Senaste kommentarerna i forumet

för er stöttning.

Att sätta gränser var något jag var tvungen att lära under mitt första år som nykter. Att se behandlingskamrater ta återfall, flera kom tillbaka men en del försvann, var djävligt tufft. Vi kom ju varandra så oerhört nära under dessa 4 veckor och skratten var så många och så hjärtliga. Om man blev ledsen fanns alltid en tröst hos nån kompis och det fanns alltid stöd och hjälp för allt. Vi var ju en väldigt blandad skara med alla möjliga erfarenheter och kunskap från livet "utanför" så det fanns alltid nån att diskutera med.

Att sen komma ut i verkligheten och höra om kompisar som tagit återfall var tufft. Jag är ju så medveten om att ett återfall mycket väl kan sluta med döden så jag blir ju så berörd och ska hjälpa till. Men jag vet ju så väl att jag inte kan göra något, inte ett djävla dugg fast ilskan ibland tog över och jag ville trycka in dem på den nyktra banan igen. Typiskt medberoende !!

Jag fick den hårda vägen lära mig att jag är fullständigt maktlös mot alkoholen när kompisar tog återfall. En tom hängde sig när han kom hem för att det inte funkade för honom. Nån försökte jag "prata" tillrätta men som ni alla medberoende vet så går inte det så bra. När jag märkte att jag själv tappade fokus på min egen nykterhet pga att jag brydde mig mer om andra än mig själv så var det dags för mig att rätta in mig i ledet igen och göra min läxa lite bättre.

Jag är maktlös inför alkoholen.

Men jag är en människa som har känslor och jag går igenom hela mitt känsloregister när vänner tar återfall. Ilska och sorg är de första och tyngsta känslorna som drabbar mig för att sen gå över i empati och förlåtelse. Jag försöker finnas om någon söker min hjälp och jag dömer inte vad de gjort på fyllan (Nja, inte riktigt sant....våldtäkt, kvinnomisshandel, pedofili mm har jag djävligt svårt för) utan försöker räcka ut en hand för att hjälpa till vid en återgång till nykterhet.

Men valet är helt och hållet alkoholistens.

Jag har sagt det förut att jag inte är religiös men jag har stor användning för Sinnesrobönen och då framförallt delen "....acceptera det JAG inte kan förändra..." och att mitt eget mående ALLTD har första prioritet när jag ger mig in i att hjälpa andra. Dvs se till att sätta en gräns för mitt engagemang. Ibland är det djävligt svårt när jag tycker mycket bra om en medmänniska. Det gör så ont att se vad som händer.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

...skrev jag en dum skämtsam (?) kommentar som jag faktiskt raderade. Tror inte vi har samma humor och den var olämplig. Hur som helst; Kanske har du en poäng där Berra, kanske är det kriminella gäng som tar över våra garderober? Jag vill inte tro det! Ha det gott! /R

...en reflektion.
Visar sig att de som inte följde "reglerna" på behandlingshemmet är de som tagit sig återfall.
Även någon av dem på min anhörigvecka har fallit tillbaka men kämpar vidare komma tillbaka till nykterhet.

Få lever vidare som paret på facebook. Gratulerar dem och önskar dem allt gott.

Tyvärr finns de svårare problemen inte att läsa om. Inte som "här och nu-problem", förutom här, inte som jag kunnat hitta i alla fall.
Den typen av problem min man går igenom tex. Han har fullt upp komma igenom sitt.
Respekterar och är genomstolt över hans framsteg.

Valet om att ha sina tillhörigheter med sig in i lokalen borde vara frivilligt, och inte påtvingat en garderobsavgift.
Det har väl hänt mig minst 2-3 gånger att de har givit ut min jacka till fel person för att de har tagit fel på nummerbrickan.
Och så har de mage att påstå att vi tar inte något som helst ansvar för era tillhörigheter.
Så de prånglar av en femtio spänn och har sedan inget ansvar.
Nej sådant gör mig i alla fall upprörd.

Tappar man brickan så är det en avgift plus att man får vänta tills de stänger bygget.
DÅ är det plötsligt mitt ansvar!

Dessutom så har man hört att det är ligor som tvingar sig in i garderoben,
Så det finns en risk att man hjälper kriminella att nästla sig in i verksamheten,
För när fick man ett kvitto senast i garderoben?

Jag gillar t.ex Grill i Sthlm som har en garderobiär som inte tar ut en avgift, och vaktar våra kläder utan en skylt där det står att de gör sig ansvarsfria.

Det gillar jag...

/Berra

...så svårt veta, se men inte kunna göra nåt.
Kram på dig Adde

Tunga ord, hoppas verkligen de vänder!

Hoppsan märker nu hur slarvigt jag skriver från mobil, den är krånglig.
Har mer och mer börjat reflektera över mina fall och vad som hänt och dragit mig.
Och att inte bara köra på igen, att fundera över misstag att få bukt på.
kom fram nu till att mitt absolut sämsta ställe att dricka är just Hemma! Även
om jag inte ska dricka nånstans nu så är det ändå det ställe jag släpper allt, just pga
den deprimerade tunga tid jag haft då jag satt hemma o drack tills jag slocknade om
jag gjorde det. Jag har alltid trivts med att vara med mig själv och när den tid kom
var det så skönt att stänga ut resten av världen. En clown som vände sig om till ensam varg.
När jag vände till kamp och kom mer ur min tyngsta tid gick det bra att dricka ute,
Jag har liksom bättre koll på mig, även visa att inte vara fullast. Men hemma gammal
rutin utan koll.
Av många olika anledningär dricker vi på olika sätt och vägar. Detta mina som jag
försöker reda ut, käppar ivägen, min dumsnällhet, umgänge.
Ibland är det så svårt att få ut tankar på ord:-) men jobbar på dom, kul att ni
kommenterar när ni vill!

...i några av dina ord; Svärsonen åkte utan ytterplagg och kunde "snuva" grabben i garderoben på några spänn? Vill du verkligen att grabben i garderobens tjänst ska bli ickebehövlig? Att ännu än människa kastas ut i arbetslöshet? För att du ska tjäna några kronor? Visst...jag hänger opp (vet att det heter upp) mig på småsaker. Men allvar Berra? Hur snål får man bli? Jag är med på banan...försöker tänka mig in i ditt race och tipsar om att nästa gång lämnar hela gänget sina ytterplagg i bilen ;-). /R

när vi inspirerar och hjälper varandra. En sommar, 2011, spelade vi (ja, hemma i våra hem långt, långt ifrån varandra) men ändå "här" Lisa Ekdahl och delade texter här. Musik som fortfarande har stark och speciell betydelse för mig... som denna text:

Hon är på jakt efter solen
hon är på flykt från sin skugga
hon har något hon vill lära dig
hon säger för att kunna svälja måste du tugga
för att kunna lära måste du känna
annars blir din kunskap grå och platt
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka natt

Hon är på jakt efter solen
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund

Det är så fint att dela - och hela, bli helad(e) tillsammans./ mt

har varit lugn... Ang Mickes & Ulrikas skrivande så tror jag att det startat iom hans behandling så därmed är ju missbrukartiden inte med. Det inlägg jag tänkte på var det där han beskriver smygandet och förnekandet och den avslutande meningen att frun under lång tid påtalat just detta.

Mitt skrivande här började ju också efter att mannen "slutat" - efter att jag lämnat och kommit tillbaka. Efter tiden då jag (ständigt och oupphörligt känns det idag) sökte flaskor/boxar/"spår" och han smög & ljög... de situationer som kändes som/var ett-spel-på-liv-och-död finns ju inte här. Det var tillspetsade situationer det första halvåret också, vid ett tillfälle körde jag långt och satt sen länge i bilen och var tveksam åt vilket håll jag skulle köra... nånstans mars 2011 var det. Jag har aldrig blivit slagen eller hotad däremot skulle det som hänt falla inom ramen för psykiskt våld - han kunde nog vid några tillfällen ha tagit livet av sig i desperation, det tror jag verkligen. Många gånger har jag bönat & bett, försökt trösta och lugna (det finns flera tidiga och stora förluster och sorg i hans liv) men när "det vände" för mig - och oss - upphörde även det. Det hör ihop med det jag skrivit, att jag kom till punkten där jag insåg och sade "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan utan att det varit dig till hjälp (med detta)". Nu säger han, även när vi har det svårt "du ska veta att jag vill leva (med dig) och jag tänker leva" - så gott att höra.

Nu när det blev så, att jag skriver om detta och om mig i Stjärnstoffs tråd, vill jag också klargöra att i den stunden när jag sa att jag insett att jag inte kan hjälpa visste jag inte vad som skulle hända, hur det skulle bli... jag vill understryka det eftersom jag ofta läser här, och till fullo förstår att man helst vill veta det... någon skrev att för mig och Lelas blev det ju bra... Ja, men då när man ställer saker på sin spets vet man inte ... och jag VET hur lång och svår vägen fram till det ögonblicket är.

Kram på dig Stjärnstoff och alla andra systrar i medberoendets helvete - för det är det. Kram, kram / mt

så - damerna ovan har sagt det som behöver sägas. Kram / mt

du har det lugnt på jobbet! Du beskriver medberoendet så på pricken - hur du tar ansvar, lägger tillrätta, tassar på tå och gång på gång (ödmjukt) ber att han ska lyssna eller läsa det du finner angeläget i er relation. Tänk hur man fångas in i det där och hur svårt det är att ta sig ur det... en otroligt stark kraft som tar energi och binder den energi man har. Om mina ord känns hårda är det inte menat så... jag vet hur det är.

Jag önskar att du har kraft på fredag, när barnen är borta, att ta plats; tala utifrån dig, om vad du ser och (inte) hör, vad du behöver, önskar och vill. Jag kan inte låta bli att be dig tänka över ett råd: gör klart för dig precis vad du vill säga, säg det och sen inte mera. Inte förklara, inte säga om samma sak på ett annat sätt, inte be om ursäkt för det du säger... Bara säga det du har att säga, sen har du sagt ditt och håller munnen stängd. Om det blir det tyst är det i så fall en talande tystnad.

Jag befarar att Sorgsen har fångat en avgörande sanning i meningen "Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus."

Jag tänker på dig och jag lider med dig, med din trötthet, uppgivenhet(?) och kraftlösheten som gör att du inte tar hand om dig så som du skulle vilja. Hur gick det till när du lät ditt livsrum krympa så? Vem är "den riktiga" du?

Kramar i natten! / mt

...kära...
Tidigare under dagen vägde det motsatta tyngst.
Det pendlar hela tiden och just därför låter jag det vara precis som det är. Tar inga stora beslut, lever mitt liv så gott jag kan.
Mår bra när jag mår bra, vilket jag generellt gör oftast i det livet som är mitt. Mina barn, mitt jobb, min övriga familj finns orört och oförstört i relationskrisen.
Hur mycket tid och energi jag lägger på det negativa är mitt val. Jag väljer lägga tid och energi i det men låter det inte ta över mitt allt.

Menar
Jag mår naturligtvis inte bra i det som händer, eller inte händer, i relationen, men jag kan inte göra något mer än välja vara i det eller lämna.
Jag har valt vara kvar. I det valet finns kunskapen att det är kris. Den krisen bedömer jag är under upplösning och på väg mot ett förbättrande.
Jag har inte mycket styrka i den krisen, jag har ingen makt över den, jag kan inget styra.
Jag kan välja. Välja om jag vill ligga hela dagen i sängen och må pest. Idag försökte jag låta bli just det, det gick inte så jättebra, gjorde som du framtidsdrömmar, det motsatta mot vad jag planerade, ätit massa onyttigt och rört mig för lite. Men, jag väljer inte ge mig själv dåligt samvete för det och jag har inte mått pest. Blev en bra film och jobb vid datorn. Imorgon gör jag inte så, imorgon kan jag inte göra så.

Vissa saker tvingar jag mig till när jag märker jag föredrar dra mig undan för ofta enligt min egen erfarenhet om mig. Just genom att göra det motsatta, ut bland folk, kan vara helt utan stor plan, bara ut och blanda mig, se annat, få tankarna ta in annat.
Jag kan ju göra så eftersom jag inte har några barn runt mig dagligen. Har mig, mitt dagliga arbete och mycket förberedelser för kommande uppgifter, lång och kortsiktiga, personliga och allmänna.
Så har jag levt under alla år sen skilsmässan, den där historiska. Det ändrar jag inte och tillbaka till förra årets kaos går jag aldrig mer!

Väl just den sista meningen som är min absoluta gräns. Kommer det destruktiva tillbaka går jag. Nuläget är ovisst men blir långsamt bättre. Det ser jag tydligt genom att läsa bakåt i min tråd här tex.

Kramar till alla som vill och behöver

Skickar en bamsekram och håller med om att du kanske ska försöka prioritera bort saker som kan vänta. Du är ingen dålig mamma! Du är en människa under press och då är man inte alltid rationell. Gör en lista på allt du tycker att du måste göra- precis allt. Sen sätter parentes runt det som kan vänta utan att det får allt för stora konsekvenser, det har hjälpt mig när jag är under stress. Kanske dig också? Hoppas du får sova gott.

Blir så glad för din skull! Du är så stark!
Det är hoppfullt för mig också att höra hur det kan vara❤

...var maken den där underbara, varma, goa mannen.
Varmt och gott runt själen blir det. Jag får då möjlighet att säga många saker jag annars undviker för de inte ska tas emot fel.
Om hur stolt jag är över honom, hur bra jag mår i hans sällskap, hur gott det gjorde mig han var här. Fick med lite om mina prioriteringar också.
Nu kommer jag sova gott. Det gör mig gott inför morgondagens arbetsuppgifter.
Utan såna här glimtar hade jag gjort samma saker men just denna kvarten ger den där varma brisen i ryggen som säger vi är på rätt väg. Dessutom sa han just orden, "vi kommer få ordning på detta"
Fattar ni hur skönt det var att höra???

...hemsk människa.
En go kvinna/mamma som reagerar på all spänning.
Du är fortfarande mitt i vännen. Ni alla reagerar på situationen, alla på era individuella sätt och på olika sätt vid olika tillfällen.
Det blir bättre!
Andas!
Sov!
Ät!
Bestäm dig för en sak åt gången, viktigaste först!
Än är tid för deklarationen.
Just deklarationer kan man dessutom lämna in ofärdig om det krisar. Bara skriva i ytterligare upplysningar att man inkommer med mer information ;)
Men, låta bli kan man inte!
Andra saker kanske kan prioriteras bort?
Så gjorde jag, prioriterade bort många "måsten". Många såna finns för man själv eller någon annan förväntar sig det "ska" eller "bör" vara så.
Lätta på ryggsäcken så du orkar ta ett steg imorgon, kan det vara ett alternativ?

Kram vännen

...på dig.
Kram

Framför tvn och är tysta, så tyst så tyst. Ingen säger nåt. Hur länge ska vi inte säga något till varandra. Jag vågar inte öppna munnen, det kan bli så fel. Magen värker. Så tyst. Men jag SKA inte vika mig nu!

Ja, jag är en hemsk människa.

Jag är inte trevlig, inte bra och inte något positivt alls.
- Jag hinner inte någonting - alla sysslor, alla måste bara hamnar i en stor hög och jag kan inte ens längre överblicka den; allt från disk, städning till deklaration och räkningar: har ingen koll och det bara ligger i en stor osorterad stress-hög.
- Jag orkar ingenting. Jag är bara ledsen och trött. Jag har en hel radda med saker att göra, men jag orkar inte, får inte tummen ur. I bästa fall går jag en promenad, men resten av tiden vet jag itne var den tar vägen.
- Jag är en dålig mamma. Jag är såååå trött, grinig, sur och orkeslös. Tror verkligen att barnen har det bättre hos pappa nu, trots allt... Jag hittar inte på något kul, jag är trött och jag blir arg för massa saker (idag satt stortjejen och började sparka på soffbordet och sparka på saker på bordet så att de höll på att åka i golvet - jag blev så himla arg och samtidigt så skamsen, det är ju så fult att bli så arg. Tänk om sambon sett mig - han hade ju ... jag vet inte vad.) Jag bara känner hur barnen inte tycker om mig, inte vill vara med mig och bara undrar vem jag är och vad som hände med deras mamma...

Känner det egentligen skulle hamnat här...

Förstår...
...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Överst
redigera besvara | Anmäl kommentar | Gilla (0)

...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Jag har varit den som alltid funnits där för honom, tagit tag i hans problem, ringt myndigheter och skött hans papper/räkningar i företaget mm. Succsesivt (felstavat) har jag börjat överlåta detta på honom själv. Detta har nu resulterat i att han anser att "jag bryr mig inte". Han har därför helt slutat delge mig saker som händer runt omkring honom och det vardagliga pratet är borta. Att jag inte gör alla hans sysslor betyder ju inte att jag har slutat bry mig. Han har då aldrig behövt ringa myndigheter eller löst problem för min räkning, det har jag alltid fått göra själv...
Jag vill ju inte stå utanför det han gör, vill ju veta vad han tampas med och kunna finnas där till hands men inte ta över och göra det han själv kan göra...
Förstår ni hur jag menar?

Sitter på jobbet, nattjobb väntar. Känner mig låg och trött. Har haft en tung dag, vet inte varför just denna dag känts tung....Kom inte ut på min dagliga promenad trots att förnuftet sa att jag borde gå ut och rensa tankarna. Blev istället sittande framför tv´n och åt alldeles förmycket onyttigt i väntan på barnen skulle hämtas på skolan. Efter detta mår jag nu så dåligt, har ångest över det jag inte gjort idag och över vad jag ätit- känns som att jag svikit mig själv ännu en gång och tagit fram min självdestruktiva sida. Kan någonstans förstå en alkoholists vånda vad gäller alkoholen.....mitt beteende i detta avseende är nog ganska likt en alkoholist.
Jag är ledsen över att jag inte lyckats hålla ihop min familj, att jag, som jag känner i nuläget, inte haft förmågan att ge dem en lycklig mamma och pappa som har det bra tillsammans, att de kanske blir tvungna att bo varannan vecka hos varje... Fy vad jag tycker att allt känns sorgligt.
Jag skickade ett sms till min sambo idag där jag undrade om vi skulle äta middag och prata på fredag. Han nämnde inte sms´t alls när han kom hem, förvöntade mig kanske inte det heller...Men varför hade han inte kunnat säga "jag läste ditt sms, såg vad du önskade". Nej, inget har han att säga. Kanske säger han något i kväll. Innan jag skickade sms´t vände jag och vred på alla orden- tog bort och lade till- allt för att han inte ska bli obekväm och "inputtad i hörnet"...Orden vägdes på guldvåg- varför är det så? Tänk att jag hela tiden måste ta allt så försiktigt och alla ord måste vara inlindade i bomull- annars drar han eller stänger av helt. Det är väl inte konstigt att jag får raseriutbrott ibland.
Jag hoppas att min natt blir lugn och att morgondagen blir ljusare.

för att förlora en vän.

Stor kram till dig idag!