Senaste kommentarerna i forumet

Så har en ytterligare en vecka förflutit utan alkohol. Jag är lyckligt lottad i så måtto att jag inte har haft något sug överhuvudtaget. Jag har ändå denna vecka hunnit med en resa till södra Europa där man, som Gammel tanten vittnar om, har ett mer avslappnat och vardagligt förhållande till alkoholen. Dessutom var vi på fest igår som dessbättre förflöt utan några som helst problem för mig. Det är kanske så att min mer beslutsamma hjärnhalva har klargjort för den andre mer alkoholbenägne halvan att loppet är kört. Det inte blir mer alkohol.

Men det råder ingen som helst tvekan om att alkoholen har satt sina spår rent fysiologiskt i mig. Jag känner av, precis som många här vittnar om, en riktig trötthet och en längtan till sängdags. När jag väl har lagt mig somnar jag omedelbart och sover som ett barn. Dessutom känns det som jag har bomull i huvudet och att tankarna går i slow motion. Jag kan komma på mig själv när jag läser en text att jag ibland måste läsa en mening om igen för att jag skall förstå innehållet. Ibland känner jag av lite lätt yrsel också. Så nej, jag är inte kaxig och jag inser att det gäller at vara på sin vakt länge, väldigt länge.

Hjärnan är ju väldigt demokratiskt i den meningen att den inte diskriminerar någon stimuli som ger den en belöning. Våra hjärnor belönas med alkohol, andras med spel- eller sexmissbruk och det finns ju ett otal andra sätt att belöna sin hjärna. Det är ju egentligen inte stimulit, i vårt fall alkohol, som är belöningen utan alkoholen är bara medlet att tillfredsställa en avsaknad och därmed upplever hjärnan det som en belöning.

Jag har ingen aning om det går att ersätta ett behov med ett annat. Förmodligen inte eftersom vi är mer komplex än min beskrivning light ovan. Det finns säkert någon här som vet något om detta. Adde förefaller ha mycket kunskaper och erfarenhet.

Oaktat detta jobbar jag vidare med idén om att det är möjligt att ersätta ett behov med ett annat. Motion är ett sätt att skapa belöning. Jag sätter upp ett mål, förhoppningsvis realistiskt, och när jag väl når ditt får jag min belöning. Ovanpå detta har jag mina andra projekt som jag har startat upp och som kommer att belöna mig på samma sätt. Det gäller att sätta upp nåbara och mätbara mål så att man en dag kan skriva; check och klart! Det blir en del av strukturen. Jag gissar att ju mer kaosartad ens vardag är desto viktigare är det strukturera och få kontroll. Att ha kontroll är ju en tillfredsställelse, en belöning, bara det.

Jag har ingen kunskap eller erfarenhet av medberoendeproblematiken som du skriver om Fia och som även många andra på detta forum. Ur ett holistiskt synsätt förefaller det väldigt märkligt att räddaren skall behöva drunkna under ett räddningsförsök av en nödställd. Vem som då har rätten att överleva blir ju då en moralisk/filosofisk fråga. Frågan kan ju bara räddaren svara på och ta ansvar för. Den nödställde har ingen som helst möjlighet att göra den analysen utan vill bara överleva.

till fullo i det markatta skrivit. Det är en lång väg för de flesta av oss medberoende att komma till insikten att den enda vi har makt över och den enda vi kan hjälpa är oss själva. Det kan också vara till hjälp för den beroende som står oss nära. Så har det varit för mig. Fortsätt läsa här och skriv, det hjälper mer än man först kan tro. Varm hälsning / mt (min tråd "Mitt nya år" finns i siten Det vidare livet)

fin dag du med Hulda :-))

Visst är den läkande sömnen så skön, så vilsam, så välgörande. Jag sover mina 8 timmar och jag har inga som helst problem med att somna, max 1 minut på kudden så kommer John Blund rusande ! Får jag inte mina 8 timmar blir jag tjurig som ett litet barn och dagen blir seeeeeg.

Och det är svårt att hitta nackdelar med det nyktra livet ! Och grattis till dina 10 veckor !!

Välkommen hit!

Vi anhöriga ger ju gärna våra alkisar 1000 chanser. Vi kanske hoppas och tror. Jag vet hur det kan kännas när man gång på gång blir besviken. Det är jättesvårt, ja till och med stundtals helt övermäktigt att leva med en alkoholist.

Tyvärr så kan vi ju inte tvinga någon att sluta dricka. Visst kan vi berätta för vår anhöriga hur vi upplever dennes drickande, hur det påverkar oss och vad det får för konsekvenser i våra liv men beslutet att sluta dricka/söka hjälp kan bara alkisen själv fatta. Däremot kan vi ju själva fatta ett beslut som handlar om hur vi vill att våra liv ser ut. Oftast är det ju inte alls kompatibelt med att leva med en alkoholist.

Det låter som att du kommit till den punkt där du fått nog. Din dotter vill inte komma hem och du själv väljer att sova borta så det är ju tydligt att det påverkar era liv på ett negativt sätt. Du kanske kan fundera på vad "ge honom en chans" egentligen innebär? Om du säger att han får en till chans, d.v.s. om han går med på att inte dricka men sedan bryter den överenskommelsen, vad blir konsekvenserna då? Lämnar du honom då?

Det finns hjälp att få, för er båda. För hans del finns ju AA, beroendecenter hos kommunen, behandlingshem o.s.v. Du kan tipsa men inte tvinga. För din del finns ju också hjälp. Du har redan sökt dig hit men det finns också alanon som är typ som AA men för anhöriga till alkoholister, d.v.s. en anonym grupp av anhöriga som delar erfarenheter av att vara nära till en alkoholist och de svårigheter det innebär för oss själva. Det kan vara oerhört skönt och befriande att kunna prata fritt inför andra som varit i liknande situationer om något som många gånger varit en tung hemlighet att bära på. Beroendeenheten brukar också ha anhöriggrupper eller enskilda samtal för råd och stöd. Där kan du också söka hjälp för dina barn. Kolla på din kommuns hemsida. Jag råder dig verkligen att söka den kontakten. Jag växte själv upp med en alkoholiserad förälder och insåg som vuxen hur mycket det faktiskt påverkat mitt liv, självbild, det sociala och hur jag hanterat känslor. Låter kanske negativt men det går ju att få hjälp och ju tidigare man söker den hjälpen desto lättare blir det ju att hantera det svåra.

Fortsätt skriv och läs här. Det hjälper också. Det är jävligt tufft men det går att få det bättre. Det kanske inte alls blir som man tänkt sig eller som man från början ville men det går. Många är vi här som lyckats få ett bra liv oavsett om vår alkis slutat dricka eller inte. Vägen ser inte alltid lika ut men mönstren av både alkoholism och medberoende är förvånansvärt lika. Du är inte ensam.

Kramar!

Håller med dig fullständigt. Jag vill inte och kommer inte att gå ut officiellt här i min hemstad och berätta att jag är alkoholist, det skulle aldrig fungera med det yrkesmässiga livet jag har. Det är därför jag är så glad att jag har hittat hit. där vi som är sjuka kan hjälpa varandra.

"AA 2.0" :)

Tack Markatta, för välkomnandet och lyckosparken.

Jag tror, precis som du säger, att skrivandet här har en fantastiskt stor del i självhjälpen. När det känns tungt och suget är stort så kommer jag gå in här, peppa andra och det kommer göra att jag peppar mig själv. Som att tänka åt andra fast egentligen tänka åt sig själv.

Tror att det här är ett bra hjälpmedel för att komma vidare i sitt beslut. Bra jobbat igår och lycka till idag!
/m

När jag var aktiv här för ett år sedan, så slutade jag att skriva när jag inte klarade att låta bli alkoholen. Jag fortsatte att skriva för mig själv ett ganska kort tag. I början av sommaren startade jag igång självhjälpsprogrammet, men utan att vara aktiv eller läsa på forumet. Skrev dock dagbok för mig själv. Jag kan inte säga att det varit meningslöst, eller att det inte hjälpt mig, men jag tror att jag hade kommit längre om jag fortsatt att läsa och skriva här, både om fram- och motgångar. Det jag lovat mig själv den här gången är att fortsätta skriva här, och att läsa aktivt. Jag tänker att mitt dagboksskrivande blir mer mer dynamiskt på det sättet, genom att jag får tankar från andra. Jag tror att det är viktigt att inte ha känslan av att man måste vara "duktig" för att få vara här. Duktiga är vi ju som tagit tag i vårt problem :)

Läser i Carrs bok, tycker att jag får med mig bra saker, även om han är lite omständlig i sitt sätt att skriva emellanåt.

Ha en bra söndag (i solen?), här regnar det och är gråååått ute, riktigt novemberväder.

/m

Och stort grattis till ditt beslut!

Jag är inte alkis men anhörig och brukar skriva på anhörigdelen här på forum. Ville bara hälsa dig välkommen för, trots att jag inte känner dig, så blev jag så oerhört glad när jag läste ditt inlägg; "åkte och köpte coca cola istället. Det gör mig lycklig". Det är stort och du ska vara stolt.

Skriv här när du har vunnit de där delsegrarna, skriv när det känns motigt och svårt, läs i andras trådar när du behöver styrka. För egen del så har skrivandet här framför allt underlättat för mig att vara ärlig mot mig själv.

Lycka till!

På jakt efter sonnesrosbönen.

Och det som slog mig hela tiden var alla ahaupplevelser.
Allt jag läste gav jag en eftertanke åt och när jag bytte skepnad och gick själv in i berättelsen.
Kunde det varit jag?

Om jag hade gjort så, hur hade jag känt eller mått?

Jag rekommenderar alla att ta några timmar av sin oerhört dyrbara tid och ögna igen detta självupplevda mästerverk.

Läsa det med eftertanke.

Med detta sagt så önskar jag dig en härlig avslutning på helgen.

Glad att du och M.t och många andra på forumet har format mig en bit till att bli den jag är idag jämfört med för ett år sedan.

Sluta inte med dina söndagsskrifter.
Tack!
/A

God morgon önskar jag er alla. Regn och dimma här. Men vad gör det när man
vaknar och vet att man drack inget igår. Har suttit och filosoferat lite
för mig själv idag på morgonen. Jag tänkte tänk när du hasade dig upp ur sängen
kunde knappt gå munnen som en öken och huvudet tungt. Vad var det för liv varför
lät jag det fortsätta. Kollade kylen allra först för att se om det fanns något vin
kvar och blev överlycklig när det fanns. Hällde snabbt upp ett glas innan mannen
vaknade och efter två släppte ångesten. Men det var ju bara tillfälligt visste ju
det så väl men gjorde det ändå.
Idag nej till första glaset.
Ha en skön dag alla
Kram konstnären

Godmorgon Gammel Tanten, vet du jag tycker inte du ska skämmas för att skriva om dina ev nederlag här. Vi har ju alla (i stort sätt) gjort liknande resor. Och så är det ju till stor hjälp för dig själv, som du skriver ang dagboken, men också för andra.
Jag tror visst du kommer att fixa det här, lite skakigt i början bara, som det ska tänker jag. Stora, livsviktiga, avgörande förändringar kan kanske inte komma till oss utan att vi snubblar och skrapar knäna lite.
Det viktiga tror jag är att vi är modiga nog att titta på oss själva i backspegeln efteråt, med öppen blick, för att kunna ta med oss den nya kunskapen vi fått om oss själva efter varje "misslyckande". Gör vi det har vi inte gått bakåt, utan framåt, trots ett återfall. Är du med hur jag tänker?
Kram till dig med önskan om en skön söndag!

i hjärtat när jag möter mina "forumbrorsor" Adde och Berra här på söndagsmorgonen. Finns inga ord som kan beskriva vad ni betytt för mig som levande, verkliga människor som förmedlat att det finns HOPP - man KAN förändra sitt liv! Och vännen Victoria - så långt borta och så nära. Så nära mitt hjärta / mt

Hoppas du har haft en riktigt fin helg.
Att fredagskvällen och lördagen förflöt utan problem och att du vaknade i morse och kände dig nöjd och stolt över dig själv.
Kram
Tanten

Som står emot sug och tackar nej till vin.

Kanske telefonsamtalet och erbjudandet triggade igång ett sug.
Din vän har antagligen egna alkoproblem och är avundsjuk på dig.
På dig som klarar att tacka nej och kan gå rak i ryggen.

Bra kämpat!

För egen del går det inte riktigt lika bra, men det är i alla fall bättre än innan jag hittade hit.

Ha en skön söndag!
Kram
Tanten

att läsa om din förändring och din insikt om den Berra !

" Det enda som är för evigt är förändringen " (Buddha)

m-m: Tack för lyckönskningen.
Fredagen blev till ännu ett nederlag. Inte lika katastrofalt som helgen innan, men ändå....Skäms.....Ville inte skriva om vinet här....Var rädd för att det endast skulle bli en massa bortförklaringar...
Fast jag skrev en dagboksanteckning i det internetbaserade självhjälpsprogrammet som jag kan återvända till.

Ingen alkohol igår och det ska inte bli det idag heller.

Adde: Tack för länken till nämndemansgårdens bokshop och boktipset. Tittade som hastigast nu på morgonen. Såg flera intressanta böcker. Ska kolla närmare senare.

Önskar er alla en riktigt fin söndag!
Tanten

till bokshopen. Det blir en beställning. Kram och ha det fint:)/ mt

Oj, vilken stjärnsmäll i planeten jag fick av att läsa ditt sista inlägg ! Så bra skrivet om hur det är att leva nyktert, och NU fattar jag innebörden av sinnesrobönen. Har aldrig riktigt förstått den fullt ut tidigare, trots att jag går på AA...

Och - en dag i taget. Somnar nykter i kväll, vaknar nykter imorgon...

God natt !

Kram

Hulda

... om hur det är att vara med pappa. Åh, blir så j-a ledsen - "pappa är alltid trött och då får vi spela på mobilen". Och sedan kom en massa om pappas trötthet, huvudvärk osv. Och sedan fick jag ett meddelande som visar att de spenderar mest tid med farmor & farfar. Och ja, det är bra å ena sidan eftersom han uppenbarligen inte orkar med dem i den utsträckning han anser sig ha rätt till att ha dem, MEN - då borde JAG som mamma ha dem mer, inte hans föräldrar.

Det är ju ofta så att barnen inte vill åka till pappa, och den där blicken när de får tillsägelser (även då jag är med) och jag känner igen hela deras minspel och kroppsspel: de är som jag var - rädda eftersom precis där och då vet de att de sa "fel sak" och fick en tillrättavisning och nu vet de att nästa ord/handling spelar mycket stor roll för om detta ska gå vidare till ren ilska hos pappa eller om det bara lägger sig, men det vet de inte ännu...
Jag är så oändligt tacksam för att jag lämnade denna elaka man, men det gör mig ont för barnens skull.

Och det gör mig ont att han på alla sätt talar om för mig att han har så mycket roliga saker som händer i hans liv, att han är så aktiv numera och han påtalar gärna att han mår så bra nu för tiden, och jag känner mig bitter och tänker att jag mår mycket bättre, men ibland är jag så ensam och jag har liksom inte ork... (jag känner mig tom lite bitter över hans plötsliga "poppiga" klädstil - 45-åring som klär sig som 20-25-åring och med smycken osv... och jag fattar ingenting?!).

Åh, känner mig patetisk som skriver så här (tur att ni inte vet vem jag är... ;-) ), men det känns så futtigt i denna stund att "jag mår bättre utan honom än med honom", för det känns så ensamt på lördagskvällen att jag sitter här, vännerna är med sina familjer och jag är bara jag liksom... Och samtidigt - jag är ju så tacksam att jag sitter här själv, att jag inte behöver fixa fika åt honom och sedan få skäll för att jag ställt muggen åt fel håll, eller för att jag tagit fram fel typ av macka, eller att jag inte får ett tack för att jag fixar utan bara kommentarer om att jag kunde ju har tagit fram något trevligare på en lördagskväll... Och jag behöver inte göra det han vill, jag behöver inte vara vaken tills han tycker att det är en acceptabel tid att lägga sig, jag får inte skäll om jag somnar i soffan, jag kan göra vad jag vill utan att han kommenterar att jag är tråkig eller liknande (och en del av mig skriker "fast ibland var han ju jättesnäll och go', det var ju inte alltid han skällde på mig utan det kom ju bara ibland"... MEN- det räckte för mig med de tillfällen då han faktiskt inte behandlade mig på ett bra sätt!!)
Och - det är det ju det (att "jag mår bättre utan honom än med honom") som gör att jag lever idag - hade jag stannat med honom hade jag brutit ihop, fullständigt. Och det är ju inte futtigt, tvärtom - det är ju det viktigaste som hänt mig, att jag hittade styrkan i mig själv och att jag faktiskt lämnade honom.
Jag har fullt upp med att fixa saker inför mitt nya boende, och det har jag hållit på med ända sedan det blev klart med mitt kommande boende. Jag har inte mycket möbler idag och försöker ordna med det, har fixat en del med tapeter & färg, kollat upp med hantverkare som ska ordna en del i nya boendet osv, och det gör också att jag å ena sidan känner att jag brinner för det, men samtidigt att det tar mycket energi: jag orkar inte göra de där sakerna jag också vill göra, så som promenera, träna mera, sitta i soffan och läsa, tända ljus och äta choklad... Men - that's me in a nutshell: jag är all-in på boendet nu, och sitter och ritar, skissar, tänker, planerar, fixar, förbereder och kollar upp - faktiskt på precis samma sätt som inför min separation...!

Idag har jag fått mitt arvegods, som han lovade, och nu har jag ett löfte till mig själv - nu ska jag stå upp mer för barnen.
Jag har stått upp för mig själv, för jag har lämnat honom.
Jag går på samtal, och jag kämpar.
Jag ältar och jag låter mig vara ledsen, så väl som vara glad.
Jag är mig själv och behöver inte längre låtsas eller förställa mig i olika situationer, för jag blir inte bedömd av någon som blir arg på mig (annat än möjligen jag själv...)
Jag har stärkt mig i att jag lämnade honom, det känns som längesedan jag faktiskt behövde tänka över om jag gjort rätt eller fel.
Jag är fortfarande lite rädd för honom, och känner mig rätt ofta trampad på, men jag lyder inte hans minsta vink: när han säger/skriver till mig att jag måste förklara mig eller jag måste göra si eller så, eller jag får inte säga det eller detta till barnen osv, så låter jag det mest rinna ut i sanden - direkta påhopp och hot ignorerar jag (för jag är inte skyldig honom att förklara mig, ursäkta mig eller på annat sätt underordna mig honom (missförstå mig rätt - jag förklarar mig gärna om någon inte förstår mig, jag ber gärna om ursäkt om jag gjort fel eller på något sätt trampar någon på tårna osv, men det är ju inte det saken handlar om i vår relation).
Nu ska jag försöka stå upp för mina fina flickor.
När de berättar om vissa saker så kan jag låta det passera; jag finns där och lyssnar och kan säga till dem att det inte är ok att göra/säga så, men om de berättar om extrema situationer så ska jag säga till honom att det där vill jag inte veta av igen. MEN - jag har liksom inget bakom mitt "hot" - tänker på det som skrivits här många gånger om att "när man hotar att lämna alkisen så måste man göra det om det inträffar som man hotat om", men jag vet inte vad jag ska säga där riktigt... Måste klura?!
I vilket fall - nu får det vara bra. Himla människa, nu ska jag stötta mina barn. Han kan bli hur arg han vill, han kan säga att jag inte har med det att göra, att jag inte ska lägga mig i, eller vad som helst: han kommer inte åt mig längre, för jag kommer inte lägga mig platt. Jävlas han så löser jag det då, men nu har jag officiellt slutat att fjäska för nu har jag redan alla förutsättningar som krävdes för barnens bästa, nu kan han inte komma åt mig mer. Men - kanske blir han aldrig mer arg på mig, kanske inte.

Ja, världens längsta lördagsinlägg med massa ältande, smörja och blaj...

..i mitt inre, DÅ hade jag som mest behov av att skriva av mig på forumet...

Idag är det lite mera stiltje, det råder ett visst lugn inom mig, en sorts självsäkerhet, jag klarar av att hantera situationen.

Det gjorde det inte tidigare, vilket man kan läsa bakåt i min tråd.
Och precis som MT skrev hos vill.sluta's tråd, jo det kretsade tidigare runt mitt arbete, jag fokuserade mina problem dit.
Det var en av många saker som spelade in, men jag tror att det berodde på att jag BORDE klara av att hantera mitt jobb, har ju gjort samma sak i över 30 år nu, DÄR om något skulle jag inte tappa fokuset, illa valt?, tja det vet jag ännu inte heller, men det spelar ingen roll.
Dåligt mådde jag i min deppighet, och på mitt sätt blev det, inte blev det enklare av att jag slutade dricka mitt uppe i alltihopa.
Men när jag ser tillbaka på det så märker jag hur allt sitter ihop, i en oändlig cirkel, dricka, må dåligt, dricka, må dåligt..
Så det var det enda riktiga beslutet jag tog, för att bryta den eländiga kräftgången, jag satte ner foten och det gjorde ont.

Jag hade mycket riktigt som mulletanten också nämnde, stor användning av sinnesrobönen, skrev ut den och satte upp den på kylskåpet, på ryggen av bokhyllan på jobbet, läste den flera gånger om dagen, och lät saker bero, där jag inte hade makten att kunna påverka längre.
Då friskrev mig ifrån problemen, här har du inget att tillägga, du kan lämna stolen och ditt huvudbry...
Regnar det ute, det hjälper inte att man beklagar sig och surar, växtligheten jublar...
Snöar det ute, klaga inte, du väcker växtligheten som sover sin vintersömn...
Det brukar finnas en orsak till allting, och jag behöver inte förstå allt heller, ibland mår man bättre av att låta allt vara.

Koncentrationen gick till att vända blicken inåt (herregud, hur många gånger har jag inte tjatat om detta ord), MEN DET VAR VIKTIGT (för mig).
Vad är viktigt för mig, vad kan jag göra för att göra situationen bättre, hur mår jag när jag upplever detta, kan jag förändra det????
När det var bra, så var det viktigt att uppleva det som en positiv upplevelse, inte bara ta det för givet, utan stanna upp och...njuta!
Var det dåligt, så lämnade jag det, antingen fysiskt eller mentalt, jag tog mig bort ifrån det och lät det inte påverka mig, en mental blockering.
Oavsett om det var ett dåligt val för tillfället så gjorde jag det för min EGNA SKULL!
Mitt mående var av högsta prioritet, jag kunde vara ganska elak då och kasta tillbaka problemet på uppdragsgivaren, är det här mitt bord?

Jag var elak för att ta vara på mina egna intressen, och jag tror att det fungerade, jag fick distans till mig själv.
Fick en utanför-kroppen-känsla, såg på mig själv och ställde krav på hur min tillvaro skulle vara, strikt och reglerat.
Låter det konstigt, nejdå jag blev min egna chef och jag var tvungen att följa de regler jag hade satt upp, hur löjligt enkla de än var.

Tyglarna har släppt nu, men jag ställer mig fortfarande frågan...
Vad är det viktigaste för mig?
Svaret på det är enkelt, att må bra!
Vad gör du för att må bra?
Bara sådant som jag mår bra av!
EN av många saker är att inte dricka alkoholen, jo jag vet att jag mår väldans mycket bättre...för en stund, men sedan mår jag så fruktansvärt mycket sämre, under en väldans lång tid.

Vad blir det för slutresultat då?, enkelt.. jag ger blanka f'et i att dricka alkoholen, och gör annat som för tillfället gör att jag mår bättre.

..och för att återkoppla till sinnesrobönen...

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Därför har jag ett annat mantra också....

"..förändring är bra"

Min förändring att inte längre dricka alkohol har givit mig ett liv som är betydligt lättare att leva.
Och idag lever jag ett helt annat liv, än det som jag en gång trodde var det mest normgivande.
Men måhända att vi är ett flockdjur vi människor, men vi är samtidigt individualister.
Och en dag, måste jag stå upp för den jag är, jag är Berra, och jag dricker inte alkoholen (..längre).

Så mitt beslut styrkte även andra delar, såsom min självkänsla..
Mitt liv står i centrum för mig själv...just nu...just här, och det är jag som bestämmer, inte ett alkoholsug, ingen deprimerande bakisångest.
Jag tog makten över mig själv och mitt mående, genom att styra bort det ifrån mitt beroende.

Enkelt?, nänä, men värt det?, alla gånger, idag mår jag som jag borde ha mått, hela livet...
Inte lycklig, men heller inte olycklig, skalan är oändlig och jag vill heller inte veta var den slutar.
Intresset är noll, eftersom jag befinner mig i ..nuet...

Svårt att förklara, men jag gör så gott jag kan, här på mitt livsforum..
Frågorna kommer om hur man tar kontrollen ifrån sitt drickande, det är inte en knapp som man trycker på,
det handlar väldigt mycket om att vända upp och ner på hela livet..
Det tog 30 års konsumtion att gå ner sig i fördärvet, fem år att ta sig ur det, och en helt ny livsstil kommer fram.

/Berra

rekommenderar jag varmt :D Samt även "Alkoholist med rätt att leva" av Nämndemangårdens grundare Birgitta Crafoord.
http://www.namndemansgarden-shop.se/alla-bocker/9

Hur går det med ditt besök? Inte lätt att stå emot, en riktig prövning... Lycka till!
/m

Här är det också uppbunkrat med stor godispåse :) Delar med maken, hoppas det inte kommer några barn... Tack Viktoria, känns skönt att kunna läsa om din resa och se att det gått bra.

Idag har det gått lätt att avstå. Känt sug vid ett par tillfällen, men hanterbart. Igår kväll var det däremot vita knogar som gällde. Gick bra under em, och ända tills maten skulle lagas och det skulle dukas fram. Då känns det verkligen inte som något positivt att inte få hälla upp ett glas vin. Tycker hela alltihop blir sorgligt och tycker så synd om mig. Bröt ihop och börjar lipa mitt i matlagningen, över hela situationen. Lipar lite extra för att jag dessutom är (över)fylld av självförakt för att jag gråter över en sådan banal sak som att jag inte kan dricka vin på fredagskvällarna (eller någon annan kväll heller för den delen), och om man gråter för en sådan sak så har man väl sjunkit lågt, eller? Nu är det ju, som jag skrivit innan, hela situationen som jag tycker är jobbig i det läget, hade jag fått ett glas upphällt i det läget hade jag faktiskt inte velat ha det. Jag tränar mig verkligen i att tänka hela situationen ut, och det känns bra. Jag vet att det inte räcker med ett glas till middagen, och jag vet att suget går över när jag bara börjat äta.

Tanten - tycker att Carrs bok är bra på det sättet, kan hjälpa till att sortera ut vad som är vad, vad är beroende och vad är vana och inlärt beteende? Är också halvvägs ungefär, vill inte läsa för snabbt, utan en bit i taget och fundera över vad jag läst.

Fick oväntat besök av den vuxna dottern, som var hemma och skulle fixa till sig innan lördagsutgång. Hon hade med sig vin och tog ett glas innan hon skulle iväg. Jag blev inte sugen då, men funderade lite innan hon kom, hur det skulle gå. Kände mig mest nöjd över att vara nykter och inte ha druckit ett par glas innan, och dessutom kunna skjutsa henne, dit hon skulle.

Ha en bra lördagskväll alla!
/m

... jag har skrivit det förut och jag vill ändå skriva det igen - tack för fina, stöttande ord! Du har gjort ett bra val i ditt liv (eller, kanske flera, men i alla fall ett val som jag vet att du gjort bra)!

Helgkram!