Senaste kommentarerna i forumet

Hej på er!
Tack för era tankar, det värmer verkligen härute i ensamheten! Har haft svårt för att sova, tankarna snurrar, funderar på hur jag ska ordna upp allting (samma visa efter varje gång man misslyckats...). Ska jobba på tisdag, har DEN klassen på onsdag...gud vad jag skäms.
Tack för att ni finns,
kram A.

Hej Aurora! Jag lider med dig ,men att bära på så mycket ensam och kämpa ensam är tufft .Prata med din man och berätta hur du känner.Alkoholen är en stark kraft och för att rå på den måste man ha stöttning runt omkring sig.Skriv igen. Massor av tankar och kramar till dig Ana

Hej Aurora!

Din historia är väldigt likt min egen. Fick en varning på jobb i förra veckan, och började på allvar känna att jag håller på att förlora allt - man, barn och jobb. Och, nu har jag bestämt mig för att verkligen kämpa! Ångesten över att behöva visa sig på jobb igen är förståss enorm, och det lättaste hade varit att döva den fram till dess.. Men det ska jag inte göra!!

Har én fantastisk liten dotter, som jag älskar innerligt. Och skuldkänslorna för vad jag utsätter henne för är väldigt tunga.. Klaradde heller inte av att vara nykter genom hela graviditeten och drack mig berusad några gånger. Usch, man känner sig som världens sämsta människa.

Jag tycker att malvina har skrivit ett mycket bra inlägg - har inte mycket att tillägga.

Som sagt var, gjort är gjort, och det kan vi inte ändra på. Men vi kan bestämma oss för att aldrig mer försätta oss i en liknande situation.

Fortsätt att skriva.

Kram,
Segaletta

Malvina, tack för dina ord!
Jo, jag har gått på AA-möten, senast i höstas, men det är samma där, jag skäms så oändligt för vad jag gör/gjort så det är så otroligt svårt att erkänna allt (även om jag vet att bara total ärlighet hjälper i längden). Men, jag kanske ska ta mig på möten igen. Denna rädsla för fördömmande är så stor, så stor. Jag vill vara någon som man kan lite på, vill göra saker rätt och bra. Självklart ska jag göra allt för att inte dricka mer under graviditetn (och helst inte sen heller!), hemma är inga problem för här finns ingen alkohol och jag skulle aldrig våga smussla med det hemma igen, har gjort illa sambon för många gånger. Däremot har ju arbetsplatsen varit ett ställe där man kunnat passa på ibland...Ja suck, denna ångest och förtvivlan, känns iallafall lite lite bättre nu, måste bara fundera på hur jag ska vara då jag möter eleverna nästa gång, livrädd...
Kram!

Hej Aurora! Vad bra att du hittade hit, välkommen! jag läser det du skriver och förstår att du våndas. Men det som har varit kan du inte ändra på - du kan däremot påverka vad som ska ske! Jag tycker det låter som om du inte klarar detta ensam. Har du funderat på att söka hjälp igen? Du ska inte skämmas, alkoholen är en kraft som just nu är starkare än dig själv! Du behöver hjälp med att minska dess betydelse i ditt liv. Du kanske inte var redo senast du gick i behandling, men nu har du alla incitament som finns. Jag inser att du fasar för att din sambo ska få reda på något, men fundera på vad alternativet är. Det är inte alls såkert att ditt barn påverkats, men det kan man inte veta, för jag vet att det är väldigt olika i olika fall. Så försök att inte fundera för mycket på det - för du kan bara påverka framtiden i vilket fall genom att inte dricka igen.

Kanske en lösning för dig skulle vara att söka dig till AA? jag tror du behöver ett ganska stort stöd, och regelbundet. I AA har ju alla samma problem, så där kanske det inte känns så hemskt att berätta... jag vet inte. Men prata med någon om det, sök råd. Du kan ju göra det anonymt, fundera ett tag och sen bestämma dig för vilken sorts hjälp just du vill ha.

Forumet är bra för att hitta motivation, tycker jag, och det är säkert en bra hjälp också för dig. Jag vet inte om det räcker för dig? Nu har du ju onekligen fått en ganska ordentlig varning av dina elever, så använd den konstruktivt (och anklaga inte dig själv och bli destruktiv) för att inte dricka igen. Jag tror inte eleverna lät sig luras, egentligen, och det låter inte som om du heller tror det.

Jag förstår att du har det svårt, men du har ju nu hittat hit! Fortsätt skriva och återkom. Läs andras inlägg och låt dig hämta kraft ur dem. Ensam är INTE stark!! Slå inte på dig själv, ge dig själv en chans istället!!

Stor kram,
Malvina

Hej!
Finns det någon som jag? Känner mig desperat, ensam och olycklig! Jag är en högutbildad kvinna på 36 år som väntar mitt första barn. Förra våren genomgick jag öppenvårdsbehandling för alkoholmissbruk, Gick ok men jag var för rädd för att berätta och erkänna allt jag gjort. Smygdrack en del också. Min sambo kräver noll-alkohol. Blev gravid i augusti och har trots detta lyckats bli berusad 4- 5 gånger (i smyg), är livrädd för att ha skadat barnet, hur kan man bara bete sig så här?? I veckan smygdrack jag på jobbet (gymnasielärare) och fick till min stora fasa klagomål från elever (heregud), de sa att de inte skulle berätta något om det inte hände igen. Jag förnekade och sa att jag var trött etc, men gud var jag mår dåligt. Är livrädd för att möta dem nästa vecka. Sambon vet inte hur illa jag betett mig, gravid och full och full i skolan. Jag känner att jag går sönder... Barnets föds i maj, måste undvika alkohol. Känner mig bara så förtvivlad och vågar inte prata med någon för att förklara hur hemsk jag är och förklara varför jag mår dåligt, skyller på "gravid-depression". Stackars sambo, stackars ofödda och stackars elever, jag är så oerhört ledsen för att svika allt och alla, och livrädd. Jag vet inte vad jag förväntar för svar, skulle bara vilja veta om det finns någon mer där ute som har betett sig lika illa som jag och som kanske kunde vilja vara med och stötta varandra??

håller med märta!
passade två galna kattungar förra veckan, och den kärlek som
djur kan ge är underbar och ovillkorlig... gott är det!
och gott är det att läsa din tråd!
kramar!!

Berra

Vilket härligt inlägg, jag ler med hela kroppen. Det är mycket kärlek hos er som du delar med dig, hoppas att ni får en underbar helg.

Kram Märta

Hej Berra...
Tack för vitaminsprutan :)
Skönt att ha en härlig helg att se fram emot....njut!
Och att alkoholen isolerar...så sant...allt annat ter sej ju så skrämmande....men nu är det nog med att ge efter för rädslor....ska plocka dom en efter en....
Ha en fin dag alla....

God Morgon Livet!

Ja det börjar återkomma nu, endast två sketna dagar kvar...
Sedan kommer en helg då jag själv kan råda min tid, jo jag längtar...

Mitt yrkesliv känns lite upp & ner just för tillfället, väldigt sprucken känns det som...
Min chef har tagit "lärdom" av min KBT'are, och tar ett induviduellt samtal med mig då och då...

Känns lite tvetydigt, han berömmer mig (lite "påtvingat" tror jag..) för skitsaker,
bara ett bevis på att han inte har någon koll.

Tar upp halvårsgamla problem med mitt deppande på jobbet, vilket betyder att han inte har uppdaterat sig alls, utan jag är dömd för gamla grejor fortfarande, suck!

Men han är i alla fall "snällare" och behandlar mig med lite mera respekt,
och det ska han ha all cred för tycker jag, tack för det!

Men mötet igår stod det 1-1, och inte 10-0 till chefen, vilket betyder att jag kan "sätta emot" bättre för de felaktiga beskyllningar jag får...

Och jag mår bättre av det, och som ni vet, man måste jaga saker man mår bättre av,
hela tiden, ge mig lite självrespekt...

Så just nu "hatar" jag inte alla på jobbet, och jag har t.om. pratat lite privat med några av dem.
Men bara när jag vill, och vad jag anser angår dem, så det är fortfarande på mina villkor.
Och....det mår jag bättre av..., ser ni?, ännu än sak som jag finner "må-bra" av...

När inte alkoholen finns och ger mig "tillbaka" allt det där i livet, så måste jag söka upp det själv.
Alkoholen gav en turboeffekt, det här är lite långsammare, och i en uppsökande form...
Ingenting som kommer "gratis" och kickande när man korkar upp första flaskan...
Jag får dessutom trösta mig själv, och det är självstyrkande, kan själv!

Mitt privatliv då?

Praktblomster, va?

Jo just nu blommar det i välbefinnandet, varför då rå?

Har fått tagit hand om syrrans två pudlar, en tik och en hane...
Syrran har dragit iväg ett par-tre veckor till Thailand.

Snacka om vitamininjektion i välmående, gränslös kärlek från hundarna och till dem...
Och hela familjen förändras till att gosa med hundarna...
Frugan som inte som är lite restriktiv med djur, satte regler för vad och hur hundarna skulle få vara.

Hon sade med bestämd stämma...."Absolut inga hundj*vlar i sängen!!!"
Och vad hände...?, en ren nattorgie med buffandes hundar och reservmattar/hussar i sängen!

Så var det med den lilla regeln, hon kunde inte sätta emot när hundarna var ledsna över att sakna sina riktiga mattar/hussar...

Och....?

Hur mår jag?, haha toppen, familjen har blivit livligare och visar en helt annan kärlek, till alla!

Konstaterande!
Alkoholen isolerar en till sig själv och sina egna tankar.
Kärlek är precis det motsatta...

Mors Berra

Jag fungerar precis likadant när det gäller vinet.Tänk bara i Florens vid middagsbordet när de ställde fram en flaska vin....min första akuta tanke var HUR ska jag få i mej hela den flaskan.Inte att den möjligtvis kunde räcka till några middagar till,nej,allt skulle drickas upp,i mina tankar.
Jag minns dock smaken av rött vin.Tycker om smaken,det är tråkigt att jag inte kan avnjuta blott ett glas.Tycker om det sträva........det är bara tt acceptera,att allt inte går härilivet.

aaaa, häftigt Berra.

Det är samma hos mig... kommer ihåg på ett ungefär hur vin smakar men kan inte komma ihåg att det skulle vara gott! O det finns väl inte en enda människa som inte frynt på näsan när de smakade vin första gången?? Så svaret är nog att det egentligen inte är så gott...

Har aldrig sug varken efter smaken eller ruset. kan önska att jag kan fly ibland när saker är jobbiga... eller att få festa loss och flippa ut någon gång när jag känner sig väldigt ung och sprallig.. såna impulser kan komma, men då tänker jag på att fly rent geografiskt....
och flippa ut och go crazy, då tänker jag utan alkohol.

Så skönt att vara fri människa igen.

Kram till alla, vägen är all möda värd.

Pia

God Helg!

..ja min var det i alla fall...

Känner mig verkligen totalnöjd med min helg, och den fortsatte att vara så...min helg.

Mycket slit med ideel verksamhet på Lördagen, dryga sex timmar!!!
Ungarnas fotbollslag kräver att man hjälper till då och då, när det är stormatcher..
Vilket slit det var, men så slog vi publikrekord för i år också, kul...

Men slut var jag, fanns inte en muskel som inte värkte på mig, men man tvingas umgås med andra vuxna som man aldrig skulle umgås med annars, och det är väldigt nyttigt...
Tillsammans fixade vi det hära, och hjärtat slog några extra slag, för man vet att man har gjort en god gärning och ställt upp för föreningslivet, så man var så där nöjd ni vet...
Kändes nästan som om man hade skänkt en tusenlapp till rädda korset eller liknande.

Hela familjen återförenades till kvällen, och vi började fixa med middagen...
När allt var över och det var läggdags, typ 3 någonting, så gick jag förbi frugans bib'ar...
En av varje stod framme på köksbänken, en vit och en röd...
Nja hon mixar inte till sitt eget rose', utan vill först ha ett glas vitt, och sedan det röda till själva huvudrätten, hon får sällskap av en enda person till, dotterns pojkvän som fyllt de 20 åren.

Men högst 2 glas per man, och man börjar funta...till vilken nytta???
Den drogberoende hjärnan kopplar alltså helt fel, varför ska man överhuvudtaget dricka,
om man inte "får" dricka sig berusad...
Kan fortfarande inte fatta att man bara dricker det för att det är gott...
Vilket gör mig till en fortsatt missbrukare, eftersom det tänket finns kvar i "blodet"...

Så i tänket är jag fortfarande en missbrukare, vilket gör att jag ska fortsättningsvis ska avhålla mig från alkoholförtäringen, ett lååångt tag till...

Men det fanns en annan fördel som jag upptäckte igår natt...
Jag har "glömt" hur smaken är av rödvin!!!!
Helt otroligt, minnesbanken kan inte återhämta smakminnet...
Alltså har jag ingen direkt minne kvar att associera med smaken...
Jag kan alltså inte hänföra mina tankar till hur gott det är, inget "smaksug"...

Det är alltså kvar att bearbeta, lockelsen till berusningen...
Läs och häpna...
..kanske doften av rödvin skulle få mig att minnas, men nej tack, vill inte längre...

Söndagen då..?
Bara en riktig "mysdag" med familjen, lite fix med städning och byta vintersulor...
Men annars, bara ta det lugnt, inte planera någonting längre bort än högst två timmar..

Vi tjackade lite nya firrar till dotterns akvarium, men skyndade oss hem ur det kalla snöblandade regnet, hem till den varma trygga soffan, på med filtar, fram med kaffe och nyinköpta bullar...
Och sedan slänga upp benen på bordet (eller på varandra),
bara för att plöja igenom två mastodontiska hyrrullar....

Vi är ett flockdjur, och vi trivs helst tillsammans och nära varandra..
En pina att kliva ur soffan för att göra middag, men så fort den är svald, ja då ligger vi där igen.

Det kan låta slappt, men det är kvalitetstid, för mig och mina anhöriga...
Vi laddar batterierna och njuter av friheten, att få rå om tiden av oss själva...

Alla tankar på en fylla är som helt bortblåst, jag har ju allt som är mig kärt väldigt tätt intill mig.

DET är mitt liv, när jag får bestämma...

Mors Berra

Hej Berra!

Måste bara få säga att det är väldigt underhållande att läsa dina inlägg, det är lite som en blogg!

Dessutom ger det mig en liten gnutta hopp om att min sambo ska kunna sluta dricka... Han har till synes inga problem med att låta bli att dricka, han kan strunta i det i flera veckor i sträck. Men till slut tycker han att han måste få belöna sig för att han varit duktig, för att det varit en slitig vecka på jobbet, för att det är hockey på TV:n eller bara för att visa för mig att jag har fel när jag påstår att han inte kan kontrollera sig. Hittills har han inte lyckats övertyga mig om den saken.

Jag som inte dricker själv kan ju tycka att om det går så bra för honom att låta bli att dricka, varför tar han då den där första ölen eller sprättar en vinflaska trots att han vet hur det kommer att sluta? Varför kan han inte fortsätta låta bli? Jag begriper det inte.

Fortsätt att vara Berra, du verkar vara en härlig kille! Och du, den där tanken om plommon har faktiskt flugit även genom mitt huvud ett antal gånger men jag är för pryd för att låta det bli nåt mer än bara en tanke... ;-)

Kram/Alin

Gisses!

Äntligen Fredag, haha!

I början på veckan kändes det som om det aldrig skulle bli helg...
I slutet på den så bara rasslar det till, och så är det ett faktum..
Jag fattar inte hur mitt tidsbegrepp funkar, ibland segt som snor, sedan blixthalka...

Apropå det så har det nu även i mellansverige kommit snö, tjohej var det går...
Visste ju att det var på gång, när dotras pojkvän blev försenad med flyget 2,5 timme igår,
pga just snöovädret i södra svedala...

Vitt vitt vitt i morse, och frugan som har nästan nya sommarsvålar var jättesk*tnödig för att ta sig till jobbet, då skulle hon se mina däck, 0,8mm i fram 0,3 mm i bak...
Det blev hur intressant som helst att ta sig framåt i snömodden, det gick faktiskt snabbare på hemmagatan när jag provbromsade, och det vibrerade i hela bilen av ABS'n...

Men 140 på motorvägen bara för att utmana ödet, så länge man höll sig borta från slasksträngen.
Egentligen är man dum i huvudet, måste byta svålarna i helgen...
Men NU är det ju slaskigt på gatan, man kan ju inte sitta längre..

Anledningen till att jag har låtit det gå så långt, jepp ekonomin igen förståss...
7000 svenska riksdaler för att byta sommardäcken, inget man hittar i byrlådan när man städar hemma precis, så jag håller på och sparar, bland allt annat som hinner rasa i en allt snabbare takt på bilarna, jag har två framrutor, och en AC som står på tur, ja och två service'ar...

Man räcker inte till helt enkelt, får inse sina begränsningar...
Förstår dem som gör uttag på banken med en picka snart...

Min helg är full av aktiviteter, och inga av dessa innehåller något planerat alko-intag.
Så där slipper jag mitt dividerande, min helg kommer att fortsätta vara MIN...

.."får inse sina begränsningar"..., ett bra tankeredskap, använd det...
Jag är inte som alla andra, på både gott och ont...

Jag är Berra och är en individ, jag är unik...

..och det ska jag fortsätta vara, så länge jag har greppet om mitt egna liv...
Det får jag, om jag avhåller mig från berusningen...

Mors Berra

Tack Berra för att jag fick mig ett gapflabb, jag kan verkligen se sitautionen framför mig!
Stört skönt!
Ja det är som min pappa brukar säga: det är för lite garv!
Ska också jobba på den fronten!!

Ha re!

K

Hallå!

Idag är det Torsdag i Berra's livsdagbok...

Min ilska sedan en vecka tillbaka har lugnat ner sig, och jag har åter kunnat ta tag i mig själv.
Chefen var dessutom "snäll" igår emot mig, vet inte vad han har i kikaren?
Men låter dessa tankar bero, och börjar tänka på mitt egna jag...

Men ack och ve', vid sådana här tillfällen hade det i mitt tidigare liv varit helt självklart att
försöka gömma och glömma bort sig i alkoträsket, men jag fixade detta..!

Det är verkligen helt totalt absorberande att bli så uppjagad, jag är helt slut,
och orkar inte strida just nu, måste få ett lugn i mitt inre, ta igen mig...
Konstigt hur jag så medvetet har börjat se mig själv från ett annat perspektiv,
utifrån på något sätt, i tredje person, ..en betraktare typ!
Mysko, springer runt och smyger på mig själv, låter helknäppt..

Men det är nyttigt, och jag lär mig att se mina brister, revanschsuget..

Nu är jag mer koncentrerad runt "jaget", det själviska planet...
Vad mår jag bra av, strida?, nähä, okej då lägger vi bort det ett tag...

Vad finns det mer i skafferiet att behöva rensa ut???
Hoppsan, här ser jag att skrattet har tagit slut, måste inhandlas nytt alltså...
En viktig ingridiens i livets recept, tjacka någon rolig dvd eller liknande..
Eller söka upp människor i min närhet som ger mig plus-energi...
Ser märkena i dammet efter mina sexpack, skulle verkligen behöva torkas ur här...
Så att något nytt kan få lämna lite trevligare märken efter sig...
Ja så här kan man tänka sig att livet är...

Övrigt då?
Jo svärfarsan har snubblat och brytit lårbenshalsen i förrgår, fick en ny kula igår...
Vi var och besökte honom i "dödens korridor", där alla gamlingar kommer, och om de har lite tur återvänder tillbaka till livet igen...
På svärfars sal låg det en sådan gammal och insjunken gubbe, hans bädd var uppfälld, hakan hängde långt ner, ögonen lite halvöppna, ja han såg helt enkelt död ut, för där var dödstyst...

Jag sade till frugan, han där måste vara död, jag får gå fram och kolla..!
Och det gjorde jag väldans försiktigt, men en meter ifrån hans bädd...."SCCHMRGFTT"!!!
Han drog en snarkning så högt att Herr Berra behöver nog ganska så snart inventera vad som finns i hans underbyxor, fy f*n vad rädd jag blev, det var jag som höll på att kola just där...
Gubbajäveln drog ett andetag vartannan minut så där, hur kan han???

Nu så här efteråt så kan man ju garva åt det, och det gör jag, jag ler inuti hela min skalle...
Fy skäms för halvdöa gamlingar, sluta och skrämmas på det här sättet...
han hade nog roligt gubbtjyven själv, kanske lite av det enda han kunde skoja om..

Ännu en dag i Berras nyktra liv, den bättre halvan av veckan är på sitt uppåtgående,
och så även jag...

See ya!

Berra

Tack Alla !,för att ni ger mig ett sådant fint stöd...

Känns bra att jag har er, och får min form av ventilation här.

Jo jag söker stöd och tröst, och jag vet inte varför jag är så fylld med "hat".

Hat över att jag blir särbehandlad, och dömd på falska grunder.
Och oviljan att vilja se mina förslag, han vill bara ha bort mig helt enkelt...
Han försöker se medlidande ut, men gör absolut ingenting för att hjälpa mig.
Han säger att det finns gott om jobb för "såna som mig"...
Vartdå, hos A-kassan?

Chefen vill bara omgärda sig med "ja-sägare", de som stöder honom...
De ger han sitt fulla förtroende och en fläskig lön, och håller under sina armar..
Vill inte ens våga se de som frågar sig varför...

Jag ifrågasätter varför han tillåter "bitchen" låta sina PMS-utfall gå ut över oss andra.
Han blir förbannad över frågan, och inte anledningen...
(Jag tror att de har haft något kuttrasju på någon tidigare firmafest,
och hon har en nagel i ögat till honom, men det är bara vad JAG tror...)

Tillsammans håller de sin egna arme', och jobbar emot oss andra dödliga...
Jag är inte ensam, men de andra vågar inte sätta sig emot honom...
De knyter sina nävar i fickan och tillåter sig degraderas med smutsiga ord.
De följer strömmen och väljer att inte sticka ut, och bilda en "motsägelserörelse"
Med sitt tysta medlidande kniper de för att inte komma på kant, med någon...

Det finns en skylt i matsalen, där står...
"Här råder ingen demokrati, här är det chefen som bestämmer.."
Han verkar att följa den devicen...
Även om hans beslut är helt uppåt väggarna, så ska du som undersåte välja att tiga tyst.

I 2010 års Sverige väljer vi att tillsammans mobba den som vågar sticka ut,
så länge det gagnar våra egna medel, och lön...
Hur fel vi än tycker att det är...

Därför känner jag mig åsidosatt och motarbetad...
Och jag har mina tvivel på mänskligheten, och det betalar dom de för...

Rättvisa finns bara, för de som bestämmer...

Mors Berra

Skulle kunna skriva en massa smarta ord som vi har lärt oss för att rida ut striden
men
håller om dig, vaggar dig, lägger min varma hand mellan dina skulderblad
och blåser varma solstrålar över hela din kropp.

Det finns en liten ask i din bokhylla,
ofta kommer den bort för den är inte så stor
men leta sakta idag
så finner du den
den är oerhört vacker
i den ligger din tillit.
Lägg den i fickan och andas.

Katarina

Måste man kriga?

all styrka till dig
bamsekram Måne

Hej Berra!
Det verkar som om din arbetsplats mest liknar ett avsnitt ur Robinson!
Kanske du ska anmäla dig till nästa säsong om du överlever detta, verkar var en mindre utmaning än att gå till ditt nuvarande jobb.
Hur som, må din onsdag blir bättre än din tisdag.
/Fenix

Hej Pia!

Jag är bara glad att du morsan är på G igen, det känns tryggt.
Ja jag önskar att jag kunde vara lite mer ärlig med mina känslor, men så är jag ju kille också,
och med alla dess medärvda ideal som vi diskuterade lite längre upp i tråden...

Har det just nu fruktansvärt svårt att hantera mig själv, håller på och exploderar snart...

Idag var det en av mina tyngsta/svåraste emotionella dag på mycket länge..
Det var länge sedan jag var så hårt stressad/pressad som just idag, och dagarna innan..

Anledningen, ja jag tog med mig min KBT'are till jobbet och "avrapporterade" till chefen.
Hade hoppas på någon form av "förlikning", eller ökad förståelse ifrån chefen...
Kanske var det dumt, men vad är det värsta som kan hända???, ...just ingenting

Men vi kunde nog ha pratat med en gråsten, för det verkade inte ha gått in någonting,
eller så såg det bara ut att ingenting "gick in", han nötte på i sin gamla vanliga spår.
Skönt att jag hade min stöttepelare (KBT'aren) som gjorde att jag inte bröt ihop totalt,
men jag var en hårsmån därifrån...
Men nu är det gjort, och jag bara hoppas på någon sorts förändring, vadsomhelst..

Om jag nu inte dör i infarkt inatt, stresshormonerna vill fortfarande inte klinga av.
Jag kan riktig känna hur blodet pulserar ända ner i tårna, så högt är mitt blodtryck just nu,
i halsen ser jag hur venerna pulserar.
Tänderna värker efter allt tandagnissel och huvudvärk, javisst i massor...

Och nu är jag så totalt slut, att jag inte ens orkar/vågar gå och lägga mig...
Jag vet inte vad jag vaknar upp till för en morgondag i morgon, hoppas ju på en förändring...
Men när jag slänger mig i vargropen, vad händer sedan???

Visst jag är livrädd för förändringar, men ännu mera rädd för ingen förändring alls...

Hur länge orkar jag kriga mot alla elakingar och energitagare?

Framtiden får utvisa, med början i morgon...

Höga ande/väsen, giv mig kraft att slåss för det jag tror på, rättvisan.

Berra

Jag har alltid varit överdrivet känslig för kritik och har för det mesta bara svalt, mått dåligt och i pannan har tankarna på hämnd virvlat, vad jag egentligen skulle dräpt tillbaka med.

Fick ett tips av en psykolog en gång som jag numera vågar använda. Det kvittar liksom vem som har rätt och fel, eller om personen menat illa eller bara slängt ur sig något för att vara rolig..... mina känslor har jag rätt till. Så jag berättar direkt för personen att jag känner mig ledsen eller kränkt över det hon sagt. Utan att vara arg eller gå i försvar. Och det funkar, jag mår bättre och oftast så blir det en bra dialog. Alla negativa känslor skadar oss själva mest. Och jag är numera rädd om mig själv. (morsan är på G igen... :) )

Gud, vad jag blev sugen på julmust och julmys när jag läste tråden här. :) Mysigt med höst, snart advent och massor av ljus och god mat. ¨

Kram

Tack Fenix, du är min vän!

Jo nog är det så att längtan är en stor del av suget...
Längtan till något annat, sökandet, belöningen...

Jag vet att jag längtar till helgerna, men knappast för "pssft", ljudet av ölburken.
Utan helgen får "andra" innebörder som har blivit viktigare för mig...

Och det tog tid, för den största delen av tiden går åt till värdelöst "längtande"
där jag vet hur resultatet blir, om jag faller för det, ja då är det kört igen...

Har lärt mig att "tänka förbi hindren", jag går direkt på bakfyllan och ångesten,
och då känns inte längtan så stor längre...

Men vad ska man längta till istället???
Tja det går inte över en natt, för man kommer att jämföra den första tiden...

Nu kunde jag ha suttit framför TV'n med en kall...
Nu kunde jag ha varit på festen och varit "lagomt" flummig...
Nu kunde jag ha suttit med ett glas rött till Söndagsmiddagen...
Nu kunde jag ha......
..varit odrägligt full och omdömeslös...

Att hitta nya infallsvinklar på det som ger en positiv energi tar tid...
Jag brukar uppskatta att titta på stjärnorna när jag känner mig som ensammast i världen,
det har jag aldrig gjort förut, eller kunnat för att dels har det inte intresserat mig,
och sedan har jag nog inte alltid kunnat fokusera mig heller för den delen.
Men man känner sig inte ensam bland dessa tusentals blinkande stjärnor,
känner sig liten, men inte ensam..

Relationen förändras till sin kära också på ett positivt sätt, hon/han kan börja lita på en
mycket mera, ingen ångest inför festerna längre för hennes/hans del.

Jag har valt att alltid konfrontera mina ängslor och fortsätter gå på festerna,
jag tänker inte bli stugsittare och tråkig bara för att jag har blivit nykter...
Kommer någon och frågar, tja då möter de sanningen, vilket de tål eller inte..
Mig bekommer det inte, mitt beslut är taget, och deras tvivel tänker jag inte bekymmra mig om.

Barnen får en högre tillit till en, man förändras ju inte på helgerna längre...

Hela familjelivet går ner på en mycket lugnare nivå,
man stressar inte upp sig för att hinna med att planera för att dricka, och slippa köra bil t.ex.

Hela livet har gått in i ett lägre tempo, och det gäller också att trivas i det..

Och jag har upptäckt att jag finns till, för att leva mitt liv, inte någon annans...
Min frihet är att få bestämma över mitt egna liv, och det gör jag i en större utsträckning nu.
Mitt liv finns inte inom alkohol-ramarna, jag finns utanför...

Jag kan göra vad jag vill, så länge jag inte tar det första glaset...

Mors Berra