Senaste kommentarerna i forumet

Hej Berra
Åh va kul att du är här och mår bra!! Har ju inte varit här på väldigt länge och det känns skönt att se att så många fortfarande skriver här. Måste ju ändå betyda att saker o ting fungerar eller hur? Jag har hittat en bättre balans än livet än innan behandligen och mår förhållandevis bra om man jämför med tidigare då allt bara var kaos. Visst händer det tråkiga saker fortfarande och visst är livet inte perfekt, men det är mycket bättre.
Julen hatar jag och bara för att jag slutat med destruktiva beteenden ska jag inte inbilla mig att alla runtomkring mig mår utmärkt. Så är det ju inte alls och det är ett trist uppvaknande att se att många runtomkring mig mår dåligt av både mitt drickande men också av annat.

Jaja, life goes on!!
Kram Berra

långt in i själen. Men det kunde du säkert räkna ut:)
Jag tror att den "rätta" psykologen är den "rätta människan" som utbildat sig till psykolog. Så fint att du fick möta just den psykologen - eller en av dem. Det finns flera "rätt" människor som har "rätt" yrken. Lyckligtvis. Ha en fin dag! / mt

Tnk att det ska vara så svårt att hitta den där rätta psykologen som har allt det där du beskriver. Bra för dig, härligt att läsa. Kram från mig!

...vara liten och lågpresterande om du vill. Man behöver kunna pysa någonstans, går inte att vara på topp hela tiden överallt!

Lugn och ro önskar jag dig.

För varje nytt försök kommer man lite längre! Kram från mig!

Gumman, det tar tid. Andas......

Det tar tid.

Kram!
/H.

förstå, eller föreställa mig något om hur tomt det blev för dig... Skriv mer om hur du har det, sätt ord på dina känslor och tankar. Det finns nog bara en väg, rakt igenom. Du är inte ensam. Kram / mt

av skammens makt. Du berör mig på djupet barbalala, och så tänker jag Tranströmer:
... ... ...
En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Kram, kram / mt

SKAM: Ett arv av religion, alvar och fromhet har planterat en känsla av att vara ständigt synad och inte hålla måttet. Min metod har varit att bli skammen personifierad. Att inte vara värd, att nästan alltid skämmas, och leva med det.

Så fann jag då den skamlöse. Alkoholisten. Han tog mig in i en underbar värd där ingen skam fanns. Där vi stod över den. Där vi minsann inte skämdes för någonting! Det var alla ni andra som kunde skämmas bäst ni hade lust, men inte vi! Och det fungerade! Länge! Det hände ibland att inte ens hans starka bubbla höll, att skammen kröp in, och då var det ju jag som åkte ut och fick bära både hans och min egen skam. Oftare och oftare, med åren. Så blev jag förälder. Och skämdes igen.

Och nu står jag här ensam, med skammen. Inte längre så mycket av hans skam, men fortfarande med min egen.

Tack för alla goda kramar! Kram tillbaks igen! / M

Har du mobiltelefon med GPS (50% av Sveriges befolkning har väl snart det) så kan jag rekommendera geocaching. Något som kan uppta precis så mycket tid man bara vill. Det är spännande, och det är inget som på något vis förknippas med alkoholbeteende. Man kommer ut och det går att gör på vischan såväl som i stan. Hemma som bortrest. Sverige som utomlands. Ensam som med en vän, eller hela familjen. Man blir skönt trött också efter att ha hittat en riktigt klurig cache.

Kolla in:
www.geocaching.com
www.geocaching.se

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

Jag hoppas också att ni hänger kvar i min tråd :-)

Att aldrig kunna dricka mer och se dem i ögonen. Jag anar skam här i det du skriver! Bort med den. Det är en sjukdom vi har, och visst, sjukdomar kan man skämmas för men BARA om man inte 1) erkänner (åtminstone för sig själv) att man har den och/eller om man 2) inte gör någonting åt den. Du har både erkänt och visat vilja att göra någonting åt din sjukdom så skämmas ska du inte.

Kanske kan man se det som en allergi? Jag tål inte alkohol, jag blir så konstig av det :-)

Igår kom jag hem från sjukan. Det var skönt att bli ompysslad och bra att bli av med min elaka galla. Nu ska jag kunna äta och dricka som vanligt. Jag hoppas att min ovilja mot att äta mycket och mot att dricka alkohol håller i sig. Jag har inte druckit kaffe på länge heller och det kanske man också kan klara sig utan?

Jag är rädd för att det har varit lätt för mig att hålla upp de här fem veckorna bara för att jag har varit dålig i magen och orolig för att jag har cancer i lvern. Har det varit för lätt? Tänk om jag får för mig att jag visst kan prova, att jag visst kan dricka normalt? Det kanske jag kan? Eller? Jag har mått så dåligt psykiskt under en sådan lång tid utan att veta riktigt varför, jag tänker att det kanske är alkoholen som påverkar mitt sinne? Just därför vore det ju toppen om jag kunde hålla mig så att jag kan se om "jag" kommer tillbaka. Det känns så ibland.

Nu ska jag äta lite soppa och hoppas hinna fånga lite sol innan den försvinner, sedan är det lussefirande på lillans dagis - nog borde det bara serveras alkoholfri glögg där?

Jag blir långt in i själen! / mt

Vana <3

Det blir väl lätt ett visst alkistema med sjukdomen i framkant. Jag kanske ska försöka ändra mig och bli mer personlig så jag inte framstår som en maskin. Jag var nog mer personlig i början när detta startade en gång i tiden ( ca 5 år sedan)men sen har det nog blivit en viss stagnation. Tack för din kommentar Vana som får mig att börja fundera <3

läser med varmt hjärta det du skriver om.........efter dessa två år börjar jag skönja människan Adde,o det berör mej starkt.

så skönt att kunna jämföra 2 olika liv. Mitt liv "under" och mitt liv "efter" !!

I mitt liv "under" hade jag alltid en riktigt bra patentlösning på alla problem och störande moment som dök upp framför mig. Jag körde över allt med en rejäl fylla ! Då försvann allt, åtminstone så länge promillen fanns kvar. Den lilla haken var ju dagen efter :(

I mitt liv "efter" så är jag tvingad att möta mina svårigheter och ta ansvar för att lösa dem efter bästa förmåga. Det är inte alls lätt alla gånger utan kan vara våldsamt svårt att uppbringa kraften att göra något åt det. Speciellt som det är för mig just nu när det känns som mitt liv är som en torktumlare. Men i och med nykterheten och att jag släppt mitt sista försvar så har jag lärt mig en sak som faktiskt har gjort att jag fortfarande lever, jag har inte beställt den sista provtagningen av kostymen än.

Min absolut viktigaste lärdom jag gjort är att be om hjälp.

Om jag öppnar upp mitt försvar och låter andra människor hjälpa mig så har det en enorm läkande verkan. Jag måste släppa "kansjälv" inställningen och be om hjälp, tänk att det kan vara så svårt att fatta ?!

När jag ber om hjälp så finns den där, varje gång. Det är så stort.

Mitt liv snurrar som sagt runt nu och jag är inne i min värsta kris någonsin. Alkohol finns inte med i bilden men den lurar ju i bakgrunden eftersom jag är en alkoholist. Jag har goda vänner som också gått igenom samma sak, jag har goda vänner som är beredda på att lyssna på mitt eviga tugg och jag har en rätt god beredskap om jag skulle få fylletankar. Men jag behövde någon utanför kretsen att sitta med och få prata och få vägledning. Och framförallt : Nån som kan säga det jag behöver höra utan att behöva ta hänsyn till vänskap. Jag bad om samtalshjälp.

Var på ett inledande samtal för nån vecka sedan som var hyfsat bra men det var ju för att "klassificiera" mig för vilken typ av samtal jag behövde. Därefter blev jag kallad till en läkare, en "vanlig" sådan och vi blev självklart osams eftersom jag tvärvägrar alla typer av piller typ insomnings-sömn- eller lyckoköret. Karlfan fattade nada när jag berättade om mitt beroende och att jag idag har kontakt med alla mina känslor. Känslor som jag supit bort i så många år och som jag vill behålla intakta utan bedövningsmedel. Nästa instans var att träffa en psykolog. Shit !! Jag har allt annat än gott att säga om alla de psykologer som jag träffat under min aktiva tid. Så sanslöst okunniga om beroende och hur vi fungerar så det är otroligt.

Idag har jag ödmjukt fått ändra uppfattning om åtminstone EN psykolog !!

En häftig liten ärta med kunskap, massor av empati, snar till skratt och leende och med den där för mig så obehagliga förmågan att ställa just de där frågorna som jag helst inte vill höra !! Vilket klipp !! Det är ju en sån upplevelse att komma dit stämd i moll och knata därifrån med vingar på fötterna :-)) Och hon tyckte jag var "modig" som ville behålla mina känslor levande utan påverkan och att det underlättade hennes jobb eftersom jag var närvarande hela tiden. Min trasiga självkänsla fick sig en rejäl påfyllning av detta samtalet. En pratstund på ca 45 min fick mitt liv att ta ett litet, litet språng framåt och för att lyckas med det krävs nog en speciell människa. En dag i taget !

Tänk så mycket som kan hända bara jag ber om hjälp.

få dela fredde! / mt

felpost

att du lyckades stå emot, men det låter väldigt farligt att ha en vinflaska ståendes hemma!

När jag skriver idag är det bara från minne, jag kan inte återkalla känslan jag hade här om natten. Jag känner mig starkare och lugnare än någonsin, men det var en läskig kväll.

Första allvarliga tanken/känslan av att vilja supa mig full kom här om kvällen.

Jag hade spenderat nästan ett dygn med att vrida och vända på mitt gamla äktenskap, mitt förhållande till barnens mor, och hur allt kunde bli som det blev.

Att jag stannade i misshandeln och kränkningarna har jag alltid ansett vara något som var hennes fel, och såren har jag skyllt henne för. Plötsligt i veckan sköljdes jag över en stark känsla av självförakt, ty varför stannar man i ett sådant förhållande om man anser sig själv vara värd mer?

Jag insåg att jag tjatat och kämpat i alla år, just för att jag i nån mening ansåg att jag inte var värd mer. Herregud.

Efter ett dygn av dom tankarna började jag känna mig så trött, så sliten, och hjärnan vill inte lägga av. Då kommer "idén"... Några flaskor vin och jag kommer inte känna av detta.

Jag kollade i skåpet där jag vet att det står en vinflaska, och aldrig upplevt så surrealistiska tankar. Det är för mig helt självklart att låta bli, samtidigt som jag så verkligt kände hur kvällen skulle försvinna och bli "lugn".

Jag kom aldrig närmare än så, tanken om att jag lika gärna kan göra det i morgon eller nästa vecka fick mig att låta bli i stunden. Och någon timme senare kunde jag inte förstå vad som hade flugit i mig!!!

Jag älskar er alla.

och blir nyfiken på hur det gått för er alla och för dig Måne? Du skriver så bra och är så omtänksam och klar. Ove, en alkoholist kan inte dricka måttligt. Du har ju varit så duktig, skyll inte på din fru nu!

till vännen Adde.
Nej livet är inte alltid en dans på rosor,MEN
nykter,då lär man av livet,onykter blundar man för livet!!!!

Själv är jag helt slut efter en Spanienresa,
Otroligt att kunna åka till BENIDORM utan att dricka.
Barer överallt.60+are överallt i barerna dansandes drickandes på DAGEN!!!!

Tur jag kunde hyra en cykel o bege mej ut på vägarna.
Men är helt slut för jag fick väldigt mkt motion
som jag nu måste slöa av mej på fofflocket.
Underbar semester.
O underbart att vara nykter.
Obeskrivlig lättnad.

Viktoria <3
Det är inte riktigt rätt forum, jag vara bara tvungen att lätta på trycket. Livet är ingen dans på rosor just nu men jag är så sanslöst glad att alkoholen inte är en del i det. Om det hade varit så så hade kostymen varit färdigsydd.

Om du vill berätta, så lyssnar jag gärna. Annars...kram hursomhelst.