Senaste kommentarerna i forumet

Tänkte mycket på dig idag och du är saknad här. Så om du orkar skriv en rad eller två kram Kalla

Det känns som vi närmar oss varandra här på forum...genom att veta mer. Jag känner mig så ödmjuk för att du och Nynykter delat sin historia. Och så ledsen över ewazebras smärta över sin dotter. Att lära känna varandra är en gåva på gott och ont. Kram fina Kalla...eller min Sylfid/R

för att du delar med dig och alla ni andra också. Att läsa andra människors reflektioner gör också att man själv kan fundera i andra banor kring sin egen situation. Det här forumet är unikt i sitt slag enligt min uppfattning.

Du har så rätt Kalla, här finns massor av styrka för jag har haft förmånen att "träffa" alla dessa kloka själar. Om ngn hade sagt för ett halvår sedan att mina bästa vänner skulle bestå av ett gäng alkoholister och medberoende...då hade jag i min dumhet gapskrattat. Men nu är det så...och det vi ger varandra här trots att vi inte känner varandra är enormt.

Tack Nynykter för din historia...den var inte vacker, men så djävla mänsklig. Hur vi kan lura os själva och tro att flaskan hjälper när det faktiskt är de stora livsvalen som gick lite snett. Din kärlekskarusell med exet känner jag delvis igen. Enda skillnaden är väl att J och jag lyckades lura varandra och under en längre period...eftersom vi båda drack. Vi var inte lyckliga. Vi var inte samma personer som blev förälskade. Punkt!

Att jag fattat det gör det faktiskt lättare som anhörig. Jag älskar fortfarande den bild som jag har av J men innerst inne vet jag inte vem hon är idag och vem/vad är det då jag älskar? Jag vill aldrig tillbaka till det vi hade...även om vi båda nyktrar till. Jag är FÖR arg och FÖR äcklad. Däremot är det svårt att se henne gå under...men jag lutar mig tillbaka och observerar. Jag tänker lyda Anonymts råd och försöka fokusera mer på mig själv.

Nu ska jag jobba med fyllot Dompa, fyllot J får sjunka...eller förhoppningsvis flyta. Den flytväst som är jag, den är trasig. Ingen poäng med att slänga ut den.

Tack vänner

Jag kan se dig där du stökar omkring i din kåk. Nykter rakryggad karl putsar silver :).

När det gäller barnen så är det länge sedan mina kröp in under täcket och slog armarna om mig. De är varken små eller tonåringar...men jag tycker det är en intressant ålder. De börjar verkligen synas att de är människor med olika personligheter. Själv är jag inte så bedårad av riktigt små barn. Missförstå inte...givetvis älskade jag mina egna...men som människor tycker jag yngre barn är lite trista. Ändå ville jag ha minst sex ongar. Haha. Man är allt lite underlig i huvudet. Inte heller hos mig går hissen hela vägen upp.

Du frågade om jag hade ngn samtalskontakt utöver den för alkohol. Nej, det har jag inte. Jag har dock ett fantastiskt nätverk IRL att bolla med och jag har detta forum. Kanske det inte räcker...men just nu känns det så. Dessutom, rent krasst...jag hinner inte med ännu en tid att passa.
Jag är ju fortfarande sjukskriven men har börjat smygjobba. Jag har lillkillen som har sin terapi. Vi bor i Byhåla och nu när jag är nykter så har även ongarna listat ut att farsan har ju bil och kan ju skjutsa.

När det gäller dig och mig...så är nog resan ganska lik. Ok, jag har vårdnaden om mina barn...men enbart för att jag var lite mindre olämplig än min fru.

Hoppas du får en bra dag med din dammvippa.
Men ta dig även en liten stund med gitarren nere på bryggan. Om du nu inte har samma skitväder som jag. Här regnar det fortfarande...tredje dygnet...passar inte mig. Killkram. Dunkar lite i ryggen och fnissar...I'm so macho /R

Stolta över skulle det stå ju

För den öppna vinflaskan på diskbänken. Lite taskigt av din man... Jag tror fortfarande han testar gränser. Vad ska gälla för honom när du blir nykter?

Oj, en språklärare. Om detta vore ett annat slags forum skulle jag bli lite rädd att skriva :-). Men vi vet ju att vad vi skriver är viktigare än hur. Håpas mig. Fröken Magnolia forloter

Hur är det idag Stigsdotter?

Tack till NN ännu en bit på vårat pussel till förståelse. Dompa hoppas du känner styrkan ifrån din tråd genom dig själv och alla dessa underbara människor.Kram Kalla

Kan bara säga tack att jag har er, ni betyder så mycket. Kan bara säga att det blev en lång tur i skogen, många tårar och prat med Moder natur. Men nog tyckte jag att ryggsäcken kändes lite lättare sista biten.Så många kramar, styrka till er alla nu tar vi ett steg till ♥ ♥ ♥

idag också / A

Grymt skönt att vi fixade det :-). Ytterligare en sak att vara sto unde över!
Har sin fördel att ha tonåringar...Men gud vad jagsaknar när de kom o kröp ner under täcket och slog sina armar om mig.
När det verkligen kändes att de behövde mig...vet ju att de behöver mig nu också...
Men på ett annat sätt....kan känna ibland att jag skulle vilja ha ett barn till...men manlig
jungfrufödsel är väl inte högprioriterat inom
forskningen ;-)

Nu mina vänner ska jag göra sluttoutchen på städningen här hemma.

kram TP

det har vi.

Jag tror en stor del av nyckeln till att kunna hantera situationen som anhörig är att förstå att känslorna inte ”hänger med” logiken. Att över huvudtaget förstå alkoholism (om det nu går) och vad den gör med såväl alkoholist som medberoende tar tid och det måsta få ta tid. Var det enkelt skulle problemet inte vara så utbrett som det är, eller?

Styrkan i att komma ur detta är att erkänna problemet vare sig man är alkoholist eller anhörig/medberoende, att inte blunda och låtsas att verkligheten ser annorlunda ut, hur gärna man än vill, för det är oerhört smärtsamt att se. Styrkan finns i att tillåta sig att vara svag, ta fram all skit som hänt, som man varit med om eller själv orsakat och ändå ta sig vidare, ta hjälp, förlåta, vilja göra gott.

Flytväst (ler) Så bra beskrivet, som allt annat du får ned på papper. Som medberoende är man flytväst om och om igen och till slut fungerar inte flytvästen längre, den är borta och man sjunker själv. Vem har man hjälpt då?

Mitt råd till dig är att bearbeta, men att försöka göra det i lagom doser. Du har tre stora var för sig traumatiska händelser att hantera, ditt eget alkoholmissbruk, anhörigproblematik och en skilsmässa. Du måste fokusera på att bara göra det du måste för tillfället (ta hand om dig, barnen och det absolut mest nödvändiga vad gäller praktiska saker). Försök ta en sak i taget. Inledningsvis fick jag tipset av mitt anhörigstöd att inte läsa för mycket på ”den andra sidan”. Det gör nämligen att man försöker lösa alla problem för allt och alla och den energin har ingen människa i världen. Du ska fokusera på att DU och barnen ska må bra. Att förstå anhörigproblematiken parallellt är nästan för mycket enligt min uppfattning, men jag förstår dig eftersom du ju också är anhörig/medberoende. Ditt förhållningssätt som anhörig är bara ett enligt min syn: du ska inte delta i att J kan fortsätta sitt missbruk och sätta stopp när hon beter sig. Hon behöver professionell hjälp när hon är redo. Det är inte du som är den hjälpen vännen.

Du kommer att få mer insikt efter hand, stressa inte fram den. Jag är själv en energisk och otålig person som vill ha resultat så jag vet att det jag skriver är lättare att säga än att leva efter och jag jobbar fortfarande med att förstå och låta det ta tid.

Det är en sorgeprocess du går igenom nu. Tillåt dig vara svag och ledsen. Som någon skrev, du är bara mänsklig och det finns så många här som du hjälper enormt genom att dela med dig som du gör. Allt har sin tid. Kram A

Nääää, Ewazebra. Inte vino på krogen! Jag vet inte var du bor, men om det finns ett stort restaurangutbud kan du testa något vegetariskt och ekologiskt ställe. Där blir man inte frestad av vin. Däremot kan du få dig en sund måltid som gör gott i kroppen. Och det är du värd!
Tråkigt att du känner dig deppig. Lite tröstshopping är aldrig fel, tycker jag, så länge man inte pajar sin ekonomi. Något vackert färgglatt tycker jag du ska ha. Det finns mycket färg i affärerna nu.
Kram från Nynykter

såg den igår. Körde den för lillkillen nu på förmiddagen. Hans reaktion "Den här borde dom visa på engelskan i skolan". Det är så sant. Ett enkelt språk med ett bra innehåll. Har vi några språklärare här på forum?

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

Kram från Nynykter

Ja de sover på dagarna men är vakna på kvällen. Och natten. Och var de är kan man aldrig veta.

Idag är jag riktigt deppad. Om jag var bakis skulle jag förstå det men jag var helt vit igår. Jag vet att jag tillfälligtvis skulle må bättre om jag tog vin. Men då skulle jag inte kunna virka! Dessutom är jag inte sugen. Min plan är att gå ut och kolla lite i affärer när de öppnar kl 12 och så har jag ett paket som måste postas.

Sen är jag sugen på att sätta mig på nåt ställe och äta. Det är ett svepskäl för att ta en halva vin. Jag vet det. Och det finns ett ställe här i närheten där en halva vin är ½-liter, inte 37 cl. Sånt har jag koll på.

Jag känner mig ensam men vill inte umgås med någon. För första gången på väldigt länge (10 år eller så) längtar jag till att det ska bli måndag och får gå till jobbet.

Jag har virkat så jag fått ont i fingrarna. Och druckit massor av kaffe.

Det var skönt att titta in här en stund.

Tack Kalla!
Jag sitter just och funderar över varför jag själv drack. Ska formulera det när jag har funderat färdigt. Din berättelse är värdefull. När jag försöker förstå mig själv och andra blir det som att lägga pussel. Där bidrar alla berättelser med en egen pusselbit. Det du skriver om lojalitet och att "man håller ihop" känner jag igen mig i. Själv är jag plikttrogen och lojal långt över de gränser som är bra för mig och sen måste jag ta till vinet.
Tack fö att du delade med dig!
Kram från Nynykter

Kära Sylfid! Nu förstår jag...har ju mina "bilder" av er forumkamrater. När jag läste ditt inlägg så "hörde" jag "Flickan och kråkan" men Mikael Wiehe...jag visste inte ens att jag kände till den sången. Var tvungen att googla och när jag hörde den...då visste jag att det var min "bild" av dig han sjöng om. Och den kan ju vara tokig...men den är min...och den är vacker.

Tack snälla för att du delade, förstår att det satt väldigt långt in. Men som mt skrev; Det hjälper även oss andra. Fortsätt att springa för livet. Kramar /R

skrev och att du postade... alla ärliga inlägg bidrar till inspiration att fundera över och förstå lite mer om sig själv. Det är forumets styrka - på båda sidor. Jag har haft stor hjälp av att läsa på beroendesidorna. Att skriva och läsa hjälper mig att förstå både mig själv och andra.

Önskar dig en fin söndag! Kram / mt

Pågår olika diskussioner om varför man dricker på olika trådar här och det får en att fundera över sig själv.

Jag levde som medberoende i många år och då var jag nästan nykterist, men har alltid haft svårt att hantera alkoholen har gärna druckit för mycket de gånger jag drack.
Sista året i mitt förra förhållande var en katastrof då x-et blev blandmissbrukare på grund av en företagsläkare som överöste honom med piller. Från att flippa ut varannan månad till ett dagligt beteende antingen full och galen till utslagen av något piller.
Polis, inlagd osv men mannen har talets gåva så han snackade ut sig hela tiden och ett tag så fick han både läkare och polis att tro att det var jag som var tokig.

Men som alltid när det går överstyr när det gäller missbruk så slog han nästan ihjäl mig, dömdes till fängelse och nu var det över för mig. Kunde inte längre skydda denna man och han kunde inte prata sig ur situationen.

Nu rasade min värld uppfostrad till att vara lojal och att man håller ihop, hann aldrig stanna upp utan jobbade som en tok för att städa upp och då kom vinet in. Kunde inte sova så då funkade ju alkohol jätte bra, kände fortfarande ansvar för X-et dövade det med vin osv.

Gick några år träffade en ny man som är snäll men tyst och svag och då började jag känna mig ensam men dövade det med. Sen gick det fort utför, med alkoholen blev man deprimerad och försökte döva det med. Kommer nog aldrig att posta detta men det var skönt att skriva ner det eller kanske gör jag det, kanske är ett steg för mig//Kalla

Så vi fixade det igår...både du och jag. Läste vad du skrev på min tråd. Har massor med tankar om det. Nu har dessvärre lillskiten vaknat -Längtar till den dag jag bara har tonåringar hemma, för de verkar ju sova dygnet runt :-)- så jag får kommentera senare. Men en sak vill jag säga; jag är på inget sätt starkare än du! Jag fick bara en annan uppsättning kort när livets kortlek delades ut. Vi hörs under dagen. Kram

Tack för dina tankar! Det känns skönt att få bekräftat att jag handlar rätt. För det känns ju inte rätt. I mitt fall var det J som lämnade mig och hon har bett om att få komma tillbaka. Det vore så lätt att svara ja, men aldrig! Inte av missriktad stolthet...vore det bara vi så skulle jag snurra runt i denna karusell för evigt (För så mycket älskar jag henne), men för att jag måste prioritera rätt.

Och samtidigt som jag älskar så avskyr jag...inte henne, men hennes val. Jag måste nog läsa lite mer på anhörigsidorna. I början var det de enda jag läste.

Men så mycket förstår jag att ni har rätt; Låt din alkoholist sjunka. Simma upp till ytan måste hon/han göra själv. En anhörig kan vara en flytväst...men det gör ingen skillnad för en dag kanske man trillar i spat och flytvästen är inte med. Så lära sig simma är viktigt. Låter jag lite flummig? Hoppas du förstår ändå...jag försöker bearbeta ditt och Lelas budskap på mitt egna sätt.

Verkligen Tack för input! Hur mår DU nu? Kram

Du ställer tuffa frågor Nn...men det gör inget. Behöver ju förstå själv. Jag tror - med betoning på tror - att vi drack för att vi blev besvikna. När vi träffades så var det verkligen stor passion, du vet den där "Once in a lifetime"-känslan. Vi ville allt...flytta ut på landet, odla vår egen mat, yngla av oss och minst sex barn skulle vi ha, som ett slags "lovetoken".

Nu blev det ju inte så. Vi var ju tvugna att äta. Jag gjorde gjorde karriär, inte direkt för att jag ville. Men vi behövde pengarna och efter ett tag blev även det en livsstil. Vi beroendepersoner går ju så ofta "All in" i vad vi än gör. (Se passionen ovan). Trivdes på jobbet gjorde jag väl inte...så när jag kom hem ville jag ladda ner. Men inte som tidigare med kärlek och prat. Jag var så trött. En virre satt fint i början, men sen blev det bara fler...ja den resan kan du ju.

När det gäller J kan jag bara spekulera. Besvikelse? En vacker kvinna som hade hela världen för sina fötter som en dag vaknade upp och såg att hon satt i Byhåla med en make som inte alls var närvarande. Jag såg henne inte och hon hade satsat allt på oss.

Men ett riktigt svar kan jag inte ge. Gener skulle en del hävda...kanske? Varför drack du? Du behöver inte svara om du inte vill/kan/orkar.

Tack för att du höll om mig! Kram