver dessa ständiga väckarklockor för att ställa mig lite utanför och se utifrån på det som händer... Det är tur att jag har er på forumet och de få vänner irl som verkligen vet vad jag går igenom och som kan hjälpa mig att få perspektiv. Acceptans, acceptans...igen. Acceptera att det är så nu för mig och ta emot hjälpen som erbjuds... Svårt när man är van (ja, inte i relation till exet då) att vara den som har ansvar och kontroll, klara mig själv.

Har nu börjat nysta i min ekonomi, som är helt sjukt kaotisk. Har varit på ett möte hos Kronofogden för att se hur läget ser ut, vilket självklart inte var bra. Har nu pratat med min styvfar om situationen och han har lovat att lösa skulden åt mig! VA!? Helt otroligt! Vi har skrivit ett kontrakt (ja, för jag tänker betala tillbaka varenda krona!) som innebär att jag betalar ganska mycket till honom under 10 månader, så vid årsskiftet är det borta!! Blir en tuff period, men inte i närheten av hur tufft jag har haft det! En stor sten har lyfts i och med det och jag ser fram emot nästa nyår... Nästa steg nu blir att skriva ur mig ur företaget. Göra ett bokslut och se hur mycket skatteskulden i företaget kommer att bli. Min vän tyckte att jag skulle kontakta skatteverket redan nu och förklara situationen för dem, för att se hur mitt betalningsansvar ser ut. Det är ju ändå exet som har gjort alla uttag med sitt företagskort (jag fick inte ens ha ett eget, vilket jag är glad för nu) och med sin bankdosa (han tog ju min i höstas för att jag inte skulle kunna ta ut pengar vilket jag bara gjorde en gång, 500 kr som jag återförde efter ett par dagar). Har dock inte så stor förhoppning om att det hjälper, men prata med dem kan jag ju göra... Jag vet inte hur det skulle gå till att slippa det? De vill säkert bara ha in sina pengar och ser att jag också är ansvarig för företaget rent juridiskt. Antar att jag i så fall måste bestrida kravet eller polisanmäla och det vågar jag inte.

Varför? Vad är jag rädd för? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag är rädd för hans ilska...och rädd för vad han ska tycka om mig. Varför har det en betydelse? Varför slåss jag inte? Varför tar jag hellre på mig en skuld som inte är min än att möta hans åsikter och ilska? Kanske handlar det lite om min dubbla känsla inför mig själv också...jag har aldrig varit en tuff person, alltid varit följsam och tänkt på andra, känt att det är rätt att vara så. Att jag kunnat stå för att jag är sådan. Emellanåt så mycket att jag varit självutplånande, har fått höra det både privat och av arbetskamrater, men jag vill ju vara "snäll". Inte tyckt om orättvisor, men jag själv kan tillåta mig att bli orättvist behandlad. Alltid velat göra det som är rätt, ha politiskt korrekta åsikter, inte döma någon. Men döma mig själv, göra det som är fel mot mig själv är ok. Tänker att om jag bestrider detta, så kommer jag att uppfattas som precis det att jag försöker skylla ifrån mig och bara tänka på pengar. Trots att jag rent juridiskt äger halva ansvaret. Jag kan inte stå för det...jag vill ju inte skylla ifrån mig. Men tar jag hellre på mig hans skuld? Kan jag dra det så långt? Jag vet inte...

Hur som helst. Det är mycket att göra, praktiska saker som måste ordnas. Bra start i alla fall med pappa som kommer att hjälpa mig så jag inte behöver ha Kronofogden i hasorna i alla fall! Ett steg i taget...

Det gör du, en dag i taget och månad efter månad.

Stigsdotter! Så jävla bra! Kram från din forumsyster / mt

eller om man vill säga att tillfriskna från medberoende är en lång process. Precis som du skriver Yogi och som flygcert beskriver så bra finns medberoendet inom oss själva. Det handlar inte om missbrukaren. Viktigt att jobba med det annars är risken uppenbar att man går in i en ny relation och tar med sig samma mönster. Det är ett vanligt fenomen. Kram i all hast - jag har bråda tider just för tillfället / mt

Sen några dagar påtagligt ökat behov av beredskap mot A. Inte på grund av längtan efter berusning. Mer på grund av stor känslomässig ansträngning och en önskan att temporärt kunna få stänga av. Upp med nävarna, typ DEFCON 3. Fördelen, om man nu kan se det så, är att jag är mycket medveten i situationen. Visste det skulle kunna komma, och kan nog vänta mig att det hänger kvar. Kan säkert även bli betydligt värre en tid framöver. Vilken jävla soppa kan man tycka, när jag tänkt fira mina tre månader nästa vecka, och hade hoppats att det skulle kännas som en ljus triumf.

Vaknar i alla fall nykter imorgon, det känns bra.

/PP

Tack för din support och dina ord santorini. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag en dag når fram där du befinner dig./Tjalle

att se att du är på gång! Jag har tänkt på dej. Även jag har trillat i fyllan och slagit sönder ögonbrynet, fått blåtira och glasögonen trasiga. Minns skammen och känslan än. Du får tänka på det när det suger. Jag har också ett krokigt lillfinger som jag bröt under en annan fylla så jag behöver bara hålla upp handen framför mej för en påminnelse. Kanske därför det faktiskt går så lätt för mej nu. Förstår att du är avundsjuk på oss längre hunna men dag för dag och du kommer också hit. Fyra veckor är jättebra! Suget och tanken på att ta ett glas är signalen från vårt missbruk, hjärnans inkörda spår som är tomma. Lyssna inte, du vet att det är lögner alltihop. Stressen, sömnen allt kommer att bli bättre undan för undan, normaliseras. Suget kommer mera sällan. Ge inte upp när det är tungt, det blir lättare. Jag lovar!

Stigsdotter :-))

Är det inte nu i dagarna som det gått ett år sen vi träffades på träffen på Riddargatan ? Har haft tankar på att ev göra nåt liknande framöver ?

Kram !

Hej på er. Jag har nu varit nykter i fyra veckor. Klarade vår solsemester utan större problem. Jag trodde kanske att klarade jag det skulle det vara mycket enklare när jag kom hem. Jag fick dock någon form av reaktion när jag kom hem. Omedvetet så var jag inte riktigt lika mycket på min vakt, kände mig spänd, rastlös och nedstämd. Jag hade dessutom en hel del att ta tag i när jag kom hem vilket ökade på stressen. Som jag tidigare sagt så har stresströskeln väsentligt reducerats genom åren. Inte minst pga mångårigt drickande.

Jag har inte direkt varit nära att ta det första glaset men oerhört irriterande tankar har poppat upp i mitt huvud såsom; om jag bara dricker ett glas när jag är hemma kan ingenting katastrofalt hända...... Fullständig idiotisk tanke men svårt att ibland värja sig ifrån. Det som slår mig att så många av oss är så fullständigt fokuserade på att få en ändring till stånd i våra liv men att vår "sjukdom" gör att man kan vackla i sitt beslut från en dag till en annan. Det är under sådana dagar jag måste tvinga mig till att kika in på detta forum, kanske läsa i min egen tråd (eller andras för den delen) för att försöka ta in hur det går nio gånger av tio om jag faller till föga och börjar dricka igen.

Jag har nu, som sagt, varit nykter i fyra veckor. Det känns ibland som en evighet. Jag längtar till den dagen då det ska kännas helt naturligt att inte dricka och vara fullt nöjd med detta. Slippa att varje dag räkna hur många dagar det var sedan jag drack senast. Jag antar att det bara är att "härda ut" och att det kommer med tiden. Jag kan från tid till annan bli lite avundsjuk på många av er som lyckats vara nykter månader och kanske år. Fyra veckor känns futtigt jämfört med många av er. Jag måste lära mig att detta inte är någon tävling utan var och en måste jobba efter sina egna förutsättningar. Ta en dag i taget låter trivialt, lite som carpe diem men icke desto mindre är det väldigt tänkvärt. Om jag istället intalar mig själv varje morgon att jag ska vara nykter för återstående delen av mitt liv vet jag inte om jag orkar riktigt. Det känns för stort.

Nåväl, det finns också en massa positiva saker ju längre tid jag är nykter. Jag blir lugnare som person, jag brottas inte hela tiden med mitt dåliga samvete. Mitt dåliga självförtroende blir bättre. Visst kan jag ha viss ångest ibland men det är som en mild västanfläkt mot när jag dricker.

Jag har fortfarande lite problem med min sömn. Jag har under många år tagit en insomningstablett till kvällen. From igår har jag dock reducerat detta till en halv och hoppas sluta med dessa tabletter inom kort. Långa promenader och lite annan träning är inte heller helt fel.

Kämpa på alla ni där ute
Tjalle

Dubbel

Och därför blir jag så oerhört glad när du tar dig tid att påminna mig om allt Berra!
Att du fortsätter att dela detta med oss här, visar på din generositet. Du kunde ju lika gärna
packa allt i en kommande "bestseller" och njuta av ålderns höst ;-)

tack Berra!

//PP

Grymt bra inlägg, Berra!

*applåderar*

jag kom till insikt om att jag faktiskt fortsätter med mitt medberoendebeteende... Du hjälpte mig att se det! :)
För precis som du skriver så fortsätter jag att anpassa mig, försöka på alla sätt att uppmuntra honom och hålla honom på gott humör. För att jag är rädd för det som annars kan hända. Jag fortsätter att fokusera på honom istället för mig och barnen. Det gjorde ont, men är ju inte desto mindre viktigt och nödvändigt att se det. Annars kan jag ju inte välja att förändra mitt beteende...
Tack för hjälpen!
Kram

Det är ett namn på en sjukdom vilken som helst. Jag håller med om att det kan kännas tjatigt att kalla sig själv för något man definitivt inte vill vara men samtidigt är självbedrägeriet ett symptom och en stor del av problemet - innan man har övertygat sig själv om att man har ett problem (är alkoholist t.ex.) kan man inte ta tag i det - man lurar sig själv att tro att problemet inte är så stort. Och - det kanske det inte är, kanske är man en sådan som kan "lära sig att dricka socialt". När man sitter där påkanske man upplever att man är bättre än de andra som sitter där (de riktiga alkohlisterna, de som sitter på parkbänken och har supit bort allt). Man lurar sig själv och säger "jag har problem med alkoholen, visst. När jag börjar dricka kan jag inte sluta men DET händer ju inte alltid och det händer andra också, det betyder väl inte att jag är alkoholis... osv osv osv.

Det var inte förrän jag kunde säga (och verkligen mena det!) att jag är en alkoholist som jag verkligen började känna skillnad! Det handlar mindre om en etikett och mer om acceptans: om jag accepterar problemet och inser att jag inte vill ha det så här OCH behöver hjälp - DÅ släpper det.

Jag såg att en del funderar över det här med andlighet & gud osv. AA är inte ett religiöst program, det är andligt. Andligt och "den högre kraften" som man talar om kan vara vad som helst det ska bara vara något annat än den egna förmågan (för den räcker ju uppenbarligen inte till!). Man behöver inte vara "åt det hållet" för att det ska funka, man kan göra som Schyman och byta ut GUD mot GUDRUN ;-)

Håller med både dig och Nike, här har jag lite grejer
Slut på värk i leder det var en plåga.
Slut på doktorn i magen som inte alls mådde bra.
Slut på daglig huvudvärk
Slut på gångproblem, det var väl det fysiska
Här kommer det psykiska
Den hemska ångest som alkoholen skapade
Isoleringen från människor
Dålig sömn, i slutet på mitt drickande var jag uppe på nätterna och drack
Mådde fruktansvärt när jag skulle till Bolaget för att fylla på, tänkte
om det var samma kassörska.
Rädslan som kom för allt och alla.
Inbillade mig en massa saker
Hamnade på psyk en gång
Fick till slut kramper
Usch ja, idag mår jag bra efter 5 månader.
Är glad över livet.
Konstnären

Bra tråd! Jag märker skillnad i:

- psykiska måendet, är mycket stabilare utan alkohol och slipper "gnaget" och oron i magen.
- inga "spaghetti-ben" när jag reser mig efter att ha suttit ner en längre stund, tidigare kunde det hända att benen då bara vek sig.
- Sömnen är oroligare men skönare.
- Den intensiva halsbrännan är borta, det var verkligen en plåga tidigare
- blivit av med kronisk svampinfektion och klåda (vilket för mig är den enskilda faktor som gjort störst skillnad i livskvalitet, det är ju schysst att faktiskt kunna ha sex ibland!)

Däremot upplever jag motsatt effekt vad gäller:
- ryggvärk, har mer ont i rygg och nacke nu, vilket försvinner (antagligen bara dövas dock) efter 1-2 glas vin
- magen funkade som en liten klocka tidigare, nu är det mest ...stopp och jag får käka en massa linfrö och sånt.

Säkert mer men det är vad jag kommer på nu på rak arm. Inte så illa pinkat efter bara tre månader av lågkonsumtion! /N

Ryser lite när jag läser ditt inlägg. Jag varken kan, vill, eller får återgå
till min ständige följeslagare, ångesten på grund av alkoholen. Idag kan jag
tycka det är tur att jag hamnade där jag gjorde, svarta, svarta hålet.
Jag kan nästan nudda vid den ångest jag hade då dygnet runt sista tiden. Bara
hällde i mig sista tiden, men det vet jag nu att i slutet hjälpte inget mot
ångesten hur mycket jag än drack. Så det var min botten. Jag går väl inte precis
och sjunger av lycka, men jag tycker livet är o.k. med med och motgångar. I början
var det jobbigt att lösa problem när man inte fick ta ett glas innan, men sakta
men säkert börjar det funka. jag ska inte lura mig själv flera ggr.
Undrar vad jag ska hitta på när det blir 5 månader nästa vecka något kul i alla fall.
Ha det gott
Konstnären

Jag hoppas inte att du tog det som att jag menade att bu har du lämnat så nu är allt bra?! För så menar jag inte med mitt inlägg, tvärtom så vet jag hur svårt det är att bli av med det.

När jag lämnade så hade jag levt inåtriktat år med att lyssna efter flaskor/burkar som öppnas, känt av vilket humör exet var på så att jag visste hur jag skulle vara (om jag skulle vara tyst, skämtsam å ironisk, extra snäll å kramig, hålla mig å barnen ur vägen osv) och även när jag lämnade så handlade ju mycket om att hålla honom lugn och på bra humör och jag har haft väldigt svårt att gå emot honom i saker där jag vet att jag har rätt men jag vet att det spelar i gen roll för han vänder och vrider på allt jag säger och så är det ändå mitt fel allting och så ska jag straffas och så fick han "rätt". Jag har jobbat oerhört mycket med det sedan dess och jag är fortfarande inte "klar". Senast igår fick jag mig en ordentlig skrapa: jag bad honom att tvätta kläderna som barnen haft på sig från mig innan han lämnar tillbaka dem till mig, så att de inte är helt ingrodda med mat, kiss och ibland bajs för det luktar så illa i hela väskan då... Svaret blev att han "har ju annat att göra än att tänka på att t jag ska slippa känna dålig lukt och M ed tanke på att jag lämnat honom så har jag inte med att göra vad han gör eller inte gör". Jag orkar liksom inte ge mig in i en längre diskussion då, och jag vill inte få mer skit så jag låter det vara, för att hålla honom lugn så att jag inte får mer skit... Men skillnaden är att jag i alla fall sa ifrån, jag blir arg och pratar med bästa vännen och samtalskontakten och är medveten om att det är en strategi...
Ja, nu blev det mycket blaj,men du kanske förstår i alla fall...?!

Kramar!

Berra för att du får mig att minnas. Idag ska jag vara nykter oavsett vad som än händer för till den ångesten vill jag inte tillbaka.

..att hjärnan inte hinner med att registrera allting, allt man säger, allt man gör, och de intrycken man får under kvällen.

Ibland så "fyller hjärnan" i de händelser det finns luckor i, och det blir inte direkt sammanhängande.
Till vissa saker finns det logiska förklaringar, till andra verkar det vara en rent nonsens.
Ens inre tankar som bara var en tanke, kan ha varit en verklighet, eller?

Och sådant som den inte registrerade, bara en sådan sak som att reflektera på minspel, om någon t.ex visar ett förakt med hela sitt ansikte,
så är det inte säkert att man har reagarat på den alls, utan bara kör på som vanligt...
Eller tvärsom, man överreagerar och frågar varför du ser så j-vla sur ut då?
Ja, vilket gjorde jag nu då..?
Kommer jag ihåg, eller är det bara ett hjärnspöke?
Vad är sanningen, hände det något eller inte, borde jag ha reagerat?, hur uppfattade min omgivning mig?

Såg någon när jag halkade på dansgolvet, eller välte ur någon annans öl på bardisken, eller när jag drack ur någon annans glas?
Om de såg, visste de att jag gjorde det med flit, eller inte, gjorde jag det med flit???
Kom svaret från mig att jag gjorde det medvetet bara för att skojsa till det, var det roligt, uppfattades det som roligt?
Var det någon som skrattade, åt mig?

Det gick väldigt mycket pengar den här kvällen, hur mycket drack jag, vad kostade ölen, vad drack jag innan vi gick ut, hur mycket blev det?
Det låg en kontokortsslip i min byxficka på 500 spänn som jag har signerat, men inte med mitt kontokortsnummer?, vems var den?
Och hur mycket blev då min slip på...
Hur kom jag hem, samåkte jag med någon?

Vem var det som blev så sur, och på vem, var det mig hon/han blev sur på?

Ja ni märker hur hjärnan får totalspel dagen efter en brakfylla, det blir mest frågor, och väldigt få svar...
Och kommer det mot förmodan upp någon minnesflash, så brukar den inte lösa något, utan tvärs om förvärra saken...
Det brukar sluta med att man sitter där och stånkar och undrar varför gjorde jag eller sade jag så för..

Man försöker byta ämne i hjärnan, och tänka på något trevligare, men svosch så kommer det över en i stora vågor igen.
Det verkar som om hjärnan försöker knyta ihop alla lösa ändar till en hel story, men det funkar ju inte när det finns stora luckor i minnet.
..och så försöker man byta tankar till något trevligare istället, pa-dam så brakar det in någon ny grej som hände under gårdagen, stön!

Det är helt sjuka tankar, och man kommer inte ifrån dem tills tiden och färskheten får dem att hamna i ett sorts bakre arkiv,
och det kan ta många dagar, och stressen över att måste möta de övriga festdeltagarnas blickar vid nästa tillfälle håller på att få en att krypa ur skinnet.

Man mår inte bra under den här perioden, eller rättare sagt man mår helt enkelt skit,
inte för att bakfyllan i sig får mig att må illa, utan det är ångesten som får mig att bli illamående.
Man har svårt att kunna koncentrera sig när tankarna flackar fram och tillbaka med ångetsattackerna, man vill helst isolera sig eller möjligen
göra fysiska saker som går per automatik, t.ex städa, klipp gräset eller måla huset, staketet etc., men det får inte kräva någon som helst motgång eller koncentration för då tappar man tålamodet på en gång.
Pratar gör man inte med sin omgivning, utan man möjligen ältar gårdagens händelser med ett muttrande för sig själv, f-n, skit också osv...
Man kan plötsligt fastna i ett pillrande med någonting helt oviktigt men som just för tillfället ger en tankeomgång som kan kännas något lindrande.

Detta kan fortgå i dagar, och isolering mot alla de andra kan vara ganska så brutal, man vill vara ifred och skämmas klart på något sätt.
Bestraffningen är total och man har oftast ingen som helst matlust, utan bara äter för att alla andra gör det.
Utmattningen kommer efter ett par dagar när man har haft det svårt för att somna, eller vaknar mitt i natten med ett ..NEJ!
Kroppen har snärjt in sig i de svettiga sängkläderna och man håller på att kvävas på både ett yttre och inre sätt.

Till slut så lovar man sig själv, jag ska absolut på inga som helst sätt någonsin i hela mitt liv mer dricka en endaste droppe med ett alkoholhaltigt innehåll, aldrig någonsin mer, inte ens titta på en flaska längre...
Jag ska gå i kyrkan, vara snäll mot barnen, och klappa gamla tanters små knähundar, och bli vegeterian, flytta utomlands, springa Marathon baklänges i för trånga träskor, åka vasaloppet på bakhala skidor, skänka pengar till röda korset, donera en njure, limma fast vartenda granbarr på fjolårets julgran osv osv ...om jag bara slipper dessa hemska ångestattacker, jag lovar!

Det går en vecka, och attackerna avtar långsamt, det börjar kännas lugnare i kroppen, och jag duckar inte varje gång jag går utanför dörren längre.
Det blev ingen som ringde och avsade sig min bekantskap, ingen som krävde mig på pengar osv osv...

Jag klarade det, tänker jag, den här gången också, tj..ooooo...heeej, leverpastej, jag är fri i sinnet, eller?

Det går några dagar till, det börjar närma sig helgen och det planeras för fullt runtomkring mig, fest??
Njae, svarar jag, det blev lite tungt förra helgen, har inte riktigt hunnit återhämtat mig ännu, butterkalle, jag?
Självklart inte, men jag tänkte nog att....., nejdå jag har inget speciellt bokat, men tänkte i alla fall att...
Äh, ska funta på det, men räkna inte med att jag ko...., nja kanske...få se..., äh men vad fan...

..och sedan är ekorrhjulet igång igen, rock'n roll se upp här kommer Berra igen, och nu jävlar ska här partas!
Black Sunday, here we go again...och allt börjar om från början igen, åååångest!

Så här såg det ut i många år för mig, i stort sett vartenda helg, och mycket värre under storhelger, semesterar etc...
Av veckans 168 timmar, var det kanske 4 timmar lajbans, 120 timmar med svår ångest, 24 timmar med lättare ångest, 20 timmar med en övergång från ångest till förväntan..
Det är 2,3% av min tid som jag tillät förstöra de andra 97,7% av mitt liv, är det en bra ekvation det?
En kul del sabbade 43 gånger mer än det smakade, jag måste ha varit hjärndöd vid det laget,
att jag inte förstod att jag körde hela min livsstil ända ner i avgrunden, gång efter annan..

Att alkoholen har den kraften att totalt förvrida ens omdöme så pass mycket, det är en av de grundläggande delar som jag funderar mest på idag.

Idag en tillnyktrande alkoholist på nya spår, som aldrig får glömma min egna historia, den är livsviktig för mina framtida val,
Aldrig, aldrig glömma att jag är en beroendepersonlighet som lätt kan falla för vilken sorts beroende som helst, bara jag får öva tillräckligt länge.

En livserfarenhet som jag har upplevt i praktiken, jag som trodde att så länge jag bara håller mig till öl, så blir jag ingen alkis..

Alkoholen är listig, lömsk och stark, undervärdera den aldrig oavsett dess koncentrationer eller i vilken miljö den drickes under.
Mängder och tillfällen är det som gör den oss alla jämlika inför, fattig såväl som rik.
Vissa åker dit tidigare, en del andra kanske aldrig....

Men jag tror ändå att det viktigaste för oss alla, är att våga ifrågasätta om mitt drickande har fått konsekvenser för mig.
Inte jämföra mig med alla andra, utan bara förhålla sig till mig själv, påverkas mitt liv av mitt drickande, gör jag små ändringar som jag egentligen inte skulle ha gjort om jag inte drack..?
Förändrar jag mitt levnadssätt så att det anpassas till mitt drickande, att jag t.ex. inte kan hämta barnen en lördagskväll med bilen?
Även om det känns som små ting, är det ändå inte bara toppen av ett isberg som gömmer sig under ytan?

Om man bortser ifrån allt det där "positiva" som man upplever med alkoholen, finns det ändå inga avkall eller negativa saker som vi har glömt bort?

Jag har inte glömt bort ångesten, den finns där och förföljer mig hela tiden, enda sättet att hålla den stången, är att fortsätta vara o-full.

Det är inte tråkigt, det var ju det här livet jag hade innan jag blev alkis, och vem sade att livet sög då?

Många tankar, och så lite tid, go'natt mina forumvänner, mina o-svettiga sängkläder kallar på mig, en annan sak jag uppskattar i nykterheten.

/Berra

Kuylenstierna gillar jag verkligen, hennes bok är kanonbra.
Här kommer en länk om det funkar till dagens inslag i TV4.
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2540837&utm_medium=…
Fenix

Hej!

Det är aldrig för sent att sluta!!! Om du är färdig med alkoholen så finns det hjälp som är helt gratis om du önskar det. Personerna som vill hjälpa dig gör det på sin fritid och helhjärtat. Vill du veta mer så får du gärna mejla mig, min adress står i inlägget ovanför.

Jag var själv påväg att dö men nu har jag varit nykter i några år och det är ett mirakel och det miraklet kan du också få.

En bra bok om medberoende är "how it works" som är Alanons huvudlitteratur. Den finns på svenska också men jag tycker att budskapet på engelska är mera rakt på. Det är bara att söka på Google på boktiteln så kommer du att hitta flera sidor som säljer den.

Såg på nyheterna ikväll där ett bidrag handlade om en studie som just publicerats. Kom att tänka på dig, Raketforskaren.
Den handlade om en långtidsstudie, där man sedan 90-talet följt personer som hade blivit långtidsarbetslösa i krisen.
Man har nu kommit fram till att fler av dom hade fått alkoholproblem, än den grupp som fick behålla jobben.

Där ser man vilka häpnadsväckande resultat lite forskning kan ge!

Hoppas för övrigt att jycken inte boat in sig hos dig. Har han det så öppna fönstret och släng ut den!

(skrev han om jycken, men det måste väl vara så eller?)

//PP

Ja, det har blivit värdefullt och väl värt att vårda.
Känner just nu själv ingen oro för det, men jag
tror det är viktigt att komma igen direkt, om det
skulle inträffa. Det som hände sist för mig var att
jag tänkte: Om jag nu kan sluta, kan jag lika gärna
hålla på ett litet tag, när jag ändå är igång.
ett litet tag kan lätt bli ett långt tag...
Kanske är det som med hästar. trillar du av och
slår dig, så upp fort som f__n igen?!

PP