Senaste kommentarerna i forumet

Skammen. Den som gör det så svårt att berätta. Den som hindrar att söka hjälp. Vägran att se sig själv som "offer". Skulden som därför fortfarande är min. Självrespekten som inte finns. Tittade nyss på Kunskapskanalen, en föreläsning om våld i nära relationer. Fick till mig en ny insikt! Att man, precis som vi gör här på forumet, pratar med andra, bemöter varandra med respekt. Genom den respekt vi visar varandra i liknande situationer, och ta till oss av det bemötande och den respekt vi får tillbaka, får vi möjlighet att bygga upp vår självrespekt. Och den behövs för att få styrka och mod att våga söka förändring. Svamligt kanske nu när jag försöker återge, men jag fattade vad som menades och kände att det är precis det som behövs och precis det som sker här. För jag skulle aldrig drömma om att skuldbelägga någon annan som berättade "min" historia. Varför gör jag då det mot mig själv? Tål att tänkas på och jobba på att förändra, och det får jag hjälp med här. Min syster sa häromdagen att "du förtjänar så mycket bättre än så", och jag kunde inte hålla med henne. Jag känner inte att jag förtjänar bättre just nu. Men mina barn gör det, och om jag kan göra det åtminstone för deras skull så kanske kan jag då uppnå en känsla av att jag gjort något bra och därför kanske kan börja känna att jag förtjänar bättre än såhär? Jag vet inte.

Fina rader du har skrivit. Jag känner så väl igen mig själv. Nu har
jag passerat 4 månaderssträcket plus två veckor på tisdag, Visst är jag
stolt. Vid fyra månader tänkte jag som du, ska jag vara så här hela livet,
såg just då inte det positiva med mitt nyktra liv, rätt så att jag har
förändrats till hundra procent till det bättre. Har inte kommit över det där
med att jag vill vara med i gemenskapen, kunna ta ett par glas vin när man
umgås. Jag hade sådana tvivel hit och dit, men jag vann över A-jävulen.
Jag blev tjurig förbannad på bagateller och såg det mesta i svart. Tack gode
gud för det, jag menar mig själv ska jag tacka. Nu är jag sådär harmonisk igen.
Jag varken kan eller får prova flera ggr. så det är allt eller inget.
Just nu, men jag är beredd att det kan svänga, då åker garden upp. Jag har
gett mig faan på att vinna denna matchen. Skulle vilja ta den jävlen och stampa
sönder så att han aldrrig kommer tillbaka. Mina närmaste och mina vänner vet
allt och det känns bra.
Så visst är det så tror jag två steg fram och ibland ett tillbaka. Jag kunde
aldrig drömma om att det skulle gå så långt.
Idag är vi glada. Nu ska jag mysa och läsa lite.
Du är stark kram på dig
Konstnären

Jag har nu varit tillbaka i nykterhet ungefär lika lång tid som du du. Jag har läst mycket under tiden och skrivit en del.
Vill som LillPer önska dig välkommen hit, även om du funnits här länge. Känner att jag själv har en bra bit kvar på resan, och försöker
förbereda mig så gott det går. Är faktiskt beredd att pröva allt jag kan komma på, för att så småningom bli kvitt den där känslan du beskriver
aldrig mer... Kanske kommer den att bli - och jösses va´skönt en dag :-)

//PP

När nu dom här tankarna dyker upp. Även om det ruskar om lite så är jag nästan säker att du har den insikt som behövs för att sätta emot ;-)
Och Berra finns på plats, och är redo att skriva ett jättebra inlägg, just när det kanske behövs!? Det tar inte bort känslan, men visar att det inte är konstigt att prövningarna fortfarande kan komma tillbaka. Du har ju kommit så långt, så du kan kanske se det som panikfyllda försök att få dig på fall? Du kan nog ta det lugnt. Kanske kommer dom igen, och då kanske man bara kan testa att låta fåntratten i huvudet hållas. Kanske kan man se det som den vändpunkt Berra beskriver, och att det är ok med "dödsryckningarna"?!

//PP

skulden försöker Gudrun och My lyfta fram här....:
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2527357

Du är så välkommen!
Jag är imponerad av dina 9 veckor.
Så skönt att vara utan skiten.
Jag känner igen de där tankarna "Alrig mer" De är jättejobbiga.
Fast just nu har jag defenitivt inga problem att säga aldrig mer.

Jag har ju ringt beroende centrum idag så nu börjar min resa på denna krokiga stig.
Behöver dig och ditt stöd också!

LP

Du har stöd här LillPer. Jag och förmodligen många andra följer din kamp. Du är stark nu även om det kanske inte känns så. Att ringa det där samtalet var en heroisk insats i mina ögon. Jag personligen blir glad då jag inte vill mista en vän till missbruket. Och jag (återigen personligen) tror att det värsta vi kan göra är att lägga oss på rygg och...hoppas.

Så du har viljan, du har kunskapen och här inne på forum har du stödet. Utnyttja det. Jag har det själv lite motigt just nu. Huvudet fullt av knäppistankar. Men jag tar hjälp av kryckan Antabus. Och imorgon ett besök hos min husläkare som är underbar. Nu är jag inte så naiv så att jag tror att alla läkare är underbara eller att all kontakt med vårdgivande instanser blir rätt. Det är hemskt, då vi alla här vet hur långt inne det sitter innan man söker hjälp. Men då får du söka nya kontakter. OM det går åt pipsvängen med ditt första rop på hjälp.

Men vi på forum. Vi stannar och du är inte ensam!

Kramar från din vän raketforskaren/Fia

Läste din beskrivning av det första mötet med "Gemenskapen", som jag gärna kallar det, man kan få dela det med andra i AA. Läste och kom så väl ihåg min första gång, kom ihåg hur liten jag kände mig när jag skulle ta steget över tröskeln, vad skulle de säga, vad skille jag måsta göra, jag visste ju inte hur jag skulle bete mig... och hur jag kände mig förunderligt stilla i mig, med en fin känsla av lugn och ro när jag gick därifrån. Välkomnandet, ritualen som finns där, visst det är sant men tänk bara hur många ritualer vårt liv och samhälle består av om vi tänker efter lite mera. Jag blev så glad och kände genast att jag på stört måste få "dela" detta här och nu! Jag har läst i olika trådar att flera har sämre erfarenheter av AA och det beklagar jag verkligen. Det är så att jag spontant, som en äkta medberoende, tar på mig skulden för det i AA:s namn! Men som sagt, AA är och finns för den som är beredd att ta emot och själv delta där på SITT sätt och för SIN egen skull. Där ställs inget enda krav utom ett och det är en ÖNSKAN om att vara nykter. Resten är resan i det vidare livet och där tycker jag det är så bra om man förmår öppna sig ut och ta emot det som finns att få från andra med erfarenheter.
PP, jag är så glad för att du testat på ett möte och att du kom dit och blev den viktigaste personen där, samtidigt med att du fick erfara hur en "återvändare" välkomnades tillbaka. Känns nästan som att jag var med i anden på ett hörn, en bland alla andra.
Jag har en AA-vän som sagt precis det så fint tycker jag, så här: "Man kan alltid supa sig in i AA, men man kan aldrig supa sig ut ur AA" Sant, man är alltid välkommen tillbaka även om och när det tråkiga har hänt. Tillbaka utan att mötas av kritik, ifrågasättanden eller tillrättavisningar, man är fortfarande precis den äkta människan som önskar att vara nykter. det är vad som gäller och betyder.
Vi som tar en dag i taget, vi som har, och kommer att kämpa på varje dag med ännu en nykter dag, på olika sätt vill så gärna dela med av det. Som de äldre och erfarna vittnar om, det blir nästan för varje dag lite lättare genom att man hittar andra strategier och det gäller att njuta av de små små stegens strategi.
Det är, tror jag i alla fall, otroligt viktigt och befriande att bara prata om det, som någon säger, lämna ut sig men jag ser det mera som att bjuda in till tidigare stängda rum. Jag tycker det är mycket viktigt att så gott det går försöka se vad man faktiskt får som nykter, inte så mycket vad man förlorar. Hänt har hänt, det vet vi, det som kommer kan vi påverka själva och hjälp finns! Att be om hjälp på olika sätt är så mycket mera än att gå under i någon sorts missriktad "egenstolthet". En annan AA-vän har sagt så här: "Det gäller att leva så att vindrutan är större än backspegeln", gör det och sikten framåt klarnar medan vägen bakom sakteliga blir suddigare och reellt bakom. Det kräver dagligt arbete, så enkelt är det. Precis just det är det som inte är enkelt.
Jag kommer med spänning att följa din väg PP, som nykter och med AA i fortsättningen. Hälsar Mullegubben till dig och andra!

Om en minut kommer jag ringa kommunens behandlingsavd. för missbrukare.
Nu räcker det.

Jag ringde och talade in ett meddelande:

Hej, Jag heter LillPer och vill tala med någon angående mina alkoholproblem.
Gud vad skönt att bollen är i rullning igen.

Nu behöver jag stöd för kommande vecka blir hektisk. Jobb utomlands och ensam borta från min familjen igen sedan en vecka.
Jag älskar dem så mycket och saknar dem djupt.

LP

Jag har nästan på pricken samma problem som du.
Jag mår så fruktansvärt dåligt idag och alla andra dagar då jag druckit dagen före.
Min ångest och rastlöshet går inte av för hackor ska du veta.

Men för vilken gång i ordningen jag slutat går inte hålla koll på.
Nu är jag ju övertygad om att jag måste sluta nu!
Jag tror en dag i taget är så man måste göra.
Tänk absolut inte för långt fram.
Det gör jag och det går åt h-e varje gång.

Lycka till oss båda!

LP

Som jag gråtit, men det börjar kännas bättre. Ska träna idag. Hjärnan testar mig konstant. Skulle jag inte ändå vara sugen på litet vin eller kanske folkis? Idag, nej. Vågar inte ens dricka den alkofria varianten. A har varit en falsk vän, men vad glad och upprymd tanken att dricka har gjort mig. Nej, jag har inte kunnat sluta att dricka i tid. Och så många ggr jag har sagt att aldrig mer... Nu känns det annorlunda. Det känns som jag har fått en sista chans och den vill jag inte låta försvinna. Sover fortfarande dåligt, men har varit fast i sömntabletteträsket för tio år sedan, så de kommer jag aldrig kunna använda mig av. Jag ska fundera på om jag ska berätta imorgon. Vi är en liten arbetsplats med ca 50 personer, så det är svårt att låta bli. De eller hen rättare sagt har varit efter mig innan. Har haft svackor innan. Det är väl det som kallas för att vara periodare, även om jag aldrig släppt alkoholen helt och hållet. Tack för ert stöd! Jag hoppas kunna vara där för er med.

Jag har ju varit härinne och läst lite av och till de senaste veckorna och förstår att jag är långtifrån ensam med min ångest och mina skuldkänslor. Bara det känns lite bättre och jag kommer nu försöka låta bli "vardags drickandet" till att börja med. Mitt vardags drickande består mest av 2,8% folköl. Det är en vana sedan många år kanske 25år! Jag har nog tyvärr blivit beroende under åren av dessa öl 2-4 ibland 6st varje veckodag har det ofta blivit och jag har nu mkt svårt att "varva ned" när jag kommer hem utan dessa öl. Öppnar en öl är det första jag gör när jag klivit innanför dörren och tillsammans med en cigarett kan jag andas ut på min balkong och samla tankarna och reflektera över dagen och livet överhuvudtaget samt känner mig liiite gladare. Jag får också som lite inspiration att lägga i tvätten städa upp och ringa nån vän osv men innan kl 20 har jag då druckit färdigt. Då börjar ofta något tv program jag tänkt se och då brukar jag istället laga nåt lite men gott och äter sedan framför tv:n. Då mår jag ganska bra och ngr öl för att mota bort stress och ångest till vardags gör mig inte bakis eller så och kanske inte är så farligt men jag är rädd att jag blivit helt beroende av det och att det i sig skapar ångest hos mig. Sedan dricker jag ofta för mycket på helger särskilt fredagar. Måste liksom fira att veckan är över och jag är ledig osv men slutar ju alltför ofta med att jag istället förstör lördagen med ångest dålig sömn osv:-(
Jag lever ensam och är 50 plus och har ingen att ta hänsyn till just nu. Ingen som vet om mina vanor. Men jag har en dotter som jag älskar över allt annat på jorden och hon vet (har sett mig spåra ur ibland under åren)och oroar sig för mig och för hennes skull vill jag bli en frisk sund och stark mamma hon kan vara stolt över. Hon är 23år och har dom senaste åren varit ständigt på resande fot med mitt hem som bas just nu i USA.

Men som sagt SKA börja denna vecka och se om jag orkar bryta vardagsmönstret på egen hand.

Tack för allt stöd jag känner finns här och stor kram till er alla som kämpar med dessa problem på olika sätt.

//W

Vet hur det där känns, att man alltid är missnöjd med sig själv, vad man gör, hur man ser ut och vad man presterar.
Man borde egentligen vara ganska så nöjd, allt flyter på och inga direkta problem, men ändå så fattas det något inom sig.
Det är bra men ändå...inte, en skitjobbig situation som är väldigt frustrerande, det liksom vill explodera inom sig.

Ändå ..ändå, vill jag poängtera, det är i en svacka som denna då det egentligen händer.....vändningen!
Man kan inte tro det just nu, men när det känns så där jävla jobbigt och det enda som skulle kunna lösa det är att ta till fyllan,
Så är det precis det man inte ska göra, det är det sista lilla nödropet ifrån alkoholdjävulen som försöker desperat få dig tillbaka i missbruket,
Den vänder hjärnan i omvälvande konvulsioner, en "kräkning i hjärnan" som säger att ....ingenting duger, jag är misslyckad och det är lika bra att jag går tillbaka till något som jag känner igen, drickandet för då tror jag att allting är bra, fast det egentligen bara blir sämre, jag blir lurad i sinnet men går med på det typ.

Någonstans mitt i allt det hära så kommer det en känsla av att jag ska sluta jämföra mig med allt och alla,
Och även om jag inte har det bästa så ska jag åtminstone försöka...försöka vara nöjd med det jag har, det lilla jag har.
Jag kanske inte lagar den bästa maten, inte äter alltid det mest nyttiga, men jag gör det för att må bra.
Har inte de biffigaste bicepsen på gymmet, men de är de jag har med de förutsättningarna jag har, genetiskt och med den träningen jag har lagt ner.
Jag kan träna mer, men får också väga in om jag VILL träna mer för att kunna tävla med "vännen" på gymmet, det är han som kanske inte har något liv!
Har inte de nyaste köket, ballaste bilen och dyraste jackan i kvarteret, men mina grejor tillhör inte banken heller.
Jag är inte fistad till att måste jobba ihjäl mig för att betala alla lånen, har en liten större frihet på sådant sätt.
Det fanns en sådan ball sak skriven på fejjan som jag inte riktigt kommer ihåg exakt, men att folk jobbar ihjäl sig för att köpa grejor de inte har råd med för att imponera på folk som de egentligen inte gillar, och så kan man ju fundera på om det är en liten bit av sanningen jag råkar befinna mig i.

Samma sak när du jämför dig med att dricka ett alkoholfritt alternativ, du känner dig som en looser därför att.......?
Du kanske i tanken längtar tillbaka till ruset du inte vill till, och känner en avundsjuka på dem som inte har ett beroende.
Om de åt ...bajs och fortfarande fick sin fylla, skulle du ändå känna en avundsjuka då, troligen inte.

Igår hade vi födelsedagskalas här hemma, våra gäster gav mig ett 20-tal flaskor med alkoholfria alternativ, öl och cider i ett tiotal olika märken.
Det var jag och två fyllchaffisar, allt tog slut!, och jag vill påstå att ingen av oss tre kände sig utanför med våra drycker.
Vi hade fina flaskor medan de andra drack ur smuggelburk, vi var vinnare ur det visuella perspektivet, och det krävdes bara att vi "hängde med" och tillät oss skratta för att vi ville vara med, inte för att vi tyckte synd om oss själva för att vi inte fick vara med i den berusande gemenskapen.
Skillnaden ligger i tanken, inte i det fysiska eller kemiska.
Att jag sedan kunde kliva ur sängen för att hämta ungdomarna med bilen klockan tre på natten för att de inte skulle behöva pulsa hem i snörusket,
Gjorde mig till en annan vinnare, vinnare i curlingförälder och mitt egna goodwill-känsla, för att jag kan och för att jag vill.

Det är skillnaden, för att jag kan och för att jag vill, och jag är fortsatt stolt över mina tagna beslut, när jag har tagit mitt beslut har jag också fråntagit mig min ångerrätt.
Jag tog det hör beslutet under rådande förhållande, kanske hade jag valt ett annat så där i efterhand, men jag gjorde mitt val och fullföljde det, punkt!

Genom att sätta upp mina egna spelregler och med fokus på att må mentalt bra har jag också att upp stålbarriärer på det onda att nå mig från sidorna.
Jag är osårbar så länge jag inte släpper in de dåliga tankarna, full kontroll på att må bra gör mig tillen mental Stålmannen.

Berra

Jag är patetisk och gör nu ett nytt försök.
Vill bli fri.
Vill bli frisk.
Vill inte mer.
Hur många gånger kan man ge upp?

Det är skönt att man har andra som referenspunkt och hur våra liv har gestaltat sig genom alkoholen. Haft min första vita helg sedan i början av November och det är skönt att vakna utan ångest. Min strategi är att leva i nuet och att ha en målbild där alkohol inte längre är det primära under helgen. Tror att detta forumet kan vara för mig genom era öden och erfarenheter.

Sköt om er!

Man vill ju inte dö nyfiken, och jag har fattat att jag behöver ändra mycket. När jag nu har chansen att på ett "enkelt" sätt besöka AA, gjorde jag igår slag i saken, och gick på ett möte. Är det då enkelt att gå dit? Både ja och nej på något konstigt sätt. För mig är det svårt eftersom jag alltid haft lite svårt för andlighet, och ju mer som "hokus pokus" jag uppfattar det, desto mer tveksam är och blir jag. Kanske är jag agnostiker, och därför är det samma typ av tröskel som ett AA möte innebär, för mig som att gå på en gudstjänst i en frikyrkoförsamling.

Kanske finns det fler som undrat hur det kan vara, så därför tänkte jag berätta hur det var för mig.

Jag var på plats en kvart innan mötet. Gick förbi lokalen och tog ett extra långsamt varv runt kvarteret för att inte "behöva" gå in och sitta och vänta. Ja, vissa av er förstår säkert känslan. När jag kom in i lokalen var det som att man tagit ett rep och slumpmässigt fångat in ett 20-tal individer, låt säga framför Åhléns. Det var dom som satt där, på samma sätt som det nog är vi som sitter här inne...

Mötet leddes dock av den person som verkade kommit längst in i helvetet som missbruk innebär. Han hade faktiskt tagit uppenbar skada av sitt missbruk. En person som kanske många utanför en AA lokal inte skulle lyssna på. Här lyssnade alla! Andra såg ut att tjänstemän på lunch från sitt jobb på kanske Skattemyndigheten. Fört en kort "instruktion" av hur ett möte går till, och frågan kom om någon var på sitt livs första möte. Jag svarade med en tyst handrörelse, och killen hälsade mig extra mycket varmt välkommen. Samtidigt som han förklarade att han var glad att jag hittat dit. Ni fattar tror jag? En kille som jag kanske tidigare skulle ha sett med förakt på.. Föraktet var som bortblåst. Han fortsatte med att förklara att han tyckte jag var modig som hittat dit, samtidigt som han med faktiskt relativt stora svårigheter fortsatte att leda mötet. Olika personer hade fått olika uppgifter och "medaljer" delades ut. Den första gick till en kille som svarade ja på frågan om det var någon som ville ha en medalj för 24 timmars nykterhet. Ja, de är faktiskt många saker dom första 5 minuterna som berörde starkt. Sedan följde högläsning (tror det var ur stora AA boken) dagens tema var att leva i nuet - som naturligtvis passar oss alla. Sedan en runda med delningar, och de blev blixtsnabbt klart att allas bakgrund var så olika. "Fin" alkoholisten Eva cirka 55 år som pratade om sina 3 månader, och svårigheten att komma tillbaka. Efter henne alkoholisten och narkomanen Ted som berättade om sin återfunna relation till ett av sina fem barn som han var på väg att få träffa senare på eftermiddagen, och hur glad han var efter sina tre nyktra år. Han pratade även lite om åren i fängelse och kriminell energi. Så höll det på till de kom fram till mig och jag fick börja som alla andra. Att säga det som för dom andra bara tog en sekund, kändes som det tog fem för mig: Hej jag heter PP,jag är alkoholist...

Alla som tog chansen till delningar gjorde två saker. Dom välkomnade killen tillbaka - han med 24 timmars nykterhet - och dom vände sig alla till mig och välkomnade mig dit. Ingen kommenterade annans delning, förutom en farbror mot slutet av rundan som vände mig till mig och sa: Vi delar åtminstone tre saker - namnet, problemet med alkoholen, och att vi båda har samma datum för vårt senaste glas (10 november)jag minns det för min första dag under "det här" försöket till nykterhet var 11.11.11... ja, han sa så - det här försöket..

När mötet närmade sig sitt slut vände sig killen som ledde det till mig och sa att han hoppades att jag skulle komma till baka. Han pekade på en annan kille och sa att han hade tid efter mötet om jag ville fråga något. Och avslutade. När alla lämnade lokalen kom cirka fem personer förbi och önskade mig välkommen tillbaka och andra saker... Inga försök till otillbörliga kramar Fia :-) inte ens från dom fyra damer/kvinnor/tjejer som fanns med. Otroligt men sant ;-)

Peter kom fram till mig, berättade att han hade tid, och senare på eftermiddagen skulle sitta på AA´s telefonjour. Vi snackade några minuter, och han berättade om sina tre år in i nykterhet.

Vad handlade då min delning om? Jag vet faktiskt inte exakt för den var ju inte förberedd, och att det kändes lite overkligt att prata. Kanske blev det en mycket rörig skildring av ett tiotal ny-nyktra veckor, min bakgrund, Forumet och alla saker jag lärt mig här. Att ta hjälp och om det ska ske genom att prata med någon, medmänniska eller "shrink" eller AA? Kanske dök även Mullegubben och Adde upp i marginalen...

Nåväl, kanske ingen fattade ett smack? men jag tror faktiskt vissa gjorde det. När jag var klar sa alla: Tack PP, och så var det klart.

Kommer nog att ta en tid innan detta landar, men en sak tar jag med mig. Det behöver inte vara styrka, att inte visa sig svag.

(Alla namnen ändrade, då det var ett slutet AA möte ;-))

//PP

Igår var en jobbig dag. Det här med självkänsla är ju ett j-la skit när den inte finns och lyser med sin frånvaro... Psykologbesök är bra, men det väcker mycket tankar. Sista besöket jag var på handlade om detta med brist på självkänsla och varifrån den kommer. Att det är färskvara som behöver fyllas på. Att inte vara sina prestationer och att försöka få bort duktighetskänslan i alla sammanhang. Att inte lägga självkänslan i utseendet. Ja, ni vet...

Satt igår morse och läste på nätet om självkänsla och bra tips för att fylla på och stärka. Kände mig lite peppad och tänkte att det kanske går att stärka och bygga upp trots allt. Även för mig. Sedan räckte det med att fel person (som jag känner) var på träningspasset på em, och jag gjorde en jämförelse mellan oss där jag föll helt platt. VET ju att man inte kan göra så, att vi inte vet allt om varandra osv osv. Men jag trillade ner och hela mitt nykterhetsarbete kändes helt patetiskt, vad är det att vara stolt över att varit nykter i dryga 3 månader, att man har alkoholproblem, sitta med sitt j-la alkoholfria alternativ till maten och tycka att det är gott, när man vill vara som alla andra och kunna dricka ett eller ett par glas och vara nöjd med det. Igår kväll var det närmaste jag kommit på länge att bryta nykterheten. Kan inte förklara det med annat än att jag kände mig så kass, som person. Och ännu mer kass eftersom jag har dålig självkänsla - liksom att vetskapen om att jag har dålig självkänsla gör att den blir ännu sämre...

Ja ja, igår var igår och idag är idag. Efter en orolig nattsömn så känns det lite bättre idag, och jag är lite tillbaka där jag var före igår. Jag känner att jag blir starkare i mig själv genom nykterheten och att självkänslan är ett viktigt kapitel att jobba med. Igår får vara ett undantag i det arbetet, eller ett avskräckande exempel på hur det kan kännas när man tillåter sig att vara riktigt taskig mot sig själv... Idag är en annan dag.

/m

Jag håller med Higgins. Förstår heller inte varför du ska berätta något där, om det inte är så att du känner dig redo och gärna vill. Själv har jag hela tiden tänkt att jag berättar bara exakt det jag känner att jag vill och kan hantera att andra vet. Jag har valt att berätta att jag har lagt ner alkoholen pga att jag sovit dåligt, och att jag mår bättre utan. Punkt. Någon följdfråga kan ha kommit, men ingen som har frågat mig om det beror på att jag har problem. Valde också att inte alls prata om det förrän det gått en tid, så jag inte var mitt i början (har hållit uppe i drygt 3 månader nu).

Inte heller jag har någon vän att ta stöttning ifrån, och det tror jag är gemensamt för de flesta av oss. Jag har dock precis som du en man som stöttar och en psykolog att prata med då och då. Detta är ju ett känsligt ämne och är du inte helt säker på att din öppenhet kan ge dig stöttning skulle jag absolut inte säga något.
Lycka till!
/m

så oerhört mycket för tipset kring talet! det kan verkligen behövas. Det är nog rätt sätt, kan jag inte charma dom med min berusning ( jag brukar vara ganska kvicktänkt när jag är lite på pickaluren) så får jag förbereda ihjäl mig istället, det blir bra!
Det är ett födelsedagstal för en fin vän som fyller stort.
Jag tror jag kör på ditt tips, igår i dag och i morgon.

Jag misstänker att anledningen till att de sticker i ögonen på mina vänner, att jag inte dricker, är att om jag har problem, är det nog, är jag rädd, ganska många av dem som borde testa att klara sig utan också… jag är helt klart inte värst i skaran. Men i och med att jag tycker att jag har problem, så känner de nog att de "borde" ha det med, eller att jag skulle tycka att de hade.
Jag hamnade i en sådan diskussion för en tid sedan. kvinnan jag känner väl säger till mig " Men om DU tycker att du har problem, så tycker du ju att JAG har det också, jag dricker ju mycket mer än dig! ( vilket är sant, mer och oftare, ja, jag har tydligen koll på det)"

Jag orkade inte svara, att det var liiiite sant. sade bara att var man är sig själv skyldig att känna efter.

I går gjorde jag något jag inte trodde att jag skulle göra, eller hade tänkt att göra, under min vita period, drack alkoholfri öl.
Jag hade tänkte att jag skulle leva utan den typen av substitut, för att inte utsätta mig för att bli frestad av smaken.
Nu var det så att vi var på en väldigt tjusig ny restaurang här i huvudstaden, och det serverades stark asiatisk mat. och jag kunde inte hålla mig. Jag gillar verkligen öl till den typen av mat.
Just då, i beställnings-stressen tänkte jag inte. Men destå mer tänker jag nu.

jag har ju som jag tidigare skrivit lite problem med mina gränser, har jag väl gått över en, är det oerhört svårt/omöjligt för mig att hålla mig inom den igen. Och detta gäller som sagt inte bra alkohol. Utan allt gränssättande. Det blir nästan som att jag tvångsmässigt MÅSTE te.x snusa en dosa om dagen bara för att jag har gjort det en gång. oerhört svårt att förklara.

Lite skrajj blev jag, det kändes som att jag råkade ta ett steg närmre alkoholen, utan att ha tänkt igenom det. eller framförallt, att jag gjorde något jag sagt till mig själv att jag inte skulle.

MEN jag ska försöka att inte klandra mig själv. Då blir livet för jobbigt. Det var ju trots allt alkofri öl.
Detta kan dock vara en bra övning i gränssättande, kom jag på nu i skrivande stund. Nu tar jag ett steg tillbaka, jag ska inte dricka alkofri öl mer.
Nu ska vi se om jag klarar det. i sånt fall är det första gången.

Spänningen är olidlig

over and out

Har ingen erfarenhet av antabus, men tror absolut att det är ett bra sätt att bryta ett mönster. Och läskigt eller ej, och biverkningar eller inte, så tänker jag att man behöver sätta det i relation till hur läskigt det är att överkonsumera alkohol, och vilka biverkningar det ger. Det är inte menat att låta spydigt eller något utan mer ett sätt att vända på tankarna...
Lycka till!
/m

Ja, när är man redo att fatta beslut? Oavsett alkoholproblem eller inte? Vet man det? I det här läget tror jag inte att det finns några universella svar, tror att det bästa du kan göra är att gå på magkänslan. Magkänsla och att väga för och emot, och att jämföra rimliga handlingsalternativ, på samma sätt som alltid. Du har ju haft din tid i hobbithålan och väntat ut. Uppenbart har det hänt och händer det saker som gör att du måste gå vidare och fatta något beslut, och då är det kanske dags att göra det. Stora beslut är ju svåra att fatta. Kan bara önska lycka till...
Angående din fråga om hur man ska tänka i relation till alkoholuppehåll är ju inte jag rätt person att svara, ligger ju bara ett par veckor före dig.Kanske andra som har bättre svar?

Det där med alkoholfritt utbud är ju intressant, förstår inte heller att det kan vara så begränsat på pubar. Folk blir ju gravida, äter mediciner och kör bil och allt möjligt (bortsett från vårt skäl att avstå). Tycker alla att det är ok att dricka cola och bubbelvatten?

/m

Tack Lars o Minz för era svar man blir så glad när någon delar med sig. Tog upp spelandet med mannen, bad han räkna ut hur mycket som gått till spel senaste året. 22000 på ett år. Bröt ihop darrade o bara grät 22000 kr inte för att vi har dåligt med pengar men det finns gränser även för mig. Detta är pengar som kunde gått till något bättre . Barnen som kämpar med utbildningar studielån o extrajobb.
Har bott hos en kompis sen igår, orkar inte prata med honom nu. Har kämpat så med hans alkoholism orkar inte en gång till.

Försök att inte sätta upp några mål är mitt råd. Ta en dag i taket och
försök att inte se varken framåt eller bakåt. Det är nu idag som gäller.
Så är det för mig, och inte kan jag tänka att en dag kan jag kanske dricka
2-3 glas vin, men jag vet nu att det inte går för mig. Har nog provat ett 10-tal
ggr. blev värre och värre för varje gång tills jag slog totalt i botten. Så
för mig finns inga alternativ. Jag beundrar måttlighetsdrickarna som inte vill
ha mer. Jag ville bara ha mer och mer. Nu har jag varit nykter drygt 4 månader
och är riktigt stolt.
Lycka till
Konstnären

Vad bra med dina nitton dagar, grattis. Kan säga dig att jag har oxså ofta huvudvärk
nu när jag är nykter. Vet inte vad det beror på, lite jobbigt att vakna med det.
Jag tror nog att det kan stämma med 3 veckor, 3 månader. Fast jag var nog lite sen
mitt riktigt jobbiga sug kom vid 4 månader, bara flög på mig blev skitskraj, men jag
tillfredsställde det inte. Jag talar bara för mig själv att jag får inte förstöra detta
som jag byggt upp nu. Har aldrig varit nykter 4 månader och snart 2 veckor, dagarna är
viktiga för mig. Jag lär mig mer och mer ur boken Hemligheten hur man kan lära sig att
styra sina tankar från det negativa till det som är positivt i mittliv. Och det är
mycket. Samtidigt som dom där sugtankarna kommer måste jag göra något, ut med hunen t.e.x.
när jag kommer hem har suget gått bort. Har börjat baka bullar, skulle jag inte få för mig
i mitt gamla liv. Det som mest håller mig ifrån är att det blev 3 vistelser på sjukhus
det kan skrämma skiten ur mig. Och så är det behagligt att vara nykter man slipper hemska
ångesten, behöver inte vakna och tänka vad hände i går.
Lycka till med valpkursen
Kram Konstnären

Ja, i går lördag, fick jag allt lite sug på eftermiddan. Det snöade för fullt och jag var tvungen att skotta flera gånger. Eftersom min rygg då blir riktigt illa, så tyckte jag givetvis synd om mig själv och då kom suget att ha något att trösta sig med. Eller se fram emot på kvällen när man gick där o skottade. Tack o lov har jag ju inget hemma och för långt till affären, så det blev ett glas Cola Light istället. När det snöade ännu mer framåt kvällen, så gick jag o la mig med en bra bok för att slippa se eländet. Jag är ju nu inne på tredje veckan (19 dagar idag) och då är det ju en period där det kan vara lite svårare igen. Tredje dagen, tredje veckan och tredje månaden. SÅ två dagar till, sen ska det gå fint fram till tredje månaden. Ni som klarat så länge, stämmer teorin med var tredje av allt?
Ännu en fråga jag har är om någon mer än jag får migrän av nykterheten? Låter kanske konstigt, men när jag för 12 år sedan slutade med alkohol så började jag få migrän. Då satte jag det inte i samband med nykterheten, men jag hade stora besvär innan jag äntligen fick rätt migränmedicin och kunde få något så när bukt med min huvudvärk. När jag sedan började dricka vin igen försvann huvudvärken, men jag tänkte inte på det då heller. Men så fort jag har gjort uppehåll i mitt drickande, en vit månad eller mer, så kommer migränen tillbaka igen. Så nu har jag satt migränen i samband med alkoholen och jag kan inte förstå varför, plus att det är väldigt jobbigt att flera gånger i veckan få denna huvudvärk som bara botas med migränmedicin. Imorgon ska jag till Vårdcentralen för årlig kontroll av blodtrycksmedicin mm och då ska jag ta mod till mig och berätta om mitt problem med alkohol och denna migrän. Men det vore intressant om någon annan också har upplevt något liknande?
Tack för peppning och lycka till alla! Ha en skön söndag själv ska jag snart åka på valpkurs :)