Senaste kommentarerna i forumet

Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka

lillablå

Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.

Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)

Kram Märta

Kära fina Icka

Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.

Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.

Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.

Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.

Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.

Det blir inte lätt. Icka

Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....

Kram Märta

Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...

en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)

Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!

Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?

Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k

lillablå

Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.

Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!

Men vet du, kattpromenader är terapi..... :-)

Sov gott och kram till dig/ Märta

Du verkar vara en så fin tjej, Lillab. Skönt att höra att du klarar dig, även om det vissa dagar säkert inte är bättre än att du precis klarar dig. Du kommer starkar ur detta ska du se, man gör det av svårigheterna har jag hört : )

Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle göra:
Tagit mammas katt på promenad i parken bakom brorsans hus, med sele och allt...
Hon sprang omkring och luktade som värsta blodhunden, och morrade som en tiger när jag skulle ta upp henne för att gå in igen... Tur att mor inte ska vara borta så länge! Vill ju inte att det ska bli någon vana!

Annars är det ok. Livet går vidare och det utan honom, vi har inte pratat eller hörts via mail eller sms sen han fick sina nycklar... Vet att det är bra men det svider: betydde vi inte mer för varandra? Eller är han för stolt för att höra av dig? Eller straffar han mig? Eller är han lättad?

Skit samma, jag är fri och på rätt väg!!!

Kramar!!!

När jag fick den insikten kom en annan känsla som kallas Lycka !

Adde

Håller med dig. Det var min dotter som fick mig att bryta tystnaden, på något sätt kände jag att hon verkligen ville veta hur jag hade det. För min del tror jag inte att jag ville se själv hur illa det var ställt, och jag skämdes att jag fortsatte att leva i förhållandet och därför försökte dölja det för min omgivning. Nu är det en befrielse varje gång jag berättar för mina närmaste om hur jag har haft det. Och tänk, inte en enda gång har någon sagt till mig att jag borde skämmas ;-)

Kram Märta

Vi tror att vi är ensammast i världen i vår sjukdom. Vi lurar bara oss själva. Jag var den siste som förstod att jag var alkis.

För frugan var det samma med sitt medberoende.

Idag klarar vi också att se på andra hur de mår. Det är jobbigt men ibland också lustfyllt när man når fram med erbjudandet om hjälp.

Jag önskar att fler törs ställa frågan "Hur mår du?" och verkligen lyssna på svaret.

lillablå

Har precis kommit hem, varit med min underbara dotter i dag, suttit i solen, fikat, pratat. Verkligen en underbar stund tillsammans. Det är så skönt att vi har grundat en bra relation, att vi kan prata om allt. Hon berättade för mig vad hon har lidit över att stå på sidan om och se mamma maktlös och att själv vara maktlös. vi grät och skrattade om vartannat. Det är kvalitet. Jag älskar henne och är så stolt över både henne och mig själv. Och hon säger samma sak om mig. Visst är det härligt....

I kväll satte jag mig ner med en av mina närmaste vänner och berättade allt. Trots att hon inte visste så visste hon. Människor runt omkring oss ser mer än vad vi tror, trots att vi försöker dölja. Och när de säger det, då är de riktiga vänner. Det var en sån befrielse. Jag tror att jag kommer att sova väldigt gott i natt och det är jag väl värd :-)

Vet du, det är bra att du bejaka känslan att sova och att "slippa vara". Jag har haft en hel del såna stunder. Sov gott alla underbara kämpar

Kram Märta

Ville bara säga att jag läser... och jag skickar lite kämpaglöd och styrka!

Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med din dotter!

Jag har varit extremt slapp idag... sjukgymnasten tog jag mig till, men sen tog energin slut. har varvat tupplurar med lite fotojobb, be-toning på lite, lite läsa och lite mera sova... tror att jag sover för att slippa vara. har ingen lust till nåt, egentligen...

jaja, en sån dag idag, det kanske blir bättre i morgon?

kram

Hej lillablå

Jodå, i dag är en ny dag :-) Jag försöker tillåta mig att ge alla känslor plats som måste få plats. Det blir som att bekräfta mig själv, jag finns, jag är, jag känner. I mitt förhållande fick jag aldrig visa vissa känslor. Jag fick inte vara arg, frustrerad eller irriterad, då gick han till fullständigt motangrepp. Tänk att arga kvinnor kan vara så hotfulla för vissa män. Och var jag ledsen kunde han titta kallt på mig och säga att han inte visste vad han skulle göra trots att han var mycket medveten om att han var orsaken.

Jag är så lättad över att allt är över med honom, att jag fortsätter framåt även om det är en ohyggligt smärtsam process att gå igenom. Och jag hoppas verkligen att jag slagit i botten nu för jag tror inte jag mäktar med så mycket mer.

Nu ska jag gå en promenad, min dotter bjuder på lunch i solen och jag längtar så efter henne. Det blir en bra dag i dag. Hoppas att du också får det bra

Kram Märta

Märta, stackars du...
Men om du har slagit i botten så är du på väg upp nu!

jag har varit hos föräldrarna i helgen, bror har också varit här... fällt lite träd men mest hjälpt par att samla ihop ved och ris, idag har vi tömt halva loftet på urgammalt hö och halm.. skönt att jobba med kroppen, fokusera på en uppgift, slippa tänka, i allafall medvetet... omedvetet bearbetas det nog en hel del! Och kattan i knät... sammanfattningsvis en rätt bra helg! Får väl se om min trötthet och ångest dyker upp i morgon, som den brukar... tur att jag är ledig!

Märta, jag hoppas verkligen att du får en bättre vecka nu, och att du mår bättre... tänker på dig!
stora kramar!
/kristin

Hur mår du i dag lillablå? Själv tror jag att jag tagit mig igenom ytterligare en fas den här helgen. Det började i torsdags och det kändes som om jag slog i botten i går. Det var vidrigt, tror aldrig att jag har mått så dåligt. I dag mår jag mycket bättre, har varit ute på en långpromenad och njutit av naturen som fullständigt exploderar i färger och dofter.

I kväll återkommer min favoritserie "The Tudors" så jag har en bra kväll att se fram emot. Skickar en extra kram till dig och hoppas att du har det bra

Kram Märta

Jag håller med om Salems låt. Nu när jag läste texten så fick den liv och eftersom jag sätter en bra text högt, så lyfte det låten rejält!

lillablå

I går kväll hade jag en inre kamp som var det värsta helvetet hittills. Jag ville ringa till honom, hela min kropp skrek efter honom, ångesten kröp i mig och jag höll på att gå sönder. Alla fina minnen kom tillbaka och tog mig med storm. Jag gick till slut och la mig, tänkte fan heller att mina känslor ska ta över nu. Så vid 22-tiden somnade jag.

Vaknade vid halv fem-tiden i morse och trodde att kriget brutit ut. Det åskade och regnade och det blåste riktigt rejält. Halv nio gick jag en lång promenad med min kompis och det var nästan tropisk luft ute. Hela naturen prunkar i grönt och det doftar så gott. Och nu sitter jag med en härlig frukost och mår riktigt bra. Jag är så himla glad och stolt att jag besegrade mina impulser i går, och jag vet nu att jag kommer att klara det nästa gång igen. Han får aldrig mer göra mig illa, och jag höll på att glömma det i går.

Håller med lillablå, varje dag är en dag närmare sinnesro, den som vi såväl behöver. Det gör ont, så in i helvete ont då och då men det är del av att läkas. Jag försöker våga vara i smärtan, låta den finnas för att ebba ut. Vi måste vara snälla mot oss själva, låta det få ta den tid det behöver för att läkas. Och du, vi har ju varandra här, jag blir glad varje gång jag ser att du skrivit. Det är som att en alldeles egen mållgan.

Kram märta

lillablå...när du sörjt klart separationen så träffar du en ny man....

Ännu en dag är slut.
Har hälsat på en mycket god vän i eftermiddag, hon har en fantastisk man där hemma, två fina hundar och en katt och bjöd på grillning i duggregn! En liten kort tur på hennes häst, byxorna sprack men vad gör väl det! Men hemresan gick genom hans lilla samhälle... samma buss som jag åkt så många gånger hem och till honom... minnen dök upp, och saknaden... undrar vad han och barnen gör ikväll... (han dricker vin och barnen äter chips och dricker cola, de tittar på tv, det han vill se, och han gapar när de inte är tillräckligt tysta...) undrar hur de mår... undrar varför han inte hör av sig, inte ens ett sms har jag fått, undrar om han är lättad att den gnälliga kontrollerande kärringen är borta...

hemma igen... i lugnet och tystnaden, både skönt och förskräckligt ensamt...

jag sörjer min förlorade dröm, min förlorade familj, och den framtid jag trodde var vår...

Märta, nu är vi en dag närmare lugnet och vår egen sinnesro...
hoppas du får sova lugnt i natt!
tänker på dig!
KRAM!

lillablå

Det går så mycket upp och ner i den här bearbetningsprocessen. Hade åter en sån där hemsk kväll och natt igen och somnade vid 04.00-tiden i morse. Jag tänker mycket på mitt X, hur han mår och hur han har det. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde skiljas som vänner men vet att det aldrig kommer att ske. Det är så frustrerande för mig eftersom jag vill avsluta. Och jag vet att skulle jag ta kontakt med honom så skulle jag åka tillbaka direkt och då skulle allt bli tio resor värre. Två veckors passion och lycka och sen... PANG! Det finns grader av helvete, aldrig mer säger jag.

Jag älskar texten ovanför och känner igen mig så väl i raderna;
"There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind"

Den dagen jag kan lämna allt detta bakom mig, den dagen längtar jag efter. Jag inser att det tar tid att läka, det måste få ta tid. Men det är kämpigt med alla känslor som ska bearbetas, all sorg, besvikelse, all smärta efter kränkningar, lögner, svek. Och mitt i allt det här dyker fina minnen upp som en ond kraft som försöker få mig att glömma det svarta. Då gäller det hålla i och inte tappa taget. En dag i taget, ett steg framåt :-)

"I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through"

Kram Märta

http://www.youtube.com/watch?v=kdAjcMi7GWg

Tänk, så många gånger jag lyssnat till låten, älskar den, men jag har aldrig lyssnat på texten...
Tack fina du!
Den är underbar, och du också!
KRAM!

lillablå

Jag har en favoritartist (förutom Robyn..) som skriver så underbara texter tillsammans med en musik som inte kan stoppa mig från att dansa, sjunga, njuta, leva... Han berör mig djupt med sin musik. Har ju läst alla dina inlägg, vet att du är fantastisk på att fota men också gillar musik. Med tanke på fotot "ljuset i tunneln" så vill ge dig dessa rader. Det är Salam el Fakir och hans sång "keep on walking". Till dig från mig, till oss och alla andra som behöver......

Kram Märta

____________________________-

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark, it’s hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this lane so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking

I never stopped believing
I know what I should do, just let the light guide me through

I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking
I was aiming for the sky, ended up flat on the ground
But once again the sun is rising, I better keep on walking
Keep on walking