Senaste kommentarerna i forumet

Jag tänker på dig. Du är min förbild just nu. Jag önskar att jag kommit så långt som du gjort. Det gör ont på vägen men du kommer att klarat detta.
KRAM

Ja blir så glad varje gång som jag loggar in här på sidan och någon har skrivit i min tråd. Det betyder så mycket att jag vet att någon undrar hur jag har det. Tack alla ni.
Jag är väldigt dålig just nu att orka läsa runt i andras trådar. Jag hoppas dock att ni alla som ger mig feedback har det ok och att ni, trots kämpande, kan stå ut i vardagen, Jag tänker på er.
Här hemma är det tyst...jag känner mig behandlad som ett hunsat djur som ej är värt att prata med, som knappt syns och som inte har rätten till åsikter och värd att delge tänkar och funderingar.
Barnen åker bort på fredag och jag har bestämt mig för att föreslå att vi ska sätta oss ner för att prata i lugn och ro då....Det skulle dock förvåna mig om han avsätter sin tid för det. Jag tror inte det, tyvärr. Jag ska ändå göra ett försök.

Kram

nu på morgonen när jag var ute i skogen med hunden. Dina inlägg, dikter och citat inspirerade mig att formulera dikter, ord att skriva ner för mig själv när jag kom hem. Ord om att känna sig jordad, som en del av rotsystemet där jag gick. Ord att ta fram till tröst när jag behöver och känner mig flygig och konturlös.

Hoppas du får en fin dag!

Var inte så hård mot dig själv. Man kan nog inte tackla motgångar utan att känna, tvärtom så tror jag att nyckeln ligger i att tillåta sig att känna de känslor som dyker upp. När vi försöker stöta bort de starka känslor som kommer över oss så växer de och vi skapar också ett mönster av att starka känslor är "farliga" och måste bort.

Det krävs faktiskt övning för att lära sig att inte fly sina känslor men till slut så omprogrammerar man sin egen hjärna från att tänka att starka känslor är farliga och måste stoppas undan/fly ifrån, till att tänka; nu är jag arg/ledsen men det är bara en känsla och ingen känsla är konstant, det är ok att känna det jag känner och det kommer att passera.

Du kanske kan försöka att släppa in din sambo mer. Du skrev att du sagt till henne att du jobbar på att ta så lite som möjligt men vet hon om hur stor din kamp egentligen är? Jag tänker att om du säger till henne att du inte vill dricka något alls men att du tycker att det är svårt så borde hon ju inte ställa dig inför sådana situationer att hon frågar dig om du inte vill ha lite vin?

Att dela sina känslor med andra betyder för mig att inte ensam behöva möta mina demoner.

Ta hand om dig!

Jag har läst mycket i Mickes blogg och även hans frus fb. Saknar lite att kunna läsa om det som inte var så bra också, det jag hittat handlar om när allt vänder.. Eller kanske jag inte riktigt hittar i bloggarna, kan vara så.
Ska försöka hålla min linje men han är mycket kall denna morgon. Han fryser ut mig på något sätt..

till dig idag / mt

Stjärnstoff! Håll din linje nu! Läste du inlägget i Mickes blogg? Du beskriver så bra vad som händer: "Kanske för att vi andra inte finns när ölen kommit fram, kanske för att jag får ont i magen av att han ber barnen "hämta en bärs till pappa" eller för alla gånger han slocknat på soffan och jag har städat undan efter honom innan barnen vaknar. Eller att han blir personlighetsförändrad när han dricker."

Styrkekram! / mt

Jag vet inte om han läst brevet, jag tror det. Vi sa inte ett ord till varandra igår kväll förutom God Natt.
Antingen är han så fruktsnsvärt förbannad på mitt brev- eller så funderar han över vad jag skrev. Men det känns ändå lättare på något sätt. Jag har fått tala om att jag vill ha en förändring och han har fått svart på vitt vad det är jag vill. I stora drag.
Jag önskar så att han tänker till, men alkoholen har ett så stort grepp om honom så jag förväntar mig en kamp nu.

med en vän igår. En vän som varit nära, mest i hjärtat, då vi båda haft fullt upp i livet. Hon är medberoende (till ett av sina vuxna barn) och "ser" sin situation men har ingen, eller mycket begränsad kunskap om missbruk och medberoende. Mullegubben har berättat för henne om sin nykterhet, om AA och om vårt nuvarande liv och tipsat att det finns stöd för den som behöver. Vi talade länge och nämnde även en annan familj där missbruket lever - just nu till synes under kontroll - i skenet av goda viner och kanske starksprit av fina sorter.

Jag blev bekräftad i att medberoende är en mycket okänd sjukdom/tillstånd... även hos mycket välutbildade och begåvade, "kloka" människor... och i hur lika våra "resor" gestaltar sig... hur gärna man vill tro... och hur oerhört svårt, nästintill omöjligt det kan vara att komma till den där gränsen när man släpper taget och gör sitt eget val... OCH det värsta - insikten hur paradoxalt och katastrofalt det är att just det som känns omöjligt (att släppa taget) kan inrymma missbrukarens möjlighet till frihet.

Hur som, ett mycket angelägen och god samvaro. / mt

detsamma sägas ungefär så, att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster... och du har ju stängt dörren alldeles själv dessutom - för att prövningarna där inne var outhärdliga.

Jag säger det igen... jag har jobbat i sammanhang där jag sett rätt många som gått in i den berömda väggen och då har det ofta varit EFTER en tids ledighet... DÅ kommer stora tröttheten fatt en. jag menar inte att du kommer att bli sjuk av utmattning nu, jag menar att nu har du plats att vara trött. Unna dig det och gör det vardagliga livet så enkelt som möjligt. Ta emot känslorna, låt sorgen ha tid & rum - du har ändå förlorat, eller snarare gett upp det som du en gång trodde och länge önskade att skulle vara ditt liv. Det är ledsamt. Visst är det det.

Många varma kramar! / mt

Haha, du ÄR galen min vän. Men på ett sunt sätt...cyklar man i 5-6 timmar finns ju det knappast tid för sponken! Skönt att höra av dig. Ha det bra själv! /R

...kanske jag kan ge dig makens telnr så du kan prata lite med karln ;)

...tillbaka Lelas och tack för dina ord.
Jo, jag är nog en jordnära person, inte för att det gör smärtan lindrigare men jag lämnar inte mina grundvärderingar och svävar inte iväg helt utan livlinor.
Det har hjälpt mig i detta stim av obehag.

Vändpunkt
Jag vet ju egentligen inte om det har varit någon vändpunkt. Finns ju inga garantier för något och jag har inte fått något förklarat eller ens rört vid utbrottet.
Det jag vet är att han var oerhört otrevlig och sen inte tog någon kontakt alls. Jag åkte hem utan meddela honom, han fick hysteriskt utbrott, jag var envis-arg-förtvivlad-kärleksfull, sen var det tyst igen. Jag började ta kontakt och nu är vi tillbaka i en kontakt. Långt från "normal" men den finns.

Maktlöshet/insikt
Insikten om alkoholens/missbrukets inverkan och påverkan, dess konsekvenser och maktlösheten, har han alltid förstått och insett. Att därför låta bli dricka klarade han under många år, månader, veckor, dygn. Men han har, enligt hur jag får ihop berättelser, levt aktivt i missbruket största delen av sitt vuxna liv. Detta visste jag inte förut och har inte haft anledning pussla ihop. Det ändrar inget i den nuvarande situationen men gör ju såklart vår/min framtid mer oviss. Han sprudlar inte och jag kan bara hoppas han hittar sig själv och någon form av mål som får honom tycka livet är värt att leva. Han har nog hittills mest överlevt.

Igår var han vänlig, glad, tog flera kontakter, sms o tel.
Just idag var vårt samtal sämre, inte många ord och irritationen var tydlig.
Kan det vara den geografiska skillnaden jag så ofta upplevt? Med mig är han på "osäker mark" och vi tillbringar mycket tid tillsammans. I lägenheten bor missbruket och med det ångesten och depressionen. De sammanhangen är ju enkla ta till men jag behöver inte veta varför, jag tar saker som de kommer. Trivs när vi trivs och mår dåligt av det dåliga men det sänker mig inte. Jag vet däremot att om jag skulle ställa ultimatum eller pressa fram något för få bekräftelse så kan jag packa väskan och gå. Det vill jag inte, jag tror vi kan få ihop detta, om båda vill. Jag vet att jag vill. Jag vet inte våra möjligheter ännu men tycker det är värt att ge det tid. Idag känner jag så. Imorgon också, det känner jag. Det räcker för mig att veta nu.

Jag fortsätter lunka vidare och i höst har jag förhoppningsvis pusslat tillräckligt för dra någon form av övergripande slutsats.
Håller mig till grundplanen.

det låter mkt som din historia sammanfaller till stora delar med Camilla Kuylenstierna och en del av hennes kamp. Kanske har jag tipsat dig innan, men hur som gör jag det igen, läs hennes bok AnsvarsFULL. Jag är säker på att du får mycket till del om du läser om hennes resa i livet till en nykter tillvaro. Du kan också kolla in henne på YouTube där hon intervjuats i diverse kanaler.
/Fenix

Hej igen Stjärnstoff och välkommen tillbaka till forumet!
Härligt att höra av dig, men jobbigt att läsa om hur svårt du har det.

Bra att du har skrivit ett brev! Utmärkt!

Hur har det gått under kvällen?

Kram!
/H.

Åh, älskade flygcert-gumman.

Det tar tid att nå ytan. Ibland blir det natt... och då kanske man inte ser ljuset där uppe. Men man fortsätter närma sig ändå.

Apropå det där med Gud och prövningar... det är ett bibelställe, det där. Det står så här:

"Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

(Det är 1 Kor 10:13, och det finns att läsa i sin helhet här: http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor#q=1+Kor+10%3A13)

Kram, vännen.
/H.

Tack för era fina ord! Pontus musik lindrar det mesta jag ska lyssna på låten du föreslagit. Santorini du har så rätt och jag vet det men kunskapen man besitter bidrar ändå på ett förvirrat sätt till skammen. Jag fick frågan idag vid en diskussion med en vän (där jag kunnat pratat öppet om mina svårigheter) om alkoholen varit mitt andningshål. Med det menade hon att jag alltid (i familjen och yrket) har totalt kontroll men när jag dricker släpper all kontroll. Och ja det ligger något i det. Där har kontrollbehovet släppt och dessvärre även hämningarna många gånger. Det är MR Jekyll och Me hyde liksom. Ångesten över att inte veta vad man gjort eller sagt är värst. Att inte veta gör att tankarna blir så svarta. Det går inte längre "skämta" bort oj jag blev så full och bara låtsas som ingenting. Folk reagerar numera med all rätt. Jag är inte 20 (inte för att det är ok då men mer accepterat). Nåväl jag försöker gå med huvudet högt och inte låta mörka tankar äta upp mig. Jag försöker intala mig själv att jag inte är en dålig människa helt och hållet utan bara med viss defekt :) Det är inte lätt och jag hoppas jag inte tappat ansiktet totalt inför människor som tyvärr fått se mig i action. Jag hoppas de kan se bakom allt annat jag är , det där bakom fylletanten utan spärrar på festen. Att den bilden inte tagit över det andra jag också är. Det stundar festligheter till helgen då en nära vän fyller jämnt. Där förväntas jag "släppa loss" vara crazy, jag inte hur reaktionen blir på att det inte alls är läget jag kommer vara i. Nödvändigt skrivande av mig en sen kväll som denna. Mitt sätt att ta mig igenom vad som far i huvudet.

Hej Sorgsen!
Nu har jag läst ikapp även hos dig. Tänk vad man missar när man åker på semester! :-)

Vad härligt att känna ditt lugn och dina stadiga fötter mot marken. Bra jobbat, tjejen!

En liten tanke om detta med vändpunkten... Kan "sängen" ha blivit hans vändpunkt? Kan den händelsen ha fått honom att inse att han är maktlös mot alkoholen? Det är ju där allt börjar, med den insikten...

Kram!
/H.

har nu varit helt apatisk i 2dagar, min arbets kamrat fråga om de hänt nått allvarligt. -nejdå bara lite trött. FÖRBANNAT, Åhh jag förstår inte:( som så många ggr, första v och helg går riktigt bra med stark focus o skärpa, andra gick bra men blir mer psykiskt trött, rastlös och förvirrad. fredag inga problem var till och med och köpte vin från systemet, en present. lördag var och tränade och lång motion men så kom det. Fick ett tungt jobbigt samtal som gjorde mig ledsen.
min sambo skulle ta lite vin på kvällen så hon tyckte jag också kunde ta lite om jag ville, hon blev trött och gick och la sig, jag var pigg och tror ni jag kunde bara låta det vara. Det river och sliter i mig när jag bara tänker på det. Hur kunde jag vara så jävla korkad att ens reta upp mig själv sådär. blev inte nån direkt jätte mängd alk, men tillräckligt för att tappa all lust för nånting. hur fan ska jag kunna tackla motgångar utan att känna, skönt att lugna nerver med alk.

Berättade för min sambo att jag är för svag och mår dåligt över alk. berättade tidigt i vår relation att jag jobbar på att ta så lite som möjligt, så hon vet och gjort henne besviken några gånger när jag blivit för full. försöker alltid lugna med att inte oroa sig, och gudarna vet jag tänker fan inte förlora nånting. vi är båda relativt unga utan barn och jag vill bygga den bästa av framtid och trygghet, är så lycklig i övrigt. snälla demon jävlar- lämna mig ifred!

tidigt tyckte jag om att festa med mina vänner, och vi har festat jätte mkt genom åren, för mkt.
för några år sen, ca 5-6. gled jag ner djupt i deprition då jag var sån jävla ynkrygg som inte pratade med någon. använde mig av alk. som tröst. gick riktigt långt tills jag nådde botten.
jag valde att börja kämpa och som jag beskrivit, kommit långt. men har mkt att jobba på.

Har inte orka göra ett skit nu dom senaste dagar vill bara att dagarna ska gå fort så jag får revansch och fortsätta nykter från d13. nu rullar tårar ner, vill bara få min glöd tillbaka.

Nu är jag livrädd. Skrev ett brev som i stora drag går ut på att jag vill att vi hittar tillbaka till varandra och att jag önskar han avstod alkohol. Skrev också att det finns hjälp att få och att jag i alla fall kommer ta hjälp. Åker iväg en sväng nu, jag sa var brevet ligger. Hoppas att han läser, men har ingen förhoppning om att han ska ta emot mig med öppna armar.

Hej stjärnstoff, jag har det precis som du. Dessa svar som är svåra att värja sig mot. Hur kan det vara så? Jag har levt så så länge nu finns inga barn hemma längre och det känns som om jag försvinner i hans alkoholmissbruk. Jag får den ångest han borde känna, jag får ångest av ett glas vin för att han dricker mycket. Tänker varje söndag att imorgon ska jag ta tag i det ordentligt, men nej man känner sig som en jäkla fegis. Som du säger styrkan var hittar vi den? Lycka till vi har ju rätt, det vet jag

skrivit in dikter och annat som betyder här i min tråd. Dina ord Sorgsen "allt som inte har ord att beskriva" påminde mig om en dikt i en för mig mycket betydelsefull liten diktsamling från 1970-talet; "Rumskamrater" av den finske poeten, psykiatren, musikern m.m Claes Andersson. En dikt som varit och är "vår" och som fångar just det där... (utom alkoholen i vinet då:)

Allt det där som vi håller på med, det där
med långa samtal och resor och vin,
minns du, det där med glädjens två ansikten,
glädjens tre ansikten och päronet
som började växa inne i dig.
Allt det där med sötma som gjorde ont
och gråten, den varma.
Det där när vinden kom hårt i ansiktet
och träden
de uråldriga som röntgenbilder mot den långa
strandremsan med lyftkranarna, allt det där
med den ensamma staden
och att ändå bry sig om.
Det där som låter som tystnaden mellan
två andetag eller som när någon
just har dött.
Allt det där, du vet.

Tack för dina ord Sorgsen, för allas alla ord... och värmen som binder dem samman (det sista också citerat av C.A) / mt

...jag kan ligga och bara vara tom, tappa tidsuppfattningen och varandet, och jag har ibland slutat undra varför det händer.
Kroppen behöver vila, hjärnan ro, hur och när och varför kan jag roa mig med att analysera, oftast vet jag ju, men oavsett så är det ju alltid något som vrider igång startmotorn och allt är intakt. Livet tuffar vidare och jag hoppar in i tåget, ibland som lokförare och ibland åker jag bara med. Nödbromsen har jag använt några gånger men oftast tuffar jag vidare. Den där vilan, den är livsnödvändig, även den i vaket tillstånd.
Var glad över att din kropp arbetar med dig!
Lyssna på den!
:)

...överdriver inte!

Kram

...kan nog inte räkna med att få en dialog med honom så länge han inte själv inser sitt problem.

Min man var väldigt öppen och insiktsfull, han har/hade inga problem prata om att han är alkoholist. Det brukar annars ofta vara det första steget till insikt. Att sen göra något åt det är nästa. Min mans "insikt" gav honom själv tillåtelse fortsätta dricka. Sjukdomen går, utan undantag, bara neråt och den nedåtgående spiralen upphör bara om man slutar dricka.
Jag rekommenderar trådarna här, läs och skriv...

Kram i mängd.
Vi är med dig!