Senaste kommentarerna i forumet

Lilla Blå,
Förstår att du är nervös, jag trodde jag skulle dö när jag gick på mitt första möte. Men idag ångrar jag det inte en sekund,det har hjälpt mig så otroligt mycket. Och du behöver absolut inte känna att du måste säga någonting, inte på ditt första och inte sen heller. Det är många som bara lyssnar.
Jag har aldrig mötts av en sådan värme och genenskap som jag känner på AA-mötena.. Hoppas du kommer känna likadant som jag.
Lycka till, lämna gärna rapport sen!

Kram!

Jag måste erkänna att alkolist för mig förr varit PRECIS de där tufsiga a-lagarna! Kunde inte hålla mig för skratt när jag läste det eftersom alkolist för mig nu sedan jag gick med här är: JAG. Alltså jag och folk som jag. Normala människor som har hem, jobb och familj.

Jag tycker du är jättestark som går till AA - det är nog väldigt blandat med det där här. Jag tror att många här som anser att de inte är "riktiga" alkolister utan bara har problem med alkoholen ibland (höhö som jag alltså ;-) )kanske inte tycker att de "platsar" på AA eller nåt. Kanske. Jag vet ju bara min egen ståndpunkt och jag är tacksam för forumet och personer här som är nyktra alkolister och har superbra råd och tankar de delger. Men jag vet att AA är bra oavsett var du är på skalan av alkoholmissbrukare.

Och grattis till en vecka!! =)
kram

Idag har jag var det en vecka sen jag hade min senaste fylla... Och känner mig
fortfarande övertygad om att jag SKA lyckas! Tanken är iofs läskig, för man törs ju
inte vara alltför självsäker...

Känns som en konst det där... Att släppa all ångest och dumma saker man gjort och
sagt, att se framåt. Men samtidigt är det lika viktigt att inte RIKTIGT släppa det helt
utan minnas varför man bestämde sig för att göra en förändring!!!

Ikväll ska jag på mitt livs första AA-möte och är så nervös så jag nästan mår illa!
Jag vet ju att det är människor med samma bekymmer som jag där...
Men det känns ändå väldigt utlämnande att man ska sitta och berätta vad
man har ställt till med. Ångesten och skammen är gigantisk!
Hursomhelst tror jag (eller snarare VET) att det kommer kännas som en jättestor
lättnad efteråt!

Lustigt att man har så himla förutfattade meningar om allt, även om man inte vill!
Första gången jag skulle till psyk. för att få hjälp med mediciner så trodde jag ju
att jag skulle mötas av vita korridorer där det strök runt bleka människor längs väggarna
med tom blick och mumlade för sig själva!

Likaså tänker man att man ska vara den enda "vanliga" människan på ett AA-möte,
bland tufsiga a-lagare (typen som sitter utanför bolaget ni vet!) Men jag är rättså övertygad
om att så inte är fallet... Kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag tänker tanken!

Ja, det blir säkert mycket nervositet och tårar ikväll, men jag tror det kommer vara
värt det!
Jag hör av mig när jag varit där!!!

Är det förresten många av er här på forumet som går på möten?? Eller försöker ni
lösa problemen på egen hand?

Kram till er alla!

och välkomna till de nya sedan jag var inne sist :)

Härligt att läsa dina positiva inlägg Lilla jag, och jag känner med dig Polaris. *kram*

Själv känns det som om jag bara är en millimeter från att ge upp helt hela tiden. Så här var det inte innan? När jag satte ut på den här resan kändes det så rätt och lätt och nu känns det som motvind hela tiden. Ja för nu har allt det jag gömt i alkohol förut kommit fram och det kan jag inte gömma igen nu. Trots min überfylla efter en månads nykterhet. Och så är det ju annat sorgligt som händer. Det är både skönt och jobbigt att jag har så mycket på jobbet nu eftersom det tar bort tankarna på det privata elände man har :)
Motvind.
Igår fixade jag så jag kunde fått en flaska rött (ÖRK) om jag kom och hämtade. Men var ute och sprang med hunden och tänkte efter både en och två ggr. Rött gillar jag ju inte ens?????? Så varför skulle jag vilja ha det? Trams! Jag hämtade aldrig det.
MOTVIND!
Jag förstod aldrig riktigt vilken lång resa detta är, hur många gupp det finns på vägen. Det är mycket suckande och jag försöker att inte höja blicken mot horisonten - tittar bara en liten bit framåt åt gången.
Motvind.

Hillbilly - åh vad tråkigt att höra. :( Små saker blir enorma när de sätts ihop och till slut blir det outhärdligt. Min dröm är ju att leva som du gör - på en liten hästgård och skogen runt knuten så man kan ge sig ut och jaga - samdum är en stadsgrabb och vill helst inte behöva greja med saker (inget illa menat mot akademiker, vi träffades på universitetet - men jag borde vetat bättre än att bli tillsammans med en som är min motsats i det mesta ;-) ).
Jag förstår att det känns jättejobbigt och "det blir bättre med tiden"- fraser hjälper föga. Jag har heller inga goda råd att ge eftersom jag VILL vara singel. Jag vill bara ha mig och barnen att tänka på.

Och jag skulle vilja snusa igen..... haha Jag snusar fortfarande papper faktiskt, och det funkar. Synd att det är så fult bara. Men men, man måste väl förfula sig lite så andra tjejer får nån chans?

Nähä, dags att sätta på mer kaffe och kolla vidare på Nickelodeon (jag och barnen är lediga idag - så vi sitter under täcke i soffan och bara myser med kaffe och varm oboy).
Ha en lugn, fin och alkoholfri dag alla - det ska jag ha. :)
Kram
Sussie

att den gamle alkisen fortfarande surfar på måbra-vågen !!

Jag kan nog inte lära ut nåt trix därför att jag fortfarande är i lära ! Jag har lyssnat på Mia Törnblom och andra som kan förmedla självkänslo-uppryckning och jag tror att jag hunnit hyfsat långt men fortfarande så finns det en liten osäker pojk inuti som är rädd för att bli avslöjad. Jag glömmer ständigt att berömma mig själv för bra saker och jag är fortfarande snabb att kritisera mig själv när nåt går snett, oavsett om jag är orsaken. En alkis som i många år blivit trampad på vänder man inte så snabbt, MEN, många är det som visat att det går !!! Mia T är helt klart en sån !! Jag tar rygg på positiva människor och suger åt mig av deras kunskap.

Allteftersom min nykterhet har växt i tid så har jag märkt en viss automatik i min säkerhet i sociala sammanhang. Idag behöver jag inte föreställa mig eller dölja bakfyllan, vara rädd för att lögnerna kommer ifatt, kan kort sagt vara mig själv. Det är väl inget jag direkt behövt jobba med utan det har kommit med nykterheten och det bevisar för mig att det finns bra argument att skippa alkoholen. Jag kan idag skratta åt mig själv och jag skrattar MED andra när jag känner igen mig i deras berättelser. Jag kan driva med spriten och dess följdverkningar och det är helt ok att jag (eller andra !) kallar mig alkis, dock ska det vara i rätt sammanhang i det riktiga livet för det finns de som inte klarar att det skämtas om alkoholism. Många med mig inser ju att alkoholen har varit, och fortsätter att vara, en följeslagare i livet och vi har ju faktiskt haft mycket kul genom åren.

Och Viktoria, det är ingen klyscha att jag väljer hur jag ska bli bemött ! Som jag möter andra vill jag själv bli bemött, ett leende öppnar många tunga portar !

Idag har jag valt att vara nykter oavsett vad som än händer. Det ger mig en självkänsla som jag kan stödja mig på i blåsväder.

Kom precis hem efter att ha varit och sett en alldeles fantastik teaterföreställning, eller enmansföreställning skulle nog vara bättre beskrivet, iallafall - föreställningen handlade om alla de olika roller vi spelar i vårt liv, aktrisen tog bla upp det här med att vi har svårt att suga i oss beröm och uppskattning. I samma anda förminskar vi oss själva och våra färdigheter för att inte andra ska känna sig obekväma, MEN när vi själva inte tar ansvar för detta och börjar ta plats, kan vi då begära att andra ska ta oss på allvar och "se" oss som dem vi är?
Återigen kommer jag till samma slutsats - att det är en nödvändighet att jag, som vuxen människa, tar ansvar över mig själv och mitt varande, jag ansvarar över vad jag sänder ut för bild av mig själv till min omgivning. Jag har alltså stora möjligheter att välja hur jag ska bli bemött...kan det stämma?
Har en del att klura på...men är återigen tacksam över dagen och kvällen, som inte hade blivit vad den blev om inte jag varit nykter.

Jag är så tacksam över att jag inte bara hörde vad andra sa om att jag hade problem med alkoholen. Utan att jag faktiskt tog det till mig, insåg och erkände för mig själv förhållandevis tidigt i mitt missbruk.
Jag vill inte supa bort mitt liv. Det är för kort för det. Och i mitt yrke ser jag ofta konsekvenser av drickande (andras drickande alltså, sånna som inte gjort det valet jag har gjort.)
Det är trots allt en dödlig sjukdom, men man kan behandla den så att jag ändå har möjligheten att få ett långt liv. Det är inte alla sjukdomar man kan det med.
Jag valde livet och min familj framför älskarinnan i buteljen. Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet nån mer gång i mitt liv. Jag önskar att det ska vara ett självklart val. Jag kan som sagt inte lova nått, men ett kan jag lova. I morgon tänker jag vara nykter.

Att det ska vara så besvärligt att leva........?

Men du lever DITT liv nu. Och det är klart att du måste träna på att göra det. Men jag tror det är som när vi lärde oss cykla. Vi föll, lyckades inte, svajjade, föll igen, skrapade upp knäna. Men vi gav oss inte. Den känslan när det plötsligt funkade och vi inte visste hur vi gjorde. En härlig känsla och då var det som vi aldrig gjort annat.
Så önskar jag att du känner snart. Så, ge inte upp. Ramlar du så hoppa upp på cykeln igen, kanske be nån vän hålla i pakethållaren en stund tills du hittat ballansen.

(oj, va metamorfosisk jag blev, men det är sån jag är. En konstnärs-själ. Du får ta det som du vill)

kram!
/R.

... har läst tillbaka i din tråd lillablå och tänker på vilken resa du gjort det senaste året. Måste säga igen att det är ett oerhört stöd för mg att få dela era erfarenheter. Tack för er generositet. Jag önskar dig lycka och allt gott lillablå! Kram, mt

Hej du gamle alkis!
härlig dag du verkar haft?! du är värd många sådana dagar!!!
och så gott att du kunde suga i dig det gottiga i en fin komplimang!
kan du lära mig trixet?!
kram och sov gott!!!

Japp, så sant, så sant...
och perfekt tajming!
tack för att du delade med dig!
sov så gott!!!
kram!
/k

Lillablå, fina du.

Ikväll fick jag höra ett citat som fick mig att tänka på dig inför din flytt:

"Att våga ta tag i sitt eget liv innebär stora risker:
Du kommer inte längre kunna skylla på någon annan!"
(Erica Jong)

Så sant. Kram!
/H.

nu är det färdigt, tjejen är inte längre min tjej längre... :-(
FAAAAN !!!!

Nu var det inte alkoholen som ställde till det utan allt annat runtomkring våra liv som fasen inte gick att få ihop utan att rasera allt runtomkring oss...
vi hade byggt upp våra liv efter skilsmässan på olika sätt, hon i en radhusidyll med allt vad det innebär, jag på min lilla hästgård ute på landet, hon har en annan levnads-status än mej( "skulle aaaldrig ta en anställning som gav mindre än 300`000 om året") och lite annat som hela tiden drev små kilar mellan oss fast ingen egentligen ville, lr iaf det är vad jag trodde..

ensamt är det, känns alldeles tomt, ont gör det...
Har inget hemma vilket är tur för då hade jag trillat !, rejält !!!!!!!
Vetefan vadsom händer imorgon, känns som jag skiter i allt !!!.
orkar bara inte mer, tappade sista gnistan liksom.

ska iaf ut i skogen till helgen, att gå ut med bössan ger mej en ro som jag inte kan uppnå på annat sätt, blir kanske en räv lr två, har sett några stryka omkring härute, med tanke på masken så är det bara att skjuta numer !!..

Kram
S

Har läst lite här och var i dina inlägg, har inte riktigt ro att läsa just nu.

Känner igen mig totalt i ditt första inlägg! Men för min del var det för 15 år sedan.
Du gör helt rätt och jag önskar dig all lycka i ditt nya liv.

Kram!

Mr_pianoman,
det är skitviktigt för oss att veta hur det är på andra sidan... för oss på
var sin sida om flaskan... och jag kan förstå honom till stora delar, men
jag har fortfarande svårt att fatta hur starkt alkoholen lockar, och hur den
kan få en älskad att välja flaskan trots att det får fruktansvärda konsekvenser..

Min kärlek vägrade erkänna att han hade problem. Nu i efterhand kommer
jag ihåg att han skrek åt mig en gång att han var en fullbordad alkoholist,
men där och då, innan JAG hade fattat riktigt hur illa det var, slog jag det bara
ifrån mig, och valde att inte lyssna till det, utan till det han sa i nästa sekund,
att han minsann inte hade några problem alls, utan att det var jag som hade
större problem och var psykiskt instabil och allt vad det hette...

Ett tag efter att flyttat och vi brutit helt, fick jag ett sms där han bara var tvungen
att fråga om jag gick för att jag tyckte att han drack för mycket..
jag vet egentligen inte hur det var med hans insikt.

Och hade vi haft en längre historia tillsammans, ett före alkoholen, en lycklig
tid att hitta tillbaka till, hade jag kanske försökt lite till, men de bra stunderna
var för få för att slåss för... oftast kom det dessutom en knuff i ryggen precis
efter en bra stund, för han kunde ju inte låta mig vara glad och lycklig för långa
stunder i taget... =)

Har haft en underbar lång fika med massor av prat och värme, tack!!!
Tiden bara flög iväg, och jag svävade hemåt i snöstormen, fylld av bubblor av
hopp och tro, det finns lyckliga slut, och jag tror jag fått höra delar av en historia
med just ett sådant! TACK!!!

Nu måste jag ta tag i bokföring och packning och städning och resten!
För på lördag bär det av, då får jag leva med konsekvenserna av ett av de första
beslut jag fattat i mitt liv som bara berör mig, som jag inte kunnat hänga upp på
vare sig någon annan eller tillfälligheter... Mitt hem, mitt namn på dörren, mitt...

På Al-anon igår delade en vän om hur hon tidigare levt sitt liv i sittandes i en
ryggsäck, ivrigt hängt med på allt, skrattat och levt livet, låtit någon annan fatta
beslut om vart och när och hur... och hur hon när det bar iväg åt fel håll inte kunnat
byta färdriktning, säga stopp eller ta sig ur... kände igen mig så väl idet... men hur
skrämmande det än är, så är jag glad att jag går på mina egna ben, om än lite
stapplandes och både framåt och bakåt... jag lever mitt liv!

Tack för att ni finns, allihop!!!
Kramar!!!
/k

vilken dag !!

Jag, en gammal alkis, har fått en komplimang från en kvinna som var rakt på sak och väldigt utförlig !

Jag är ju inte alls van vid det så jag har ju studsat fram under några timmar nu ! Och tänk vad jag har lärt mig av det, att ord kan lyfta människor i vardagen, att få bekräftelse, att få höra att man syns !!

Jag tror man mår bäst när man känner att man blir "brukad" (Olle Carlsson) , att man har en uppgift, att man betyder något för någon och en sån här komplimang lyfter mig oändligt i min vardag. Jag brukar försöka vara frikostig med leenden och ögonkontakt för jag tycker ju själv att det är trevligt och det skapar ett visst förtroende även så att jag försöker påminna mig att säga något när någon gör något bra men tyvärr glömmer jag det ibland. Det är en förändring jag måste jobba på.

Och trots att jag försökt jobba med min självkänsla och ständigt fylla på den så att jag förstår mitt värde som person så blir jag generad av en sån komplimang och vet inte riktigt hur jag ska svara. Jag känner mig som att jag inte alls är värd den uppmärksamheten och allt det gamla kommer fram som "äsch, inte ska du väl tycka så om en sån skit som jag" "jag som har varit så dum mot folk när jag druckit" "ähhh, jag är ju alkis" !!

Men vad f-n ! Jag har ju fått den här komplimangen för att den personen tyckte just så och ville säga det till mig för att jag är värd det !

Tänk att det är så svårt att ta emot beröm men så dj-la enkelt att ta emot skit !!

Idag har jag valt att vara nykter och en person har gjort min dag till en verklig segerdag, jag sträcker på mig och känner mig stolt !!

.... av en anledning din tråd från början igen.
Det slog mig hur skönt det är (för mig) att vara ur det där nu. Inte behöva ha dåligt samvete för att jag ljugit om mitt drickande. Inte behöva rodda med allt som hör med alkoholismen till, såsom att skaffa, gömma, se till att jag har så jag klarar mig över helgen, vara bakis på morgonen, skämmas för att jag har alkoholproblem, inte kunna köra bil, bränna relationer.......och allt annat.

Jag är alltså den missbrukande i vår familj, och det har gjort så ont att veta att jag förstör så mycket men ändå fortsätta dricka. Ibland faktiskt dricka på att jag skäms för att dricka. Helt kockobäng, men i missbruket är man inte så smart.

Nu har jag ro i själen, vaknar på morgonen och mår bra både fysiskt och psykiskt. Visst kommer dagarna komma då det är jobbigt och jag behöver kämpa med att inte falla tillbaka. Men då har jag verktygen att kunna motarbeta suget. (hoppas jag)

Vet inte varför jag skriver detta, men jag är övertygad om att du också (med lite perspektiv) kommer känna som jag. Men det måste få ta tid. Och dom dåliga dagarna måste få komma för att dom bra ska utmärka sig. En annan sak jag är tämligen säker på är att du kommer få en mysig stund med din nyfunna vän i eftermiddag.
Vem vet, vi kanske ses nån gång i framtiden.

Styrkekramar till dig!
Du verkar vara en väldigt fin människa.

/R.

..på min livslinje...

Läste det jag skrev igår, och det känns helt rätt idag,... också...
På ett sådant sätt kan jag knyta ihop gårdagen med den nya dagen, dagar förändras, men min för tillfälliga mycket bra sinnero'n är oföränderlig...
Det känns stabilt, och det är ju viktigast, även om en sinnesro både kan betyda att det är uppåt eller nedåt, men det är stabilt...

Har inget speciellt att "längta" till, inget som kan ge mig någon kick, men ändå känns det bra, det är onormalt för mig, tro det eller ej...
Där ligger lite i personligthetsförändringen, att söka sig bort ifrån alla kickar, alkoholen gav mig kickar tidigare...
En "kicksökare" som stänger av alla kickar borde explodera, eller implodera (omvänd explosion)...
Men se...det kommer lite nya inputs med tiden, lite långsammare "kickar" som ger lite substans till livet...
Och nu sitter jag här och är harmonisk i själen, utan en enda j@vla anledning, det känns helmysko...

Allting är inte lugnt i min närhet, bilproblemen är (för tillfället) lösta, och inte längre en själa-gnagare..

På jobbet är det kalabalik som vanligt, lyssnade igår på hur chefen skällde ut en av mina anförtrodda kollegor högt och ljudligt i kontorslandskapet..
Fy f@n vilken j@vla social misär det är på min arbetsplats, undrar om man kan be arbetsskyddsombudet stänga arbetsplatsen pga psyko-sociala problem?
Chefen har det inte lätt han heller, men istället för att lyssna på oss andra, så väljer han att köra över oss, han kör på auktoritetstilen istället...
Får han med oss på det sättet, nä knappast, han får omotiverade kollegor som lägger sin energi på att hata ledningen istället...

Människor i sin närhet måste man få låta lysa om man har en chefsposition, även om det bär en emot, en släckt låga gör ingen nytta eller skapar ingen glädje.
Han delar också upp oss i två grupper, de som han har anställt och han håller under sina vingar, och som dessutom "spionerar" på oss gamla...
Vi gamla som sitter på nyckelpositioner och där firman skulle rasa om han kickade iväg oss, det vet han, han är beroende av oss...
Vi har mycket i bagaget sedan tidigare krascher, och skulle nog behöva en shrink som tog oss an våra medärvda problem sedan den tiden..
Han är ny och lovar ledningen guld och gröna skogar, och istället för att ta sig an problemen så piskar han oss hårdare..
Jag tror inte att det krävs så mycket, bara att var och en får ett erkännande och några små enkla saker som motiverar dem att jobba bättre...

Men...vem är jag att döma?,... och vem är jag att råda?, ..när ingen lyssnar på mig längre!
Det är som att skrika rakt ut i ett vakum, i universum...det finns ingen som hör på ljusårs avstånd...

Därför knyter jag all min energi på att behålla mitt förnuft fånget istället, det må vara kaos runtomkring mig, men inom mig SKA det vara lugnt...
Jag ska ha MIN kontroll, och det är den allra sista instansen där jag verkligen KAN ta kontrollen...

Så idag är det lugnt och harmoniskt......på insidan...

/Berra

Märta, varför skickar du oss en sådan länk, just när man mådde bra??
Urrrkkk!
/Fenix

det berör mig så oerhört att ni ser mig, och att ni tog er tid att läsa och svara...känner erat stöd, och är så tacksam för allt jag har idag. Så tacksam...

<3

/H.

Och ni kan dessutom välja att inte läsa TVÅ gånger!!!
kram igen!
/k

Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!

Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!

Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!

Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...

Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...

I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!

Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D

God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/k

Hur Skönt Är det inte Att Ni Finns?!

Tack för musiktips och perspektiv!
Ebbot föll jag för direkt!!!
och ibland måste man faktiskt verkligen ta ett steg tillbaka för att ta sats!
TACK!!

Kom precis hem från Al-anon, och vilket möte det var! Idag delade vi om
självkänsla, och det var verkligen precis vad jag behövde! Hur jag måste
träna på att öka självkänslan, och inse att jag duger!

Ett exempel:
Igår hade jag kjol på mig på jobbet, det har typ hänt två tre gånger innan,
men bara på helgen, när jag bara jobbar några timmar, och inte så fysiskt.
Vi bygger dessutom om just nu, och det är snickare överallt...
och de kommenterade att jag hade kjol så klart, de är soliga och roliga och
riktigt bra killar, som passar in, men de valde att säga några ord, och flera
gånger påpeka att jag hade kjol... och naturligtvis blir en liten del av mig
kanske lite smickrad (typ lillfingret och stortån) men resten av mig tror att de
bara reats och driver med mig och gör det för att jag de tror att jag gjort mig
till eller för att jag... eller ja, vet inte alls, men jag kände mig snarare dum
över att JAG gjort mig extra besvär eller klätt upp mig för inget... kan inte ens
sätta ord på det nu... tveksamt om jag någonsin kommer kunna med att ta
på mig den där kjolen igen, speciellt inte så länge snickarna är kvar...

Och jag har redan planerat att fylla frysen med lite kakor, och bröd och skinka
om jag får oplanerat besök i min nya lya, och alltid ha någon typ av dricka
hemma, vatten eller cola, och kanske till och med ett par flaskor vin, ifall
någon vill ha det... jag dricker ju knappast vin själv nu för tiden, men ändå...
jag ser ju att det inte är logiskt... om någon kommer på oplanerat besök får
de nöja sig med vad som råkar finnas hemma, och förhoppningsvis kommer
de inte för att de är hungriga, utan för min skull...

I morgon ska jag träffa en vän härifrån för första gången, och också här gör
sig självkänslan (eller saknaden av den) påmind, jag är livrädd för att jag inte
ska vara tillräckligt trevlig eller pratsam eller kul... men ändå ser jag fram emot
det väldigt mycket, det känns ju som om ni är mina välkända vänner!

Skulle kanske pratat av mig mer på Al-anon... men vem är jag att ta upp deras
tid, de delar ju så mycket bättre än jag? och ni kan ju i alla fall välja att inte läsa!!!
=D

God natt och sov gott!!
KRAMAR!!
/l

har haft en lugn o skön dag idag... några turer med bilen och inte en tanke om att dricka alkohol igen...
Inte än iaf... Jag är glad så länge känslan håller i sig, men är lite
rädd för vad som händer den dagen jag blir sugen igen...
För den lär väl komma är jag rädd. men jag ska stå på mig å
ska på mitt första AA-möte på torsdag!

Victoria
tack för,som Adde skriver,ett väldigt starkt inlägg
har själv två systrar som står mig nära,,,,
kan inte göra annat än ge dig en varm tanke
att se en nära försvinna inför sina ögon,
oändlig smärta
skönt att du för övrigt har det lugnt
så du kan få gå igenom detta med alla dina sinnen närvarande

stoor kram Måne