Senaste kommentarerna i forumet

-

Din fru skulle väl åxå ha egen tid.?
Tänker nu berätta för dej vad min bror gjort varje sommar i tre års tid.
han rymmer hemifrån o går en vandring i Spanien på en vecka el två. "Santiago deCompostela".
Han befriar tankar o känslor,han vandrar,han träffar nya människor o han blir SALIG.
Han behöver göra detta.det är en ventil o en avkoppling för honom o han orkar med vardan med fru o sitt ansvarsfulla jobb sen under året (han har vuxna barn)

http://www.pilgrimscentrum.com/se/lankar/santiago-de-compostela/

Hej igen!

Nyss hemkommen efter att ha surrat med shrinken Eva...
Första gången var det bra, andra gången inte, denna gången så är jag lite ut&in-vänd, så det måste nog vara bra, har många tankar att brottas med...

Förra gången skulle jag precis som ni nämnde "bara" tänka på sådant som gör en glad, och inte lägga tankarna på det "andra"...
Problemet är att jag har nu gått med "regnrock" så länge att ingenting kommer inpå mig, totalt zero hela jag, liksom...

Har fått lite "uppgifter" att ta tag i, bl.a strukturera upp mitt liv med en kalender, istället för att fylla skallen med en massa skit som att komma ihåg datum som bara tar en massa "onödig" plats, och skapar oro för att man har missat dem osv...

Nästa grej blev att skapa ett "hålrum" för bara mig själv, en kväll i veckan, där jag "äger" min tid och ingen får rubba den, inte ens familjen...
Den ska jag göra vad jag vill med, sova bort den om jag så vill, eller fylla med sådant som jag anser vara "kvalitetstid", min själ måste få "landa" som det heter...
Låter bra, men kommer att bli ett litet h..te att få frugan att ställa upp på den, vi som har häcken full för jämnan, men det är ju också där problemet ligger, vi stressar ihjäl oss!
Så den där Eva ville faktiskt att frugan skulle hänga med nästa möte!, och det ska bli intressant, både se om hon vill hänga med eller inte, och vad som händer om hon hänkar..

Jaja, livet har sina stunder, stora som små, och jag åker jojjo mellan dem hela tiden...

Mors Berra

Jag triv jättebra med mitt jobb,eller mina två jobb ska jag säja.Jättebra arbetskamrater o bra stämning i arbetsgruppen på mitt ena jobb o dålig stämning på mitt andra jobb(mitt xajobb) jag håller på att byter nu,säker nytt extrajobb pga det.
Det är jätteviktigt att få trivas på jobbet,det är ju en stor del av ens liv.
För tre år sedan dog pappa till min son.Jag hade för länge sen borgat för ett lån till honom som hade förfallit på mej att betala,men har vägrat detta o det sedemera hamnade hos kronofogden.
Så för tre år sen började jag betala av på det lånet,samt en del andra skulder jag hade själv åsamkat.Man kan säja att jag började på egen hand skuldsanera o skaffade extrajobbet för att klara det ekonomiskt.
Nu,tre år senare är skulden betald.
Det har tagit på krafterna att jobba o betala flera tusen varje månad till en skuld som egentligen inte är min.
Men nu är den klarbetald.
Om ett halvår är resten av skulderna (mina egna) åxå betalda o jag kan dra ner på jobb om jag vill.
Det känns så skönt att vara ekonomiskt fri bakåt.
Jag har studielån men det kan jag leva med.

Tänk så mycket tid man ändå spenderar på sitt arbete - det är värt att byta om man känner att det tar emot att gå dit och att det suger musten ur en. Som att sova på en skittaskig madrass år ut och år in - då köper man ju en ny?!

Det är så klart lättare att köpa en ny madrass än att byta jobb men medans man arbetar kvar så kan man ju titta sig omkring efter ett annat - kanske byta bransch helt.

Jaghar turen att ha ett jätteroligt arbete med jättebra jobbarkompisar men det har jag inte alltid haft - det tog sin tid men jag bytte till slut. Ett beslut som jag inte ångrar - precis som beslutet att aldrig mer dricka alkohol (fast jag tar en dag i taget så klart). Det känns så himla "cool" att prata i termerna: Jag dricker inte alkohol - det känns inte bra för mig, jag har roligare utan...

Kram på er!

Hej alla goa vänner,ja du Pia,,,när kommer boken? Jag tvivlar inte en sekund att du inte har underlag för det,och jag skulle ha första exet,signerat!!! Härligt att läsa dina ord,befriande ,givande.Ja arbete är inte allt ,jag jobbar 75% ,men så har jag ju småbarn ochså men det räcker till ändå,visst hadr man behövt pengarna men livet är ju inte bara arbete.Att inte trivas på jobbet är det värsta som finns,jobbade tidigare på ett annat jobb,vantrivdes så hemskt,allt blev lidandes,det är ju där man tillbringar större delen av sin tid,jag gjorde mig själv en tjänst,sökte skola(Som jag i och för sig inte började på) men det blev en väg ut liksom,hade tur att sen få ett annat vik som så småningom blev en anställning,trivs nu ok, man är ju alltid trött på sitt arbete från o till men det är ok,bra arbetskamrater.kram Tessan

Jag jobbar fortfarande mycket men har anlitat veteranpoolen som hjälper mej.
pensionärer som har lust o energi att för en billig penning hjälpa till med saker o ting.Som att gräva i trädgården o städa lägenheten.
Om jag jobbar extra tar jag ut komp.tid ist för pengar

Hej Myran.

Jag har samma jobb men har valt bara natt och gått ner i tjänst. Mindre pengar men lever inte hellre sämre för det. Och mår så mkt bättre utan stressen och pressen.

/ Pia

-

Hej
Återigen skriver du precis mina tankar drinklisa :)

Fast jag tror Berra är en envis rackare. Det var längesen jag föreslog att han skulle byta sort...Om inte det hjälper så byt jobb för tusan.

Jag känner en som kände som du inför jobbet. Berra. Kunde inte släppa det, ältade och oroade sig. Var låg i sin grundstämning och såg mest bara mörker. Hade svårt att sova osv. Han började äta johannesört som ju oxå har en stämningshöjande effekt genom att påverka serotoninet. Och blev mycket bättre och började trivas med livet. Slutade med dom och föll ner i samma grop, han trodde inte riktigt på att det var pillerna som hjälpte. Men har nu börjat med dom igen med samma goda effekt.

Vissa av oss är födda med större benägenhet för oro och ångest. På grottfolkens tid så var vi överlevare då vi kunde se faror och reagera på dom snabbt.

Nu när vi inte har några farliga lejon i närheten men ändå lever med högre vaksamhet och beredskap så blir det jobbigt med en massa onödig ångest. Jag tror att hela samhället måste tänka om, att vi börjar ge våra barn kunskap och träning i andlighet och mindfulness redan som mkt små, så de lär sig att finna inre ro i den för våra reptilhjärnors konstlade värld. Annars kommer det fortsätta så här, att utskrivning av lyckopiller ökar med rekordfart, ungdomar mår skit och skadar sig själva och varandra och alkohol och droger ökar lavinartat.

Herregud vad jag maler på, får nog börja skriva den där boken istället för att plåga er med alla mina funderingar.. :(

Hej Drinklisa!

Mina "kulpiller" heter Cymbalta (.."när livet börjat halta.."), men jag tror inte att dessa är det rätta för mig, eftersom jag inte får den rätta effekten...
De kapar peakarna neråt men höjer inte allmäntillståndet, utan jag är fortsatt "neggig"...

Jag vet vad det beror på, och det är jobbet som jag har svårt för att släppa, vill gärna mentalt ta med mig det hem eftersom det är en del av min identitet, jag är det jag gör osv...
Vill vara stolt över mitt jobb, men eftersom jag gång på gång möts av motstånd som inte ger mig någon som helst uppskattning så går det numera i "moll" hela tiden...
Jag vet att jag borde byta, men min nisch är så smal att jag inte kan få tag på samma typ av arbete som ger mig den rättfärdiga lön jag så väl behöver...
T.om att jag bävar för att sjukskriva mig då jag skulle behöva låna pengar av anhöriga för att få det att gå ihop, har ingen lust att behöva lämna hus och bilar för en tillfällig dipp som jag antar att det är...

På något sätt har hela mitt liv "gått in i väggen", och det var psyket som sade ifrån när jag inte längre lyssnade på kroppen, allting finns ju där om jag bara hade lyssnat på den...
Mitt fall blev det mångåriga drickande som fick mig att gömma och glömma mig bakom min egen fasad, men när inte det heller funkade till slut så föll hela korthuset ihop...

Så här står jag, blottlagd och "naken", precis som jag är...
Skönt på ett sätt, för jag behöver inte längre "hålla masken", jag är numera sårbar och öppen, vilket jag nu ser mera som en tillgång, jag var tidigare hård och kallhammrad i mitt sinne...
Så det finns något gott i det som är ont också...
Det är väl därför jag brukar tjata om "..att jag har aldrig mått så bra, när jag mår så dåligt!"

Jag ska iväg till shrinken i eftermiddag och se vad som fattas mig månne...
Trodde jag var ensam om detta, tills det var grannfrun som satt i väntrummet efter mig förra gången, så vi har alla våra små troll att ta hand om...

Men som sagt det var alkoholen som startade hela skiten...
Och nu måste jag reda upp allt själv, utan den...

Mors Berra

Hej Berra

Vad tar du för antidep? Jag tar själv Citalopram. Du kanske behöver korrigera dosen eller byta preparat om det inte funkar. Men det kanske är så enkelt som en reaktion på att sommaren/semestern är slut... kan knäcka den bästa och ge ångest...Tänk på allt som är härligt med hösten: gula löv, nystart, mysigt med advent, tända brasa/ljus, baka goda kakor av de bär man plockat, svamsmörgåsar, läsa en god bok.....och skriva på forumet :-)

Ta hand om dig
Drinklisa

Hallå!

Vad är det man brukar säga, ni kan ta min kropp, men inte min själ...
Jag försöker tänka positivt, det ÄR kul att jobba, phu!

Känner en gränsdragning mellan kollegorna, alla bevakar sina områden, och petar i såren på de andra om de kommer åt, det är ett väldigt "hymmande", och ögonen säger mig vad de tänker...
Munnen säger något trevligt, men ögonen skulle helst vilja slita armarna av dig...

...eller så är det jag som är nojjig, vilket är mest troligt, för det är ju jag som knaprar pillerna...

För att tala om något trevligt, fick med mig frugan ut i skogen igår ett par timmar, resulterade i ett halv kilo gula kantareller, så de finns kvar...

Nykterheten lugn och rak, vill som vanligt inte låta ångesten göra mig spak...

Berra

Men Berra!!!! Man kan inte bara ta dúbbel dos av antidepressiva DIN KNAS. Typiskt beteende för oss missbrukare..... Snabb lindring utan att bry oss om att det inte är bra för oss.

Var rädd om dig och följ Mies kloka råd.

Kram

Du är inte fast någonstans... din själ är fri.
Se dej omkring...
Välj att se det som är bra, strunta i gråskalan...
Ta dej tid att andas, känna & reflektera.
Minns sommarens höjdpunkter med glädje...

Du finns i mina tankar... / Mie.

Häpp!

Tillbaka till själaplågaren vid namn arbete...

Har haft en s-tans noja sista dagarna, men har hela tiden slagit dem ifrån mig...
Men inatt var det tungt, vaknade massor av gånger alldeles svettig...
Tog dubbla tabletter av lyckopillerna för att mota olle i grind...
Satt nästan och sov på mötet som veckan börjar med..
Det "gnolar" i magen men inte av hunger trots att det är lunch nu...
Hann i och för sig inte käka någon frulle heller..

Jag har nog inte hajjat det här ännu, men jag är fast här i 48 veckor till, puh!

Berra

En psykolog sa en gång: när barnen fyllt 13 är det bara att hålla för ögon och öron och hoppas på det bästa! :)

Fast det låter lite väl tidigt .. kanske när de fyllt 18?

Ja, det är en faslig balansgång att vara tonårsförälder. Speciellt när man som du och jag kanske anar det värsta.. ser faror därför att vi sett det förr, vet vad som kan hända... jag hos mig själv, du hos ditt ex.

Jag upplevde många ggr att mina barn var sååå duktiga. Kom hem innan bestämd tid, kom hem trots att kunde ha stannat över o fortsatt efterfesta osv osv. Hade det varit jag som hade haft de valmöjligheterna hade jag väl inte kommit hem än... tur jag hade stränga föräldrar.

De ringde alltid när det var något på tok, vare sig det var med dom själva eller med kompisar. Vi (maken oftast så klart) var ständig chaufför. De två stora klarade sig genom tonårstiden med bravur även om de inte var guds bästa barn. Men sen kom den lille och var helt oregerlig.. och där kvittade det vad vi gjorde. Har letat många kvällar och nätter, ringt och sms:at, försökt få hem honom med kanske 30 ungar från 13-20. ´Gissa om jag var poppis, not!, umgicks med kompisar som inte hade föräldrar som kunde eller ville bry sig så man var ensam om att försöka avstyra slagsmål, stora fyllefester osv osv.. Han mådde ju inte bra psykiskt och tonårsproblemen blev därefter. Idag förstår jag fullkomligt den maktlöshet man har som förälder. När man ber sjukvård, soc och polis om hjälp och man ingen får. Hur alla pratar om en som dålig förälder som inte klarar av sina barn.

Så barn är ju olika men det viktigaste är säkert att våga vara sig själv,visa och våga stå för sina värderingar men ändå inte så sträng att de inte vågar komma med problem. Finnas till. Skjutsa och hämta. Ha kontakt med andra föräldrar. Och komma ihåg att man inte är så hemsk och dålig som den lille söte helt plötsligt tycker att man är.. :) Helt plösligt har de blivit unga vuxna som ler mot en igen!

/ Pia

Hepp...

Under sommaren har tonåren slagit till med full kraft här hos oss.... Stora sonen är 13 & börjar i högstadiet på tis...
I hans vokabulär finna en väldig massa nej & konstiga läten.
Jag är "keff" som tycker att 22.oo är en bra tid att komma hem.
När vi har middag för familjen (mormor m man & gammelmormor) sitter han hela tiden & frågar om han får gå ut.
Kan inte fort nog dra hemifrån.
Svårt att vara i mittimellanålder... inte längre direkt barn men fortf långt ifrån vuxen.
Helt naturligt att frigöra sig från oss vuxna. Bli en egen individ.
Såååå läskigt för mej som mamma... när jag är livrädd för alkoholen & drogernas dragningskraft.
Måste släppa taget, min uppgift är att vara vägvisare.
Prata om riskerna som finns utan att förbjuda... vi vet ju alla vad spännande det är med förbjudna saker...
Prata prata prata...
Samtidigt som jag vill att han ska våga komma till mej om det blir tok ngn gång.
Vilken balansgång, jag går på lina mellan 2 höghus utan säkerhetslina....

.... / Mie.

Bättre att leva fullt ut än att leva utelivet full... ha ha. Ännu en bra sak att ha med sig.

Tja Igen!

Nähä'ru, min lilla wife går inte att lura...
Hon vet min passion för djur, och hon har råkoll på vibbarna...
Hon vill inte bli second hand, för hon vet att kommer det något pälsbeklätt djur här, då hamnar hon i skuggan, alla gånger...

Vi har varit kattvakter, kaninvakter, undulatvakter, hundvakter och marsvinsvakter, och det är nog hennes värsta veckor någonsin, jag formligen "sliter ut" djuren, de orkar inte med mig helt enkelt.
Då söker de sig till henne, hon som inte bryr sig ett skit om djuren, konstigt!
Hon har en liten fras hon brukar säga, de som inte har några djur, har heller inga djur att plåga, medvetet eller omedvetet, och det har hon ju delvis rätt i...
Nästa grej är hur man måste tvinga sig på andra att vara vakter när man ska resa bort, osv..

Jag brukar kunna nöja mig med att nöta på andras husdjur när vi väl besöker dem osv...
Syrrans jyckar brukar tjuta av lycka när de känner igen motorljudet från bilen, och sedan dansas det runt benen i tre minuter, och sedan är man inte värd ett skit, om man inte kastar boll med tiken vill det säga, då är man poppis ett tag till...

Nu kom jag inte ihåg Fenix om Berra1 eller 2 var den dåliga Berra'n...
Nej då, vi hade en impulsiv och intensiv resa med familjen, och vi fick riktigt umgås med barnen och de var kanonlyckliga, de fick tjacka parfymer och grabben drog in 450 spänn på enarmade banditerna, så jag fick tillbaka min hundring som han lånade, rackarns unge!

Så det var ett glatt gäng i bilen tillbaka, och vi kom inte ut till stugan med annat än med en ficklampa i båten över havet, och stjärnorna som tittade ner på oss...
Nu har jag sett 6 stjärnfall på lite dryga 2 veckor, härligt!
Tror jag har sett 3 st under hela min livstid tidigare...

Älskar att se allt "nytt" omkring mig, som t.ex spillkråkan med sitt tuck-tuck på de torra tallarna på tidiga mornarna, letande efter det riktigt feta barkborrarna...
Idag fångade jag en 8 cm stor grön gräshoppa som jag skrämde "stadsungarna" till kompisar till våra barns kusiner, ögonen var stora som pingpongbollar!
Att trampa i en grävlingsskit har också sina fördelar, om man har förmånen att vara betraktare, "stadsungarna" vill bara bränna upp skorna efter denna händelse..haha!

Nä, jag lever och har ett gott liv, mycket bättre nu än tidigare...
Jag har också ett paralellt liv med frugan, men frågan är om man ens får in ett dasspapper däremellan...

Det är bättre att leva livet fullt ut, än att leva utelivet full..

Fall, föll, fullit, man hör ju hur det låter, fritt fall liksom
Likadumt som snava snöv, svullit, eller nåt!
Nähe, slut med dåliga ordvitsar, go'natt!

Berra

Ja, jag förstår det Mie. Kanske ändå kvinnor håller sig fast lite mer i verkligheten på grund av barnen och vår starka mödrainstinkt.

Jag skötte hus och hem exemplariskt hela tiden, hjälpte barn med läxor o andra bekymmer mitt i allt detta. För mamma det slutade jag aldrig att vara ens i mina värsta perioder.

Ja undergång blir det till slut i sådana här förhållande om inte den nyktra partnern helt tappar fotfästet om sig själv och sitt eget liv och väljer att leva i skuggan av alkoholdemonen.

Du är stark och klok du Mie.

Kram Pia

Känner igen mina barns pappa...
Som den oansvariga trotsiga tonåringen som inte ville ta ansvar utan bara sova el festa.
Jag har inga bevis för att han har varit otrogen men har hört lite vagt från olika håll.
Vi hade helt olika parella liv, vi möttes aldig. Som ett tågräls... ibland kanske inte ens bredvid varandra.
Vi var ju hemma samtidigt mellan varven,men vi möttes aldrig.
Jag kunde inte komma innanför hans tjocka pansar, & släppte inte heller in honom till mitt innersta.
Vi var på randen till undergång mest hela tiden.
Kunde inte undvika separation i all evighet...

... / Mie.

Ska tilläggas att då jag drack så levde vi på något sätt paralella liv, jag i min bubbla och med fokus på drickat, han höll ställningarna och försökte bromsa och var klippan i familjen. Jag tyckte han var dötråkig och var ofta missnöjd, ville ha passion och spänning. Tror hjärnan får ett frontallobs beteende av allt drickande då det söker kickar på tonårsvis, själviskt och helt idiotiskt. Jag var aldrig otrogen men tyckte det var väldigt roligt att flörta hejvilt. Så ansvarslöst och knäppt. I sanningens namn trodde jag inte att det skulle försvinna med nykterheten men ingen är gladare än jag att det sakta men säkert bara försvunnit.

Känns kymigt att skriva detta, helt enkelt skämmigt. Men det var så det var och jag tror det är bra att ta upp det, för jag tror ändå att många känner igen det och precis som jag känner skam.
Fast idag kan jag se att det var en del i sjukdomen, ett symtom på vad vi gör med våra hjärnor när vi häller i oss gift som gör oss sinnesförvirrade.

Berra.

Du får göra som jag, ta till lite list, när det gäller att införskaffa husdjur. Bjud på något alldeles extra gott när hon kommer hem från jobbet utan att säga varför. Sen när hon är glad och mätt så säger du lite försiktigt att nu ska vi "bara titta" på en liten hund,,, :)

Vi har haft mkt roligt åt mitt sätt att smussla in djur i familjen. :) En gång när vi köpte kattunge så satt min make kvar i bilen, lite demonstrativt. Jag kom ut med TVÅ kattungar, de var så söta och jag kunde inte välja.. Han mörknade o sa absolut NEJ och då sa jag att det fanns ett föl till salu oxå... Det blev två kattungar. Och det tar inte lång stund förrän jag hör joller därhemma, då är det maken som bär runt på ett av de små liven och visar henne runt i vår trädgård.

En annan gång fick jag en övergiven lite kattunge på halsen, hittad på motorvägen. Då var det bud på att välja mellan maken och den... Det var bara att titta på dom och se vem som var sötast... Maken är kvar än i alla fall. :)

Ja, det blev mkt djurprat idag. Men de är ju till sån glädje, våra djur. Idag när vi har vuxna barn och mkt mer tid så har hundarna blivit en del av vårt gemensamma liv, vi är lika involverade och kära.(i både djuren och i varandra :) Fantastiskt efter 26 år ihop. Jättekul att ha ett intresse ihop på detta sätt. Sen har han sin mc och sitt fotbollsintresse och jag har min häst.

Ja, rökningen måste bort, ska nog skicka med den delen av mig med någon båt till en öde ö. Tillsammans med all 2:or här. Dyrt och nedsmutsande, illaluktande och nu är jag förkyld och känner hur ohälsosamt det är för min hals, luftrör och lungor.

Nu ska jag in på facebook o kolla. Människor från andra länder och städer som jag inte hört ifrån sen jag var ung har tagit kontakt och det är superroligt. Vilken grej internet är egentligen. Känner mig snart som världens datanörd. Ha ha. Sen blir det en runda in på hästforum, får massor av tips och ideer nu när jag tagit upp ridningen efter 22 år.

Kramar till dig och alla andra goa vänner!
Pia

Var bara tvungen....