Senaste kommentarerna i forumet

Någon skrev här inne att det enda som hjälper är att lämna. Jag har tänkt en del på det. Jag tror det ligger något i det. Skammen och känslan av att livet blir grått om man slutar är två hot man kämpar mot som gör en innesluten och ensam. På något sätt måste båda övervinnas. Då kan nog en större förändring så som att någon hotar lämna, ens barn sätter ner foten eller att man gravt gjort bort sig bli det som får bägaren att rinna över. Annars att man själv överlag inser att hit men inte längre. Att man själv sätter stopp.

Många får återfall på vägen. Det behöver inte betyda så mycket. Då kämpar man nog massor med skammen så då kan man snarare kanske behöva någon som peppar. Annars är väl risken att man anser att man är ett hopplöst fall och bara ger upp. Vi är alla olika. Med ett gott grundsjälvtroende tror jag det är enklare att bara gå rakt igenom krisen utan återfall. Med ett sämre blir det nog lite kämpigare då man måste göra upp med sig själv i större utsträckning för att komma ut på andra sidan.

@bella70 ok så det enda är att lämna om man inte orkar? Tänkte om det fanns något anhörigstöd?

Kanske - kanske inte, men det är inget du kan påverka, eller om det är din partner och inte mår väl av det, vänta på..

Min man har druckit i flera år.Först var det mycket öl.På senare år har det gått över till billigt vitt vin.Han smyger med det , gömmer på olika ställen osv osv.
Jag märker direkt när han har druckit, då han blir sladdrig och tjatig.
Han har varit deprimerad i perioder. Han har ett bra jobb och är intelligent och sköter sitt jobb.Men han känner mycket press när det gäller sitt jobb.
För ett tag sedan mådde han riktigt dåligt, tog därför kontakt med vårdcentralen. De tog prover som visade att han dricker alldeles för mycket alkohol.
Han blev lite rädd, kontaktade sin företagshälsovård och berättade där om sitt alkohol beroende.
De hänvisade honom till beroende enheten.
Allt kändes bättre i ca 1 vecka.Han var nykter. Han menade då att han själv skulle lyckas sluta dricka, utan hjälp av beroende enheten.
Men nu är vi tillbaka på ruta ett.
Han har druckit två kvällar.Vår yngste son är hemma på besök, men trots detta smyger han och dricker och alla märker att han är påverkad.
Jag vet inte hur jag ska orka längre.
Han har lovat så många gör att han ska sluta.Och denna gången trodde jag mig se en ljusning.Men som sagt, så blev det inte.
Hur går man vidare? Finns det hjälp att få? Hur får jag honom att förstå att han måste få hjälp för att kunna sluta dricka?

Jag dricker också en flaska om dagen.
En kvinna 37 år. Två barn. Min familj håller på och går sönder pga mig. Jag vet det. Men jag kan inte sova utan

@Varafrisk Var hos min psykolog i måndags. Samma psykolog som jag haft sen hösten 2007. Den kontinuiteten är en gåva. Jag berättade om mina besök hos vc, hur jag fick remiss till psykiatrin, skickades tillbaka till vc och att jag mötte olika hyrläkare överallt.

Hon suckade och sa: ”Jag brukar tänka att om rätt läkare med rätt kompetens bara satt på rätt plats och fick träffa rätt patient som snabbt fick rätt behandling så skulle vi spara så himla mycket pengar och mänskligt lidande.” Och jag kan bara hålla med! Nu känns det som alla vårdinsatser bara vill fria sig från patientkontakt så mycket som möjligt 😢

Kram 🐘

@Varafrisk Att jag ens börjat fundera över det beror nog mest på mina depressiva skov. Första gången som deprimerad var i tonåren och sen återkom det då och då ända tills jag fick barn vid 28 års ålder. Sen dröjde det ändå till 2007 då jag kraschade rejält. Efter det följde några år med kortare Depp skov, dock alltid i samband med att jag försökte trappa ut antidepp.

Sen var det stabilt några år tills jag blev deprimerad 2018, 2020 och 2022. Däremellan var det fullt ös. Och det är just det som oroar mig, att jag ska kötta på igen och sen bli deprimerad igen om ett år. Jag pallar inte. De depressiva skoven är vidriga!

Samtidigt känns det verkligen som just utmattningsdepression. Kraschen har alltid skett i samband med mycket stress på jobbet i kombo med stark oro för dottern, och sen börjar sömnen strula och då är det bara en tidsfråga.

Det kanske verkar som jag har starka drivkrafter, och det har jag när jag mår bra. Då vill jag engagera mig i allt möjligt - både på jobbet och privat. Och sen kan det bli för mycket, och då faller allt.

Den senaste antideppen Duloxetine 60 mg har jag tagit i snart två år. Det känns som den är lagom hjälpsam, det känns som jag är mig själv. Lugn och sansad, men ändå positiv och lösningsfokuserad.

Jag har dock infört vissa regler: Inga inköp utan minst en natt sova på saken, inga dejtingsajter, inga beslut ska tas öht på studs. Och noll alkohol hjälper till massor där, plus att det hjälper både sömn och hjärnkemi.

För mig är det helt obegripligt att jag kan må toppen ena månaden och sedan må botten nästa månad. Jag kan nu som ”normal” knappt förstå hur jag egentligen mår på toppen och botten. Hur ska då en annan person kunna förstå det?

Senast jag var på toppen var nog när jag tackade ja till jobbet som senare gjorde mig sjukskriven (då jag samtidigt trappade ur antidepp). De sista månaderna hade jag redan tidiga symtom på depression, vilket gjorde uppdraget snudd på omöjligt. Min fruktansvärda depp-beslutsångest och depp-oro för allting är inte förenligt med den typen av tjänst helt enkelt. Där man ska fatta snabba beslut nu, nu, nu.

Så nu sitter jag still i båten. Lär mig mitt nuvarande jobb ännu bättre. (Lär mig lite nytt just nu dock.) Ser fram emot att addera kvällspass i min tjänst den 25/3, vilket antingen ger mig välbehövlig omväxling eller så blir det överjävligt jobbigt. Jag utgår från att det kommer att gå bra.

Jag behöver rutiner till 95 procent av min tid, vaken och sovande. Sen behöver jag 5 procent då jag kan frispejsa lite, för att inte bli uttråkad. Jag behöver omväxling mot rutinerna ibland, hur konstigt det än låter.

Så även frispejsandet behöver planeras in. Tex en helg i månaden då jag tex reser bort eller bjuder hem en långväga kompis på övernattning. Jag tror att en helg per månad är en lagom nivå, jag testar mig fram där lite.

Sen måste jag se till att få vila direkt efter frispejsandet. Nästa lördag reser jag till äldsta dottern och vi ska kolla på Svansjön. Kör hem på söndagen och på måndagen har jag tagit ut en semesterdag. Dansa, pausa.

Vad det gäller din dotter @Varafrisk så måste hon själv få sjukdomsinsikt. Först då är hon motiverad att jobba med de saker som hon behöver tänka på. Alkohol och nattrumlande är dock direkt skadligt för henne 😢

Kram 🐘

Jag åt en semla på jobbet idag. Och njöt av den 🥰

Jag har tagit en paus från loggandet. Minus 15 kg och två storlekar får vara bra för tillfället. Mina knän mår mycket bättre också.

Fortsätter dock notera vikten varje måndag och planera och tillaga matlådor. Vardagen ska vara i balans, men en semla och en utemiddag då och då är tillåtet.

Dock inga glass- och bakverksfrosserier här hemma. Har inget sug och vill inte väcka det heller. Lättkvarg och blåbär/hallon är fullt godkänt som kvällsmys på helgen.

Kram 🐘

@emje
Hej. Var inte så hård mot dig själv för att du så att säga hamnade ur spår, att som du säger blev skuldbeläggande.
Som medberoende lever man under press, och jag upplever att det kan bli så att man kanske inte säger saker med eftertänksamhet alla gånger, utan att det kommer ut fel. Det enda man kan göra är då att be om ursäkt och säga kanske att ursäkta, det jag sade hjälpte ingen av oss eller något i den stilen ...

Du skriver att du inte vet vad du saknar, kan det då vara så att du saknar den du blev kär i? För människor är ju mer än sitt missbruk. Mitt ex då han inte drack, var han jordnära, fin människa, humoristisk m.m.. Då han drack slog det ofta slint, var det rena Dr Jekyll // Mr Hyde ...

KRAM.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

@bumblebee
Hej.
Så du kämpar på .... Varma tankar och styrka från mig. Glöm inte dig själv i allt detta destruktiva kaos.
Honom kan du inte ändra, låter kanske hårt men i många fall lönar det sig inte att ha "samtal" varje vecka. Om än inte alls - tyvärr. Och risken är stor att allt går så att säga i baklås då den med missbruk får höra vad den bör göra. Detta är åtminstone min erfarenhet.

När det gäller personliga berättelser så kanske podden "2 fyllon och 1 sanning" skulle vara intressant att lyssna på, att det kunde ge dig bra information. Bra information låter så märkligt, ja, kanske betydelsefull för att kunna förstå. Anhöriga till dem som håller i podden är med i några avsnitt, och man får höra bägge "sidors" upplevelser av missbruket.
SVT Play "Lars Lerin på Lofoten" också kunde vara något? Taget från programinfot: "Nu besöker Lars och Junior Lars favoritplatser på Lofoten där de ska måla, surfa, fiska torsk, rida och gå på tur. De gör även nya bekantskaper med människor som också har ett liv i missbruk bakom sig".

Sedan när det gäller att ta upp ens upplevelser till en annans drickande, det funkar inte. Oftast inser de själva också att de dricker - och att det är osunt och inget de är stolta över. Som jag ser det tar det bara energi av en själv och av den med missbruk att det tas upp. Bägge vet att det dricks för mycket. Det lönar sig inte att prata. Beroende funkar ju också inte så att man alltid kan sluta då man vill, kanske tanken finns där att "ja, i KVÄLL, bara 2 enheter vin" - men sedan så har hela flaskan druckits upp och lite mer kanske. Kontrollförlust ....

Sköt om dig, och försök att fokusera på dig, hur du önskar ha det. Du kan inte tala till hans förnuft att sluta, han vet ju hur det påverkar dig. Önskar han förändra sig, behöver det komma inifrån honom.
KRAM!!

@Varafrisk Tack snälla för svar. Det känns fint att få en bekräftelse på känslorna jag har. Hon är vuxen min dotter.
Jag valde att gå på antabus några månader och sedan har jag fått tillbaka mitt liv och det är det som hjälpt mig. Utan mina barn, utan mina vänner och arbete så finns liksom ingenting. Det är livet för mig och jag kan inte förlora dessa. Dessa skänker mig sådan glädje och mening att det är inte värt för mig att fly längre. Jag tar också hand om mig själv på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag har slutat röka, jag rör på mig regelbundet och försöker äta nyttigt. Och jag känner lust igen, lust till livet. Men jag tror att dotterns ångest kommer minska ju längre tiden går men försvinna gör den nog aldrig precis som du skriver, för de anhöriga känns tiden kort. 7 månader är inte jättelång tid men hennes ångest blir så himla jobbig och då blir vår relation så dysfunktionell. Det är det jag vill förebygga liksom. Jag ser ju jättetydligt att hon behöver någon att prata med och jag vill avdramatisera det för henne.

Tack igen för ett fint svar.
Kram

I dag är det femton månader sedan jag blev nykter. Det är sällan jag tänker på alkohol överhuvudtaget och de få gånger det sker är det i termer av tacksamhet över att jag slipper dricka.

Vet fortfarande inte hur jag skulle ställa mig till om jag kunde dricka ett par glas under helgen och aldrig riskera att det blev mera. Men eftersom det alternativet inte finns behöver jag inte längre fundera.

Vardagen rullar på och helgerna är fantastiska nu när de är alkoholfria. Oavsett om de är lugna eller uppbokade är de nästan helt ångestfria. Jag förstår nu hur mycket tid och försök till planering jag lagt för att inte vara alltför bakfull till olika evenemang. Hur jag vinnlagt mig för att inte dricka för mycket och så gott som varje gång misslyckats.

När jag får en inbjudan i dag tänker jag inte på om det är en lördag eller söndag, eftermiddag eller kväll, om jag måste köra eller om det går att åka kommunalt. Jäklar vilken skön känsla det är. Frihet i sin bästa form.

Att veta att om jag mår dåligt en dag, fysiskt eller psykiskt, så beror det inte på alkoholen. Jag får leta andra orsaker och oftast går det över mycket fortare än under min dryckestid. Ångesten är inte helt borta, men sååå mycket lättare att hantera när jag inte samtidigt måste slåss mot alkoholdjävulen.

I lugn och ro möter jag livet.

Fortfarande kan min man och jag prata om den sista dryckesperioden och hur fruktansvärt illa det blev till slut. När alcogelen brände i halsen och jag fick ha full koncentration för att inte få upp den direkt. Den måste ju åtminstone hinna verka först… Hur lukten och smaken av den satt i flera timmar. Så otroligt äckligt. Tänk att jag kunde sjunka så lågt att jag såg handsprit som ett alternativ. Eller rättare sagt, tänk att beroendet kan göra sådana sjuka och normalt sett otänkbara saker med en.

Ibland vill jag bara ruska om någon som jag märker är på väg utför och varna för hur det faktiskt kan sluta. Självklart tror ingen att de kommer att gå så långt att de dricker handsprit. Men jag kan garantera att det trodde inte jag heller. Någon gräns har man väl - eller…

Som sagt, i dag känner jag en stor tacksamhet. Läser om att man måste göra si för att bli nykter och så för att behålla sin nykterhet. Ibland nästan som ett hot: om du inte gör detta kommer det aldrig att fungera i längden. Jodå, det går visst. För min del räcker samtalen med min man långt. Tiden hjälper också till. Samtidigt förstår jag att en del behöver mera. Och det är helt ok.

Oftast talas det om hur lika vi är i vårt missbruk, men som ni vet vill jag också peka på våra olikheter. Det som fungerar för mig kanske inte alls funkar för dig. Så gör vad du vill och har behov av, men ta aldrig det första glaset. Det sistnämnda har den största majoriteten av oss missbrukare gemensamt.

Har aldrig gillat pekpinnar eller mästrande, men jag önskar av hela mitt hjärta att alla får känna på hur det är att vara helvit.
Att slippa alla tankar på nästa fylla eller icke-fylla.
Att slippa komma på efter alldeles för många år att det inte funkade med alkoholen. För mig tog det fem år här på forumet innan jag till slut vann över beroendet och då hade jag ändå hela tiden siktet inställt på helvitt.
Att slippa utsätta nära och kära för extra oro och ångest över ditt drickande.
Att slippa vakna upp och riskera att ha gjort något oförlåtligt och/eller oåterkalleligt. Det kanske inte har hänt något än och du tror dig säkert ha koll. Dock är alkoholen lurig och en dag kan det gå för långt, utan att du vet hur det gick till.

Oj, vad långt det här blev. Egentligen ville jag bara skriva att jag har varit nykter I femton månader och att jag mår bättre än på mycket länge.

Kram kram

Tack, Mrx, Rehacer och Charlie. 🩷

Så kul att se dig, adhdgoogle. Förstår precis vem du är. 🩷 Tror till och med att jag kallade dig forumdotter ett tag. Hoppas allt är bra med dig.

Kram till er alla

@kinakina
För mig var anhörigstöd ett bra första steg men när jag väl träffade en bra psykolog så gick fick jag mer hjälp att ta tag i roten av problemet.
Jag tror det är personligt vad som blir bra samtalsstöd och att det är en kombination av att man verkligen är öppen och att man vågar slänga sig ut i det okända och en engagerad samtalskontakt.

Fortsätter att lägga nya nyktra dagar till erfarenhetsbanken. Hittills har jag inte upptäckt en enda negativ aspekt av nykterheten, det är snarare tvärtom. Idag är en bra dag, ganska liten grundångest. 🍀

Jag har sovit några timmar på förmiddagen. Det blev inte många, men tre timmar är bättre än inga alls i alla fall. Har inte mycket energi. Men har då mat i skåpet. En del enklare frysgrejer som färdig pytt i panna eller fiskpinnar finns. Några sådana med potatismos från skafferiet, kanske skulle kunna bli till en fest för mig tillsammans med lite ketchup om man nu då drabbas av ovanligt stark energi och orkar göra annat än att bara värma på en pirog eller två i mikron och dricka cola till. Borde haft mjölk känns det, men orkar inte att mig iväg nånstans just nu.

Det är allt tur att man är händig och passar på att handla så mycket man bara kan och klarar av när man nån gång råkar ha energi till att veckohandla liksom. Den som inte har några problem meden total energibrist i form av väl utmattningssyndrom, generell ångest och depression, vilken i mitt fall delvis ligger närmast Dystymi med diverse delar av angränsande psykologiska små funktionsvariationer. De som inte känner till sånt här tror väl bara att man är världens största slögris kan jag tänka.

Men så tänker då inte jag när man hör talas om folk som kanske inte ens orkar att ta sig upp ur sängen knappt för egen maskin, på grund av det psykiska. Har ju vuxit upp med en mor son hade bipolär sjukdom och väl ville så himla väl, men inte ofta hade ork till att ens diska sin egen kaffekopp ibland. Hon orkade inte heller vistas bland folk när hon inte var i form för stordåd så som att gå utanför dörren och handla en limpa. Hon låg mest stilla i sin säng och och grät tyst för sig själv. Sånt där fattade man ju inte mycket av som liten grabb, nu förstår man väl det psykiska lite bättre alltså.

Det snöar utanför köksfönstret idag och är två minusgrader. Det är rätt mycket snö faktiskt, hade man varit ung och pigg då hade man nog börjat att fundera på längdskidåkning. Sånt gillade man ju lite grann när man var grabb. Längdskidåkning några kilometer i elljusspår tillsammans med farsan om kvällarna kommer jag ihåg att man kunde syssla med ibland mindes jag just nu. Men det var inte så mycket man gjorde som liten heller, var ju för det mesta för mig själv då med. Har väl inte lärt mig att älska mig själv, men studerar nu på nätet såna grejer, vilket nog behövs.

Hade det varit för drygt tre månader sedan så hade jag nog nu börjat att tycka att jag var en värdelös människa som inte borde finnas och ta upp plats i onödan. Men nu har jag ju varit nykter ett bra tag. Tänker som alkoholfri inte så där självdestruktivt var dag längre, men nog är det rätt jobbigt ändå. Man är nu 56 år gammal drygt och det var väl över fyrtio år sedan man kunde säga att man varit alkoholfri längre än 2 månader. Har i alla dessa år mest tänkt på att gå och hänga mig eller att hoppa ned från någon hög byggnad, eller att ställa mig framför ett framrusande godståg. Men sådant ska man ju undvika enligt Gud fader som jag alltid har känt varit nära mig rent andligt.

Tänk att jag för nästan fyra månader sedan efter en tid av hög feber på närmare fyrtio grader i ett svagt ögonblick bad till honom om att få vara kroppsligt frisk, och om så skedde så lovade jag andligt att jag då skulle försöka att kämpa på som helnykterist och leva till sista andetaget som kroppsligt frisk, trots att jag inte ser någon större mening med nåt. Det är många gånger jag bett till skaparen och kan inte påstå att han har svikit mig en enda gång. Brukar inte störa honom och be om några större prylar liksom. Men nog känner jag allt att det andliga mellan honom och mig fungerar skapligt rent praktiskt.

Minns min gamla faster som var mycket kristen, och varje kväll visst bad för min själ att jag skulle bliva frälst och väl kanske kunna bli en del av någon kyrklig församling. Men jag har ju provat på att vara med ute i föreningslivet och tycker att det är så mycket intriger inom sådana verksamheter och har aldrig kunnat komma in i någon gemenskap. Har bara känt mig utnyttjad och fått vara den bara har jobbat gratis och givit av mig själv utan att ha fått något tillbaka egentligen.

Så den grejen med att vara något av servicepersonal åt andra känner jag då inte vara något för mig. Som det är nu så tycker jag att jag är duktig som bara står ut med att existera och att inte bara åka till bolaget och handla alkohol för att väl supa ihjäl mig liksom. Gör för närvarande så gott jag kan och kämpar vidare steg för steg med att bara försöka att leva vidare och kanske blir det förhoppningsvis lite bättre med tiden.

Har då inget alkoholsug. Borde kanske fylla på mitt glas med alkoholfri äppelcider och lyssna på någon pigg rocklåt så att jag får lite mer positiv energi känns det. Har då i alla fall skrivit av mig lite på detta eminenta forum ännu en gång och det får nog vara det stordåd som jag nöjer mig med idag liksom. Förresten @Andrahalvlek, kul att du tittade in en sväng idag och skrev lite, sånt uppskattas kompis.

Ha det gott mina vänner!

@Andrahalvlek Jag har boken du nämner men har inte läst den ännu. Inte orkat men en dag så ska jag. Var och lyssnade t Henrik Wahlström i en grannstad i oktober förra året. Följer honom på Instagram. Jag är så tacksam för det arbete han lägger ner på att öppna upp och lyfta upp diskussionen kring bipolär sjukdom. Jag hoppas att med åren att min dotter kan ta till sig hans lärdom/kunskap för att se vad som kan vara behjälpligt för henne. Hon behöver först ha mer acceptans för sin sjukdom.

Jag minns när du nämnde för ca 1,5 år sedan att du funderade på om du hade bipolär sjukdom. Jag minns att jag skrev att men så kan det kanske vara i all välmening men att det hamnade så fel. Och vem var jag som trodde mig att kunna uttala mig om det jag är ingen psykiater. Idag skulle jag inte säga…men så kanske det är. Du gör ju inga tokiga saker men du har en otrolig drivkraft. Är din drivkraft positiv för dig eller kan den även ställa till det för dig då menar jag inte som mani? Kan den bli som ett tvång? Vad är det hos dig som ändå bidrar t att du funderar på om du har bipolär sjukdom?

Jag tänker att många tänker att den maniska fasen är kreativ. Jag upplever att för min dotter är den långt ifrån kreativ. Jo, visserligen kan hon gå runt t restauranger och söka jobba. Komma hem och säga att hon ska börja jobba på det ena och andra stället för att sedan när hon aldrig är sitt vanliga jag aldrig vill sätta sin fot där pga att det är pinsamt. Hon blir väldigt destruktiv och umgås med ”fel” människor. Hon kan inte vara still, sover knappt någonting och är ute och går väldigt mycket och länge.Vid två tillfällen har dessa skov lett till en psykos. Har inte hamnat i depression men väldigt låg. Känner sig avtrubbad. Ingen ork. Hon tycker därför bättre om att vara manisk därför hon har tillgång t sina känslor. Jag som anhörig och “åskådare” upplever att hon mår väldigt dåligt, ångestfylld och stressad/speedad. Hon säger att det är min man och mest jag som får allt det negativa.

Har vänner vars barn också har bipolär sjukdom utan att vara manisk. Jag trodde mani tillhörde sjukdomsbilden. Barnet har även svår social fobi.

Hoppas att du ska få svar på dina funderingar🙏🏻

Kram🌺

@Kihlas Det låter nästan som ett mirakel och jag hoppas på samma effekt när jag har möjlighet att påbörja medicinering 😊

@Mart tack snälla för tips, har nu kontaktat läkare online och inväntar besked.

Im sober menade jag.

@Josefinaööö
Hej o välkommen hit.
Känner igen mig i det du beskriver.
Det finns hjälp att få antingen AA eller onlinemöten. Jag hade själv tänkt att ge upp o dricka bort mig själv. Det blir bättre lovar dig.
Du slipper ångest o samvetskval o du är som sagt inte ensam. Vi fixar det tillsammans. Finns också en app om sober där vi stöttar varann. Ta hand om dig.

Vi faller tillsammans @Kärringen❤️

Verkligen en bra bild @Åsa M - och den ser väldigt komisk ut i mitt huvud när jag springer runt och rensar med andras snopens blickar genom fönstren 😂

Kapitulera. Jag tror det är första gången som jag verkligen kan se mitt eget beroende som beroende. Vad skulle jag annars behöva kapitulera inför?

Jag känner mig inte beroende av personen och har ej upplevt den ”abstinens” som jag ser att vissa behöver tampas med när de lämnat.

Men jag växte upp med en förälder som mådde dåligt och periodvis uttryckte hot om suicid (även verbalt). Så att försöka vara duktig och på andra sätt påverka dennes mående var förstås en överlevnadsstrategi för ett litet barn.

En annan känsla kommer med: rädslan, osäkerheten och förtvivlan över att ingen ser MIG!

Som idag visar sig i att dels prestera, göra rätt och vara duktig. Samt rädslan i att bli missförstådd, att inte bli sedd och uppfattas som den jag är.

Lika omöjligt att få tag på när man lever i kaos, som det är att få insikt i ett aktivt alkoholberoende när man är mitt i och livet ”lunkar på” skulle jag tro…

@Geggan ❤️Härligt, om dikten kan vara lite hjälpsam🙏🏻

@aeromagnus ❤️Ja, vi får verkligen hoppas att hen får vila i frid🙏🏻

@postitlappen ❤️Grattis t 90 dagar! Det är stort! Det finns ingen vaccination mot alkoholism. Vi alla kan drabbas oavsett uppväxt, utbildning, ålder el kön.

@Ny dag Dikten är så klok🙏🏻❤️ Igår när jag var på eftervård tänkte jag på dig. Vi pratade lite om de första stegen. Lite om återfall. Vikten av att förstå skillnaden mellan beroendepersonen och jaget. När vi klandrar jaget för att vi har gjort fel är det lätt att känna skuld och skam vilket bidrar lätt till att ta ett återfall. Om vi förstår att det är vår beroendeperson som bråkar m oss då kan ju jobba men den oavsett vilken väg vi väljer till att bli nyktra.

@vår2022 ❤️Ja, dikten är så fin. Mmm…det känns lite tungt, faktiskt….

@Andrahalvlek ❤️Ja, dikten är fin. Nej, inget rehabmöte.

När jag pratade m rehabkoordinatorn var jag så arg! Jag förstod ganska snabbt att hon lyssnade inte på min om önskan att få förlängd heltidssjukskrivning. Jag hade endast föreslagit ytterligare två veckor på heltid. Hon undrade vad dessa dagar skulle göra för skillnad. Jag svarade att jag hade ju kunnat sagt en månad men det hade ju aldrig gått. Jag har inte träffat läkaren mer än en gång den 27/12. När jag fick sjukskrivningen förlängd den 23/1 pratade inte jag m honom utan m rehabkoordinatorn . Han gjorde då en bedömning att han kunde inte förlänga min sjukskrivning ytterligare någon gång, och det är den bedömningen rehabkoordinatorn går efter. Hon ställer frågor som om jag tar promenader. Jag kom inte ihåg vad hon sa men hon nämnde matlådor. Vad som gör mig skogstokig är att hon inte lyssnar på mig! Pratar till mig som om jag inte förstår någonting! Pratar hela tiden om hur viktigt det är att komma tillbaka t jobbet! Frågar om vården kan hjälpa mig med ngt när det gäller jobbet. Jag är så arg så jag kokar säger att jag får väl ta tjänstledigt el semester (vilket jag inte tänker göra). Hon säger t mig att jag kommer bli tröttare i början när jag börjar arbeta. Hon förstår inte att under nästan hela 2023 kämpade jag för att hålla mig på banan.
Hon ska ringa mig i slutet av nästa vecka för att höra hur det går. De vill att jag ska testa.

Var därefter på rehabmottagningen. Fick träffa sjukgymnast och arbetsterapeut. När jag ringde dit förstod inte jag att jag pratade m administrativ personal. Jag trodde de skulle presentera för mig vad de kunde erbjuda men så långt kom vi inte. Sedan pratade de om en kvinna och att den kvinnan hade skickat en remiss. Jag förstod absolut inte vad de pratade om. De blandade ihop det …den kvinnan som hade skickat remiss var blodtryckssköterskan som skickade våren -22.

Det var likadant m rehabkoordinatorn som började prata om dietist och jag förstod verkligen inte vad hon menade. Men, sedan kom jag på det att jag skulle delta i en utbildning vid två tillfällen men dessa tillfällen hade sammanfallit med när min dotter var så sjuk samt att jag var/är så trött.

Jag har verkligen så svårt att en läkare kan göra en bedömning utan att varken ha träffat patienten fysiskt el digitalt inte heller rehabkoordinatorn. Är det patientsäkert?

Nu ska jag sortera i mina tankar för att prioritera vad jag behöver fokusera på och och inte fokusera på. Rikta fokus inåt och inte utåt! Fokusera på vilka professionella kontakter som är viktiga för mig. Tack och lov att jag ska träffa min terapeut på fredag!

Kram🌺