Senaste kommentarerna i forumet

http://www.youtube.com/watch?v=i5tJvY_P9vg

Alla kramar tages emot..

Jag har också anmält mig, tycker det ska bli jättekul med konferens och att få träffa er.
Har nu varit på bio med mamma. När filmen var slut så frågade jag vad hon tyckte om den. -Varför kommer ingen Pierce Brosnan in i mitt liv?, utbrast hon. Håller med henne, kanske inte Pierce men något liknande skulle jag också önska.
Det var en bra film, inte som jag förväntade mig, rekommenderar den!
Gjort lite julklappsköp nu nätet, tack och lov för det, slippa trängas i Stockholmsbutikerna.
Kram på er!

Hallå! Det går bra här fortfarande. Närmar oss jul och funderar på en helt vit jul! Brukar visserligen faktiskt även tidigare vara en tidpunkt då jag inte brukar dricka mig onykter mycket beroende på egna minnen från barndomen. Men ändå har julen innehållit julöl, någon snaps och så. Funderar på att skippa det helt för det är så onödigt. Låta den bli vit både för mig själv och barnen.

Du har fått GÅVAN att kunna känna och analysera (inte alla förunnat),en känslomänniska är du och du LEVER. Jag tror det är bra på sikt att fundera och ta emot de (jobbiga) känslor som rusar in. Ska läsa mer här de senaste inläggen, men måste iväg nu.

Kram på dig Dompa...
från den andra i relationsgrubblartråden här bredvid.

Tilde

Först av allt vill jag Tacka för er input. Framför allt av er som gått igenom samma förvirrning själva. Jag ska suga på de karamellerna och återkomma.

Nu till Rivjärnet: Min magkänsla sa rätt när jag tänkte "Henne ska vi ha". Sitter och grubblar när hon slänger in ett par nytvättade jeans och säger - Nu vill jag se Fiesole! (Förort till Firenze, men kanske är förort fel ord då ni kanske tänker Bandhagen typ. Som det säkert är mysigt i, drog bara till med ett namn i tunnebanekartan. Fiesole är vackert. " Ett rum med utsikt" spelades delvis in där). - Men åk dit då...förlåt mig, givetvis är du ledig idag när jag är hemma...svarar jag. - Nej, du ska med, hundarna ska med, jag behöver en guide (F vet vilken historiefan jag är och spelar på det). - Nej, det regnar! - Men ta regnjackan då...jag kör!

Så blev det R, Fisalisa, Miss Pudis och jag i Fiesole. Fyra timmars mestadels tyst promenad. Sen köper hon glass... - Nej, jag ska inte ha! - Men ät den bara... (på finska, det enda språk R behärskar. Översätter andemeningen) Jag suger på min glass. Sorgen är INTE över, men jag ser ett liv efter den Sen pratade vi om uppbrott och skilsmässor.

Hon är BRA denna kvinna som kommit in i våra liv. Hon kan backa och hantera sorg. Nu känner jag mig ännu mer förvissad om att jag gjorde ett bra val. Hon ser saker ( har levt med en alkoholist ett tag) och jag känner tillit. Vågar tro att den dagen när jag jobbar och ngn onge kommer hem med psykbryt så kommer hon att hantera detta galant. Antagligen mkt bättre än jag...men den bjuder jag på.

Jag är fortfarande ledsen...men jag fattar att eventuella ljus kommer att skönjas!

Nu blir det hundrunda...igen!!!

När jag fick papperet i min hand vid min skilsmässa så reagerade jag likadant. Jag förstod ingenting, det var ju jag som drev igenom skilsmässan så varför reagerade jag så när det var definitivt.??
Det är en sorg över det som varit, det som aldrig blev och ett misslyckande.
Men tillåt dig att sörja, det går över. Du verkar ju klar över att du vill detta.
Kram på dig!

för era värmande ord!

Ja du Dompa, det var ju en liknelse det. Men det ligger nog någonting i det, man kanske lappar lite provisoriskt... å andra sidan har punkan som jag lagade på min cykel hållit i evigheter :-)

att nu när du har börjat ge råd i samlevnads frågor så kanske du kunde beskriva hur du och mullegubben har löst denna fråga.

VV

Jag blev att fundera över det du skrev om sex. Först, så klokt: Jag sa också att han kan sluta föreslå sex när han är full- det kommer inte hända. - ett klart och tydligt budskap. Senare skriver du "Jag sa också att han ska få ligga extra mycket när han är nykter:)" och då ringde det lite varningsklockor inom mig. Ganska många gånger här på forumet har det framkommit att den ena parten (oftast mannen och oftast missbrukaren) tycker att det är för lite sex i relationen. Rätt många (oftast kvinnor) beskriver att de ligger för "husfridens" skull, för att partnern vill, för allt möjligt... trots att den egna lusten tycks vara långt borta. Jag fick tanken att du kanske utlovar sex som en belöning för att han är nykter - och det låter inte så bra.

När jag läser vad du skriver nu så verkar det inte särskilt bra - och det verkar vara vanligt i många relationer jag läser om här. Det var mina tankar när jag förslog att du ska fundera på vad sex är för dig.

Kram, kram! / mt

Hej Villervalle! Det kanske ser så ut, men jag hyser absolut noll skadeglädje. Jag hyser snarare en enorm kärlek och önskar min fru allt gott i världen oavsett de val hon gör. Reflektionerna ang det materiella hon ger upp är välbehövliga påminnelser för att väcka henne ur sin flykt/dröm och hoppas att hon börjar resonera på ett mer vuxet sätt. Det är dock inte möjligt i nuläget, vilket antagligen beror på att hon är blockerad känslomässigt. Och i och med att jag inte får ens en vink om att hon vill rädda vårt äktenskap så kan jag inte stå bredvid och må så illa som jag gör. Jag behöver läka, och det kan jag bara göra efter att hon försvunnit ur vårt gemensamma. I övrigt tycker jag att du har rätt.

och det kommer att poppa upp tankar i framtiden också även om du inleder en ny relation. Jag söp i en vecka efter det att min före detta separerade för 10 år sedan och jag raggade framgångsrikt på krogen. Förmodligen för att få min manlighet bekräftad, men vi hade faktiskt levt ihop i 25 år och i början av vår relation var det helt fantastiskt och senare så blev det så okay det kan bli när man har levt länge ihop. Tiden läker alla sår sägs det, men det tog lång tid för mig att komma över detta och det poppar faktiskt upp fortfarande emellanåt, men jag skulle för allt i världen inte vilja ta upp relationen igen.

Kul detta med reflektioner. Jag tänker ibland också med värme tillbaka på min första långa relation jag hade i min ungdom och fantiserar ibland hur det hade kunnat bli om vi inte brutit upp. Det är naturligtvis en utopi, men jag tror att varje relation man har haft lämnar spår inombords och med åren så verkar dom positiva minnena manövrera ut dom negativa.

För mig har hjälpen varit att ha något intressant att sysselsätta sig med, (jobb/kompisar/hobbys), men jag måste också erkänna att jag la mycket tid i början på att jaga tjejer och det kunde jag ju göra eftersom jag inte hade minderåriga barn att ta hänsyn till och jag bodde dessutom utomlands så jag hade det ganska gott under en period. Men ändå, det fanns alltid en tagg kvar i hjärtat och det upplever jag fortfarande ibland när jag drömmer om nätterna.

Ha det Gött

VV

Du skall dock akta dig för att vara skadeglad för det vinner ingen på. Det hela är en tragedi, men som är möjlig att gå vidare från med högburet huvud och även om du tycker att din fru väljer fel så måste du respektera hennes beslut som en vuxen människa.

VV

Vad bra ändå att du kunde prata med kollegorna om det! Du får utgå från att de talar sanning. Så småningom kanske det dyker upp fler minnen från kvällen men det är ingen ide att älta fram och tillbaka tror jag. Hjärnan är sådan att den alltid vill fylla i luckor där det saknas information.

Var rädd om dig! Välkommen hit!

Jomen det är klart att du sörjer nu. Pappret som kom gjorde ju att en massa tankar kom upp till ytan. På sätt och vis är det ju ett avsked. Det är ett avsked av det som var ni, det som ni inte blev, de drömmar ni hade tillsammans. Även om drömmen inte bestod av byhåla så var det ju en dröm om ett liv tillsammans - eller kanske inte ens en uttalad dröm utan mer en känsla: här är vi! Det är också lite ett avsked av de där unga människorna som stod där mitt i livet med varandra vid handen - de kommer aldrig tillbaka mer. Det är också sorgligt att känna så.

Dessutom tror jag att du inte riktigt tagit dig tid att känna efter, du har varit ganska upptagen med att göra - inte sant? Du har flyttat, fixat bostad, jobb, rivjärn och skola - en himla massa fixande och grejande med praktiska saker, du har inte riktigt tagit dig tiden att faktiskt sörja tror jag. Man får sörja även om man inte vill tillbaka.

Här hade jag tänkt muntra upp dig men nu blev jag lite sorgsen själv. Nå, utveckling kräver förändring. Man får sörja det som varit, lämna sorgen bakom sig och ta det goda med sig in i alla de nya dagar vi har framför oss.

Jag har också anmält mig till konferensen nästa år. Klart vi ska kramas på riktigt då alla som vill (säger mitt blyga jag här i säkerheten bakom skärmen, gud så läskigt att träffas IRL)!

... Även om man är överens om att skiljas, så verkar det som om en massa känslor (som man förbisett) kommer upp till ytan när det väl är klart.
Känner så väl igen tillståndet.. Trots att ingen av oss ville tillbaks, så blev det på något sätt ett tomrum.
Kanske är det först när man står där med pappret i handen som man fattar, att det är på riktigt?
Alla drömmar man en gång hade är så väldigt definitivt slut!

Min bästa vänninna, som numera är sjukpensionär efter en ridolycka, sa att hon kämpade länge med att komma tillbaks..
Efter flera års sjukskrivningar och försök, där hon bara blev sämre, såg hon för första gången fram mot en sjukpensionering.
Sedan, när hon väl höll beskedet i sin hand, blev det sådär "tomt".. Hon berättade, att hon blev deprimerad, TROTS att hon visste och ville detta.. "Det var som om en bit av mitt liv togs bort", sa hon. Det var så oåterkalleligt på något sätt.
Idag är hon en "klok gumma", som hjälper andra medmänniskor, genom att bl. a "bollplanka". Hon verkar så harmonisk ( så jag har bestämt mig för att ha henne som förebild :-) )
Det enda jag egentligen har hört henne gnälla om, är att folk inte uppskattar när något är "gratis".
Folk kommer gärna och ber om råd, men när det gäller den där biten att "göra jobbet", så skiter de i det, om det inte kostar dem en femhundring..

nåja, idag är jag nog lika luddig som du.. Du får väl ge rivjärnet en ledig dag, så kanske hon blir lite snällare ;-D
kram/ trollis

...med morgonens journalgroda som jag råkade läsa på tunnelbanan:

"hade två diarréer i söndags men har skött sig sedan dess..."

Jag älskar journalgrodor!!

Bröllop i Italien vill jag gärna se, du får rapportera om den är bra Maria! Jag lockas av kombon Pierce Brosnan och Paprika Steen!

Idag känner jag mig dyster och uttråkad. Tror det är det regniga vädret som gör det. "Ska det aldrig mer bli ljust??" sa min 8-åring imorse. Hoppas det kommer snö snart.

Jag har också anmält mig till konferensen nästa år, ska du gå Maria?

När vi klev ut imorse, barnen och jag, slängde vinden en regndusch i mitt nymejkade ansikge och tog sedan fatt i dörren så den slets ur min hand. Näe, om man skulle flytta till Italien tänkte jag! Är ju verkligen inget springa-väder tycker mitt soffpotatisjag, och bestämde att till våren - DÅ ska jag börja med raska promenader.

Igår hämtade jag ungarna hyfsat tidigt, fick en skön stund i läsfåtöljen medan middagssoppan kokade. Där var många små incidenter som jag redde ut lugnt och fint utom vid den då "mammamonstret" dök upp igen helt oannonserat. Hon finns visst kvar därinne, men hon var hyfsat saklig och stillade sig snabbare än vad det där alkoholindränkta monstret brukade göra. Usch, 6-åringar kan vara riktigt provocerande!

Jag har tidigare hittat tre öl som maken gömt. Tror de blev kvar sedan någon herrmiddag för ett tag sedan. En av dem drack han upp häromkvällen när jag inte var hemma (så nu har han börjat smyga ;-) Nå, det är bra att han respekterar min vilja att inte dricka när jag är med.

...ensam på min kammare. Rivjärnet är klart störd av att jag är hemma. Detta är ju hennes ensamtid! Inser att det inte var regnet som gjorde att jag stannade hemma...utan grubblandet. Ngt arbete uträttas inte. Sitter mest och tänker/grubblar över relationer. Ringde även upp J...för hon är ju med mig i detta. Dessvärre lät hon lite bakis så det slutade med att jag tog upp ngt helt annat.

Jag är fan inte mig en skärpt grabb...trots att man kan få det intrycket då jag är så jävla duktig på att råda andra. Just idag känner jag bara ett stort tomt! Varför? Jag ville ju och vill detta? Det var inte ens en livsdröm som sprack...eftersom jag aldrig drömde om tvåsamhet i byhåla - jag bara hamnade i det. Så vad skaver? Vad fan skaver?

Jag vet att jag är ledsen...men jag fattar inte riktigt varför? Känner jag mig misslyckad för att äktenskapet sprack? Ärligt Nej! Känner jag mig ensam? Delvis...för ofta hade vi det bra, men det uppvägde inte det trista/såriga sunket runt omkring. Känner jag mig tom? Ja! Men samtidigt så full att känslor. Sörjer jag? Ja! Jag sörjer våra yngre jag. När vi stod där mitt i Europa, nyförälskade och tokiga...när bara att hålla i varandra var allt som behövdes. Jävlar vad jag levde då...man gör det tror jag, mitt i nyförälskelsen.

Vart tog J vägen? Vart tog jag vägen? Vad hände? Varför kommer allt det upp just nu...bara för att pappret kom. Är jag så trög att jag måste ha en manual för att se vad som har hänt?

Skulle jag vilja gå tillbaka? Aldrig!!! Så var kommer sorgen ifrån? Det känns som ett dödsfall. Ngn har dött.

Ännu luddigare än vanligt... /R

Jag förstår och känner igen din ångest fullt ut. Dags att bestämma dig. Leva i ångest och det som har hänt. Eller ta den andra chans du fått- blicka framåt och gör ditt liv såå mycket bättre. Välkomna bilder och tankar, titta på dem och bestäm dig för att du har gjort allt du kan för att ta reda på vad som hänt. Så småningom kommer de att dyka upp alltmer sällan. Titta på allt det fina du har och var snäll mot dig själv. Du har just bestämt dig för att göra ett av det bästa valen i ditt liv. Var stolt! Heja! Kram

...över att ni har varandra IRL. Stigsdotter och Bella. Vem hade inte velat vara en fluga på den väggen? Jag har också tänkt skaffa lite vänner IRL så jag har anmält mig till konventet. Hoppas att du kommer och då ska jag baske mig också ha en kram...hoppas jag?

Jag tycker väldigt mycket om att du är så frikostig och "bjuder" oss på forum på verkligheten. Jag menar när du skriver så öppet om att dina barn har kännt sig svikna. Oftast läser man om "men barnen ser ingenting", "de vet inte"...etc. Då är klarspråk skönt.

Barnen ser, barnen lider...men inte våra...inte idag va? Iaf. inte av vårt drickande. Kram/R

Eken: Vi bor tillsammans på HELTID för närvarande. Men precis som terapeuten poängterade så sadejag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna. Där är vi nu.

Lelas och vill.sluta (och alla andra): Tack! Det känns faktiskt så, och det känns bra, och det känns väldigt bra att ni också säger det. Ja, jag har verkligen gjort mitt nu. Jag kan andas ut och börja se framåt. =) Reflekterar även över hur olika min och min frus utveckling i detta ser ut. Jag har sedan hon släppte bomben bearbetat det som HAR hänt; mitt agerande, min sjukdom, mina bra och dåliga sidor, hennes medberoende, hennes bra sidor (och de är många), och de sämre, alla goda minnen, och de dåliga. "Motparten" då? Utöver det att frun har sett besvikelserna över det jag och min sjukdom har orsakat så har hon bara skådat framåt, mot den lycka hon hoppas finna utanför vårt äktenskap. Det kommer dock att komma en dag då hon måste ta itu med det som har varit, och då lär hon få det tufft. Tyvärr. För på samma sätt som mitt drickande kom ikapp mig kommer allt att nå ifatt henne. Det kan jag känna en sorg och en oro för. Det är ändå kvinnan som är mor till mina barn, och som jag valt att leva med, och velat fortsätta leva med, men som jag behandlat så illa (även om jag varit sjuk). Men det här kommer förstås inte att vara mitt problem längre eftersom hon väljer skilsmässan och därmed flykten.

Min resa blir visst rena dagboken...men det känns skönt att skriva av sig, och det är fantastiskt att känna ert stöd. Tack, återigen! Kram på er!

Har inte kommit iväg till jobbet än. Ringde in och sa att jag jobbar hemma idag. Varför? Jo jag behövde (officiellt) tänka/rita ifred. Men ärligt...bara mellan oss? Det spöregnar ute och som den katt jag säkert har varit i tidigare liv...så vägrar jag att gå ut i det.

Gränser är viktiga. Att känna efter; Vad mår jag bra av? Vad mår jag bra av utan att det skadar ngn annan? /R

Spånar vidare. Tänker på barnens badmadrasser (finns det ordet?). Du vet sånna där plastgrejjer som man ser på sommaren. Leksaker.

Ofta går det hål i det dem. Pyspunka...då finns det finurligt (?) nog en liten plastbit som man kan laga med. Tejpa igen....men då vet att man att det är "lånad" tid. Madrassen ÄR sönder och förr eller senare måste man skaffa en ny.

Yep! Djup som satiken...kan vara sömnbristen! Kram/R