Senaste kommentarerna i forumet

han sa bland annat att det var synd att jag inte sa att jag var rädd för hans svarta ögon, för i 9 fall av 10 är han inte arg... men...
jisses, vad han kan manipulera....

han får mig att tvivla!

men jag måste komma ihåg min oro, mitt ont i magen över hur han ska reagera över att jag inte bytt till ny rulle på toa, eller att han blir arg för att jag inte varit tydlig nog med att jag börjar jobbet senare och att han missuppfattat mig och därför kommer för sent... och jag måste komma ihåg hur han bollar med barnens känslor... du tyckte inte att maten var god, för du äter inte, jag ska aldrig mer laga mat åt er för ni visar ju ändå ingen uppskattning och ni äter ju inte... och hur arg han blir när jag råkar avbryta, eller råkade säga något till hans svåger vid påskmiddagen, hur han bara tystnade och markerade för mig att: våga inte avbryta när jag berättar en rolig anekdot, även om du och de andra redan hört den flera gånger... och alla de gånger jag fått ta bussen (1 timme och 15 minuters promenad) hem istället för att han väntar 30 minuter på mig i stan, bara för att han ska till systemet och handla det han vill ha utan mina dömande ögon, och så kan han ju ta ett par öl innan jag kommer hem.... och jag får gå hem i snöstorm och regnrusk, bara för att maten inte ska bli för sen, men då det egentligen handlar om att han vill börja dricka vinen så fort han bara kan...

som sagt, det snurrar i huvudet...

men även om jag mår skit just nu, måste jag komma ihåg att jag inte behöver oroa mig för någon annans dåliga humör eller hur stämningen är när jag kommer hem... jag är fri, jag har bara mig själv att ta hand om!

mie, tack...
mie, tack...

Vad ligger hos dej Lilla blå?
Vad är förstorat?

så... kaffekokaren levererad, nycklar överlämnade... och hjärtat blöder...

det gick rätt hyfsat... han är underbar mitt i all skit...
allt som betyder nåt för honom är att jag ska må bra... jaja...

han är besviken över att vi inte jobbade på vårt förhållande, att vi inte fick en chans att göra allt bra.
han tycker att jag ser allt så negativt, att jag bara hör det som inte är bra, att jag måste inse att hela världen inte är emot mig....

jag sa att jag fortfarande tycker att han dricker mer än vad som är sunt, han sa snabbt att han inte druckit en droppe sen förra helgen... och när jag påtalade att jag fortfarande hittar burkar så sa han att de är väl gamla, du ser ju hur det ser ut i varenda garderob, de har väl åkt in där i nåt städryck...

antagligen ligger det hos oss båda, jag är en känslig person som tar kritik mycket hårt och personligt, han är en rätt hård man som har svårt att hantera känslor... taskig kombination...

jag vet bara att jag måste se till att må bra nu, JAG ska må bra i mig själv och trivas med mig själv som sällskap, först då kan jag försöka mig på att leva med någon annan igen... vet inte hur det ska gå till, men det måste till på ett eller annat sätt...

jodå, jag känner skuld, och jag känner mig hemsk som lämnat honom och barnen... han är offret, enligt honom själv... han ville ju inte mista mig, men varför hindrade han mig inte från att packa mina saker då? varför hindrade han mig inte från att gå? varför sa han inte ett ord då? varför valde han inte att kämpa för mig?

hans pojk frågade pappa om han skulle leta reda på någon ny... han svarade honom att nej, pappa ska vara själv nu, pappa har provat nu och ska inte försöka igen... jag sa till honom att det finns nog någon som är bättre för honom där ute, någon som är starkare än vad jag är... "men inte lika underbar...." svarade han...

tankarna snurrar... fram och tillbaka, upp och ner, men hur mycket jag än tänker kommer jag inte fram till vad som är sant, rätt och riktigt, vad som är verklighet och vad som är förstorat....

oh, vad hade jag gjort utan möjligheten att få skriva av mig här, få mina tankar i bokstäver, meningar och rader... få möjligheten att gå tillbaka och se vad jag tänkte och skrev för en månad sen, kanske med lite mer objektiva ögon...

Mie, Märta, Adde, Fenix, Pia och alla andra: ni är de osynliga trådar som håller mig uppe!
TACK!!!

Mie,
ska försöka få oss att ta en promenad eller ännu hellre gå till ett café i närheten... vill inte ha honom i lägenheten... han kan som tur är bara stanna en liten stund, han måste åka och hämta sin son som är på kalas... känner mig så fruktansvärt liten!!!

Lilla blå...

Kanske är det bra om du inte är ensam då han kommer...?...

det börjar snurra i magen... om ett par timmar ska jag träffa honom, och få min kaffebryggare som han inte vill behålla... hur kommer det kännas att se honom igen, för första gången på två veckor... kommer det kännas som en befrielse, en lättnad, att vi gått skilda vägar, eller kommer ångesten över det vi förlorat slå omkull mig...

avskyr att må så här. har ingen ork, kan inte ta några som helst initiativ, vill inte vara ensam men orkar inte med sällskap, har ingen kraft att ringa någon heller förstås...

Märta, känner så väl igen mig i det du skriver... jag önskar dig en fortsatt lugn och skön lördag!
kramar till de som vill ha!

;o)) _/l\_

Har precis kommit hem efter en långpromenad med min bästa vän och hennes hund. Sitter med en kopp ljuvligt doftande kaffe, en skivad färsk apelsin och njuter av en skön och hälsosam morgon utan bakfylla, bråk, stress. Om en stund ska jag baka bröd, ta ett varmt bad, sen blir det fika med en annan vän på eftermiddagen.

Idag är en annan dag, känner mig visserligen kränkt på djupet, självkänslan är i botten och jag märker att jag drar mig undan människor som jag inte riktigt vet var jag har. Men det är väl en naturlig reaktion när tilliten är missbrukad. En dag i taget, ett steg framåt. Ha det bäst idag alla underbara ni på forumet

Kram Märta (Robyn är jättebra)

Märta så klokt du skriver. Jag är också sådan som kan sätta ord på känslor men att verkligen känna känslorna och bearbeta dem är bra mycket svårare. Det är riktigt svårt att stå i stormens öga när det blåser riktigt hårt, att inte låta flyktbenägenheten segra. Det är klart att det gör ont att börja känna att tillåta sig att vara svag, gråta och inte alltid vara den starka.

Retsticka är jag !! Värst är dock vännen Mie !! Som alkis är jag ju van att skylla ifrån mig ! Du kan stilla lite av din nyfikenhet via fb där du bla hittar Lilla Blås underbara "helfulla" josglas här ovanför.

Ps Jag lyssnar inte på Robyn när jag mår dåligt heller !! Ds

Min styrka är orden. Jag är bra på att sätta ord på känslor. Vänner säger att "du kan så mycket", du är så stark!. Orden är min styrka. Min svaghet är att våga känna efter hur det känns. Hur luktar en apelsin? Hur känns det att ta på skalet? Hur smakar det? DET är min svaghet. Just nu befinner jag mitt i stormens öga och jag har gett mig den på att jag ska stanna kvar och känna hur det känns. För det har jag aldrig fått träna på. Men vet ni, det gör ont!

Att bejaka sig själv, att försonas med sig själv. För mig handlar om just nu. Hur ska jag kunna försonas med mig själv? Jag kämpar på.... Tack bästa underbara Mie, lillablå och Adde. Och du Adde... Vad då lyssnar på Robyn när du mår .... Det är dags för dig att ge dig till känna (hehehe....). Jo, jag är så nyfiken och jag tycker att du retas med mig.

Kram och god natt/ Märta

http://www.facebook.com/photo.php?pid=52152&l=5e1aaf9fe0&id=10000100294…

önskar oss en fin och ljus dag i morgon!!
trevlig valborg alla!

"Det här sitter i min kropp, allt som lagrats under åren med honom." Om jag byter "honom" mot alkoholen.........................

Ibland får jag för mig att jag hört och förstått det mest i missbruksbranschen. Men si på tusan ! Det finns guldkorn att finna forfarande.

I hela ditt andra stycke, Märta, så går det att byta till "alkohol". Det ger en förklaring till att vi, på båda sidor, är så lika varandra och att vi går igenom samma utveckling till något bättre när alkoholen försvinner. Jag har upplevt samma vånda som du !

Varje förklaring får mig att vara glad över att jag får deltaga och lyssna på er, kloka människor.

Ps När jag är glad lyssnar jag inte på Robyn. Ds

Märta...

När du sänker garden så kommer minnen tillbaka, smärtsamma fragment av händelser & känslor som du har förträngt.
Den stress,press & nedtryckning som du blivit utsatt för sätter sina spår.
Nu när du kan se på det med andra ögon... ögon från ett annat håll. Inser du att det var helt galet, att det inte var ok på något sätt.

Jag är så glad att du är påväg åt rätt håll, samtidigt som det smärtar att du måste jobba så hårt för att må bra.

Tillåt dej att känna, sörja & gråta.
Tillåt dej att finnas, synas & bara vara.
Viktigaste av allt,
tillåt dej att vara glad, lycklig & närvarande...

Många kramar från Mie...

God morgon lillablå

I dag är en annan dag :-) Jag ska till min kurator i dag, hon är KBT-utbildad så hon är kanon för mig. Det är en terapiform som passar jättebra i kombination med mindfulness. Hoppas att du också hittar någon bra hjälp.

Nej, ingen ska sitta ensam i sitt kök mitt i natten och ha sån ångest som jag har. Vet du, nu när jag får allt mer distans till honom, desto mer kommer fragment upp till ytan om vad jag har upplevt. Det värsta är inte knuffarna eller slagen, det är orden, blicken, svikna löften, hur han ständigt lekte "katt-och-råtta" med mig. Hur jag ständigt anpassade mig till honom, försökte ändra på mig och förhålla mig till hans lynnighet. Jag trodde aldrig att det kunde göra så ont som det gör nu. Och det har ingenting med någon längtan eller kärlek att göra. Det här sitter i min kropp, allt som lagrats under åren med honom. Tack och lov har jag underbara vänner som stöttar mig, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Du förtjänar en bättre man, han förtjänar INTE en bättre kvinna än du lillablå. Kanske är det så att hans X, mamman till barnen, varit med om samma saker som du men under en mycket längre tid? Det skulle kunna vara en anledning till att hon använder alkohol. För du kan vara säker på att om T hittar en ny så kommer samma sak upprepas igen. För han behandlar varken dig eller sina barn med den respekt ni är värda. Glöm aldrig det.

Lillablå, du ger mig jättemycket stöd här på forumet och jag är så glad att du finns här. Jag vet att jag måste igenom det här, nu ska jag sjukskriva mig för att kunna bearbeta allt i lugn och ro. Jag är så himla glad att min relation med honom är över, jag är äntligen är ur hans klor. Nu kan jag kliva ur tunneln på riktigt (jag har ditt vackra foto som en ledstjärna). Hoppas att du får en fin helg trtos allt och jag håller tummarna att det går bra i helgen när ni ses.

Kram Mära

Märta min vän,
jag har bestämt mig... jag vet att vi inte är bra för varandra, jag vet att jag förtjänar bättre, och kanske också han... han kommer och lämnar min älskade kaffebryggare på lördag, och jag ska lämna nyckeln, och sen har vi inga mer skäl att ha kontakt med varandra... får se om jag klarar att låta honom gå, eller kanske är det fel uttryckt, frågan är om jag är stark nog att säga nej, nu räcker det... jag vet att jag måste för att kunna läka..

gick på min första mindfulness-träff i tisdags, vet inte om jag berättade det... 8 tisdagar pågår den, och det verkar bra, mycket bra... och under de veckorna ska jag göra allt jag kan för att hitta en kbt-kontakt för att försöka bena ut vad som är jag och hur jag ska bli en mer självständig individ som lyssnar och tror på MINA känslor.... inte andras...

Mitt hjärta värker för dig Märta, ingen ska behöva sitta ensam och gråta klockan 4 på morgonen oavsett anledning... och du sitter där för att du gett all din kärlek till någon som inte kunnat förvalta den utan tackar dig med våld och svarta ögon... hemskt är det... så hemskt...

får höra flera gånger om dagen av ett par av mina kollegor att jag ska vara innerligt glad att jag upptäckte hans mörkare sidor så tidigt som jag gjorde och att jag har haft styrkan att gå... i tid, innan han lyckats bryta ner mig fullständigt och totalt...

nu är jag snart klar med bokföringen och ska börja röja lite bland alla kassar...
få till mitt hem som jag vill, min ordning eller oordning, jag får ta den plats jag vill!

märta, tack för all din pepp... ovärderligt!
önskar jag kunde göra nåt för dig!!!
kramar!!!

Akta dig lillablå, snälla akta dig. Varför säger han att han älskar dig nu, varför hindrade han dig inte att gå i stället för att tigande titta på? Han drar in dig i en "katt-och-råtta" lek, en lek du aldrig kan vinna. Har du bestämt dig? Be honom i så fall att lämna dig i fred. Bryt ALL kontakt med honom. De känslomässiga vinster du tror du gör nu kommer att bli ditt öde om ni fortsätter. Tro mig, jag sitter där själv nu. Jag har bestämt mig men du ska veta vilket pris jag får betala nu eftersom jag lät mig dras tillbaka gång på gång. Vid 04-tiden i morse satt jag i mitt kök och storgrät. Jag grät när jag vaknade för det gör så in i h-e ont. Men det finns inga omvägar elller genvägar. Jag är inne på min fjärde månad nu utan honom.

Jag tänker på dig

Kram Märta

Utvecklingssamtal idag, och jag fick reda på att jag är för glad. Tydligen går jag och nynnar och sjunger ibland, och det är ett gäng kollegor som retar sig på det och som blir störda... måste tona ner mig själv...

Och han ringde, han som loggar mig och konstaterar att jag bara är glad 2 av 34 dagar... måste pigga upp mig själv...

ähh... snurrar ju till det ännu mer...

Men han älskar mig, saknar mig, och vill bara mitt bästa, så om jag mår bättre utan honom så ska jag bo själv, jag ska ta hand om mig själv i första hand, han klarar sig alltid...

han frågade om han har någon del i att jag inte mår bra?! försökte tala om att kommentarer om att jag bara är god nog när jag är på bra humör och att jag bara är glad 2 av 34 dagar och att jag drar ner honom och barnen inte direkt får mig att känna mig accepterad som jag är eller får mig att må bättre... men tydligen tolkar jag allt han säger så himla hårt, ser alltid det negativa i allt... han erkände faktiskt att han kanske inte alltid har ett bra ordval, men att när han inte säger nåt så ber jag honom om att vara rak och ärlig, och när han är det så är inte det bra heller...

kommunikationen oss emellan är kanske inte idealisk!
men nu ska jag låta allt bara vila och ta hand om mig själv! Letade efter tulpaner idag, men säsongen verkar vara över, tyvärr... får ta mig i kragen och gå och plocka vitsippor istället!!!
för det är jag värd!

Bokföringsdags och sen sovning!
kramkram!

Hej igen...
Idag är en annan dag, det känns rätt ok. Härliga jobbarkompisar, och fika med en gammal trogen vän efter jobbet, och sen lite mer bokföring... fullt upp!

Angående att ta kontakt med socialen eller nåt så tvekar jag... Han blir aldrig så full att han tappar kontrollen, och när han har druckit är han inte argast, det är han på morgonen eller förmiddagen, eller på kvällen innan han trubbat av sig lite... och alla som träffat honom ser honom som en varm och kärleksfull och omtänksam människa, han är bra på att visa den sidan utåt, eller de dagar han mår bra och är på bra humör... frågan är om jag inte bara ska släppa... det går ingen nöd på dem, de äter bra mat, får hjälp med läxorna, om än under visst hot om att annars ska han ringa fröken och tala om att de inte vill göra läxan, och vissa dagar är han en jättefin far... svårt... men frågan är vad som skadar dem minst?

Idag är det onsdag... och redan nu börjar jag fast för helgen, hur ska jag få tiden att gå? första helgen ensam, helt ensam... är bjuden på grillbuffé fredag men har tackat nej... alkoholen kommer att flöda, det är bara (utåt sett) otroligt lyckade och lyckliga par som kommer, och jag... får alltid så himla dålig självkänsla i sådana situationer och jag gör nog bäst i att stanna hemma och titta på tv eller nåt... fel tänkt?

nu är rasten slut, dags att gå ut i verkligheten och jobba igen!
kramkram!
/kristin

lillablå

Hur mår du i dag?

Kram Märta

Hej igen

Jättetråkigt att höra om mamman, att det ej finns hjälp att få där.
Nu är jag ej i din sits, men jag tror att om jag var det så skulle jag anmäla.
Du kan ju vara helt anonym. Ring bris och fråga vilka vägar du kan gå, eller ring socialen.

De kommer då att göra ett oanmält besök hos T.
Vet detta då nått pucko anmälde ett syskon till mig HA ! bättre förälder som kämpar med det lilla får man leta efter, hemskt lite pengar, men massor av kärlek, barnen gick alltid först och så anmäler en snokande granne dem,, socialen la ner undersökningen snabbt då de märkte hur det låg till ( grannen var dessutom känd inom psykvården )

Hursomhelst, man kan också göra så att man tar kontakt med dem och sedan ringer då man vet att T är påverkad och har barnen,

Kan vara en väckarklocka om myndigheten tar barnen från honom, om så bara ett tag. Om inte kan de hamna i bra fosterfamiljer och träffa sin pappa då han är nykter.

Nån skrev att barn vänjer sig snabbt och det är sant, men barna ska inte behöva vänja dsig vid sådana förhållanden.

Det är som alla säger inte ditt fel , men mår du dåligt över det så tror jag att det är det enda man kan göra för att hjälpa dem.

Det är lite som med dig, det bästa för dig var inte att stanna. Nu är ju detta hans barn och de behöver sin far. men de behöver inte en alkoholiserad far. Inte ditt fel MEN om man vet om nån som far illa har man en viss skyldighet att agera.
om du anmäler har du gjort det du kan,, resten är upp till myndigheterna.

kramar till dig.. hoppas du också har fint vårväder.. solen är som medicin ibland

Jag önskar så att du inte ska slå på dig själv som du gör nu Lilla Blå.

Du har gjort allting rätt ! Du måste tänka på ditt liv först av allt, du är viktigast, glöm aldrig det !

När du är mogen för det, när du själv har fått en stabil tillvaro, kommer du få möjlighet att hjälpa barnen. Jag har själv en bekant som har tagit sig ur sitt eget missbruk för att kunna ta hand om sitt eget barn. Mamman har klart och tydligt sagt att hon inte vill ha med hans barn eller halvsyskonet att göra.

Han var själv tvungen att ordna upp sitt eget liv för att kunna hjälpa barnet annars hade båda dragits ner i den totala botten.

Det tog ett bra tag för mig att lära mig att umgås med mig själv men nu är det en rätt trivsam upplevelse. Om inte annat för att ingen käftar emot !!!

Ta hand om dig nu det är du verkligen värd !

Nu behöver jag skriva igen... måste få det ur mig... vet inget annat sätt, så jag belastar er igen...

Märta, enligt hans syster, mor och far är mamman till barnen inte vatten värd... eller ja, systern säger att egentligen är det inget ont i henne, men hon kan inte hantera spriten... hon har på fyllan varit otrogen ett flertal gånger, och de senaste åren även nykter... i min överanalyserande hjärna funderar jag över anledningen till denna upprepade otrohet och och hans upprepade förlåtande och nya försök att fixa förhållandet... ville hon omedvetet gå, och försökte få honom att lösa det åt henne, eller är det bara så hon funkar? känns fel att skriva om det här, men vi är ju anonyma... hon inledde det senaste förhållandet innan de hade gått isär på riktigt, innan de flyttat till var sitt, och med barnens fulla medvetande... framförallt pojken bär på riktigt mycket ilska mot henne och mot att hon har splittrat familjen... och nu får han en till kvinna att känna ilska emot - mig...

första helgen då barnen skulle vara hos henne i den nya lägenheten ringde pojken och grät och bad pappa hämta honom, mamma var full... och dottern valde att stanna och ta hand om mamma.. stackars, stackars barn...

fast oj vad jag tvivlar på mig själv just nu... hjärnan försöker hitta på alla möjliga olika förklaringar till allt som vanligt, jag antar att medberoendet till honom funkar så, att jag bara vill dit och göra allt bra, att inte vara den onda utan finnas där för honom och barnen... känner mig halv...

och jag avskyr att komma hem till min tomma ensamma och tysta lägenhet... lyssnar på min "fenix-låt" men trots musik och tv och ljud är tystnaden kompakt. och allt jag måste ta vara på, och sortera och fixa och ta hand om... orkar bara inte...

måste hitta ett sätt att kunna vara ensam med mig själv och trivas i sällskapet... just nu känns det som om jag gör allt för att undvika att umgås med mig själv, jag läser och skriver här, tittar på tv och sysselsätter mig hela tiden för att slippa bara vara... tänk att behöva spendera 24 timmar om dygnet med någon du verkligen inte tycker om...

Adde, tack för länken, skrev ut den i dag, ska läsa och fundera...

nu ser jag inte mer vad jag skriver, tårarna är i vägen...
tack för all omtanke, ni är helt enkelt fantastiska!!!

Idag är hon en blomma !

Adde

Har läst om tapetblomman förut, vilka kämpar....

Kram Märta