skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Berra!
Härligt att höra av dig. Jodå, jag ha saknat dina inlägg. Första tanken är ju alltid att alkoligisten varit framme med några feta erbjudanden, men så kan det ju helt enkelt vara så att man reser bort en vecka. Hur som helst, det krävs en viking för att åka på suparesa till en ö utan att dricka, den saken är klar.
Ha de´
/Fenix
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Japp!
..det var en test, ville kolla om det var någon som saknade mina inlägg...
Så tack Pia!
Det finns fler bottnar i det, mina inlägg handlar mer om hur kasst jag mår, och allt mindre om hur min nykterhet förändras/förbättras...
Så jag känner väl att detta forum kanske inte är det primära för de som är hängiga...
Men jag har alla min vänner här, och jag vill fortsätta surra med er...
Jag har äntligen vågat lägga in en tråd i Terapisnack's forum, men känner mig egentligen inte riktigt hemma där, det finns de som är i ett betydligt sämre skick än vad jag är...
Jag anser nog inte att självmord är den rätta lösningen på att bli av med problemen, vem vet
sankte Per kanske är bög (om vi nu ska fortsätta med homofobi-snacket..)..
Men jag har nog inte varit tillräckligt snäll, så jag får nog ta hissen neråt för min del...
Som jag skrev tidigare så har jag haft helt puckade tankar om att fysiskt skada mig för att slippa mina ångesttankar, och i helgen (ofrivilligt) så använde jag ett par nya skyddspjuck med stålhätta, vilka i sin tur gav mig tre enorma vätskefyllda skavsår som sedemera sprack!
Gjorde enormt ont under flera dagar, och upptog hela min tankeverksamhet så jag hade inte tid med att vara hängig, det var en märklig känsla, men avslappnande för hjärnan ändå!!!
Så lördag-måndag så var jag "upptagen" med andra tankar...
Jag har kollat runt lite med mina tankar, och har nog funnit ut att jag stämmer bäst överens med "GAD", generell ångest...
Typiskt, "GLAD" utan "L"...
Någon på terapisnack trodde jag var bipolär typ 2 (manodepressiv), men jag har ju inga "ups", mest "downs" ...
Och jag har surrat med min husläkare (konstigt, det är inget fel på huset..) och fått en ny tid i början på Oktober, då jag ska gå över till Efexor jag med, samt ta en massa prover så en checkup på att det inte är något fel kroppen som skapar detta läge.
Så nu har jag något annat att se fram emot, och hoppas på...
Så lite mer att jag går åt det positiva hållet i "väntans tider"...
På jobbet är det jobbigt, men inget att vid ord nämna...
I helgen ska jag ut på tvådagarsevenemang med herrföreningen till en liten ö i skärgården där vi ska ha kräftskiva och lite umgänge...
Men jag längtar inte dit, det går mest ut på att kröka hårt i ett helt dygn, och jag platsar ju inte i den offensiva gruppen längre...
Dessutom var det efter i deras umgänge min deppighet bröt ut...
Men jag gillar "gubbarna" och vi har ett härligt busigt umgänge, men det är alkoholen som "förstör" det hela roliga, samtidigt som det hjälper att tina upp isen mellan oss...
Jag släpar nog med mig en kasse Jever för säkerhets skull, och "försöker" se positivt på det hela.
Blir de för packade och jobbiga, så går jag och knyter mig..
Ja, så var Berras dagbok idag...
Mors Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
6 dagar Berra???
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Ha ha ha...
Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen på ditt jobb :)
Nej, det är lugnt, Sonen har en mkt bra läkare nu för tiden. Ska förresten hämta ut nytt till honom på måndag, får kanske en trevlig överraskning då. Är inte precis rik nu sen jag gick ner i tjänst. Men njuter i fulla drag av friheten.
Ha det bäst
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Pia!
Nepp, det är en tjej på jobbet här som knaprar just den...
När hon fick receptet så skulle hon få slanta nästan 2 papp, och hon fick veta att just den hade hamnat utanför högkostnadsskyddet...
Så hon (skitpissed) ringde och härjade med sin (iofs, nya) läkare, som fick skriva ut något annat liknande preparat, det var någon månad sedan, men jag kan ju höra vad hon fick istället!
Men vill ju ogärna beblanda mig med brudarna på jobbet, de har ju sina "ryck" emellanåt...
Berra-Bupp
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Aaa.. det måste vara endast Efexor som namn, det finns likamedel, det har vi fått utskrivet sen länge. Blev lite rädd där faktiskt, det är den enda medicin som funkat på min son... och han klarar sig inte utan.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Du skojar med mig om efexorn? Varför?` Min son som ju har OCD och BDD äter fulldos.. jag kan nog klara mig utan men han?
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Alla!
Ja idag är det ett jävla väder, haha!
Nej om sanningen ska fram så har det "mojnat" lite sedan gårdagen...
Blev så oerhört glad att frugan hängde med till shrinken, min livskamrat har fått insikt i min sjukdom på ett annat sett, och shrinken fick en annan version som var helt annorlunda...
Så jo, jag "hoppas" hela tiden, hoppas hoppas hoppas, att det nu vänder...
Jag lever ju som sagt på hoppet, och finns det inget att se fram emot, så "backar" jag...
Jag behöver ju hjälp med att knyta upp knutarna i pallet, har ju försökt så länge själv och inte lyckats, så jag måste ha en "yttre" hjälp...
Men som vanligt så har jag jämnt för bråttom, man kan inte bara gänga av skallen och lämna in den för renovering, betala i kassan och sedan hämta ut den igen...
Det är ju inte direkt någon bilverkstad, och jag måste ju ta in det shrinken säger, men ofta blir det motstridiga direktiv så jag ser då ut som en fågelholk....
Nej jag har inte förändrat min medicinering, men däremot så hörde jag att "din" efexor har hamnat utanför högkostnadsskyddet numera, så nu vet jag inte vad jag ska tjata på min läkare om för sorts piller med "mera" skjuss i.
Men som jag skrev tidigare, är oerhört känslig för kritik, har alltid velat vara andra till lags och vara uppskattad, och har haft "kul-stämpeln" som barriärforcerare...
När jag nu inte längre orkar mantla den personligheten, så förändras ju också mitt sociala umgänge, ingen vet hur man längre ska surra med "Sur-Berra"...
Och nu en tid så har det kännts så hopplöst, så vad som helst som kan skapa en förändring skulle kännas bättre....
Destruktivt tänkande som att jag skiter i nykterheten, kan åsamka mig fysiska skador istället för de mentala, jag vill bara bort ifrån mitt felaktiga tänkande...
Jag vet att det är helt snurrigt, men å andra sidan, jag har ju givit upp mitt sunda tänkande för länge sedan, Berra 007, med rätt att vara deppig!
Ja mitt jobb, det är bara ett enda elände...
Man kan säga så här, acceptera läget, eller försvinn i hårda ordalag...
Alla grejor som företagshälsa osv, det existerar inte i vår värld...
Vi jobbar inom en väldigt smal nisch med hög risk men stor potential, men skulle det lossna så finns det pengar att hämta, men under tiden så piskas vi hårt..
Jag borde älska det jag gör och det vi tillverkar, det är spjutspetsteknologi...
Men "piskningen" förtar all glädje, men det är ju det här jag kan...
Man åker berg&dalbana hela tiden, det är roligt den första tiden, men efter några år så börjar man lessna, för att sedan upptäcka att jag sitter fast i korgen med handklovar...
Jo jag känner mig låst och kan väldigt lite påverka min omgivning, när man har "gapat" tillräckligt länge för döva öron, så lägger man till slut ner, och blir innesluten istället...
Det värsta uttryck jag känner mest hat för nu är:..."Jag hör vad du säger..!", det betyder i mina öron: .."Jag hör vad du säger...men jag skiter i det..!"
Just nu så är det just nu +/- 0 i min glädje/deppighet, jag är totalt "tiltad" och har ingen som helst
ställningstagande i något som helst, total apati för allt, stänger dörren och skiter i allt!
Så nu stänger jag dörren, för idag!
Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Är det ett jävla väder idag oxå Berra? :)
Jag undrar lite över vad som hänt? Du lät så glad och så föll du rätt ner? Har du minskat på antidep igen?
Ditt jobb verkar vara kaotiskt och destruktivt. Har ni ingen företagshälsa där ni kan slå larm om hur det går till och hur ni mår?
Som jag ser det så tycker jag du varit jäkligt strong där du står vid grillen var och varannan helg med alkoholfri öl i näven.. vete tusan om jag klarat det, eller tyckt det var så givande. Hade nog blivit irriterad och bitter över all alkohol runt omkring. Men jag är nu ingen sällskapsmänniska.. :)
Hoppas du mår bättre idag.
/pia
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Mie.
Vet inte så mkt om det rent praktiskt men missbrukare är ju som du vet experter på att luras och manipulera. Att alkohol går ur kroppen snabbt och att urinprov då kan visa negativt är väl känt.
Han kan säkert allt om hur det funkar och vet precis när och hur han kan använda droger/alkohol för att det inte ska visas i testerna..
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Myran... du inger hopp...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Pratade med barnens pappa häromdagen på tel. Onykter & han tror inte att jag märker.
Han ville ha hjälp med hunden... hmm...
Pratar om att han snart kan skaffa sig "lämpa" för att sen ta om sitt körkort.
Vill inte ha ut honom på vägarna igen.
Han säger att han är ren nu...
- Nej, du är ju inte ren nu.
- Bara alkohol det går ur kroppen på ett dygn.
Han säger att testerna är slappa.
Är det ngn som har koll på hur det går till?
Jag trodde att man skulle bevisa genom prover ordentligt att man är ren.
Mie...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej!
Idag hade jag inte tänkt skriva något, eftersom det är helt "tomt" på kontoret...
Har egentligen ingenting att skriva om, och allra minst om det om alkoholen...
Känner mig fortfarande "mjuk" i skallen, och har svårt att fokusera på annat än det som känns tråkigt, besvärligt och jobbigt...
Precis som om jag försöker "straffa" mig på något sätt, börjar förstå (nästan) de som skär sig i armarna, vore skönt om man kunde ändra smärtan till det fysiska området istället, det känns mer hanterbart och sakligt...
Är precis återkommen till jobbet från schrinken, och idag fick frugan hänka...
Hon fick ge sin syn på min sjukdom, och det vände ut och in på allt vad schrinken hade förutsatt att min depression, så hon fick nya spår att börja nysta i...
Och det känns ju bra, och hon vill fortsättningsvis att frugan följer med eftersom hon får då en "yttre" syn på mig, eftersom jag inte kan själv avbilda en "egen" diagnos på mig...
Jag hoppas verkligen att hon kan peta på det som gör mig ont, ungefär som en knapp, depression on/off och hon kan ställa den i läge off...
Frugan var jättenervös innan, och verkligen lättad efter besöket, och tyckte även att det hjälpte henne en del i sitt tänkande, så vi mår båda bra av detta, typ helrenovering hjärna!
Det är inte roligt, det känns som om alla vill mig ont, och jag kan inte själv påverka mig att inte tänka/tycka detta, jag bara trampar i samma spår om, och om igen...
Mycket hänger ju också på jobbet, tycker verkligen att det suger....
Chefen försöker pressa oss ännu hårdare, och hans "skäll" mot mig känns som om han kastar papperstussar på mig hela tiden, vågar inte "ta i", vilket jag är tacksam för...
Men det är inte det jag vänder mig emot, utan allt det "andra" som gör att vi håller på att "gå sönder" man efter man...
Men jag tänker hela tiden, att imorgon är det en annan dag, och den KAN inte bli jävligare!
Ibland har jag rätt, men lika ofta fel...
Eller som norrlänningen sade, "..du ska nog se att det blir ett jävla väder i morgon också, man är väl för fan optimist"...
Mors Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hejsan!
Då kom jag ju precis lämpligt nu Berra. Känner äntligen för att skriva. Det har varit en strulig sommar som aldrig höll på att ta slut, men nu känner jag mig pånyttfödd.Har ett hopp äntligen om att slippa alkoholen och ska genast börja kalla mig före detta alkoholproblematiker. Läser här nästan varje dag, och har stundtals varit så avundsjuk på alla er som förmått låta bli att dricka och börjat få längre perioder av nykterhet. Nu vill jag också dit, och det får kosta vad det vill.
Hur illa ska man må för att börja dricka? Precis så illa som jag mår utan att dricka blir svaret.
När man sätter tankar på pränt bli det ju så oerhört fånigt egentligen. Allt man behöver göra för att slippa de negativa konsekvenserna av alkohol är ju att inte dricka den! Sick!
I dag skiner solen och jag är nykter och känner mig glad. Inte illa alls!
/Fenix
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej!
Idag skulle jag vilja skriva något, men jag vet inte vad...
Det känns helt "tomt", tyvärr...
Jag är jätteglad att ni är några som skriver i tråden så att den inte "somnar in"...
Ni är mina vänner, tack!
Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Tack Adde...
Du har verkligen rätt.
Mina tankar snurrar inte in sig i min själ längre.
Jag var förvirrad mitt i kaoset...nu kan jag se med mina ögon igen.
Ingen ångest som griper tag om mej & får mej att kräkas.
Kanske borde jag sätta mej & läsa tillbaka på den här tråden som jag har skrivet en hel del på sen den startades av Berra.
Jag är tacksam för jag har lärt mej så mycket under resans gång... jag har verkligen förstått hur jag ska låta bli att stanna i destruktivt tänk.
Kanske borde titeln vara fd medberoende?
Vän låter trevligt.
Tack för att du ser min förvandling till en stark självständig kvinna...
(Har alltid tyckt att jag varit stark... men det har fått en helt ny innebörd)
Jag tar numera hand om mej.
Tänker mycket på dej, du har varit lite "tyst"här på forumet... Kram Mie.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Mie ! Glömskan är vår värsta fiende !
Jag kommer ihåg när du började skriva här, det känns ibland som en livstid för så mycket har hänt. Du skrev forcerat och med en massa sms förkortningar som ibland gjorde det lite svårläst men oftast fattade jag din mening och vad du ville få ur dig.
Jag överdriver inte när jag säger att du verkligen har förändrats ! Absolut till det bättre !!
Det lyser igenom i dina texter att din självkänsla har byggts upp rejält och att du fått en stabilitet i din tillvaro. Det är inte bara tur som fört dig till det liv du har idag, du har ett öppet sinnelag och är villig till förändring och kan se konsekvenserna av dina handlingar på ett positivt sätt.
Jag vill idag hävda att du ska sluta kalla dig medberoende och ändra "titeln" till vän eller kanske anhörig till alkoholister. Det är en lite mer positiv underton i dessa benämningar jämfört med medberoende vilket signalerar att du fortfarande är beroende av den beroende. Vilket du klart visar att du inte är idag.
Jag är klart imponerad av din utveckling.
Ta hand om dig, det är du sannerligen värd.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Lite samma känsla finns hos oss anhöriga...
Jag har lite svårt att se nu att det har funnits ett strul med droger & alkohol.
Eftersom jag & barnen inte är i det just nu & inte träffar honom särskilt ofta, kan jag ju faktiskt inte veta hur det ser ut idag.
Känslor & tankar om att det kanske inte var så farligt, att jag kanske förstorade upp el att han kanske har slutat nu poppar upp i huvudet.
Jag måste anstränga mej för att komma ihåg hur det verkligen var.
Påminna mej om att han inte är bra för mej & barnen.
Även om jag inte är intresserad av ett förhållande längre så känner jag mej elak som berövar honom hans barn.
Tills jag kommer på att han gjort det valet alldeles själv.
Det är han som väljer att inte ringa el på annat sätt höra av sig.
Han som sitter med bollen i knät & inte förstår bättre än att låta den ligga där.
Svaret finns alldeles nära...
Om...han varit ren hade han hört av sig till sina barn.
Han hade ansträngt sig så att han skulle kunna vara med dem.
Så jag stannar inte i den känslan särskilt länge.
Utan släpper återigen taget om skuld & skam.
Jag tog ett bra beslut, kanske livsavgörande...
Tanken hade funnits under en längre tid men jag hade ingenting mer än mitt eget ord på att allt inte var i sin ordning.
Vem skulle tro på mej?
Tills den där em för lite mer än ett år sen.
Brevet från soc som gav mej bevis. Svart på vitt.
Jag var fri.
Barnen var räddade.
Var tvungen att gå för att ha en chans till ett forts liv tillsammans med mina barn.
Tog den chansen... tillslut.
Så den där känslan borde ju inte komma... men tryggheten har blivit vardag & kaoset ligger bara som ett avlägset minne.
Tack alla här på alkoholhjälpen som hjälper mej att minnas & förstå vilken tur jag har haft trots allt.
Med mina erfarenheter kan jag förstå & kanske tom hjälpa...
Medberoende finns till så mkt... vilken sjukdom det är...
Känslorna är dem samma, det spelar ingen roll till vilken sjukdom du är medberoende...
Kram från Mie...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra ibland räcker det med att skylla på planeterna.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Det var en kille här på forumet som svarade på ett inlägg där jag just hade skrivit att jag hade tappat lite av motivationen. Det han skrev fick mig att tänka till. Han förklarade för mig att efter en viss tid, så har den otroliga lyckobubblan man kände innan lagt sig eftersom man blivit van vid att vara nykter. Det är inte lika konstigt längre och tillslut blir den känslan vardag. Jag tror att det var den där upprymdheten jag saknade. Håll ut Berra!
Kram!
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Mors!
Måndag igen, och som sig bör, ingen höjdardag, för mig...
Kände ett "sug" i lördags då inte nikotinet var den enda drog jag behövde, blossade som en tok men det saknades "något"...
Var inte lätt då vi stod vid grillen att "bara" suga på en alkoholbefriad pilsner, Jever...
Ibland börjar man omarbeta sina beslut om det jag gör är riktigt, jag vet det innerst inne, men något annat sade mig att det var dags för lite "äventyr" igen...
Det känns som om min egna uppfattning om beslutet att avhålla mig helt alkoholen är på väg att urholkas, jag börjar tappa duktighetskänslan...
Eller så är det så att jag nu mår så pass kasst, att jag ändå kan köra ner mig i alkoholträsket i alla fall, vad spelar det för roll, lite ångest ovanpå det här gör väl ingenting???
Det är konstiga tankar som far runt i mitt huvud just nu, allt det jag har byggt upp håller på att raseras, och jag orkar inte "hålla emot" längre...
Båtstölden blev en våldtäkt på min trygghetskänsla, och jag är hyperaktiv på att hålla koll på
det som är mitt just nu...
Har väldigt få saker att tänka på som gör livet lite gladare, försöker verkligen "pigga" upp mig med något, men det känns som en uppblåst ballong som inte är ihopknuten, det pyser ur den det minsta lilla man tappar uppmärksamheten, för att sedan bara vara sladdrig och hänga slapp...
Idag ska jag tillåta mig att känna mig hängig, så att den känslan får blomma ut fullständigt...
Så kanske, kanske den i morgon har blivit utblommad så att jag kan börja se framåt igen, de säger ju att man inte ska undertrycka sina känslor, så jag låter dessa få "vara" ute på vift.
Om det finns en Gud däruppe, så ska han ta sig en rejäl koll över Sverige...
För långt därnere så finns det en kille som just nu bara moonar åt honom så mycket han orkar...
Mors Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Ja, och jag kommer med en reaktion direkt... ha ha.
fast vid närmare eftertanke så skriver jag inte ner den, detta är väl inte rätt plats för politiska diskussioner.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Nu vill du röra om igen... (o=
Puss...
Berra....
Dina inlägg är alltid tänkvärda på ett el annat sätt... Du berör saker som är känsliga & jobbiga för många av oss.
Dina vänner här saknar dej när du försvinner... Jag saknar dej...
Har du sett att det är guld i björkarna?
Det är nu man ska öppna sina sinnen & ta in alla vackra färger. Naturen har mkt att ge...
För min del börjar nu frysandet... alltid kall om nosen... sommaren är ju min tid, älskar solen & värmen. 40 grader på ballkongen, inga problem ... jag sitter i min bikini & svettas & njuter.
Nu när hösten kommer måste jag lyfta blicken & anstränga mej för att jag ska se allt det vackra medans jag går med armarna omkring kroppen & huttrar.
Det finns lite småstrul hos oss... funderade över varför barnen började bli oroliga igen. Varför framför allt minsta slåss mer & verkar må dåligt. Tills jag kom på att barnens pappa rör sig mkt i området nu när han har hund. Särskilt minsta har träffat på honom mkt senaste tiden. Det är ju såklart lockande & roligt med hunden.
Men tyvärr blir det ju inte så lyckat då han är onykter & jag inte är med.
Det är så svårt att undvika & omöjligt att förbjuda, jag säger att jag vill att han ringer & talar om för mej så kan jag komma & vara med. Men det är inte så enkelt alla gånger.
Förundras över att mina barn känner av honom så mkt att de börjar må dåligt...
Hur tänker jag nu?
Varför tar det aldrig slut?
Låter tanken passera för jag mår inte bra av att stanna i den. Släpper oron & tänker att vi har det åtminstonne bra här hos oss... målet från början var ju att få barnen & mej till ett lugnt & säket ställe.
Det har vi här.
Miljön är säkrad.
Jag har ju kommit till insikt om att det kanske kommer vara så här för hans del... att han inte kommer att nå sin botten.
Det har jag accepterat.
Men det gör ont i mitt mammahjärta när barnen dras ner & mår dåligt.
Det kan jag inte acceptera.
Förstår ju att det kommer att vara så mellan varven... det ligger utanför min kontroll.
Därför väljer jag att se guldet & färgerna i träden & vara glad åt det.
Samlar lite energi i mitt inre. Kraft att använda då det blir tungt.
Just nu strilar det ner lite sol mellan träden utanför mitt fönster, det framhäver guldet...
Kram till alla tappra själar... / Mie.