Senaste kommentarerna i forumet

...du ger mig så mycket, tack.

Både du och jag kommer också känna att livet är nästan ofattbart gott. På vårt sätt och efter våra förutsättningar.
Jag vet det är så!
Hur kan jag veta?
Jo, just genom min historia som du fått mig sätta nytt ljus på. Jag tvivlade några få gånger över om lämnandet då var rätt men jag kunde inte stanna.
Jag försökte, liksom du, men det fanns ingen annan väg än lämna. Jag har aldrig gett dig rådet gå men du hade inte gått om du inte var tvungen. Mentalt hade du lämnat innan du tog väskan och gick. Så var det för mig för alla de där åren sen också.
Efter det har jag haft många härliga år, upp och nerturer som hör livet till, men vägrade bli bitter och martyr.

Just nu gör det ont och krånglar runt omkring. Inuti vill vi ett-må bättre-för oss och i förlängning våra barn och nära! Det är grundmotorn och den är starkast!
Om ett år är det bättre, om 5 mycket bättre....;)

Varm kram

Din resa är den jag känner jag kan identifiera mig mycket med. Jag är dig oändligt tacksam...
Du visar dessutom att det går! Det ger hopp tillsammans med makens sekunder av glitter, tonen i rösten i de korta meningarna, viljan...

Jag ser det som att vi kommer nå vårt mål om gemenskap, sen någon gång, om alkoholisten håller sig från alkoholen.
Att det i vår typ av liv tar extra lång tid visste jag från början. Att missbruket gör vägen ännu slirigare och extremt lång ser jag som irriterande förlängning men förhoppningsvis orkar vi vänta och se resan som berikande. Jag vill se det positivt och trots gränsöverskridande av stora mått ser jag det som händer positivt.
Knepigt i mångas ögon kanske men de inre turerna det tvingar fram i mig gör redan mig än mer övertygad om att maken är mannen jag vill leva resten av mitt liv med.
Men, om det återkommande gränsöverskridandet fortsätter lämnar jag. Just denna veckan läggs i den positiva högen, den högen jag fokuserar på. Vill inte titta på den negativa än, först när den positiva är stor och stark!

Jag har redan blivit säkrare i mig själv och det är jag skyldig ge min man ett stort tack för. Jag hade min bild ganska tydlig före han kom in i mitt liv men denna inre "revision" gör mig gott. Saker bekräftas, stenar vänds ett varv och läggs tillbaka efter jag kollat om något gömts eller förträngts. Gammalt får ny belysning och jag känner efter hur det påverkat mig och mina val.
Min resa mannen tvingar mig göra har många sidor och långt från alla är smärtfria men ack så nyttiga.
Utan makens missbruk hade jag inte tagit mig denna tiden.

Han har gett mig mycket gott och även detta, jag inte önskar någon behöva uppleva, ger mig övervägande gott för framtiden.
Även detta älskar jag honom för.

Alkoholistens beteenden hatar jag däremot. Jag hoppasen dag nå förlikning med alkoholisten, där är jag inte ännu. Den högen av sörja lever än och kan lätt ta över det goda vi bygger nu. Jag smakar på delar och märker det är mycket jag bara kan lämna bakom mig. Inget av det vi lever i nu påminner om den typen av lögner och misär. Jag hoppas det aldrig kommer tillbaka! Att var vecka bort från alkoholen ger styrka inte ta den där första klunken.

För mig var sinnesromässan ett nytt avstamp, från det där minimala till mini. Med mina 40-41 i skor balanserar jag på miniplankan nu, det är vindstilla för tillfället så jag är inte orolig falla ;)

Kram

*Vildsint tant antastar kändis*

..med dig markatta.
Trivsel i vardagen är livet!
Livlig fantasi gör livet färgrikt, låt den frodas ;)

Flygcert, nej, låt honom inte komma åt ditt innersta!
Om du känner du måste lyfta luren, läsa sms och mail, så försök hitta ett filter. Låt inte orden komma in i ditt system så det sårar dig för hårt.
Att det gör ont är naturligt men försök vända den energin som gör dig liten till skapa en skyddsmatta, den extra huden som Lelas beskrev. Den huden du bar tidigare som höll alla andras ögon och öron utanför ditt sanna liv bakom husväggarna. Den huden vill jag råda dig klä dig själv i nu. Försök undvika gå in i diskussioner, de leder ingenstans och har förmodligen inte det målet om jag förstår dina ord rätt. Att dementera eller försöka förklara eller försvara ger heller inget.
Om du orkar så låt inte andras återberättande av hans ord fresta dig försvara heller. Folk älskar gotta sig i sånt och ingen förstår riktigt ändå.
Håll dig till dina samtalskontakter, inred ditt gryt, skapa ditt nya liv med positiv inriktning. Så får du ett positivt skal närmst dig.

I min historia hände liknande saker men jag bodde längre bort och hade gott umgänge i grannlandet. Därför fick jag inte dagliga, direkta påminnelser. De "fulaste" tricken hamnade senare i samlad form i anmälningar och tidigare i vårdnadstvisten. Den drogs ut på eftersom exet bytte advokater och "samlade" bevis och vittnen. Smutsig mission han ansåg sig berättigad föra, med "sanningar" i nivå med sandlådor fyllda med gyttja av djurspillningar.
I början pratade han med mig men jag hade börjat studera före skilsmässan så han kom inte åt mig med sina försök att knäcka mig. Han gjorde det väldigt sofistikerat, inte som jag uppfattar ditt ex, mitt x bad om min åsikt och "hjälp, eftersomjag kände honom". Mitt svar var "jag känner dig inte längre men om det är gamla gemensamma händelser lyssnar jag om det är väardefullt för dig". Barnen bodde då fortfarande med honom. När barnen var borta från honom tog inte lång tid innan all kontakt gick genom våra respektive advokater.
Jag valde inte vända allt med släkten, före under eller efter skilsmässan, jag ville inte barnen skulle ha orden runt sig överallt. När vi var där pratade vi om annat, när vi var i min lilla lya likaså. Skitpratet fick han stå för själv!

För mig tog det sen 10 år innan jag köpte ett eget hus på orten. Nu, ytterligare 10 år senare är det inte skilsmässan och skitpratet som upptar huvudbry hos folk utan min renovering och mitt arbete. Båda de har också nått bästföredatum och blivit slentrian.

Det blir bättre, tiden läker inte alla sår, minnen lämnar inte, men hur mycket tid och energi jag vill lägga på det väljer jag själv. Vad andra gör, säger är deras val, jag väljer mitt för mig och mina.

Försök hålla de negativa orden ifrån dig, de är ord menade göra illa, de behöver du inte oavsett vems mun de kommer från.

Våga vara egoistisk!

jag kommer att vara i huvudstaden över dagen imorgon. Om jag möter Rheborg och Carola så tror jag tamejtusan att jag chansar och ger Rheborg en kram:) / mt

Hon påstås ha likheter med Carola H.

Berra

Sista vardagen i "frihet". Precis när jag börjat att uppskatta att ha Stockholms innerstad för mig själv på vardagsförmiddagarna. Att handla och promenera för mig själv när bara en och annan pensionär, lattemamma och alkies syns till. Att man aldrig kan vara riktigt nöjd. Men ser framemot att börja arbeta igen. Ha en egen riktig inkomst istället för bara A-kassa. Känns som jag snyltat lite på mannen och. Inte lätt att kräva en massa som att inte handla hem när jag har slagit ur underläge. Nej, han har aldrig sagt något, tvärtom. Känslan är helt min egen. Antabus nu på morgonen trots att jag känner mig stark just nu så vill jag inte riskera mer än nödvändigt. Fast jag såg ju att jag kunde dricka trots antabus för några veckor sedan. Är väl olika det där. Kanske är det placebo jag får? C-vitamin brus?

FriaFia

Vår här med! Både ute och liteliiite i själen. När vi ändå talar mentala utseenden så ser jag dig Markatta som en liten piggögd surikat. Som sniffar lite med nosen mot solen. Önskar dig verkligen allt gott med livet och framför allt praktiken just nu. Fast jobb ska vi båda ha!

Fia

Hej Sorgsen! Även jag är glad att det har lättat på hemmafronten hos dig. Tack för dina tankar om ältande och att nå fram, att välja sitt eget lidande och umgänge hos mig. Här fikar jag mer än gärna.

Önskar dig en riktigt bra dag! Fia

... som vanligt, kan man väl säga, nu för tiden.

Han vänder mina ord, han anklagar mig för saker som inte är sanna, han berättar för människor om att jag slår barnen och nonchalerar dem i veckor i sträck, han ringer och smsar oräkneligt antal gånger per dag-kväll-och in på natten, han "straffar" och hotar mig för saker som han säger att jag gjort... ja, listan kan göras oändlig. Och jag vet inte vad som är sanning. Ibland undrar jag om han har rätt - jag tänker att jag är "normal", men han tänker ju att han är "normal", vad är det som säger att jag skulle vara mer normal, det kanske är jag som är sjuk?

Blir så oerhört stressad av honom.

Ha en bra dag.

Skönt att ni har det bättre och att resan ärbokad Sorgsen, ler med dig, även om jag förstår i dina rader att det kommer tankar då och då om gammalt, anant osv, men ni är på rätt väg, jag tänker på dig och er!!

Och Mt, jag har många gånger läst det du skriver om din makes nykterhet och hur länge den varat, och jag blir rörd varje gång, jag är så glad för din skull, och mgs!! Och det är så gott i hjörtat att läsa orden "Nu är livet nästan ofattbart gott". Vad skönt, tänk att få njuta så, jag förstår att dte varit kamp innan och tänk att få leva så gott efter det!!

Jag har kamp nu, fast kamp om annat. Min sambo är kanske nykter, kanske spritfri med vita knogar, men det är fortfarande något mer - jag måste få tro att han lider av något annat, för annars kan man inte fortsätta göra så mot en annan levande varelse som han gör mot mig. Men jag hoppas att jag en dag får känna att livet nästan är ofattbart gott...

Stora kramar till er.

skrattar man? Kanske för att associerar till Solsidan:)))
Men din fru Berra - ser hon ut som Mickan? (Ursäkta, kunde inte låta bli:) / mt

boken Sockerbomben av Bitten Jonsson på biblioteket igår och lånade den. Många här har nämnt den och tyckt att den är bra. Det jag hann se igår verkade också jättebra. Den handlar om beroende - både av socker och alkohol.

Heja tjejer - det känns sm ni är på rätt väg nu! / mt

få dela din resa - och er resa ur ditt perspektiv. Så har det också varit för mig/oss, jag har skrivit, och liksom du känner också jag att jag valt min väg - det har ibland inneburit att jag gått emot råd som jag bedömt "inte möjliga" och att det kan bara jag veta. Hoppas innerligt att ni kommer in på en lättare väg efterhand.

Mullegubben valde nykterhet i dec 2010 - sen gjorde vi tillsammans två försök med överenskommet socialt drickande då jag insåg att det inte funkar. Under våren 2011 var det ett antal svåra situationer, sommaren sov han alldeles kolossalt. Ännu följande vår, alltså för ett år sen var det en knepig tid som jag nu kan identifiera som hårt knutna nävar med mycket vita knogar. Han måste ha genomlevt en mycket svår inre kamp. Efter återfallet på valborg (fr kl 18-21 kanske) började han på AA och därefter har det bara blivit bättre. Han betraktar själv 1.7 som den dag han blev nykter. Men ett-och-ett-halvt-år - skulle jag säga när jag ser i backspegeln - var det en process där nykterheten "kostade på" - mer och mindre i olika perioder men den hade ett pris. Nu är livet nästan ofattbart gott.

Kram, kram / mt

..till jobbet Fia!

Mina tankar började spinna när jag läste de senaste inläggen här.

Att söka skuld är ett evighetsarbete och inte särskilt gynnsamt.

Visst, om man/jag vet man/jag gjort orätt så är en ursäkt på plats, men att gräva och grubbla i dynga tror jag inte på. Lär av felen och försök göra bättre nästa gång. Det tror jag på. Om man/jag hakar upp sig/mig, sök hjälp! Lägga skuld på andra ger kanske tillfällig tillfredsställelse men man/jag gör bäst i att undvika hamna i samma fälla igen oavsett vem som bär skuld. Energin jag har försöker jag styra så gott jag kan och det går oftast ganska bra.

Vi är alla olika och därmed också behoven. Ordval och kommunikation är också väldigt "lokalt". Arbetsplatser, familjer, offentliga tal, slutna samtal, alla platser har egna gränser och formuleringar. Tonen i det skrivna kan ibland missförstås och styrs av många faktorer.
Jag brukar alltid tänka att de som känner mig vet eller frågar. De som vill lära känna mig visar intresse. De som vill missförstå eller tror sig veta mår förmodligen bättre i någon annans sällskap.
De gånger orden hugger tag i mig, gott som ont, så finns svaren inuti mig själv.
Några få formuleringar irriterar mig och det är förmodligen från samma människor som inte blir fångade av mina ord.
Det respekterar jag fullt ut. Det är ju så, inte alla på gatan har jag lust bjussa hem på kaffe ;)

Dig bjussar jag gärna Fia ;)

Lycka till med allt

...nog har det blivit tystare här. Med eller utan djupare analys, bara är så. Tänker att det väljer "vi" ju själva, eller? Med eller utan nya medlemmar. Idag spekulerade jag lite över hur det blir när det öppnas igen. Jag hoppas innerligt att de 4+? månaderna inte ger ett glapp, det får vi se till det inte blir, gamla och nya typ...

Jag har skrivit nästa dagligen sen jag kom hit och oftast har jag fått respons. Tackar jag för.

Senaste veckan har jag mest läst, både mitt och andras.
Jag valde låta bli, kände efter, kört mitt race och det var rätt.

Nu, sen en dryg vecka, är vi på rätt köl igen och ingen är gladare än jag över det.
Veckan före "sängvältarförsöket" och veckan efter var en katastrof!
Om det var nödvändigt eller inte, om det ska analyseras som det mörka innan ljuset, det onda före det goda, you name it, ger jag faktiskt blanka tusan i.
Jag väntade inte på tecken, jag lyfte luren, jag sände några sms. Om jag inte gjort det hade det fortsatt bärka käpprätt och inga böner i världen hade hjälpt.

Jag gick mot strömmen och resultatet hittills har bara gett medvind och gott.
På den korta tiden har vi idag kommit så långt att vi pratar, inga djupa diskussioner, men mer än ja och nej.
Jag berättar, lite, han berättar, lite.
Jag ser ibland sekunder av glitter, hör vilja, känner vibrationer av en outtalad ursäkt. Det räcker och ger mer hopp.

Visst skulle jag kunna ha 1000 anledningar att bli både arg och ledsen. Blir jag också, men, idag blev det oplanerat två kapitel i min bok.
Ser hur han kämpar, säger jag är stolt över honom och att han är mina hjärtslag. Han visar och vill, jag ser förändring, det räcker. Idag räcker det. Imorgon räcker det också. Det goda föder gott, det minimala blir mini, sen pyttelite som blir lite, lite blir lite lite mer.....

Vi var i dagarna på sinnesromässa, båda, tillsammans. Det känns stort...det kändes "vi". Gör mig rörd av lycka, satt med tårar där och nu här.
Detta blir bra, det måste bli bra!

Den irriterade tonen, de otrevliga fraserna får stå för honom. Tråkigt han säger dem till mig, men, vem skulle annars få dem?

Jag undviker bråk men kuvas inte, det vet han. Skulle han provocera vidare blir det bråk. Han säger, jag svarar bara tillbaka när jag känner jag måste, men sen stannar där. När det är skitsaker går jag, min bok är välformulerad, det roar mig mer än ett krig som startats pga oväsentligheter.

Nu, efter några få gemensamma dygn, är jag tillbaka i jobb. Det trevligaste är att maken har biljett, vill komma och biljetten bokades samma eftermiddag som viljan uttalades. Gäller hugga det positiva direkt ;) munhuggeri har lätt för spåra ur. Vi är inte mogna sånt ännu. Jag ser det och styr undan.

Kram på er alla

men jag hade nog räknat med att inte få många rätt. Ett sinne för fantasi har jag haft sedan jag var barn men någon Saida är jag inte.

Segways... Varför skrattar man alltid när man ser en sådan?

Tack! Ibland känner jag att man "borde" berätta för sin man, och helst alla, hur illa det är. Att det är så man SKA göra. Skönt att höra att du, Santorini, inte heller gjort det. Vissa saker kanske man helt enkelt vill hålla för sig själv. En del saker mår inte nödvändigtvis bättre av att dras fram i ljuset. Beror ju självklart även på hur relationen ser ut.
Fia, känner igen mig i dig :) Ilska, absolut! Inte mot barnen, men oj vad arg jag är! Vaknar till och med arg, arg som ett bi. På jobbet och ute bland folk funkar allt toppen, jag är trevlig och social, faktiskt utan ansträngning, men oj vad jag muttrar för mig själv här hemma i min ensamhet. Usch! Jobbar på det, vill inte va en "surkärring". Försöker tänka positivt!
Precis som du tror jag att jag dricker av leda. Allt blir lite "roligare/enklare" med lite vin, matlagning, städ, fix. Sen efter ett tag så behövs vinet, det är inte längre ett eget val. Men det ÄR inte kul/trevligt hela tiden, ingen mår bra/har kul jämt! Livet ser inte ut så. Jag försöker tänka på det och lära mig leva med "ledan". Kanske göra ngt bra av det (fast så långt har jag ej kommit än ;)). . Det är inte så jäkla kul alltid, jag får lära mig leva med det.

Tack för att ni finns!

..stått på en sådan, även om jag har velat...
Men är så långt det går ifrån Solsidan som det bara går, men jag gillar hans leksaker..

/Berra

dig genast på en segway! Mycket nöje:) / mt

...jag påminner om Johan Rheborg, sant eller inte...
Det satte nog din illusion Markatta om mig på sniskan va?

/Berra

att du trivs och ser vad du kan!
Ja, det är vår i luften här hos mig också. Härligt! / mt

det lättar upp med era fruktlösa försök :-))))

stackars Adde fick visst bli vår klippdocka idag. Kul att vi skapar så totalt olika bilder utifrån samma forumvän.