Senaste kommentarerna i forumet

..och tack för dina uppmuntrade ord, de är väldigt viktiga för mig just nu...

Jag står inför någon sorts vägskäl här på forumet, och har ännu inte tagit något beslut...

Jag ska vara ärlig och säga som det är, jag trivs inte på nya forumet...

Okej att jag är en gammal trähäst som har svårt att vänja mig vid det nya, jag har ju själv sagt att förändringar är bra,
men då helst till något som är bättre...

Men jag får ingen "effektivitet" i mitt avläsande av mina eller andras skriverier i trådarna...
Klickar jag på t.ex "1 nytt" så hamnar jag överst (äldst) i tråden, eller överst på senaste sidan, inte själv inlägget, suck!
Jag kan fortfarande inte hitta mina gamla kommentarer i andras trådar, i det sök som finns får jag bara Alzeimers-resultat...

Samtidigt så står jag inför andra doubts, jag rapar i stort sett samma gamla rappa-kalja i min egna tråd som jag har gjort det senaste året.
Det blir nog inget substansiellt kvar att läsa, utan att bara glorifiera nykterheten, och allt annat är skit...

I ryggen har jag andra saker som gör att jag hänger kvar, historiken..
Jag vill inte ge upp nu, okej jag har "vunnit" med mina drygt 45 000 !!! gånger lästa tråd, och 1534 gånger skrivna inlägg...
Men allt har sin tid, och man ska väl ge upp när man ser att det dalar...

Och det gör det nu, trots många inlägg, ...67 gånger lästa på ett dygn, inte något rekord precis...

..men jag älskar ju att skriva, och det har varit det som fått mig nog att allra mest hålla mig kvar...

Ja man är ju ett j*vla ego minsann...

Så jag vet inte, jag väntar nog mest på att något ska "hända", så att jag får en nytändning...

Ni är supergulliga hela bunten, men jag måste nog börja mata mitt stora ego med annat...

Sa jag det?, att en gång missbrukare, alltid missbrukare...
Så nu letar jag efter något annat att börja missbruka..

Förslag någon?

/Berra

Vilket fint inlägg om din helg, du ska veta att du är viktig för många här på forumet med dina erfarenheter. Härligt att du fick en så fin start på veckan, den blir liksom lite lättare då, eller hur? Ha en fortsatt bra tisdag också

Kram Märta

Botaniserar runt i denna nya djungel och ville säja hej.

klart att du fortfarande kan vara den som påverkar....

Föräldrar kommer för alltid vara just föräldrar...

Min pappa var helnykterist i alla år, när jag skulle gifta mig så stod vi inför ett litet problem...

-..jo du vet pappa, nu när vi ska gifta oss så är det en sak jag skulle vilja kolla med dig....?
-..jaha!
-..jo nu är det så här att vi kommer att servera alkohol till middagen och efteråt vid dansen,
och jag hade hoppas på att DU inte har något emot detta...?
-..nä'men vad andra dricker ....skiter jag i, det är mina barn jag är rädda om...

Så där kom svaret i en mening, och trots mina då 30 år så hade jag fortfarande ett bekräftelsebehov hos min pappa,
att få det kollat att det var OK med dricka på mitt egna bröllop...
Och han svarade att det enbart var hans barn han hade en viss oro inför, vilket gjorde att en tung sten släppte ifrån mitt hjärta,
jag behövde inte oroa mig inför gästerna, och samtidigt en liten "uppstramning" från farsan, att "...nu sköter du dig.."

Hård snubbe, men omtänksam i ett enda svep, saknar honom oerhört mycket faktiskt...

Så vad jag skulle vilja säga är,... du blir aldrig arbetslös som förälder!
Och dina barn kommer för alltid (även om de inte visar det alla gånger..) visa dig respekt för vad du tycker.
Handlingen i just detta skede kanske inte förändrats, men inför nästa möjliga val, så klingar mammas & pappas ordval någonstans där i huvudet...

Så sluta inte tjata, visa att du bryr dig i vått & torrt...
Men rannsaka dig lite, hon är ett VUXET barn nu, och vill antagligen bli behandlat efter lite nya premisser..
Så glöm inte att du måste respektera henne, och att dina möjligheter att "bestraffa" henne är i stort sett obefintliga...
Det enda du kan hota med är att du kräver att denna vuxna människa flyttar ut ur ditt hem...

Kanske ändra attityd från att styra till att råda, och också förstå, man gör inte alltid som alla andra säger, man vill ha egen erfarenhet också...
Hur var du själv som tonåring?, inte satt du på ditt rum och enbart pillade med frimärkssamlingen, eller?

Jag berättar om alla dumheter jag gjorde som tonåring för mina barn, så behöver de kanske inte uppleva exakt samma sak...
Jag gör fortfarande en massa ofrivilliga dumheter varje dag, och de berättar jag också om...

Ingen människa är felfri, och jag försöker inte göra mig till ett helgon...
Jag är den jag är, och genom att ha ett öppet sinnelag, så samlar jag på vänner, som just uppskattar ett sådant sinnelag...

Man kan inte bli älskad av alla, men jag vill bli älskad för att jag är den jag är, inte den jag låtsas vara..
Alkoholen var just en sådan, som utgav mig för att vara någon jag inte kunde stå för..

En nykter dag...ger mig större rättvisa..

Mors Berra

hej! jag blir så glad för dig och din tonåring. håll kvar din nykkterhet!!!!!!! Min dotter e på väg in i droger.......18 år kan inte göra mycket

ja idag är det en bra dag, hittils...
Tack för att du önskade mig det.

Helgen har varit helt suverän.., jag har trivts helt otroligt bra...
Helgerna har blivit ett allt större livsnjutarforum för mig, jag tar verkligen för mig av den, jag har ju ingen ångest längre...
Och varför har jag inte det....?
Alkoholen förståss, den finns i mitt liv, men nyttjas inte av mig, dvs jag umgås med den, men använder den inte...

Jag ska ta ett himla bra exempel ifrån helgen..
Vi hade julfest (ja just DEN julfesten, den som fick mig att vända för två år sedan) med herrföreningen i helgen.
Jag valde att ta bilen, trots att föreningen hade anordnat det med bussar och grejor (jag vill vara fri att komma som jag vill).
Jag drack redbull i ölglas och tog en Irish Coffee utan Irish, det var ju kallt ute (så in i norden..)
Ingen av de "ovetandes" såg något, inga frågor, inget försvar, skönt...
Till bartendern sade jag att jag inte tålde alkohol, att jag blev alldeles snurrig i huvudet och vinglig, hon skrattade högt...
Så jag ser det hela som ett "inteproblem", detta är mitt egna val, och det känns väldigt bra...

Senare på kvällen till middagen så hade jag tagit med mig 0-bira och lite läsk, vilket fick busschaffisen (Arne) att vilja tulla på mitt förråd.
TÄNK vad poppis man kan bli när man inte dricker det som alla andra dricker, alla vill testa...
Nästa gång ska jag släpa med mig en hel back tror jag...

Hursomhelst vid måltiden "började förhöret", ja ni vet vilket, eller hur..?
Gubbarna sitter som stora frågetecken, varför dricker inte du???

Tja svarade jag, hur länge brukar ni ha bakfylleågren frågade jag?, nå'n dag fick jag till svar...
Nå'n dag!, kom igen!, jag får veckor eller månader av en enda fylla, är det värt det?

Absolut nej, men varför?
Ja hur ska jag kunna veta hur min hjärna är skapad?, jag kan inte svara på det helt enkelt...

Men vad fan gör du då'rå?, fick jag till fråga...
Acceptera läget, svarade jag, jag har helt enkelt inga val...

E'ru alkis?, frågade Birger, och harklade sig lite förvånad över sin egna fråga...
Han som precis slängt in ett öra i konversationen, (tänk vad folk är rakt-på-sak när de har druckigt..)
Nej, svarade jag, är du? (visste att den motfrågan skulle hugga...)

Jag hade ett vanligt riskbruk som de flesta svenskar har med sitt drickande sade jag, helgsupandet...

Birger sitter fortfarande som en fågelholk, och verkar inte fatta ett dugg, pratar man så öppenhjärtligt om sån't här?
Han som dricker mycket, men aldrig verkar bli full...

Arne busschaffisen svarade med att han minsann varit helnykterist i AA i 1,5 år ett tag, när han såg sitt drickande som ett eskalerande problem.
Han drack mycket, men blev bara "för full" i sällskap, hemma kunde han dricka måttligt, även om det så var varje dag..

..men fortsatte han, "..det blev så jävla tråkigt, så jag slutade med det..."
Okey, det var hans val....

Nu berättade han... att när han hade kört buss klart, så låg det en billig whisky i köksskåpet som väntade på honom...
Festen skulle sluta vid midnatt, men chaffisen hade av någon anledning väldigt bråttom hem, så han avbröt partandet kl 22.
Och då var det bara för alla andra att följa med, om de skulle med hem...

Stackars honom, vilken stress han utsatte sig för, och alla andra festdeltagare...
För vad, att sätta sig och smälla i sig billig whisky kl 00:30 ensam i sin lägenhet framför en TV med en massa skitprogram...
Kändes sorgligt på något sätt...

Själv då, jo jag fick "full" bil med mig hem, det var stojjigt och för all del mycket underhållande...
Man blir väldigt populär när man kan dras nytta av, eller hur?

Jag kom hem till en glad fru och en sovandes 13-åring i soffan, och kunde fortsätta ha en familjekväll därhemma...
Somnade skönt, och vaknade upp till en helt otroligt fin söndag som jag tillbringade med min kära hustru...
Vi drog lite snabbt till centrum, och gottade till oss med varsin godis-latte och en sockerchock, efter ha skrotat lite i affärerna...

Min dag var min, hela helgen var min, och jag bara mår så där (..j*vla) underbart...
Det måste vara något fel, för det här är jag inte van vid...

Mors Berra

Hej Lillablå

Hur mår du i dag? Det är måndag, andra advent har passerat, och vi närmar oss jul. Jag tänker på dig, undrar hur du känner det inför jul nu när förutsättningarna är annorlunda. Mina två senaste jular var turbulenta med bråk, alkohol, ångest, silent treatment. Jag är så lättad över att allt är över. I år kan jag äntligen njuta av julefriden, känna glädje och lust att göra något fint av det.

Även min dotter ler, känner lust och vill pyssla. Hon ringde mig igår, hon och hennes bästa kompis vill komma hit någon kväll och ha en "julkväll" med sällskapsspel och mys tillsammans med mig. När x var med vägrade hon träffa mig. Vet du, jag känner mig äntligen fri. Jag önskar dig samma goa känsla, den är du värd

Kram Märta

Hej Berra

Tittar in och önskar dig en bra start på veckan. Det är ju måndag idag :-)

Kram Märta

ang att leva i morgondagens oro håller jag med dig, faller där då och då.
Men tankar kring morgondagen innebär ju också förväntan och förhoppning, om possitiva händelser. Inget fel i att planera och ha målsättningar inför det. För mig ÄR tillvaron mer komplex än att jag skulle bara kunna leva i nuet - endast. Det är inte en målsättning isig för mig, att bara vara här och nu. ´Så nyttigt och skönt för själ och kropp och knopp, men jag måste också känna att jag drivs framåt av nyfikenheten på morgondagen.
Kanske är jag otydlig nu, så svårt att få på pränt vad man menar ibland : )
Så intressant att diskutera med dig, tack för att du finns här Thea<3

Absolut, att människan mår gott av att försöka njuta av det lilla i nuet och vara närvarande är inte någon ny företeelse. Just nu är benämningen mindfulness.
Det är mycket vi inte vet om morgondagen, men jag ser det som viktigt att jag försöker ha balansen mellan kortsiktigt/nuet och långsiktiga mål och planering för att min framtida tillvaro ska ta den riktning jag önskar. Inte alltid lätt.
För att nå de mål jag satt upp måste jag fatta beslut i vissa avgörande frågor. För mig är ett sådant avgörande beslut att inte ägna mig åt att dricka alkohol (tex). Inte idag, inte i morgon och inte innom överskådlig framtid.
Egentligen skulle man ju isåfall inte heller kunna bestämma att man ska vara nykter just idag. Idag består ju av 24 timmar framåt, och nuet har ju passerat innan jag ens hinner avsluta meningen.
Hur vi väljer att tackla tillvaron utan alkoholen ÄR väldigt olika, jag tror att man bara inte får vara rädd för att byta tanke/tillvägagångssätt om man gång på gång kör huvudet i väggen.
Vi är exempel på det, du och jag. Det som stressar dig gör mig lugn, och vice versa. Ändå har vi många likheter i vårt alkoholbeteende. Funnes det en universallösning hade det varit så enkelt - typ, så här blir du garanterat frisk från alkoholism.

Hej Viktoria, jag tror att alla måste hitta sin egen väg.
Jag tror absolut det handlar om rädsla, massor av rädslor, tänk om jag inte klarar det, jag vill inte svika igen, mina barn, min familj, jobbet då.....................................Sen över rädslan finns massor av skuld o skam.

Det där med att bestämma sig för aldrig mer, tror jag inte ett dugg på. Vi vet ingenting om imorgon, inget om vad livet har att vänta,död, sorg,separationer, elände, e en del av livet, men jag tror att man kan rusta sig bättre om man lär känna sig själv, vad e mina svagheter? vilka situationer e jag "svag" i? vilka människor mår jag dåligt av? e jag stresskänslig?

Jag e inte heller rädd längre för att ha stängt dörren, e lugn nu, i böjan var jag skiträdd, men inte nu.
Du kan ju oxå slänga reservnycklarna för vill du låsa upp dörren går du ju bara till en låssmed, så e den saken fixad!

På 80-talet kom vågen med positivt tänkande o som svampar kom, coatchar, kurser, mm. Nu e det samma sak fast med annan förpackning. Mindfulness.

Tanken e urgammal, tusentals år sen, i olika kulturer, religioner,inget nytt under solen, mn tror du inte det finns en vishet i det? Här o nu e allt som finns? Allt vi vet. så lev i det.
För över 3000 år sen skrev en vis man "bekymra er inte om morgondagen, för den har nog av sin egen plåga"
Det köper jag, jag har levt i morgondagens oro, i alldels för många år, ont i magen, svårt att sova, ångest, det löste jag med alkohol,o det var ju en bra lösning va!
För mig skulle aldrig mer-tänket funka, då skulle jag bli helt sönderstressad, jag e nöjd med idag ska jag inte dricka, jag behöver inte bry mig om längre än så.
jag tycker det e roligt att se hur olika vi alla e, o det funkar ju för oss båda så här långt, o jag tror alla måste hitta sin egen väg, de leder ju iaf allihop till Rom!

fel fråga, varföer börja du ta antabus?? Tänk efter, ta beslut om att du inte täl alkohol---jämför med diabetes inget socker även om det e gott!

för din respons!
Vet du, jag funderade ett tag på det du skrivit, och jag tror inte heller att just det har med belöningssystmet att göra. Snarare rädsla, att inte våga bomma igen nödutgången som du skriver. Om det inte blir bra och livet stryker mig mothårs eller vad nu anledningen är, kan jag ju alltid springa tillbaka, det känns tryggt.
Hos mig skapar det inte längre panik med tanken på att låsa den dörren och kasta nycklarna. Snarare ger det mig ett lugn att inte ha alkohol som ett alternativ längre. MEN - hur vet man att dörren verkligen är låst för evigt? Tänk om det ändå ligger någon gammal reservnyckel och skräpar i gömmorna? När ger man sig själv tillåtelse att isåfall börja rota reda på den nyckeln? Känns som om detta kommer att vara något jag för evigt måste vara vaksam kring hur väl förankrat mitt beslut än är idag.
Knivigt är det, eller hur?
Tyvärr har ju en-dag-i-taget-tänket inte riktigt fallit mig i smaken. Jag känner mig lugnare med långsiktiga beslut, blir för stressad annars. Skönt att slippa fundera liksom. Kanske är det så att det kan vara ett alternativ att faktiskt bestämma sig för aldrig mer? Jag vet att det inte stämmer överens med AA tex, men det känns skönt för mig.

..precis som mina tidigare dagar...

Är det viktigt?, tja... för en människa med just kontrollbehov, så är det nog det...

Vad är det man då vill kontrollera?, sitt liv, sin sociala förmåga, sin allmänna funktion osv..

Tror nog att alla vill ha kontrollen, över sina alkoholintag, sin vikt, sina pengar osv...
Vissa saker håller vi stenkoll på, medans andra får slinka igenom sitt kontrollnät hur lätt som helst...
Andra på forumet talar om bakdörren, ett alldeles utmärkt ord tycker jag...
Reträttvägen ur det här läskiga framåtskriandet, typ så här..
"..nä nu vill jag inte vara med längre, nu smiter jag ut bakvägen.."
Kliver av bussen och ligger ohjälpligt efter, ..igen..!

Och så är man irriterad på det, att man har halkat efter igen, och givit med sig för det dära svåra onödiga dåliga...
Å så försöker man springa ikapp tiden, jäkta fram några dagar, och så är man där igen...
Nu har jag varit så duktigt, klart jag är värd........lite ångest, eller..?

För det är ju det de handlar om, se resultatet, inte visionen, visionen har jag lärt mig spricker ALLTID...
När var det jag hade en "skön" fylla sist, åratal...
Jag skulle kunna tänka mig att uppleva de där första 20 minuterna, och sedan ta ett motgift...
Älskar känslan när stressen "rinner av mig", men allt det andra skulle jag kunna vara utan...
Den andra stressen över att finna allt möjligt att hälla i mig, för att tro att det hela tiden bara blir bättre...
Det blir inte det, tvärsom....det har jag lärt mig...

Så för mig finns inga ursäkter i världen som kan göra att jag frivilligt skulle vilja må sämre, såg ni?
Jag hoppade över de där 20 minuterna som kunde ha lockat mig, och gick direkt i mål...

Idag ska jag leva efter mina normer, och jag sitter i den löplina jag själv har satt ut, och trivs!

Idag mitt liv, imorgon mitt liv..så länge jag har kontrollen, har jag taget om livet...

Berra

Viktoria, du skriver allid så klokt o fint, det där med bakdörren på glänt, e bra.
Funderar på varför vi människor e så? Ha en nödutgång, ifall att? När man vet så väl, hur det blir i slutändan. Kanske inte med en gång, men till slut iaf.
Jag tror inte det har med belöningssystemet att göra, tror det ligger på det mentala planet, jag vet inte, men undrar.
Nödugång e ju flyktväg, jag har druckit för att fly, in i dimman, inte orkat med känslorna, bommar man igen nödutgången, kan man ju inte fly, skapar det panik??
För mig handlar det om att ta itu med känslorna utan att få panik,få balans på skålarna.
Men om livet ger mig en ny snyting, vad händer då?
Vet inte.

Den frågan är individuell och inget vi kan eller får svara på över nätet. Du behöver fråga den som har skrivit ut din antabus för att få reda på vad som är säkert. Du hade troligtvis goda skäl för att prova antabus till att börja med. Det kanske kan vara bra att prata med dom om att det inte funkar för dig så att de kan hitta andra sätt att hjälpa dig.

/magnus

Jag har tagit en tablett antabus på 200 mg i måndags. Kan inte hålla mig från att dricka. Hur många dagar måste jag vänta innan jag kan dricka igen?

...fin tråd det här är tycker jag. Fenix, tycker att Mazzas råd låter som det enda rätta. Ta och trampa iväg till AA eller liknande nu. Tänk inte på "om och men och kanske..." osv, stäng ner dividerandet och gå bara! Visst är det så att det skulle vara toppen om man klarade av allt själv, och det kanske man gör tillslut - vem vet? Men till vilket pris? Hur många sår ska man behöva skaffa sig (och andra) på vägen? Hur många förluster iform av svikna löften till sig själv och besvikna närstående?
Det är skrämmande att be om hjälp, men hur skrämmande ser inte alternativet ut?
Fenix, jag tror på dig - du har rest dig gång på gång, men nu är det dags att stänga bakdörren du alltid lämnat lite på glänt.
Varma kramar till dig!

till en fantastisk värld om du ger dig själv chansen att känna in den !!

Precis som inom AA så går man aldrig tomhänt från ett möte. Jag har alltid lärt mig något nytt oavsett om jag kommer från ett AA eller Al-anon möte.

Du som nykomling är extra viktig på mötet för du ser till att Al-anon lever vidare och du för in nya ide'er och styrka till mötet.

Har precis kommit hem från ett Al-anon-möte...
vet inte vad jag tycker om det, eller hur det känns riktigt...
kanske får jag ge det ett par tillfällen till innan jag vet.

men oj vilken mix av människor, helt olika var vi allihop,
totalt olika till både sätt och utsida, men alla var vi ändå lika
i våra erfarenheter av alkisar och medberoende... DET var
häftigt och tankeväckande...

vem som helst kan hamna i ett beroende.
och vem som helst kan vara medberoende.

ska sova på saken, för spänd var jag och energin tog slut!
god natt alla vänner och bekanta!
kram!
/k

Din kommentar fick mig att undra...
hur mår du idag?
allt väl?
skriv och berätta!!!
/k

Javisst är det pinsamt jobbigt när man trillar dit igen...
Allra sjukaste är ju att man är så himla medveten om riskerna, och att "hur det kommer att gå"-tankarna...

På något sätt lyckas då detta gift påverka en att återigen utsätta sig för dess enormt starka emotionella känslosvallningar,
vilken en bakfylla alltid verkar ge en...

Man kan ju fundera på om man inte är dum i huvudet på riktigt, varför varför???

Men det ligger väl i alkoholens natur att den likt en cancersvulst parasiterar sin värd tills den går under,
vilket strider mot naturens grundregel nr 1, en parasit "dödar" aldrig sin värd, utan håller den vid liv så länge det går..

Frågan man kan ställa sig, vilket liv..?
Känns det verkligen som ett humant liv att leva, när man tillåter sig förslavas under alkoholen???

Finns det verkligen något "annat" liv där alkoholen inte har en dominerande ställning och plats, gör det det???

Man tror och tycker att alla nykterister i stort sett bara är gamla människor som är starkt troende,
och med bibeln i sin vänstra hand höja den till skyarna och förmana att Jesus och grabbarna anser att det är djävulens gift...

Jag skulle personligen totalvägra ansluta mig till den skaran av människor, de verkar ju vara ännu mera hjärntvättade än en alkoholiserad Berra...

Jag vill ha min egna övertygelse över saker och ting, ingen ska komma och dänga det i skallen på mig...

Och......jo jag är övertygad om MIN erfarenhet, alkoholen är något som inte funkar i mitt liv, tyvärr måste jag få säga...
Det kan finnas så mycket annat "mysigt" förknippat med alkoholen, men eftersom det inte funkar (för mig, fortfarande..), så måste jag välja bort det också...

Där kan jag inte längre plocka russinen ur kakan, det går inte, och jag måste tacka i stort sett nej till hela kakan...

När så väl acceptansen har infunnit sig, så gäller det att stå fast mot allas andra övertygelser, "...klart du ska ha dig en jävel...?"
NEJ, det är inte klart, och med högmod kunna säga ett starkt och vänligt NEJ TACK!, inget med alkohol i för min del, ...tack!
En som svarar direkt och handfast, får inte något tjat, beslutsamhet är en viktig del i sin fortsatta anti-alkohol-karriär...

Jag brukar tänka så här....."..här vill du smaka lite hundskit..?
Det låter inte lika frestande längre, och sedan spelar det ingen roll hur de försöker dölja den smaken med andra groggvirken...
Tanken är att jag är inte speciellt sugen på just...hundskit, inte nu och inte senare...

En annan tanke att funta på lite kantarellen...

Vad gör det att du avslöjar dina problem med alkoholen tror du?
Att du får ta en del diskussioner med alla andra, och ska i fortsättningen få djupanalysera DITT drickande, när det kanske handlar om deras också?
Väckt den björn som sover???

Att få en stämpel, jorå här kommer trattkantarellen, fyll-tratt-kantarellen..?, eller?
Du är nog precis lika myket "alkis" som det just DU representerar, alltså en "vanlig" människa som kan sköta sig, sin familj, OCH sitt jobb...
Kanske alkisstämpeln ligger i betraktarens ögon och förväntningar, stämmer du in på dem då?

Troligen inte, och varför inte ställa upp för sig själv, nå'ngång, visa VEM det är som är starkast..

Min Söndag blev för övrigt ÄNNU bättre än jag hade vågat hoppas på...
Allt flöt på, vi hann med ännu mera än vi hade tänkt oss, trots att vi låg i tidsnöd, men...
Med den stora skillnaden, vi lät oss inte stressas över detta, utan lät det flyta på, och berömde oss själva hur "fint" vi tog det...
Det var nog den bästa Söndagen vi haft i mannaminne, harmoni harmoni...

Se, betrakta, ta in, behandla, sortera, acceptera, och sedan fortsätta, och snabbt ska det gå...
Tar tanken mer än 2 minuter av ditt liv att behandla, kasta bort den,
det är en "livstagare", utan chans till att ge något positivt tillbaka...

Tänk på den!, (..i högst 119 sekunder)

Mors Berra

Hej Fenix och vad glad jag är att du skriver! En dag i taget är vad som gäller för mig också. Jag föll också tillbaka efter 10 veckor och i min värld är allt svart eller vitt och alltså var det väl bara att köra på. All in förra fredagen om man så säger... Nytt beslut, nu har jag varit nykter i 9 dagar och det enda som gäller nu är EN DAG I TAGET. Vi kämpar på Fenix och jag ska stötta och peppa dig allt vad jag kan. Klockan är 01.45 och jag borde somna om men tankarna far runt runt och söker svar och lösningar och de blir väldigt frustrerade för de hittar inga svar. Jo ett litet avlägset viskande långt långt där inne som säger följ ditt hjärta, men eftersom jag och mina tankar inte litar på hjärtat så virrar vi på istället... Klockrent? Nej, jag vet men det är ungefär så det känns. Många kramar till dig Fenix och till alla er andra också som kämpar på och finns här. //Monkey

Det var så lite så, lillablå.

Ja, jag tycker att det var sevärt, som sagt...

Kram och godnatt!
/H.

Tankeväckande klipp...
Tack för att du delade med dig!
kram!