Senaste kommentarerna i forumet

Snälla Berra...

Dö inte i morg.. det vore för sorgligt.

Kram Mie.

Håhå jaja!

Så har summan av lasterna blivit konstanta igen...
Har börjat röka, mitt j-la pucko!
Jag som tidigare skrev att man inte blir speciellt röksugen efter det att man har rökt ciggarr...
Går visst, har jag nu upptäckt...
Ett år utan snus, dryga ett halvt utan alkolhol, så börjar man röka Bellman...

Låter som en DÅLIG historia tycker jag...

Just nu orkar jag inte ta tag i allting, men så länge jag inte börja kröka, så får det vara ok med att ta bort ett "k" så blir det "bara" röka...
Dumt?, skitdumt, men min kropp skriker efter någon form av drog att kunna bedöva sig med, och jag bara älskar att falla in i nikotinruset, ögonen går nästan i kors, och jag slutar lyssna på allting runtomkring, för en stund...
Det enda jag kan känna som en liten "kul" grej, är att jag följer traditionen, min farfar rökte Bellman, så nu är ringen åter sluten...

Jag ska "ta tag i det här senare", -har ni säkert hört tidigare, eller?
Men just nu är mitt liv fullt av annat, som ska städas ut, så en liten bula av smuts under mattan får man stå ut med, om resten ser shysst ut...

Jag har bestämt mig för att leva idag, dö kan jag göra i morgon...
Låter som om man skjuter upp saker hela tiden, men ...
"Så var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som hade gråtit vid fel grav..."
Jag ska inte gräma mig för morgondagen, utan ta den när den kommer, OM den kommer..

Mors Berra

Hej å Hå!

Jorå Pia, jag lever...

Satt i natt och svarade med ett timslångt svar, men när jag skulle skicka det, så puff! ut i stratosfären för att sedan inte kunna backa tillbaka, hur kul är det?
När man tar för lång tid på sig att svara, så blir man "tvångsutloggad", och allt det man suttit och hackat in i tangentbordet sitter numera Gud och torkar sig i röven med, eller nå't!

Så lär er av mina misstag, innan du skickar iväg meddelandet, tryck "Ctrl-A" (markera A-llt), sedan Ctrl-C (C-opiera), och skulle det skita sig, så har du möjligheten att "få tillbaka" texten med ett Ctrl-V (V-a' fan tog det vägen???, aha här!)
Jaja, nog om detta...

Jo min helg har varit fullsketen med grejor, och vädret har lyst med sin närvaro, så mina batterier är fulladdade och hela min hudyta är som en enda stor solcell...
Axlarna har blivit "Ohh, whip me good", så de är grisrosa och svider ömsom dunkar av hetta..
Men jag är bara glad för detta, hellre det än lera upp till knäna..

Grabben skjussade vi ut till Västerås på torsdagen för att han skulle köra Aroscupen.
Hans gäng höll nollan i helgen, inte på antalet insläppta mål, utan på antal gjorda, så de
åkte ur cupen med buller och bång.
Men vad gjorde det, de hade haft det skitroligt och terrat sina tränare till kl 04 på nätterna, var helt slutkörda och lyckliga efter två nätter på pysande gummimadrasser i en skolsal.

Vi passade på att bjuda in oss själva till ett par kompisars lantställe där intill, det blev en nattlig supe' fram till halv tre, och jag hade absolut inget emot att klunka på läskcider hela kvällen delat med grabben, det smakade både bra och gjorde gott...
De andra drog i sig en grogg, och partade på en BIB, men blev inte märkbart påverkade eftersom det tog så många timmar att hälla i sig grejorna, så det blev både gemytligt och trevligt.
Frugan tycker att det är en sådan stor skillnad på mitt uppförandesätt nu kontra tidigare, att hon riktigt myser över vårat sätt att dricka och umgås numera, och det bara funkar SÅ bra!

På söndagen testade vi mannens nya leksak, en fyrhjuling som skottade grus på vägarna så det bara dammade om det, måste bara ha!.
Föga lyckades mina övertalningar om att vi minsann behöver en också inför frugan, men jag har en bra draghjälp av grabben som redan började räkna på om morsan behöver allt guldkrams hängande runt hals och på fingrar, man skulle ju kunna tjacka ballare grejor än bara smycken för dessa, en fyrhjuling kanske...
Jag och grabben har lite att lobba för framöver, låter det som...

Senare på dagen så blev solen och värmen outhärdlig, så vi packade picnickorgen och begav oss ut på sjön med deras plasteka med en lite puttrande snurra baktill...
Vi utforskade en hemlig kanal och dess slussar samt ett kraftverk, sedan blev det till att ta ett nakendopp vid en klipphäll och vi moonade för måsarna, en stilla förhoppning om att kunna ge igen på dem kanske..

När vi kom hem på kvällen så fick grabben en fågelholks-look, för vi hade under fredagen då båda kidsen var borta passat på att bränna av lite av skatteåterbäringen på en herrejösses-badpool.
7m3 stor sak som tar upp en fjärdedel av hela baksidan...
I flera timmar höll jag på att koppla in en solfångare som skall värma upp poolvattnet, och det läckte och sprutade ifrån alla håll, och när jag väl fått det tätt, jag då kommer det inget igenom dem, det blev till att praktisera lite fler svordomar iförd badbrallor och en ettrig myggsvärm...

Men det gör ingenting för det är svensk sommar, och man ska tamesjutton inte klaga!

Och sedan Pia, jag testade ditt det dära med att andas med magen, men det funkar inte på jobbet, jag kommer ju bara längre och längre bort ifrån skrivbordet...!

Ha' de', där ute, och bara för att det snart är semestertider så betyder det inte bara för det att man måste dricka alkohol, det finns så mycket annat att upptäcka, som du inte märker när du är på dojjan, tänk på det, att uppleva är att leva, inte att leva upp till något...

Mors Berra

Berra!!! Var är du? Hoppas allt är bra.

kram

Aaa du är för härlig Berra! Underbart modigt att skriva ner dina känslor på detta sätt.

Din shrink verkar mkt klok! Jag har precis totat ihop en lång haranga under en annan tråd och det handlar mkt om acceptance och mindfulness. Våra ego har sen barnben lärt sig att grubbla, älta över hur vi ska fånga lyckan trots att den finns i oss själva! Jag har varit exakt lika dan och kan visst hemfalla åt grubblerier nu oxå men har idag verktygen att hitta tillbax till sinnesron igen.

Försök!!! Det är faktiskt mkt enklare än vad man tror. Jag tyckte förr att det verkade besvärligt och det kan säkert inte hjälpa, jag hade ju jätteångest och mådde jättekasst och var typ ett hopplöst fall (enl mitt stackars ego) .

Enkla medel, ska upprepas ofta och resultatet låter inte vänta på sig. Våga släppa taget om pessism, våga tro på optimismen det är inte farligt att hänge sig åt gjädje och lycka!!! Inom mig har det alltid funnits en liten röst som varnat "är det säkert att du får känna dig lycklig? är du värd det?"

Det var när jag ännu trodde på att livet skulle ha en mening och man skulle göra sig förtjänt av lycka. Det tror jag inte längre på. Livet bara ÄR och det ska levas. Det är oändligt men föränderligt. Släpp taget och lita på livets flöde. Det är ett gott livgivande flöde och när vi bejakar detta så bejakar vi oxå det goda.... du vet Berra, barnens skratt, terrierns livsglada hopp, solen, regnet, gråt från någon som sörjer, den goda maten... listan kan göras oändlig. Och inte minst att få dela allt med er här på forumet.

Tack för att ni och forumet finns, ni berikar mitt liv!

Andas nu långt ner i magen, sakta. Känn hur axlarna sjunker och du automatiskt sitter tyngre på stolen. Bara var i nuet. Gör detta några ggr i sträck och sen så ofta du kommer på det under dagen.
Le sedan för att du fått syre och lugn och fortsätt le så fort du kommer på det. :) Vår hjärna är väldigt duktig på att omprogrammeras, bättre än alla dina elektronikprylar tillsammans Berra :) och i livets flöde finns det oändligt med energi att hämta.

Kram Pia

Men....

Är det verkligen meningen att man ska trivas i dåligt mående...
Trodde det var meningen att man skulle bearbeta sina tankar, känslor & erfarenheter för att komma förbi det där skit vädret.
Visst vi behöver ändra vårat tänk, men... inte ska man väl behöva nöja sig att gå i regn utan paraply?
El är tanken att vi ska hitta verktygen själva i vardagen & inte lita på att solen kommer snart?

Ta vårat öde i våra egna händer?
Hitta våran egen lösning?

Men... jag kan inte låta bli att undra om man inte kan få en liten knuff i rätt riktning av de som vet vart man ska gå & redan funnit verktygen?
När man ligger på botten med säckar fulla med sten knytna runt kroppen så är det inte så lätt att ta sig upp själv...

Mkt ligger i vårat eget tänk...

Även här... en dag i taget & vänd ansiktet mot ljuset... / Mie.

Hej!

Idag är det ingen bra start på livet, det är inte måndag, men jag är så där bara fruktansvärt ledsen bara...

Jag var hos shrinken igår, hon berättade att mina förhoppningar inte skulle besannas, suck!
Jag trodde att min deppighet kunde "självläka", eller fick åtminstone intryck av att den skulle det. Hon berättade att så inte skulle bli, utan jag var tvungen att höja min acceptansnivå istället.
Jag trodde jag kunde lägga mig ner och vänta på att det skulle gå över av sig självt, nu måste jag bearbeta detta och just nu känns det mig övermodigt, det blev för mycket, igen...!

Här skulle det passa fint med en hardanger av svordomar, ¤&#"//())?)(!!!- typ!
Jag lägger för mycket tilltro till annat eller andra, när bollen egentligen ligger hos mig själv...
Ingen liten "morsa" som kommer och fixar det, utan det här måste jag ordna helt allena, f-n!

Med hennes ordval så blir det inget solsken imorgon, hur mycket jag än hoppas på det, så jag ska sluta önska, och istället ställa in mig på att det blir ett skitväder (precis som fotbollscupen..)
Och med den stora förändringen i tänkandet, jag ska gå ut och TRIVAS i skitvädret istället..
Vet inte hur jag ska kunna närma mig det tänkandet, ens i bildligt tänkande, jag hatar skitväder!

Istället för att att ta ett resonligt tänk, så slår jag det ifrån mig istället...
Lite konstigt, med alkoholen så kom jag till insikt ganska "tidigt", men med min egen acceptansnivå av felaktigt tänkande så är det mycket svårare...

Eller så är det som så, att jag älskar att grotta ner mig i elände, älskar att plåga mig själv...
Jag försöker övertala mig själv att tänka positivt, men det känns som om käften glappar som en värsta övertalare på TV-shop eller nå't..., köp det!, gå på det här, en mina!

Hua!, nu har jag kommit in i en ond nedåtgående spiral, och enda lösningen på detta är att gå till en elektronikaffär och dregla ett tag, glassen smakade för övrigt alldeles utmärkt.
Kanelglassen blev minst dubbelt så god som Lejonet & Björnens, riktig höjdare, bara grädde!

Nu ska jag sitta här och ojja mig ett tag, och sedan börja "porrsurfa" bland elektronikkedjornas hemsidor, det ska blir både dyrt och spännande!

Mors Berra

Mie,

Känslan att erkänna är i o f s en skön känsla men den gör mig oxå livrädd.... Tanken på att
inte kunna ta ett glas vin till maten eller en öl på sommaren... Men..! Nu inser jag
ju rent intellektuellt att det är så... Men känslan... och suget inte minst måste
ju hänga med.

Egentligen känner jag att jag har kraft att stå emot suget. Är rätt beslutsam i o f s...
Men just den delen att alltid måsta avstå resten av sitt liv kräver ju att man på
något sätt mentalt får tag i fördelarna att vara nykter.... Och när suget kommer...
Då gäller det att ha alla mentala delar på plats.... TAck för att du tycker att jag är stark
och modig... känner mig inte så just nu :-(

Men jag kämpar på med mina demoner och drakar.....och man får ta en sak och
en dag i sänder...

Blir styrkt av alla som säger att kurvan med tillfrisknande finns!

/Art

Art...

Är det inte lite lite skönt oxå att erkänna?
Insikt är början på ngt nytt.

Jag tycker inte att det är konstigt om ngn säger att de inte kan hantera drickat & därför har bestämt sig för att avstå.
Jag tycker att det är starkt & modigt.

Att kunna ta till sig av sina inersta tankar & känslor är stort, det leder till lycka & harmoni med kropp & själ... / Mie.

Hallå!

Hoppas att suget inte är för starkt för er därute i Sveriges avlånga land...

Själv "uppmuntrar" jag frugan att ta sig själv ett glas vin när hon så känner för det, eller en grogg
allt efter behag, hon ska inte behöva stå tillbaka för mitt missbruk...

För det är självisk att vara missbrukare av alkohol, man berusar sig själv och hamnar i ett eget tillstånd som de andra inte är i, eller inte förstår...

Lika själviskt är mitt beslut att avstå ifrån det, det är mitt beslut och jag står för det...
Jag måste kunna se andra ta för sig utan att jag tar del av det, det gäller ju bara drycken, inte umgänget!

Men om umgänget träffas för att just bli berusade, eller har vana att ofta bli det, så kan man ju avstå för att man inte trivs i det, inte för att man inte tål se andra dricka...
Utan för att man inte tål det tillstånd de hamnar i, blir fulla och odrägliga.
Vem orkar höra på en massa bludder hela kvällen, oftast upprepade som ett hack i skivan...

Man måste göra val hela livet, kan inte ha kakan kvar och ändå äta den...
Om man vet med tiden att alkoholen gör en ont gång på gång, så kanske inte alkoholen är just ett alternativ för just dig, för andra kanske, men inte för dig!

Det är ett själviskt val, för din egen skull, inte någon annan...
Om någon tjatar på dig att hänga med på en fylla, så kanske problemet ligger hos dem och inte hos dig, de vågar inte kröka själva, för de känner sig ensamma...
Och det är kanske det första signumet för en alkis, de krökar ensamma..

Men man är inte asocial bara för att man väljer att vara nykter, man måste bara jobba på att våga ta stegen fullt ut, vara lika framåt som om man hade druckigt....
Hur hade jag betett mig om jag hade druckigt, de positiva sakerna...
Och sedan inte bete sig och heller inte tänka på de dåliga sakerna som kommer fram när man har druckigt, de vindarna får bara blåsa förbi....

Tänka positivt och glömma det dåliga, själen får vara teflonbelagd så att allt dåligt inte fastnar och rinner av som vattnet på en gås...

Tänk på det fina med att inte dricka, inte det dåliga med att umgås med fel sällskap som alkoholen som just skapar holen i hjärnan...

Ännu en gång, lycka till!

Och skriv gärna en rad, det känns lite ensamt i tråden just nu, jag saknar er alla..!

Mors Berra

Tack för era kloka synpunkter!

Det är ju precis som Berra säger:
"Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten..."

Men du har rätt; man måste nog ta ett steg och en dag i sänder - medans man
fortfarande kan göra det själv... sedan blir ju problemet desto svårare. Och framför allt att
inse det problem man faktiskt har. För mig går det inte längre att bortse ifrån
hur gärna jag än skulle vilja...

Och ännu klokare sagt... så lika men ändå så olika!

Vi hörs! / Art

Hej Art!

..och välkommen...
Visst gör det ont när man börjar inse hur läget verkligen är, när man gång på gång hamnar i samma förtret trots att man verkligen försöker skärpa sig...
Och visst kan det låta jobbigt att kalla sig för alkoholist, man kanske skulle vilja säga att man har problem med drickat istället...

Men samtidigt så tror jag att alkoholisten har många ansikten, inte bara den grövsta sorten man ser på A-lagsbänken, utan den finns nog mycket närmare och oftare än man tror...
Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig kalla sig för just alkoholist, kanske inte inför alla andra, men inför sig själv...

Att "ge upp" motstriden mot sig själv och acceptera läget, jag har problem, och nu???
För det är när man har "givit upp" som jag tror det verkliga handlingsplanen kommer till verket.
Vad vill jag göra med mitt liv?, forsätta kröka så att jag hamnar på A-lagsbänken???
Eller ta tag i det och göra "något" åt det, och det kan vara vad som helst, bara minska sitt intag eller "göra slut" med alkoholen för all framtid...

Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten...
Man "orkar" oftast inte ta "hela lasset" på en gång, utan vi tänker att vi "tar en dag i taget", imorgon kanske du kan ta något igen, och på så sätt skjuter vi problemet framför oss.
Dag för dag så blir allting mycket lättare, jag märkte en skjuss vid runt tre veckor, och sedan växte det fram ...

När man har givit upp så blottlägger man sig oftast totalt, och berättar för några som man litar på och får oftast sådana positiva feedback att man vill fortsätta berätta för andra...
På samma sätt tror jag att forumet funkar för oss här, vi kan pröva oss fram utan att avslöja vår indentitet, och det skyndar på läkningsprocessen och plockar fram "liken ur garderoben" och man blir så lättad, och glad efteråt...

Jag har själv "vuxit fram" sedan i November, och jag känner mig bara mer och mer beslutsam för var dag som går, fyllpaddan Berra har bytt överock och har blivit social pga av sitt eget psyke och inte beroende på intaget av alkoholen...

Visst det är en helomvändning, och det går inte i ett nafs, men tiden är viktig i sammanhanget, och man måste få ge den sin tid, precis som tänket måste få tid att vänja sig utan "polaren alkoholen", en skiljsmässa i "tänket" och ifrån obehagliga upplevelser...

Lycka till, och som sagt, välkommen, här är vi alla lika, men ändå så olika ändå..

Berra

Hej Art och välkommen till forumet !

Om du fortsätter att skriva så kommer det jobbiga att bli mindre och mindre, det är skönt att få ur sig det som trycker på inifrån. Livet blir bara bättre och bättre utan alkohol !

Lycka till !

Hej alla,

Jag är alkoholist och jag är ny här på forumet. Har insett att jag måste göra ett val.
Att leva utan alkohol. Midsommar började bra och trevligt men sedan blev jag
skitfull i vanlig ordning och gjorde bort mig.

Kan ibland kontrollera mitt drickande men alldeles för ofta kan jag inte det... Så
jag är alkoholist och har tagit mod att erkänna det. Känns fördjävla jobbigt.... men
ändå lika fördjävla sant....

Här ser jag att jag inte är ensam... men ändå känns det skitjobbigt att skriva det jag nu skriver...
Det gör mig nedstämd och ledsen men fylls ändå av ett hopp att kunna förändra mitt liv.

Skriver mer vart efter... /Art

Underbart Mie!

Det var en härligt tacksägelse, Tack moder jord! Den ber jag att få kopiera. Jag blir glad när jag läser om ditt lugn, det är du värd!

Lev och låt leva, i frid och kärlek. / Pia

Tack Adde...

Det känns som ett lugn som har svept in i min själ.
En insikt om att jag blir starkare för varje min som går.
Livet finns till även för mej.
Jag behöver inte ursäkta mej för att jag xisterar, jag har rätt till mej själv & mitt liv.

Tack moder jord för att solen skiner idag... TACK... / Mie.

Hej alla. Ja jag mår oxå så himla bra av att vara nära naturen, ligga på en äng, vandra i skogen, höra vatten klucka, se på stjärnorna en klar natt. Det är suveränt! Det är ju där vi hör hemma, innan teknologin och materialismen tog över! Men visst är det fint med glassmaskin eller en sodastream ibland när man vill få en liten "måste hända något kick! :) " Alla såna kickar är dock bättre än sinnesförvirrande drog kickar! Bara vi är medvetna om det och håller de i schack så vi inte blir ruinerade! Jag ska ut o ta en cigg nu, denna hemska vana som jag bara hostar av o som jag dagligen tänker sluta med!

Se där jag ! Vännen Mie har tagit ett stort steg de sista dagarna !!

Det du skriver om skillnaden mellan förnuft och känslomässighet är just den gyllene halvmetern eller världens längsta halvmeter som jag skriver om ibland. Och mognadsprocessen tar jättelika språng ibland och ibland segar den på i värsta motlutet.

Du har gjort min dag till en fullständig dag när jag läser om dina framgångar !!

Ta hand om dig och förvalta dina nya insikter väl.

Hej Pia, Mie, Lilja och alla andra...

Nej Pia, idag "orkar" jag inte vara nedstämd, det tar alldeles för mycket av krafterna...
Idag är det en sån där dag som bara går mig förbi, svisch så är den borta, förhoppningsvis!
Förresten så var förra inlägget skrivet på Söndagen, haha!

Jag "lever" nog lite på Lördagen och Söndagens fina väder, det fanns tid till att ladda batterierna, och jag kunde varva ner några kilo, trots att jag "arbetade" hela tiden fysiskt...
Jag fick försmak av semestern, och allting låg i "mjugg", en stilla förhoppning infann sig...

Om jag får vara nära naturen så trivs jag, rycka lite strömming, hörde fiskljusens gälla skrik, tömma mullmuggen, vattna/så lite blommor, plocka upp en kopparorm och skrämma vettet ur alla tjejer i min närhet, reta en bamse-korsspindel med ett grässtrå i nätet.
Begrava en liten fågel som kört ihjäl sig mot ett av fönsterna, döda mygg och plocka fästingar.
Allt detta är ett icke instängt liv för mig, och betyder mycket att få vara "fri" ett tag...
Jag fick nog mersmak av friheten när inte alkoholen stänger mig inne längre..

Idag på lunchen så köpte jag mig en glassmaskin till hela familjen för en trehundring, en överaskning för dem, och lite tröstshopping åt mig själv...
Ännu en maskin att belamra köksbänken med hemma kommer kära hustrun att säga, och var ska vi ha den någonstans, kommer fråga nummer två, jag känner min fru, men det skiter jag i idag.

För nu ska jag försöka mig på att göra sådana där go'a krämiga glassar full av grädde som man bara kan få restaurang, om några månader är skiten bortglömd, och den fyller upp ett skåp någonstans blandat med damm, och när man gör en rensning så kommer den där aha-upplevelsen, javisstja det var den där glassepoken, och en maskin jag köpte när jag mådde dåligt i själen..
Önskar att den tiden var här och nu, och jag hade "köpt" bort deppigheten och nu kunde kasta bort den, märkligt tänk egentligen...

Nä, nu är det dags att röra runt lite i sopberget i skallen istället, och låtsas vara intresserad av jobbet för en gångs skull, undrar om jag ska börja med att fika eller skita?

Mors Berra

Pia...

Ja, jag kan tro att vi har det rätt lika...
På ngt sätt så har efterdyningarna drabbat mej hårdare än själva kaoset.
Då fanns ingen tid för eftertanke.

Jag försöker tänka på ett annat sätt.
Känner att jag verkligen är värd att må bra, värd att få ha lugn & ro.
Få umgås med vilka jag vill utan att få skit för det...

Det är enkelt att tillåta andra att göra det, men inte sig själv.
Jag har bestämt mej för att jag är värd det bästa.

Det var ett bra beslut att börja på behandlingsenheten igen & få hjälp att ta till mej mina egna råd.
Hjälp att sortera tankarna & känslorna som väller upp. Som bara kommer när jag minst anar det.

Acceptera att det ser ut så här. Jag kan inte förändra honom el min bror. Jag kan bara förändra mej själv.

Jag har fått ett större djup i min själ, en eftertanke som ständigt föjler mej.
Rädslan släpper sakta sitt grepp om mej.
Jag försöker leva här & nu.
Ge mej själv chansen att leva...

Gillar ditt tacksamhetstänk Pia... ibland när jag är ute & går & funderar över vad jag är tacksam för så kan känslorna bli så starka att tårarna rinner ner för kinderna. På ett poss sätt...

Det är en lång vandring för oss alla, vissa har det rätt enkelt, medans andra får kämpa utav bara f.., orättvist kan man tycka.
Våra erfarenheter gör oss till dem vi är, & kommer man bara helskinnad ur det så får man vara tacksam...
Jag känner tom att jag är stark idag. Jag har fått en stor kunskap om livet & känner ett större lugn.

Livet finns mitt framför näsan... Ta del av livet...
Att släppa skuld & skam, gå vidare mot nya mål.
Jag tror att förnuft & känsla inte är riktigt synkade...
Försår en väldig massa saker förnuftsmässigt, med känslomässigt kan jag inte ta till mej det före jag är mogen.

Ibland måste man som gå utanför sig själv & se på olika sit med andra ögon, för att förstå vad som är rätt.

Jag tycker det är så häftigt med insikt.
När vi kommit till insikt så är allt möjligt... / Mie.

Hej Mie.

Så rätt, så rätt. Ta hand om själen så följer kroppen med. Allt bra med dig? Piggare? Tänker ibland att du och jag har det väldigt lika, kommit en bra bit på väg men fortfarande drabbade av efterdyningar, trötthet t.ex.

Skönt att du finns här, tycker det är strongt gjort att stötta oss när du själv haft en strulig alkis i ditt liv.

Kram

.

Ja...

Det är viktigt att förstå att jag har ett eget val, jag bestämmer hur MITT liv ska se ut, vad jag får & inte får.
När man har kommit förbi "tycka synd om mej själv som inte får el kan" känslan. Så har jag helt plötsligt ett eget val.
Då känner jag mej mkt starkare & säkrare på vad som är rätt & fel.

Det här gäller inte bara en person med beroendepersonlighet utan även för medberoende.
Så lika känslor att det är skrämmande.

Ta hand om själen så följer kroppen med på tåget.
Vi är alla värda att få må bra... / Mie.

Go´morron Berra!
Väldigt kloka och tänkvärda ord, jag kände mej väldigt träffad bitvis, dehär om att gå och tycka synd om sej själv för att man inte får dricka tex, stämde in på mej i veckan som var.Tack!
Du har just givit mej några konkreta tankar som jag kan låna när de kommer nästa gång:)

Skönt att du finns här!
Kram till dej/ Lilja

Halloj!

Nu går vi mot mörkare tider, om man vill vara lite pessimistiskt...

Jag har haft en helt OK midsommar, det enda som riktigt sket sig var vädret på midsommaraftonen, totalt ösregn, först 10 mm på någon timme, sedan ytterligare 15 mm mot kvällen, vi var ena riktiga blötdjur allihopa...
Trots att vi hade meckat upp två rejäla partytält så slog det igenom duken när sedan haglet kom, vi fick trycka in oss inomhus, men nattgroggarna tog vi traditionsenligt i tälten.
Snacka om paraplydrinkar!!!

Hur gick det med alkoholen då, inte en droppe, och inte ett sug...
Var mest orolig att jag skulle ta fel glas och inte tänka mig för...

Frugan hade varit snäll och varit på bolaget (! typ första gången själv..) och införskaffat två olika sorters öl utan alkohol (en hette Jever, och smakar mera åt pilsnerhållet, helt OK).
Samt en av-alkoholiserad (!) rött vin, men det fattas något, en bas som egentligen bara smakar svartvinbärssaft, men färgen är rätt och flaskan likaså..., något glas OK, men inte en hel flaska, uärk!

Jag märkte att jag inte pallade att sitta upp så där jättelänge, utan tackade för mig när klockan blev efter 02, jag drack också en massa pa-lla-ply-djinkar, med samma innehåll men valde bort allt som var med alkohol, och det var inte så svårt, alls...

Fick förklara mig ordentligt för en av dem varför jag inte drack, och sedan visade det sig att hon minsann hade knaprat antidepp hon med, så det så!

Lördagen och Söndagen var riktiga kanondagar, vi lapade sol och åkte runt lite med båtarna, lekte och stojjade med ungarna, grillade och tog igen allt det som vi inte kunde göra på själva midsommaraftonen pga regnet...

Jag är väldigt stolt över mig själv, jag har övervunnit rädslan för den mest traditionsrika krökaraftonen som går, och nu finns inga hinder kvar som kan utsätta mig mer för svåra frestelser, jo en liten till, ett bröllop i Augusti, men där ska jag ju ändå köra, så den prioriteras ganska lågt i sammanhanget...

Så det går att knuffa in frestelsen i ett hörn, man kan övermanna den och hålla den i shack.
Och så länge man bara INTE tänker hur synd det är om mig som inte FÅR dricka så går det bra.
Jag KAN dricka OM jag vill, ingen sätter hinder för det...
Jag måste VÄLJA själv vad jag vill, och jag väljer att inte må dåligt, inte ha ångest, inte ångra gårdagen, inte skämmas över ord som inte längre går att göra osagda...
Detr enkla valet heter ingen alkohol, för mig...
Det kanske är annat för dig, som kanske kan begränsa ditt drickande...

Men jag vet vad som gäller för mig, och om livet skall bollas in i livsglädje så får den inte lösas upp av lösningsmedlet Etanol...

Jag har klarat av en midsommar utan alkohol, har inte gjort detta sedan mina tonår...
Det ska bli flera sådana midsomrar, jag fick så mycket mer ut av den att jag tog mig tid att uppskatta den stället för att bara ta den för givet...

Jag såg den, kände den, upplevde den, sög in den och reflekterade på den, istället för att innesluta mig i mitt inre av en drog som tar mig bort ifrån detta...
Att uppleva, är att leva, detta ska läggas till på min plus-sida...

Hoppas att ni hade en positiv upplevelse av midsommaren år 2009!

Mors Berra