Senaste kommentarerna i forumet

Och dessutom mycket bra läsning på hemsidan. Tack för tipset!

/m

vi definitivt som den är. Inga återfall eller återsteg...
Kram!

Har haft en del tankar kring detta, och pratade med min psykolog om det sist. Ju längre tid jag är nykter, desto mer känns det som den är värd. Det är liksom som att ha ett guldägg i händerna, eller något ömtåligt. Tappar jag det och det går sönder kanske jag aldrig kan laga det mer? Typiskt svartvitt tänkande, och inget som gagnar mig. Har efter det försökt släppa de tankarna, och fick bra bekräftelse på det nu. (Inte för att jag tänker mig något återsteg (bra uttryck), känner mig helt nöjd med alkoholstatusen som den är nu, dvs noll...)
/m

Är väl vad det handlar om? Hos dig såväl som hos flera av oss andra här. Det är ju ett arbete bara det att ta tag i, och tänker att du kan kanske få lite bra tips av din terapeut? Jag har lyssnat en del på ljudböcker om det, passar bra i ämnet tycker jag, får liksom rösten och orden direkt till mig. Senast på Olof Röhlander Bli en vinnarskalle, och Sanna Ehdins Sluta kämpa, börja leva. Bra båda tycker jag. Olof Röhlander har en bra hemsida, www.upphopp.se tror jag den heter, där han skriver om mental styrketräning.

För min del kan jag nog ändå känna att ju längre nykterheten håller, så växer min självkänsla bara av det. Har liksom inget att dölja nu, ingen alkoholtrötthet, eller trögtänkthet pga vindrickande att dölja. Ingen skamkänsla över att det blivit för mycket att dricka och undringar över om jag pratat för mycket, eller sagt något konstigt osv.

Hoppas du kommer vidare med de känslorna, och starkt jobbat med dina nyktra veckor!

/m

Förstår inte helt det där med att du skulle vara annorlunda.. annorlunda från vad? ;)
Alla säger och gör saker man inte är helnöjd med!?
Har följt dina inlägg men har inte så mycket möjlighet att skriva tyvärr.
Beundrar din nyktra styrka! Go girl :)

Min kära, kära syster, så glad att hon finns, även om hon är långt borta. Pratade med henne idag och tog del av hennes klokhet. Jag befinner mig i ett mellanland och väntar på vad som händer här näst. I o f s är det full rulle på hemmafronten, så väntan är mer bildlig än konkret. Var hos terapeuten och fällde tårar. Det är så förbannat att jag inte lyckas leva fullt ut. Att jag ältar problem. Jag har det bra, egentligen. Såg ett program igår om barn med hjärncancer. Jag blev så ledsen över deras lidande. Så tappra de var mitt i allt detta de fick genomgå. Vissa obotligt sjuka. Jag grät och kunde inte somna. Alla dessa barn i världen som får kämpa för sin tillvaro p g a sjukdom, försummelse och annat. Vem är jag då att komma med mina fjuttiga, små problem med att anpassa mig till livet? Jag vet att var och en lever i sin tillvaro och sin verklighet. Likväl blir jag förbannad över att jag kastar bort något som andra skulle vara så tacksamma över. Funderade länge på om jag skulle hitta ett annat ställe att vädra mina tankar, men jag stannar ett tag till.

Jag har boken och tycker den är mycket bra.

Om någon vill läsa där.

https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/itseho…

PP

Får skylla på dotterns platta:-)

Hittade det här på nätet. Bra rader om vad som händer, och eventuellt varför man tar ett återfall. Och hur man kan gå vidare.

För eller senare kan du hamna i en situation där du trots allt överskrider dina gränser. Det är ingen katastrof, bara du har rätt inställning till det. Människor uppfattar ofta denna typ av händelser mycket svartvitt. När de tagit en drink anser de att spelet är förlorat och då ger de efter för sina begär till fullo. Det beror inte så mycket på alkoholen, utan på de allmänna uppfattningar som man kopplar till drickandet.

Om du alltså trots dina motsatta försök ändå har gått över gränsen, är det bättre att inte ta det hela som ödets makt. Det betyder inte omedelbart att "sjukdomen har återkommit", det är inte det slutgiltiga beviset på din svaga karaktär, det är inte ens en omfattande kollaps. I stället för att klandra dig själv kan du tolka det som en lärorik erfarenhet.

Det viktigaste är att du sätter stopp för drickandet direkt. Om du fortsätter att dricka i flera dagar är det avsevärt svårare att återgå till nykterhet eller måttlighet.
Känner du någon som kan stötta dig i en situation som denna? Ring den personen.
Utforska noga händelserna, dina tankar och sinnesstämningar före återfallet, så att du i fortsättningen kan undvika motsvarande situationer.
Om du inte kan sätta stopp för drickandet och inte får hjälp i din närmaste omgivning, sök vård.
Vissa gånger kommer återfall oväntat som ur tomma intet, andra gånger föregås återfallet av en allt mer spänd situation, obalans i livet och också att man bäddar för ett återfall. Individen kan omedvetet förebereda sitt återfall genom att utsätta sig för sådana frestelser som är omöjliga för honom eller henne att motstå. En del köper alkohol hem för "gäster", andra "råkar" stöta på sina supbröder, med åter andra startar ett familjegräl som lämpar sig för avsikten.

Om du noga tänker tillbaka på dina tidigare återfall, upptäcker du kanske att du någon gång gjorde sådana till synes oväsentliga drag som i fortsättningen oundvikligen lett till att du förlorat kontrollen. Var alert för sådana drag.

Lär dig att förutse eventuella återfall och identifiera sådana val och beslut som du tar som leder till farliga situationer.
Gör upp en "ruttkarta" för dig själv; en beskrivning av ett händelseförlopp som ledde till återfall. Vägskälen på kartan beskriver sådana till synes oviktiga val och beslut som ledde till att du bröt mot dina regler om drickandet.
Positiva förväntningar på berusningen spelar ofta en mycket avgörande roll när det gäller återfall. Du kan balansera dessa förväntningar genom att alltid ha med dig kortet där du listat negativa följder av drickandet. En titt på kortet i det kritiska ögonblicket kan hjälpa dig att hantera den problematiska situationen.

Dubbelt

Heja m-m hoppas du aldrig kommer före mig, så förstår du vad som hänt mig.
Bamsekram
Konstnären

Innan jag hittade din tråd här så kunde jag verkligen inte förstå hur jag kunnat må så dåligt. Men nu inser jag, alkoholen ger mig ångest, inte det jag gjort eller inte gjort eller sagt eller inte sagt. Utan själva alkoholen. Att alkohol är ångestframkallande visste jag ju men poletten har inte trillat ner. När jag var 20 drabbades jag av depression och ångest vilket jag nu inser vidmakthölls av att jag festade flera gånger i veckan. För att döva, säkert, men också för att jag verkligen gillade att dricka. Men då kopplade jag inte ihop alkoholen och ångesten. Nu, när jag inte dricker så ofta, och mestadels är fri från ångest, blir det så tydligt! Tack, Berra, för att du hjälpt mig inse detta!

Härligt m-m!
Hoppas jag aldrig kommer ifatt dig!!!
Ha det - kämpa på!

själv ligger jag på 16 och en halv :-) fyra månader nästa vecka. Visst är det skönt?
/m

Riktigt bra!5 månader är mer än en tillfällighet!!!!
Min 5 månadersdag blir i alperna v8. En riktig prövning då alpresorna brukar vara synonymt med ett högt intag!

Ha det - kämpa på!

Grattis till dina 15 veckor. Var stolt det har du all rätt i världen att vara.
På tisdag firar jag 5 månader. Inne i en bra period nu.
Kram
Konstnären

Tack PP du är en vänlig själ!

jag tror inte riktigt att det har gått över, trots att det imorgon är två veckor sedan vi separerade och jag lämnade hemmet. Trots att jag har fått viss distans och trots att vi nu är "vänner" så handlar allt fortfarande om att han ska må bra. Det är så svårt att fokusera på mig...jag har inte gjort det på så länge. Jag vet inte ens vem jag är längre eller vad jag tycker om. Hur ska jag kunna veta det? Jag har ändrat ringsignal och sms-signal när han kontaktar mig. Hade en speciell för honom, men den ger mig ångest! Jag rycker till och blir rädd och stressad varje gång jag hör signalerna som är "hans". Min reaktion får mig att tänka på Pavlovs hundar... Jag blir liksom beredd på en gång, beredd att stå i givakt och skyndsamt svara och finnas tillgänglig och servande mot honom. Det är helt sjukt. Men så är det.

Nej, jag kan inte göra mer. Jag skjutsade honom till Beroendecentrum igår för hans första möte där. Han var nöjd efteråt (men hade gått direkt och tagit ett par öl när han väntade på mig!). Gick även till systemet och köpte några öl till, för nu var det ju sista gången innan behandlingen startar på onsdag... Nothing's changed... Nu får han i alla fall själv sköta resten.

Jag ska försöka avgränsa kontakten med honom, liksom fasa ut den på något sätt. Jag tror inte att jag kan bli riktigt fri annars. Men det får vara såhär nu till flytten.

Min fina vän... Är så djävla ledsen för din skull. Nu kommer jag att haspla ur mig saker som låter som klyschor. Barn är inte hela världen, ibland är de rent av skitjobbiga. Förstår att du är helnere just nu. Men du har det viktigaste kvar. Din kärlek "slashasen" Den gode slashasen. Utnyttja honom. Gråt ut. Sen får ni göra ett nytt försök...om ni vill. Givetvis har det ingenting att göra med att du yttrade att du var gravid. Det är gammalt hokuspokus. " Att inte berätta" " Att inte inreda en barnkammare". Skitsnack som jag ser det. Jag fattar ju att du kanske inte kan se det just idag. Men på lång sikt... Du har den älskade retstickan/slashasen och du ska få både höns och katta. Du har kommit långt från den flickan som var nedtryckt av en misshandlande man. Men idag har du sorg och jag tänker på dig. Förstår att inga ord kan underlätta. Skulle nog bara vilja hålla om dig. Vi får låtsas så. Dig i mina armar när du slår och slår mot mitt bröst mot världens orättvisa. Med kärlek...och så. Alltid/R

Du skrev ibland till mig i min tråd. Det var i tidernas begynnelse för mig här på Forumet.

Läste dina rader och kom att tänka på att jag varit exakt där själv en gång med en flickvän.
Att vi berättat gjorde i alla fall att vi inte var ensamma i sorgen, när det hände. Det var skönt,
i en så jobbig situation

Styrka till er, och kämpa på! :-)

//PP

För mig är det anledning att tillägga att det är fantastiskt.
Jag ser för egen del fram mot tremånaders "gränsen"
Du föll inte, det är stort!

Grattis

//PP

Hur går det för dig Cicero?
Ett tag sedan du skrev.

Ha det - kämpa på!

Ja, tappa vikt är en obehaglig följd av att inte pimpla öl... ;-)

Ha det- kämpa på!

Ned som en pannkaka...
Var på kontroll idag, och det visade sig att hjärtat slutade slå för två veckor sen, tyvärr... Kan ju inte låta bli att banna mig själv för att jag berättade, det var väl onödigt... Ja, det kanske det var, men jag får väl acceptera att det är sån jag är! Svårt med att hålla munnen stängd! "
Det är sorgligt och ledsamt, men vi tar nya tag och försöker igen! Och vi har ju varandra, vad som än händer! Min stolthet och min trygghet, min älskling...
Stora kramar!!!