Senaste kommentarerna i forumet

Berra

Jag har hört så många gånger att jag är stark. Kanske är det så. Men jag kan inte bara ge upp det här livet jag fick för längesen, kan inte låta x ta min energi och sko sig på mig, låta honom få mig att falla omkull gång på gång för att han själv faller i sin alkoholmisär. Jag har tänkt så många tankar i hämnd, men inser att de tankarna åter igen snor min energi. Han är inte värd min energi. Sen, när jag verkligen krisade i juli, när jag på allvar inte hittade energin eller motivationen att stanna kvar en liten stund till i det här livet och kämpa, när jag på fullaste allvar var redo att lämna allt, då kom de. Alla vännerna, dottern, alla de som jag har stöttat. Det var helt underbart, de blev mina kryckor.

När jag fyllde jämna år i juni fick jag ett litet paket av min dotter. Ett vackert och färgglatt paket. I paketet låg två elefanter, en elefantunge och en elefantmorsa i grå plast., kanske kostade de ett par tjugor på leksaksaffären. Jag frågade henne vad hon menade och jag var uppriktigt nyfiken. Då berättar hon följande historia för mig.

"Mamma. När en elefantunge är i fara, då kallar elefantmorsan på alla sina kompisar. Så ställer sig alla elefantmorsor i en ring runt elefantungen med baken utåt. för det är snabeln som är elefantens svagaste punkt. I ringen peppar de varandra och lugnar ungen medan de sparkar bakåt mot hotet tills det försvunnit. Mamma, du är min elefantmorsa och du sparkar bäst av alla". Jag fick många fina och påkostade presenter den dagen men ingen har någonsin gett mig en sån genomtänkt och värdefull present som än i dag ger mig styrka och mod.

Jag känner att jag fick livet tillbaka en gång till. Jag har varit med om mycket men aldrig har jag varit i en sån känsla när livet inte längre känns viktigt. Det var en riktigt ruggig upplevelse Berra. Min dotter och mina vänner gav mig lusten till livet tillbaka. Varje morgon när jag vaknar tittar jag på elefanterna för några tjugor och tänker att den rikedom hon gav mig, två gråa plastelefanter som får mig att varje dag gå upp ur min säng och känna mig priviligerad, det är en fantastisk känsla. Jag ville dela med mig av detta.

Kram Märta

..du är ju otrolig, har sett videon förut, men oj! så passande...

Jo jag fick mig ett smil när jag hade läst klart ditt inlägg, tack för det...

Tja, man ska väl inte sitta här och tycka synd om sig själv, när det finns de som har det betydligt värre, som du t.ex.
Satan i gatan!, vilka hämnder skulle jag inte ha planerat för mitt X, i dina stövlar...
"En hondjävuls lustar"... skulle ha varit en barnfilm i rena jämförelsen...

Ja ilskan/hämndbegäret är en stark drivkraft, tänk om de gick att driva annat med?

Otroligt att du bara kan acceptera det, jag skulle det inte..

Kanske är det just där....där den absolut starkaste och finaste erkänslan finns, att ändå bara kunna sitta lugnt, och vänja sig vid tanken...

JAG, en känslomänniska, vill bara dela med mig av precis ALLT som sker i mitt liv, dels för mig själv, men också för er andra...
Kanske brottas vi dagligen med samma känslor, kanske är vi inte ensamma om dem ändå...

Min största fördel som jag tycker att själv har begåvats med är...
Att jag kan sätta dem på pränt, jag kan skriva, och jag kan förmedla mina känslor, på ett för mig bra sätt, tycker jag..

Jag hoppas bara att ni tycker detsamma...

Puss Berra

Berra

Oron för ekonomin kan tära rejält, men det är bara tillfäligt, glöm inte det. Mitt x bankruttade mig fullständigt, jag sitter med så mycket hos kronofogden idag, tänker ibland att jag aldrig kommer ur den här ekonomiska karusellen. Men vet du en sak? Varje dag äter jag mig mätt, varje dag funkar elen, jag har en egen bostad, det är mitt hem, mitt krypin som ingen kan göra anspråk på, jag har världens underbaraste dotter som smittar mig med sån glädje. I mitt hem kommer ingen över tröskeln som jag inte vill ha här. Mitt as till x ringde flera arbetsgivare (anonymt förstås) och sa att jag hade samarbetssvårigheter så jag har haft ett litet helvete att hitta jobb. Men jag kämpar på, jag andas, jag krigar emellanåt. Allt går, ibland tar det bara lite mer tid ;-). Med detta vill jag på intet sätt ta i från dig din oro, eller säga att mitt liv är ett större helvete än ditt. Vill bara uppmuntra dig med att säga att det ordnar sig för det gör det.

Visst gör ångesten sig kännbar i bland, inte minst när undrar vad man ska ta pengarna ifrån. Men jag håller med din fantasiska fru Berra, ta inte ut skit i förskott innan du vet om den finns där. Njut av det du faktiskt har, av det du faktiskt har åstadkommit, du firar två år av nykterhet nu, sträck på dig bästa vän!

Kram Märta

Man kan kämpa på olika sätt i uppförsbacke, men skam den som ger sig. Jag fick den en skruttig dag, klart jag delar med mig!

http://www.youtube.com/watch?v=7WBbohhOq1U&feature=related

Tack för dina ord, jo du har så rätt, det tog fokus ifrån min chef, alldeles rätt..

Så var det ju nå'nting bra med det...sa den nyblivne änkan när hon fick se arvet...

Gäller att se "igenom" sig själv...
Jag vet att jag är skitkänslig på Måndagar, minsta lilla grej som går emot mig, ja då rasar hela min värld, fuck the duck!

Nu idag, så har jag hämtat mig ifrån "chocken", sorterat tankarna, och tittat framåt, vad göra?
Och min lilla söta go'a fru, ställde mig mot väggen och sade "mina" ord...

"...Nu skärper du till dig, du vet ju ingenting om kostnaden förräns du har fått domen hos (värk)staden...
..och tills dess så UTGÅR du ifrån att det är ett positivt svar du kommer att få, alltså en liten kostnad...
Det är väl ingen ide' att gråta över utspilld mjölk, om den inte är utspilld ...ännu...
Varför tar du ut allt elände i förskott...?"

Just det, varför tar jag ut allt elände i förskott, gråt istället när du drar kontokortet hos verkstaden, inte nu!

Så tack för den hjälpen lilla frugan, jag behövde ha "någon" som sa till MIG, även om det i stort sett var mina ord hon använde..
Hon skapar den "sinnesfrid" jag så väl behöver, jag orkar inte belasta min hjärna med en massa skitsaker, det få liksom inte plats..!

Så problemet är lagt i högen för "VÄNT", invänta svar, det ligger inte i min makt att påverka detta...
Bilen står på verkstaden för sin dom under dagen, jo det är en "ny" verkstad som jag har tagit på rekommendationer,
nära arbetsplatsen, ni kommer väl ihåg ....förändringar ÄR bra...

Så får jag väl se med vilken storlek på skiftnyckel de har tänkt att fista mig med, spännande..?

Så mitt uppe i hela skiten, det finns en lösning på det mesta...
Och i de flesta fallen, så löser man problemen "mentalt", inte hos problemkällan..
Och låter inte problemen äta upp en inneifrån..

Ny dag, nya problem, kom igen ba'h!

Mors Berra

Jag är väldigt glad över att kunna ge tillbaks en liten del! Och våra samtal har gett mig otroligt mycket!

Jag fortsätter som sagt att jobba på min kapitulation, och tankarna snurrar kring ämnet titt som tätt. Jag har fortfarande en slags mur omkring mig, har väldigt svårt för att låta andra människor komma mig för nära. Jag är medveten om det och väljer att jobba på den biten. i min familj skojas det ofta om mig och min ovilja att kramas, men jag börjar iallafall bli bättre på det. Liksom jag kämpar med att försöka vara ödmjuk... Det kan tyckas vara en självklarhet för många människor, men jag har varit alldeles för rädd för att kunna visa min ödmjuka sida... Jag har fortfarande en lång väg att gå, men har iaf börjat ta stegen i rätt riktning!

För att kunna kapitulera måste jag acceptera... Kanske är det samma sak? Jag vet inte, men jag känner ju att jag har svårt att acceptera det faktum att jag är alkoholist. Jag VET det, och jag erkänner att jag är maktlös... Men har jag accepterat det? Ibland gör jag det, men jag antar att jag måste bestämma mig för att acceptera om och om igen. Kanske behöver jag välja acceptans för att göra livet lite lättare att leva?

Jag har mycket att fundera över, och är villig att testa allt programmet och "de som har gått före" har att erbjuda.

Godnatt,

Segaletta.

Du orkar och du klarar det!
Det finns en lösning till allt, och du om någon fixar det!
och visst tog det fokus från din galne chef?
och ilska är nog egentligen ganska bra, det finns massa
energi i den... men passa dig från att parkera i några broar!!
det vänder! och i morgon är det ju tisdag!
stor kram!!

Sluta göm dig och kom hit...
fritt fram!!!
vill ju höra hur du mår!

Man har inte misslyckats förrän man slutat försöka, det vet du va?

..för din fina ord, just idag så värmer de extra...

Varför, jo det är ju en MÅNDAG!

..och alla ni som har lärt känna mig med tiden, vet ju ....

JAG HATAR MÅNDAGAR!

Hur kunde jag veta det då, jo jag hörde min ekonomi tjuta utefter vägen i morse, den verkligen skrek...

Eller egentligen var det min turbo i bilen som tjöt...

Och jag bara känner mig så låg.....så f*cking låg...

15-20 tusen åt helvete...igen...(om det räcker)

Jag som äntligen började se lite av en ljusning i min (vår) ekonomi...
Bilarna äter upp allt vi har, vi har två spruckna rutor (4KSEK), två servicar(8KSEK), nya sommardäck på en bil(7KSEK), en trasig AC (20KSEK),
och nu dessutom en trasig turbo...
Jag hade lagt upp ekonomin, och besiktningarna så att jag skulle klara mig med årstiderna,
och till våren skulle vi kunna vara med näsan precis ovan vattenlinjen, om inte snuten tar oss på en flygande...
Vi upptäckte att lillbilen hade gått nästan 3 veckor med körförbud, men vi hade ju inte blivit plockade som tur var....

Men nu...

Va' f*n, det känns ju som om man bara kunde gå och hänga sig direkt, det är ju ingen ide' att man ens försöker rätta till det...
Det är ju inga små kostnader, och man kan ju inte mecka bilarna själv längre, bortsett från bensinpumpen på lillen,
men det kunde ha slutat illa, locket gick upp och jag höll på att sladda ur en rondell när 10 liter bensin vräkte ur baksätet...

Så idag är det ingen bra dag, förra veckan var bra, men den här går till historien...
Jag är så j*vla arg att jag funderar starkt på att parkera fanskapet i en bropelare, hårt!

Någon fistar mig rejält idag, och fanns det någon gud, så skulle han få lära sig nya svordomar av mig...

Jag förtjänar inte detta, när blir det slut på mitt lilla helvete, jag orkar inte längre...

/Berra

Hej Berra

Vilket fint inlägg du skrivit. Jag tror också att alla som försöker sluta med gifter av olika slag har för bråttom. Och precis som du skriver, vissa dagar är lättare än andra att vara övertygad om sin styrka och vilja. Jag vet när jag skulle sluta röka, jag velade fram och tillbaka, idiotförhandlade om en eller två cigaretter och sen var jag tillbaka fortare än kvickt. Sen tog jag ett beslut, ett förankrat och väl genomtänkt beslut som landade både i hjärna och hjärta. Det var för 23 år sedan, jag har aldrig mer tagit ett bloss. Jag vet att jag aldrig mer kommer att röka, vet att jag litar till mig själv, mitt beslut, min styrka.

Kram Märta

en måndag förmiddag.

Jag har fått lite huvudbry efter en mycket trevlig diskussion med en kär vän om min kapitulation inför alkoholen och hur jag upplevde den. Jag finner nu att jag kan inte beskriva det som hände inom mig när jag insåg min maktlöshet inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv.

Det är mycket märkligt !!

En sådan omvälvande sak i mitt liv, en fråga om liv eller död, och jag kan inte beskriva den eller dela om den erfarenheten ?!

Jag vet, och det kan jag dela om, att jag öppnade upp mitt stängda inre, att jag släppte in andra människor i mitt hjärta. Innerst i det sårbara som jag skyddat hela mitt liv "släpp ingen djävel över bron" !! Jag lärde mig att beröring från andra människor inte är farligt, att jag mår bra av att få och ge kramar. Jag som alltid stått minst en meter från folk tidigare kunde nu utan rädsla krypa in i famnen på okända människor och känna trygghet.

Nästan över en natt så började jag att lita på folk.

Jag kommer ihåg att den känslan gjorde mig helt euforisk av lycka, livet blev så oändligt mycket lättare att leva om jag inte gick omkring och misstrodde folk. Jag blev nästintill naiv och godtrogen och gick på en del smällar men de smällarna var ju inget mot de minor jag gick på som aktiv alkis. Jag återupptäckte min egna känslor igen och fick uppleva hela första året hur mitt känsloliv sakta men säkert kom tillbaka till i den takt som jag behövde och kunde handskas med. Jag är fortfarande väldigt glad att jag lät mig känna på alla upp- och nergångar i känslosvallet utan att vara bedövad med sinnesförändrande medel.
Jag lärde mig att prata om saker som dök upp från mitt förtryckta inre, att släppa ut trollen i ljuset så de inte byggde bon i min hjärna och fick mig att få konstiga tankar. Efter alla AAmöten där människor öppenhjärtligt delat om sina erfarenheter så vet jag idag att jag inte på något sätt är ensam om mina konstiga tankar.

Vi är alla så lika.

Ps
När jag nu läser det jag har skrivit så kan jag inse att vid den tidpunkten då jag bestämde mig för att fullt ut lita på andra människor, då, först då, kom min riktiga vändning och min riktiga önskan om att vilja sluta dricka. Återigen så blir jag varse den magi som finns i att dela sitt liv med en annan människa !! Jag hade inte funderat och kommit på vad som hände mig om inte du, Segaletta, ställt frågan !!

Jag är mycket tacksam för det samtalet !!
Ds

Tack för dagens sista skratt! Du är underbar!!! kram

Är det inte så hon sjunger i någon låt? Eva Dahlgren.

Känner igen mig i det... :) Nu är jag 47 år och är som jag är. Barnslig, rörig, tankspridd, sjuk humor och en fullständigt ideologisk världsyn ... So what, många tycker jag är knäpp men snäll. Det kan jag leva med. De där 10 procenten, de kämpar jag vidare med att förbättra. :)

Vad härligt att du mår så mycket bättre! Tycker du ska njuta av det men samtidigt se till att du andas och försöker vara ärlig mot dig själv. Orkar jag? Vill jag? Är det bra för mig?

Lev och låt leva!
Pia

Hej alla vackra själar!

jag har börjat fundera.
på hur jag egentligen mår.
mådde så himla kass den här tiden förra året.
det var då det började gå utför.
jag var lite deppig, inte så farligt egentligen, men han kunde inte hantera det.
stängde mig ute, straffade mig för att jag var "grinig, näbbig och otrevlig"...
försökte förklara för honom hur jag mådde, men hans strategi var att ignorera
mig tills jag blev gladare... fin nedåtgående spiral..
och efter jul insåg jag med fasa att han verkligen drack för mycket...

nu mår jag mycket, mycket bättre...
för bra?
har jag för mycket energi, för mycket för mig, tar på mig för mycket på jobbet?
är det här rätt tempo för mig? rätt liv?

skulle behöva ta det lite lugnare, tror jag...
andas. titta på lite mer, istället för att vara mitt i...
njuta av nuet, istället för att hela tiden tänka på sen...

fick ett sms på min födelsedag från honom.
dök rätt ner i det iskalla svarta vattnet...
men det gick rätt fort över, faktiskt... visst, jag saknar vissa delar av honom,
... nej, inte den... hurru... =)
utan mer den där tvåsamheten och samhörigheten vi hade ibland, korta
stunder, men ljuvliga när de dök upp...
men trots allt vet jag att vi inte funkar ihop, med eller utan alkohol. tyvärr.

jag måste lära mig vara mig.
läste nåt i metro för ett tag sen.
eva dahlgren har en show nånstans, och hon där säger att till 90% ärver vi
vem vi är... 10% kan vi påverka... så varför försöker vi då få de där sista
ynkliga procenten att vara som alla andra?
jag vill hitta mina egna unika 10% och göra det absolut bästa av dem!

Give me inte bara five, utan ten!!!
stora kramar till de som behöver eller bara vill ha en eller två!

andra

Saknar dig...

Hej Mazza, du skrev en bra grej tycker jag om ödmjukhet o tacksamhet.
Två enormt viktiga saker, att vara ödmjuk inför sig själv, att inte bli självsäker i nykterheten, för jag vet bara om idag, inte vad som kan hända imorn.
En dag i taget, var bara tomma ord för mig i början,jag såg inte djupet i dem, floskler tyckte jag då, hehe, nu ser o förstår jag visheten i dem.
En kille i AA som jag verkligen beundrade för hans kamp mot droger o alkohol o hans stöd för alla andra, dog knall o fall i höstas o det kändes jätehårt för alla som kände honom, men han dog inte i missbruk utan fri från det gamla, o hans föredöme har jag allid för ögonen, har aldrig träffat nån som visat större ödmjukhet o tacksamhet än han.
Den killen hade verkligen alla odds emot sig, o lyckades få många år i nykterheten, så vad har jag att gnälla om.
Vare sig man har 4 timmar, 4 dagar, 4 mån, 4 år, 40 år, i nykterheten, så gäller samma sak.
Glöm inte, påminn dig, lyssna på de som gått före.

Kram

Hej Fenix! Du och jag som följdes åt så länge och precis samtidigt går det åt skogen och nu är vi på banan igen. Skickar de varmaste kramar och håller helt med om att vännerna här på nätet är som en släkt.

Det blir bara bättre, jag lovar! Så mycket bättre...
Håller med dig om antabusen. Jag känner också att man växer i beslutet utan det. Men som en första åtgärd att komma tillbaka efter en period så kanske det är rätt att köra med antabus. Men för den hållbara nykterheten - att leva nykter - så.. ja, då behövs den ju inte. Vi får hoppas att Fenix (och många andra) kommer till den insikten också. Men också att vi inte heller ska behöva ta till antabus. Man vet aldrig, och inför nykterheten får man väl vara både ödmjuk och tacksam för att det fungerar.
Ojdå, apropå Så mycket bättre, så börjar det nu på tv4!!! hej då alla.

Grattis Mazza! 3 år känns wow för mig, men jag e stolt över mina 4 månader, en dag i taget blir alltid fler.
Jag har aldrig tagit antabus av den anledningen att det inte känns som jag bestämmer mig om jag ska dricka eller inte, för då går det inte rent fysiskt o det e inte ett eget beslut för mig.
Men det e jag, för många e det säkert en hjälp,kanske en krycka i början?
alla sätt e väl bra om man reser sig ist. för att ligga kvar i sörjan.
Mn utan den inre storstädningen tror jag man e chanslös, det finns inga genvägar dit.

Man kan väl säga att antabus fungerar för den som inte vill dricka men är helt onödig för den som vill vara nykter. Det är ljusår mellan de begreppen - INTE DRICKA OCH VARA NYKTER.
/ Imorgon tre år, ångrar inte sekund av dem :)

Välkommen tillbaka Fenix, gillade Mazzas ärliga, pang-på-rödbetan inlägg.
Sen vaknade morsan i mig ( eller medberoendet?) oj, vad rakt på, klarar han det nu? Bara han inte blir knäckt!-tankar.
Hoppas du ser det för vad det är, omtanke o ärligt.

segletta har ju oxå en bra tanke, olika sätt att gå från missbruket.
För mig e AA möten min livlina o det har ju funkat i drygt 4 mån nu.
Jag har lärt mig att vara oerhört vaksam på mina tankar o de kan man faktiskt styra, ju mer jag tränar på det, desto bättre går det.
O att lyssna, inte höra, på de som gått före.
Det tragiska kanske e att man måste inse att man inte klarar av att dricka normalt, det går för en del, men inte för mig.
Den insiken kan vara väldigt smärtsam, men ju förr man accepterar det, desto lättare går det, inbillar jag mig.

En stor kram Fenix!!!

Thea

Skönt att höra att du har tagit tag i ditt liv igen! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Antabus -återfall, antabus? Har du funderat på andra vägar för att få behålla din nykterhet? Personligen tror jag inte mycket på antabusen, SÅVIDA inga andra förändringar görs.. Beroendepersonligheten är stark, och helt ärligt så är ju inte antabusen särskilt svår att manipulera bort...

Jag antar att du är i kontakt med beroendeenheten där du bor. Kan ni inte tillsammans diskutera någon annan form av lösning, internatbehandling, öppenvård el ngt annat? AA kanske? Mina senaste lediga helger har varit jättejobbiga, med ett stort sug... Och då har jag fått göra precis tvärt emot det jag egentligen skulle vilja göra. Jag har gått på AA-möten, pratat om mitt sug och i slutändan har jag hållit mig nykter!!!! Helt plötsligt känner jag mig stolt över mig själv.. Jag KAN leva utan alkoholen även om det är mindre roligt ibland.

Segaletta - Nykter och drogfri, bara för idag!

med dig fullständigt Mazza. Det är ofta man kan läsa på forumet att ett återfall är på gång med hjälp av sättet att skriva. Ett av de bästa sätten att fortsätta att kröka på är att förminska återfallen till "jag drack ju inte så mycket" "så farligt var det ju inte" "ähh, jag är ju på banan igen" och liknande försköningar av återfallen.

Ett återfall kan ju faktiskt leda till döden. Ett. Återfall. Är. Väldigt. Allvarligt.

skrev du bl.a
Var lite konstig i ungefär tre månader, men sedan dess har jag aldrig ens reflekterat över att jag vill röka igen, utan bara ibland tacksamt noterat att jag slutat för gott. Och det tvivlar jag inte en sekund på.
Får se nu om det blir likadant med alkoholen.
/Fenix

Det är ju bra att du är på banan igen men redan då hade du ju faktiskt bestämt dig för det här återfallet. Det går tyvärr inte att: "får se nu hur det går...."
DET GÅR INTE ÖVER AV SIG SJÄLV FENIX!
Men som sagt det är du som bestämmer och har ett val.
Vill inte strö salt i såren men det var ju alldeles uppenbart vad som skulle hända.
Kan bara också berätta att min forna suparpolare åkte dit i en rattfylla förra helgen. Först var han jävligt spak och sa att nu skulle han också minsann ta och lägga ner drickandet. Efter en vecka så hade det bytts till "jag hade verkligen otur som åkte dit" och "jag gör ett uppehåll med ölen-få se hur länge det blir".
Man blir ju mörkrädd när man tänker på vilken förnekelse den här sjukdomen har.

Många klappar til dig Fenix. Blir så glad av din ärlighet och att du inte ger dig. Det är styrka, du kunde ju faktiskt ha gjort annorlunda.

Gnistra