Senaste kommentarerna i forumet

Jag håller med dig - alla år av försvara, förklara, dölja och sopa under mattan, bli allt tystare, inte berätta om incidenter som händer i relationen osv osv - för någonstans så förstod jag inte alltid att det inte var ok det han gjorde, men: dels skämdes jag.

För ett tag sedan träffade jag en tidigare granne. Jag berättade aldrig för mina grannar om någonting, och när jag flyttade så levde jag i någon slags "alla kommer ta min exsambos parti, för han är så snäll, trevlig, glad, rolig och omtyckt, men ingen kommer gilla/förstå/lyssna på mig", men när jag träffade grannen (nu, ett år senare) så förstod jag att hon kände med mig. När vi småpratat lite så frågade hon "Var xxx inte snäll mot dig?" - och jag, jag svarade pliktskyldigt "Joo..." och kom på mig själv med att NEEEEJ, det var han faktiskt inte, så jag ändrade mig och sa till henne att nej, det var kämpigt ibland - och då sa hon att hon hade hört honom skrika och gapa på mig, men inte vågat gå och knacka på... Så- människor vet mer än man tror...

Bra att du börjat prata med din familj och så!

Jag vill ha en helt ny livsstil och då framförallt på helgerna. Har planer på att flytta ihop med min särbo och hon är en förebild för mig när det gäller alkoholen även fast jag måste fortsätta att vara observant på mitt beteende. Idag är min ångest lindrigare och det tar säkert ett tag innan hjärnan helt återställts ifrån alkoholen trots mina vita vardagar. Kan man sova bra utan alkohol, äta rätt och träna är mycket vunnet!

Jag känner mig stark fast ändå en sorg i mitt hjärta över hur jag hamna här P.g.a detta okynnesdrickande.
Men att Tro,vilja och att ha rätt strategi brukar ju vara framgångsrikt.
Lycka till nu alla vänner här!
//Fernando

Jag berättade för chefen i milda drag. Hon var förstående och sa hon inte dömde mig p g a det. Däremot var hon förundrad över att den/de som pratade, spred skvallret inte kom till henne, då det är hennes jobb att se till att en kollega som mår dåligt får hjälp. Ett steg avklarat. Men kollegorna... Jag tycker inte att alla har att göra med min psykiska status. Varför är människor så snara att döma? Jag förstår inte. Min chef och min man, båda var inne på samma linje att jag kanske överdriver, litet finare uttryckt. Jag vet att jag är sensitiv, men samtidigt är det svårt att bortse från frågor hur är det med dig egentligen? Bra, svarar jag. Är det riktigt säkert? Och det i sig är väl ingen fara, men de som vänder ryggen och de som slutar hälsa. Vad är det hos dem som dömer, som gör att de tror att jag gjort det här med vilje? Eller har jag? Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Just nu är jag så törstig på vatten, men jag vågar inte gå till lunchrummet av rädsla att stöta ihop med någon av dessa dömande personer. Jag vet inte om jag vågar gå och äta lunch heller. Kanske går jag en promenad i stället. Det är svårt att försöka vara stark. Jag är van vid ensamheten. Van vid utfrysningar. Det blir litet lättare med åren, men trodde inte att jag skulle uppleva det igen. Senast var när jag gick på gymnasiet. Det är svårt att inte gå tillbaka till känslor från förr. Jag är så trött. Vill blunda litet, sova, komma bort... Det kommer att bli bra. Jag har klarat mig så här långt i livet. Jag ger mig en klapp på axeln, men fy fasen vad jag är trött. Ska försöka träna 3 gånger den här veckan. Kanske jag kan sova bättre då.

läsa om dig Konstnären! Fyra månader är bra, du har passerat tre månadersgränsen, där brukar jag trilla dit ungefär.Nu har jag börjat med antabus, och just nu känns det som det enda vettiga för mig, kan inte dricka, alltså slipper jag ens tänka på det. Lite seg är jag den här första veckan, men det brukar gå över rätt fort. Sov i natt 8 timmar, vilket inte hänt på åratal tror jag.
I dag är jag ledig och ska unna mig en god lunch som jag behöver bilen för att uppsöka. Bara njuta av att jag kan köra utan tankar på vad jag drack i går, men också att den måltiden inte kostar mer än en dagsranson alkohol.
Ha de
Fenix

Två vita veckor senare....
Sover som en stock, känner ingen oro, mår helt enkelt förbannat bra.
Märkligt detta med "socialt" drickande. Ska vara så jävla tjusigt med att ta ett glas vin, (eller två), till maten en onsdagkväll.
Men, det finns alkohol i vinet även om man köper 100-kroners flaskan!
Jag har aldrig upplevt att jag har haft problem med spriten. Inga minneluckor, brukar inte bli speciellt packad, och vet när jag ska sluta dricka för att inte bli det, bir inte aggressiv eller dum och tar ALDRIG en återställare på morgonen.
Det som var varningslampan nu var att jag inte mådde bra och upptäckte att det där glaset vin gjorde att jag mådde bättre, (tillfälligt!).
Efter första vita helgen så började jag fundera på hur länge sedan jag inte drack på helgen. Det var så länge sedan att jag inte kunde minnas det, kändes inte heller så bra... Om man dessutom adderar vinet till onsdagsmiddagen och dom där 2-3 folkölen på kvällarna så inser jag att mitt drickande inte var hälsosamt.
Nu är det slutdrucket på ett tag, får se hur länge. Kan bli en månad, flera månader eller.. ja, jag vet inte. Känns i alla fall toppen nu!
Tack till detta forum som faktiskt är en starkt bidragande orsak till varför jag rannsakade mig själv!

Tjenis
Skriver 92 dagar dvs 13 veckor utan rus och utan ånger!
Imorgon har det gått ett kvartal utan alkohol. DET är fan i mig värt en golfapplåd....!
Helt otroligt hur suget kan sätta in. Så nära målets slut och whiskyn hägrade i söndags.
Åter igen slutade inte tanken vid smaken utan tanken på att bli berusad, sväva bort, ha det bekymmerslöst.
Hur jävla korkat låter inte det!

Imorgon skriver jag nya mål. Har inte bestämt mig för vad men ett mål måste upp annars går det inte för min del!

Ha det - kämpa på!

Kan oxså fundera på vem jag är just nu. Men har börjat tycka om mig själv mer och mer.
Den nyktra alltså, som tittar tillbaka på mig i spegeln. Jag ser lugn och bestämd ut
just nu. Målmedveten, men det kanske bara är just nu denna måndagmorgon.
Det har hänt ett par ggr. att min man kommit fram till mig och frågat vad skriver du.
Sa ifrån på skarpen att detta är mitt hemliga rum, och du har noll koll. Han förstår nu.
Jag tror vi måste tycka om varandra för att vandra vidare i detta. När man drack hade jag
bara självförakt inför mig själv. Hade väldigt svårt att se folk i ögonen tyckte alla såg.
Provat AA ett par ggr. men inget för mig trots att dom hjälpt så många. Men däremot utan
forumet tror jag inte jag hade varit där jag stor idag. 4 månader och 2 veckor i morgon.
Lite före Fyllefia och mm. Vi fortsätter vägen framåt. Visst är vi bra
Kram
Konstnären

God morgon LillPer! Vill bara säga det och (det finns oftast ett och) påminna dig om att inte banga nu på morgonen när hjälpen hör av sig. Ut med skiten bara. Jag har varit där, när damerna på beroendeenheten har bligat på mig på mig och ibland varit en smula osmidiga.
Läkaren (!) från ett gammalt öststatsland som verkligen var olämplig på sin post och fick mig att skämmas för mina Ilandsproblem. Sköterskan som jag tog mina första Antabus hos var inte bättre heller. Varje gång jag dök upp så kände hon sig tvunogen att uttala sig; " Men Fia, du ser verkligen inte ut som en alkoholist". Detta från en kvinna som arbetar med beroendevård. Ser vi alkisar ut på ett viss sätt? Jag blev stött då jag trodde att beroendevård kunde se bortom parkbänken idag. Så vad vill jag säga med detta? Jo, LillPer det är att söka vidare om kontakten inte funkar vilket jag givetvis hoppas.

Fia

Dag två.nu har den här gråa nedstämdhetdkänslan infunnit sig, livet är grått och trist, ingenting är roligt. Jag har närmare till gråt, barnen går på mina nerver och jag vill bara lämna min man. Bakfyllan är ingenting mot den här känslan, den kommer följa mig i veckor kanske månader. Jag tar en dag i taget och står ut.

Helgen har gått bra. Nästa för bra! Så bra att alkoholen ibland spökat med min hjärna. "Går det så här enkelt kan jag ju klippa en sexpack! Bara att sluta igen" Denna helg har jag varit fullt sysselsatt så den goda fen på höger axel vann denna gång.
1 1/2 timme kvar på dag 7 och fortfarande alkoholfri!

Tack för ert stöd, dag för dag ska jag klara det här!

...bjuder på mångt mer än bara en resa mot en nykterhet.

Det handlar nog om så mycket mer, en omvälvande livsförändring, en typ av livskris som innefattade en mental kidnappning av alkoholen,
Och allt vad den hann att ställa till med i ditt liv, vad den fuckade upp, vad hände med mina viktigare kriterier innan jag blev förlorad i alkoträsket.

Om jag älskade färgen gult innan jag tappade allt inför alkoholen, så är det inte säkert att färgen gul är den vackraste längre när jag vaknar upp.
Man kanske är trött på den, och alternativen är kanske är rött, blått grönt eller violett...
Eller som i mitt fall, varje färg har sitt tillfälle, idag grönt i morgon rosa, och jag kan inte fatta att jag inte längre har en favoritfärg.
Allt detta gör mig vilsen och ingenting stämmer mot vad det var förut, måste man ha en favoritfärg?, är det överhuvudtaget viktigt?
Nu var detta bara ett exempel med favoritfärger, det kan gälla så mycket annat, politik, pengar, sportlag, socialt, egentid osv..
Man kan bli ännu mera disorienterad och inte fatta vad ens värderingar är längre, det kan vara en utvecklingsfas som skulle komma ändå.
Och istället för att vara rädd för förändringen så har jag välkomnat det som en frisk fläkt i mitt "nya" liv, en förändring som jag har bestämt mig för att gilla.

Allt behöver inte vara som det var förut, när alkoholen bestämde allt så fanns det inget som var viktigare än just...alkoholen, allt annat var ju sekundärt,
Och den ordnade så att allt skulle passa så att du alltid fick tid för ditt drickande, den tog din tid i anspråk, och allt planerande.

Nu har du tiden för dig, och det kan visst kännas som oöverstigligt att få all den tid och bestämmanderätt att få styra över den.
Man kan planera sitt käk utan att det måste passa ihop med en viss matdryck, men vad sjuttsingen mot slutet så var det ingen som sa att pyttipannan inte var som gjord för att sköljas ned med en flaska rött, bara det fanns rödbetor, de var ju röda....
Själv äter jag den med saltgurka, men det känns besvärligt att äta den fortfarande efter att ha sett en film på tuben om polacker som skulle tävlingssimma efter att ha svept en hel liter med vodka och avslutat den hemska smaken med just en.....saltgurka!
Hur det gick med tävlingen?, en kom aldrig i, en höll på att drunkna, de andra kom inte ens upp på pallen.
Var det roligt?, nej tyckte nog mest det hela kändes sorgligt, vad är det för roligt när folk försöker utföra en tävling med en rent livsfarlig mängd alkohol på så kort tid.
Skulle nog tyckt det varit mer underhållande förut när jag tog alkoholen i beskydd, men den är ju bara förstörande för kroppen och själen.

Berra

Det är konstigt att det funkar ett tag och sen barkar det åt h-vete. Och denna skam som är så förgörande. Så många gånger som jag tänkt att nu klarar jag det, ingen fara. Det var nog en liten släng av missbruk, som försvann på vägen. Och, åh, vad jag hoppas, varje gång, för jag vill inte vara alkis. Men nu är det slut med sirensången, för mina barns skull. För min
skull. Liselott, håll kvar, håll ut. Det här är början på något nytt, något bra!

.

Att ringa upp och be om hjälp! Jag känner igen mig i mycket. Håll fast vid träningen och låt den vara din livlina. Att jag inte gått under tidigare är att träningen har gett mig den välbehövda andpausen och utlopp för ilska, sorg, ångest. Du fixar det här!

Tack för dina ord, jag blir rörd.
Känner för att gråta men kan inte.
Tänk om det ändå kan vara över nu? Det är dags nu.
Det är ju bara jag som kan bestämma det.

Vilken konstig förnimmelse jag fick när jag skrev dessa rader.
Det är ju i realiteten ett väldigt enkelt beslut.

Tack för ditt stöd, jag tänker ofta på dig Fia.

Kram
LillPer

Vad härligt att höra att du mår bra.
Jag ska nog lyckas till slut jag också.
Har liksom blivit så fruktansvärt trött på att må dåligt.
Har ringt om hjälp och de hör av sig i morgon bitti.
LP

för era kommentarer. Känns skönt med lite uppmuntran...

Jo, jag förstår att inte alkoholen skulle kunna göra något bättre, och att det är någon sorts invant sätt att lösa problem och tankar som dyker upp. Som en dålig slogan - "Alkohol - lösningen på allt - är du glad fira med champagne, är du stressad varva ner med ett glas rött, är du deprimerad eller bara känner dig lite nere, ja då kan du prova lite vad som - dina bekymmer kommer att te sig mer bagatellartade efteråt, och du kommer dagen efter att få fokusera på fysiska symtom i kombination med lite bakfylleångest... Jajamän, alkohol kan man använda i alla sammanhang - ett beroende får du på köpet." Vad säger ni om den?

Min självkänsla är ett känsligt kapitel. Det är något jag brottats med sedan tidiga tonåren, då den fick en rejäl törn. Har som så många andra försökt uppväga en dålig självkänsla med att prestera på topp istället. Det har resulterat i en utmattningsdepression för drygt 10 år sedan och sedan dess har jag i perioder försökt arbeta med min självkänsla, att duga utan prestera på topp. Funkar i vissa lägen i andra inte. Jobbmässigt har jag taggat ner ganska mycket prestationsmässigt, allt behöver inte vara perfekt jämt. Som person är det svårare, där har jag fortfarande stora krav på mig. Märker ändå att det blivit bättre när jag la ner drickandet, har liksom inget jag behöver kompensera för. Innan kunde jag lägga ner mycket tid på morgonen för att dölja att jag var trött eftersom jag inte kunnat sova (pga alkoholen). Nu har jag lättare att känna och visa att jag är den jag är... t.ex. med kläder och smink. Har viktnoja och är rädd för att lägga på mig en massa övervikt, fast jag är helt normalviktig och borde inte fundera alls på detta. Även intellektuellt känner jag att jag har kunnat vara lite laid back. Är jag trögtänkt så är jag, det beror i alla fall inte på vinintaget igår (eller ikväll).

Precis som du skriver Berra, så tänker jag att ok, jag har inte de dyraste kläderna, längsta semesterresorna, rätta inredningsdetaljerna osv, men tänker att det jag har är jag, och det är det liv jag har valt att leva. Inte alltid enkelt att inte svepas med av kollegornas snack om vilka ljusstakar man köper (för 500:- st), eller kläder för 1000-tals kr (förstår att tonåringar har svårt att stå emot grupptryck). Är inte avundsjuk, utan mer förundrad över vad man väljer att lägga sina pengar på och förundrad över att det är viktigt att berätta om det.

Hela den här nykterhetsprocessan är ju som en lång resa, som ingen vet vart den landar, eller om den landar, vet inte om det finns något mål egentligen. Och ja, Fia, det handlar ju om att lära känna den nya person man blir, eller har varit, och inte släppt fram.
Vem är jag? vad tycker jag om? vem vill jag umgås med? vilka vänner var vänner och vilka var en ursäkt att få ställa till en bjudning (=alkohol)? vilka resor vill jag göra i mitt nya nyktra jag (all inclusive känns inte som något att boka numera, bilsemester har ju gått bort innan, men det kanske är ett nytt alternativ?) Ja, det är mycket som händer inombords, men det som ändå känns så skönt är att det händer nyktert. Inga djupa filosofiska tankar eller djupa samtal om det framtida livet under vinrus, och man behöver fundera dagen efter på vad det var som var så himla smart och klokt... Nope, ingen alkohol ikväll heller. Eller imorgon.

/m

Tack för välkomnandet!! Det känns ju nästan som att jag redan känner er alla, då jag har läst så mycket innan! :) jag har förstått att flera har haft problem med trötthet och det har jag också! Utmattad nästan. Men det är en lycka att kunna gå upp tidigt en lördagmorgon och köra barnen på någon aktivitet. Jag erbjuder mig att köra bil så ofta att barnen nästan tycker att jag har blivit konstig!
Jag har också förstått att fler än jag har börjat fundera över livet i stort. Relationen (kanske var det inte bara alkoholen som var problemet?), jobbet osv... Kanske beror det på att man måste ta tag i sina tankar på ett annat sätt som nykter?

Och naturligtvis känslan: "var det verkligen sååå farligt, så mycket drack jag väl inte?"
Men mina besök på beroendecentrum hjälper mig faktiskt. Det blir ett datum att anpassa sig efter, och en slags kontrollfunktion som jag nog behöver.
Har inte vågat mig på AA än... Men att börja skriva här känns som ett stort steg för mig! :)

tillbaka !

Du följer schemat för beroende sen får sk läkare säga vad de vill om att alkisar kan dricka kontrollerat.
Sjukdomen är kronisk, progressiv och dödlig och det enda som skiljer oss åt är hur lång tid det tar för oss att nå vår botten.

En dag i taget !

Kram !!

Han dricker och dricker och jag gör inget åt det!! Det är som att han måste få ur sig så mycket elaka saker som möjligt och såra oss så mycket som det bara är möjligt! Om han kunde tänka på sin dotter i alla fall och vad han får ur sig till henne! Det verkar som att han mår bra när han gör andra ledsna, hur kan han få ut något av det? Det måste vara stora fel på honom! Förstår verkligen inte hur han är funtad? Jag ska försöka göra så som du skrev Mt , om att göra en lista på vad det är som hindrar mig och vad jag ska göra och när. Det blir mer tydligt då när man skriver ner det. Hoppas hoppas att den dagen kommer som jag får kraften att bryta och leva det liv jag vill.

Grattis m! 3 månader. Imorgon är jag också där. Nej, resan är inte alltid lätt, men vi har påbörjat den. Med Konstnären som ligger lite före. High five!

Men visst är det en massa skit som bubblar upp till ytan, nu när man/jag inte längre slänger ner ett ytterligare glas i grytan utan långsamt låter den sjuda. Typ; Vem är jag? Vem är kvinnan i spegeln? Tycker jag om henne? Kan jag lära mig att tycka om henne?

Jag skulle vilja utveckla tankegångar men nu är maken här. Date. Jag delar inte forum med honom utan det är min space.

GRATTIS!!!! Fia

brukar vara trötthet, viss huvudvärk och orolig mage. Så har det varit för mig tidigare. Just nu har jag inte mer än vanlig trötthet som alla andra har, men jag har en djäkla härlig känsla av att slippa alkohol. Det är min tredje dag med antabus, och tänkte just nu på att hade det varit en söndag kväll utan antabus, hade jag just nu kanske ätit färdigt. Jag hade druckit upp allt i går kväll eftersom jag skulle vara nykter idag. (som vanligt). Jag hade mått skit hela dagen och ägnat hur mkt tid som helst på att fundera på hur jag skulle göra ikväll. Men efter maten hade blivit en liten promenad till kiosken och köpa tidningen (= 3-4 starköl på pizzerian och kanske ett glas vin) sedan ett 6-pack att ha resten av kvällen att smyga med. Det slipper jag i dag och är så oändligt glad för det.
Biverkningar brukar försvinna efter en vecka, och sedan kan man ta en tablett varannan dag.
Just nu, I love you antabus!
Fenix

Så fint att läsa om ditt första AA-möte PP! (Hej förresten ;-)) Jag ska gå imorgon förmiddag, för första gången på tjugo år. Stärkt av dina och Mullemans ord om ickekramande. Mina erfarenheter baseras ju på när jag var en "babe". Som Mm skrev så finns det alltid en minoritet sjuka individer i alla sammanhang man råkar ut för.(Mina ord, inte Mm's).

Det där med att man börjar omvärdera (läs;se) sina relationer när man har nyktrat till tror jag är en oundviklig process. Det finns ju ofta en anledning till ett missbruk och när man äntligen nyktrar till så är det så "lätt" att se det första uppenbara; Relationen. Jag gjorde i alla fall det. Stormade ut från tvåsamheten för att sakta igen närma mig idag. Jag tror att det var rätt för just mig att inte långdra saker, men ibland ska det ju koka långsamt.

Ledsamt med familjemedlem med C. Även jag har varit där. Hängt på Radiumhemmet fem dagar i veckan. Det tär.

Kram (jo, jag kramas när jag får välja själv) / Fia

forumet och se till att hänga kvar här !
Skriv av dig din ångest och läs hur andra gjort, det hjälper mer än man kan tro.

Ta en dag, kanske rentav en timma, i taget och ta ett beslut varje morgon om att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer.

Hörs !