Senaste kommentarerna i forumet

Någon som testat Previct i mobilen?

Man kan få det i ganska många kommuner via beroendevården (dock har inte alla kommuner det).

Man blåser tre gånger per dygn i en alkoholmätare kopplad till en mobiltelefon med ansiktsigenkänning i mobilen för att visa att man kan vara nykter.

Någon som har erfarenhet? Har det fungerat för er eller inte fungerat?

Var det svårt att få?

Hur länge behövde ni ha Previct?

Jag minns heller inte längre hur jag tänkte tidigare. Bara av den anledningen känns det bra att skriva ner tankarna här så att jag kan gå tillbaka om ett år och se och reflektera över hur jag tänkte då.

En sak jag minns är att jag också tidigare gjort som dig att jag tänkte hålla upp en liten tidsperiod och se. Det fungerade aldrig riktigt. Jag tror att det är därför jag denna gången har ändrat till att jag är klar för resten av livet. Kanske för att jag tänker att jag annars hade börjat att förhandla mig själv efter ett tag, precis som jag gjort när jag dragit ner. Så jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att det denna gången skulle vara livet ut. Men jag vet att det var ganska tidigt och att det bara känns mer och mer självklart.

Vi har julbord med jobbet någon vecka in på december så det är ju inte så långt kvar dit. Men det känns faktiskt skönt att veta redan nu att jag kommer att vara nykter.

Jag känner också igen mig i det du skriver om toleransen. Jag kunde, även om det lyckligtvis inte hände ofta, avsluta en box samma dag som jag öppnade den. Helt galet, när man tänker efter.

Som sagt hjälper det ju mig att diskutera detta med dig så det känns bara extra bra att du får ut någonting av det också.

Det var mycket att tänka på den här gången. Jag tänkte börja med dina funderingar om rättfärdigande och medberoende. Jag tror väl att man behöver göra en distinktion där mellan förklaringar och ursäkter. Ibland kan vi hitta en förklaring till ett beteende, utan att förklaringen för den sakens skull ska ses som en ursäkt per automatik. När man är en alkoholist så gör man dumma grejer och det kan finnas en förklaring till det, men sällan en ursäkt. Jag skulle misstänka att det är nyttigt för dig att söka en förståelse för varför det är som det är, så länge du kan se att det inte rättfärdigar det. Jag tycker inte heller att din analogi med rökningen är så dum. Det är väl precis samma mekanismer som ligger bakom. Dock försämrar ju även alkohol omdömet på ett sådant sätt att man kan göra långt värre saker för drickandets skull.

Till din slutfråga då. "Vad är det som driver en till att fortsätta dricka? Tror man att omgivningen har helt fel i det dom säger eller är det för skammen och ångesten som gör att man fortsätter för att slippa se sanningen?"

Jag tänkte säga först att det som driver en till att fortsätta dricka är ju alkoholismen i sig. Sen tog jag en paus efter att ha läst din fråga och städade en bra stund här hemma medan jag funderade på det. Jo, alkoholismen är väl det som är det drivande. Sen kan det ju finnas andra saker som ger bränsle till elden.

Jag förstod nog att det var ett problem, på något sätt, men försökte få det till att det inte var ett så stort problem att det betydde att jag behövde sluta dricka. I mitt fall var nog ångest en stark drivande faktor, men inte ångest över mitt riskbruk. Det känns inte så i alla fall. Jag har försökt tänka tillbaka och jag kan inte se att jag skulle ha druckit för att jag skämdes för att ha druckit dagen innan och skämt ut mig. Nu ser du ju inte det i min text, men jag tog en lång paus precis nu igen och försökte tänka efter.

Jag klarade det nog bättre att dricka måttligt när jag mådde bättre. Men alkoholen var ju en sådan effektiv ångestdödare för mig. Dock var upphovet till ångesten oftast diffus. Kanske till viss del för att jag istället för att ta itu med källan till ångesten, tog alkohol för att döva den. Till stor del kom kanske ångesten från mina egna upplevda tillkortakommanden, men jag tror inte att det handlade om direkta effekter av drickandet, men kanske de indirekta. Jag såg ju inte mitt drickande som något särskilt stort problem.

Det känns inte som om att jag har gett dig ett bra svar på ditt fråga. Men jag kanske får lämna det så nu för tillfället ändå då jag måste iväg. Jag får fundera vidare på det.

Som sagt, jag är så glad över att få följa dig och ta del av din historia. Tack för att du finns här och fortsätter att förgylla forumet.

Många kramar till dig ?

Bra att du är uppmärksam och har respekt för vad som kan komma. Slappna av helt kanske vi aldrig kan, men leva ett liv utan daglig kamp är stort nog.

Du är fantastisk! ?

Kram

Vilken kämpe du är. ? Hoppas att det vänder snart, det är du verkligen värd.

Grattis till två år. Grymt jobbat.

Kram

Tänker på dig och undrar hur du har det. ? Saknar dig här, men respekterar förstås att du har tagit en paus. Hoppas dock på att få höra av dig igen någon gång.

Kram

För dina återkommande inlägg med hopp för oss andra. Gillar att läsa dina lugna vardagsbeskrivningar. Hoppas att din relation med mannen har blivit bättre. ?

Grattis till fem år.

Kram

Vissa dagar och perioder är skit! Håll ut....

Bara så du vet. ? Hoppas allt är ok.

Kram

Så j-a dåligt hanterat av din läkare. Förstår att du är upprörd. Tycker också att du ska ta upp det, om inte annat för att du själv ska kunna släppa det. Kanske har du redan gjort det - både påtalat det och släppt det.

Lycka till! ?

Kram

Åh kämpa vidare nu vinäger, skickar cyberkraft

Tack för kommentarerna om A-fritt.
Nej A-fritt lugnar behovet efter Alkohol för mig.
Tror det mer är att jag sitter med ett glas vin....
Men behöver det för att få lite festkänsla, helgfirande typ.

Har städat köket idag.
Ställde ner Bag in box stativet i förrådet för 2 månader sedan.
Idag när jag städade kom jag på hur det alltid var rödvinsfläckar på köksluckorna där stativet stod. Och även på golvet ibland.
Hur orolig jag var att någon sett dem innan jag han städa bort spåren.
Inga fläckar att städa bort idag?
Skön känsla?
Kram⚘

Tack för svar ?
Emellanåt stänger jag Även dörren ? till mamma. För att kunna fortsätta på relationen när känslorna lagt sig. Hon mår jättedåligt av de perioderna. Sämre än mig. Jag tycker att det är skönt. Det är nog hon som vill ha en djupare relation än jag. Jag har gett upp...

Har sagt att jag inte vill dra in mina systrar i vår relation om vi ska kunna ha en. Hon klarar det inte. Drar alltid in dem. Gör mig irriterad. Hennes fokus är där. Fokuserar inte ens på mina barn, hennes barnbarn när vi umgås. Det gör mig irriterad.... sitter och sms:ar med mina systrar.
Vi ses och ska umgås, planerna bryts av att ena systern tappat mobilen... eller har fått panikångest. Hon åker dit.....
Vi åker hem. Och hon undrar varför vi inte har empati. Varför vi inte svarar i telefonen efter. Varför vi inte förstår att mamma mår jättedåligt också. KAOS. Medberoende...

Hoppas att din helg varit vilsam och att du fått må lite bättre. ? Melankoli är inte en farlig känsla, om man inte fastnar i den. Bra att du har kontakt med samtalsproffs. Det kan hjälpa mer än man tror.

Kram

Fint att höra från dig och att du är på gång igen. Hoppas att ditt liv äntligen får kännas lite lugnare nu. Det är du värd. ?

Kram

Underbar beskrivning: Bra blev det inte, men gjort blev det. Håller med Kennie, vi måste träna på bra nog.

Hoppas att du haft en fin helg med lugn och ro i sinnet. ?

Kram

Jag tror inte på Gud, men vi beter oss lätt lite som nyfrälsta när poletten ramlat ner. Och på dig verkar den ha ramlat ner rejält! Allt blir så mycket lättare när man slutar längta efter alkoholen - och istället känner sig lättad över att man slipper dricka. Det är mer synd om dem som känner sig tvungna att dricka.

Välkommen till de upplystas skara ?

Kram ?

PS. Jag tror inte på Gud, men jag tror på ödet och skyddsänglar ??

Du är bara så bra. Gnata på, ett bra uttryck. För så är det nog. För många.

Tack för dina kloka tankar. ?

Kram

Det känns som du blivit upplyst eller vad det kallas?
Och att du precis som AkillesU kommit till den där självklara insikten att ni inte behöver A i era liv.

Jag fattar precis vad du gått igenom!
För jag har samma tankar och har svårt för det där beslutet "aldrig mer"
Vill liksom testa och se vad jag känner efter ett längre uppehåll och all info man sugit åt sig. Mitt problem är dock att jag är orolig över att jag inte kommer att kunna sluta. Jag blir kanske inte frälst från A som du blev☹
Kram och Grattis ⚘
Men du får inte lämna oss och sluta skriva......

Vi har alla tunga bördor i våra ryggsäckar. Okej är nog nyckelordet här också. Du har ingen vidare relation till din mamma av olika skäl. Med all rätt. Okej. Du väljer att inte ”bära” dina systrar också eftersom du har fullt upp med ditt eget liv. Också med all rätt. Okej. Så är det. Det är tankarna om att du vill att det ska vara annorlunda som ”äter dig”. Du måste acceptera att det är som det är. Och det är okej.

Först när jag kunde släppa sorgen över att min relation till min mamma inte är så ”djup” som jag vill att den ska vara så fick vi en annan typ av relation. Jag kallar den väder-och-vind-relation. Vi pratar väder. Och vad som står i tidningen. Och det är okej.

Min mamma är supernöjd med den typen av relation. Hon klarar inte av att hantera mer än så. Och jag har också behållning av vår nya typ av relation, även om jag gör det mest för hennes skull. Jag tänker att jag inte ska göra mot henne som hon har gjort mot mig. Jag ska inte spela på hennes planhalva. Eller som jag brukar säga till min dotter: ”Vissa saker gör man inte i första hand för sin egen skull, utan för andras skull”. Sen måste det förstås vara på mina villkor. Ett telefonsamtal per vecka och en fysisk dejt varannan helg är en lagom nivå för mig ?

Håll hårt i din man ❤️

Kram ?

Jag är fri! Precis så känns det. Jag vaknade imorse och allt kändes annorlunda! Jag känner mig nästan nyfrälst. Vet inte vad som hände inatt, men nåt hände. Jag drack igår. Jag tror att jag redan i onsdags, efter att ha känt mig väldigt nere och ledsen, någonstans hade bestämt mig för det. Och som @Andrahalvlek säger så är det bara en tidsfråga om man lämnar dörren på glänt. Jag drack en flaska vin, men blev inte full. Tyckte inte heller att det var speciellt gott. Kändes nästan som att jag gjorde det bara för att liksom. Jag pratade med min man om hans dryckesvanor, att han börjat dricka mer sedan jag slutat. Han har också börjat gömma alkohol och smygdricker. Han vet att han dricker för mycket och tänker mycket på det, men är inte redo att göra ett uppehåll just nu. Han menar att han inte velat visa hur mycket han dricker för att inte locka mig. Vi pratade om detta och mycket mer, det var en bra kväll med besök i minneslunden där vi satt på en bänk, omgiven av ljus, helt ensamma i natten. Höstlöven föll på oss och vi pratade om de som fattas oss. Det var fint. Innan jag gick och lade mig bara kände jag att jag ville få ut all alkohol ur kroppen, stoppade fingrarna i halsen och spydde. Trots detta ångrade jag inte att jag druckit, det kändes som att jag behövde det. Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att jag skulle vakna och känna mig fri. Så konstigt, men så är det och fri känner jag mig. Kampen är över. Jag känner mig helt övertygad över att jag ALDRIG mer kommer att dricka alkohol. För att jag inte vill. Jag kan men VILL inte. Det har hänt något i mitt mindset. Från att ha tänkt att jag ska vara nykter i tre månader, men att jag sen skulle försöka dricka normalt och räknat dagarna till varje nykter månad så att jag skulle klara tre, så känner jag nu att det är betydelselöst. För jag kommer aldrig mer att dricka. Det är nästan så att jag direkt vill flytta över till forumet ”Det vidare livet” - så självklart känns det. Jag ska så klart inte göra det, utan fortsätta skriva här ett tag till, men fattar ni - det är helt otroligt!
När jag läser vad jag skrivit så är det nästan så att man kan undra om jag skriver på fyllan, men det kan jag garantera att det gör jag inte. Något konstigt som hände inatt var också att mitt halsband hade lossnat och låg på golvet när jag vaknade. Hur gick det till? Det är ett smyckeslås som aldrig har gått upp av sig själv eller lossnat innan. Som ett tecken på att någon varit och tagit av det inatt för att visa att jag har en osynlig ängel som följer mig. Herregud, nu låter jag verkligen som att jag tappat det helt. Men strunt samma. Ett slags mirakel har skett! Tack gode gud för detta! Alkoholdjävulen är besegrad utan kamp - det känns overkligt. Kan detta vara sant? Kommer denna känsla att hålla i sig? Det konstiga är att jag inte tvivlar en sekund på detta. Jag vet att det är så - det känns i hela kroppen.

Det känns också i kroppen att jag drack igår - mår lite illa och sådär som man kan göra efter att ha druckit. Längtar tills detta är över och att aldrig behöva känna mig bakfull igen. Jag har ingen ångest alls utan känner mig bara lycklig och fri. Jag vill bara säga att bara för att jag gjorde detta och känner som jag gör så är det verkligen inget jag rekommenderar andra - jag menar inte att locka någon annan att dricka. Jag hoppas verkligen att ni inte tar ett enda glas - det är rena giftet!

Jag har väntat med att lägga ut denna text som jag skrev imorse för jag är rädd att ni ska tro att jag tycker det var bra att dricka och kanske lockar andra till det. Men samtidigt känner jag att vi alla är ansvariga för våra egna liv och beslut. Jag bara måste få dela med mig av denna känsla jag har. Idag är det den första november - den första dagen i resten av mitt helnyktra liv!

Önskar er alla en härlig nykter söndag. Själv lär jag må illa några timmar till innan bakfyllan är borta, men det får jag ta som en påminnelse över hur fruktansvärt dåligt alkohol är för kroppen. Aldrig mer!

PS. @Andrahalvlek - din berättelse i @kvinna 38:s tråd om din pappa berörde mig djupt. Det är verkligen inte lätt att leva med ånger och känsla av skuld. Men du gjorde rätt i beslutet att låta din pappas drickande få konsekvenser. Han valde alkoholen framför familjen, det var hans val. Du gjorde ditt. Det var inte ditt fel. <3

Kram

Visst är det en härlig känsla att slippa kämpa. För mig är övertygelsen total - under en förhållandevis lång tid. Flera gånger har jag varit övertygad om att det var sista gången. Sedan kommer tvivlen...

Min känsla är att du kommit över den där sista tröskeln. Att du passerat tvivelstadiet. Förhoppningsvis slipper du kämpa mera, utan får behålla lugnet inom dig.

Intressanta tankar kring olika sorters brister i kroppen. Ska ta reda på lite mera vad gäller det. Tar sedan flera år en daglig multivitamintablett och ingefära-gurkmeja. Kanske inte räcker om det finns en brist, men håller mig frisk för drt mesta.

Snart sex år... Nästan dubbelt så lång tid som jag har varit här. Men vi har iaf kommit långt. Hoppas dock att jag slipper ytterligare tre år av kamp.

Keep up the good work! ?

Kram

Dina ord hjälper mig mer än du kan ana. Känns så himla skönt att få höra hur det är från den andra sidan av det hela.

Ja vad ska få honom att sluta. Kanske måste något drastiskt hända. Att han gör bort sig ordentligt på ett eller annat vis. Han har en otrolig förmåga att visa sig vara ”bättre” än alla andra utåt.
Inbillar mig att mycket kommer från barndomen. Han hade det inte så lätt. Som nykter har han en dålig självkänsla och behöver som sagt mycket närhet.
Men när han dricker så får han lätt hybris. Finns nog ingen i världen som kan så mycket som han just då. Och hans vokabulär blir något helt annat.
Det är precis som om man inte betyder någonting, man är som luft vissa dagar. Medans jag bara trånar efter den där mannen som jag vet att han kan vara.

Jag har satt ultimatum att om han ska fortsätta träffa mig så ska han söka hjälp. Annars har vi ingenting! Jag kan inte leva med en alkoholist.
Men vad slutar alla överenskommelser med? Jo, han vinner såklart!
Det där med fredag och lördag tex. Hur kunde jag ens gå med på detta.
Där och då låter det så bra, men för vem? Jag tillåter ju han att fortsätta. Fast det egentligen inte är okej för mig.
Sen blir jag förbannad för minsta lilla han går över gränsen. Eller som med rom flaskan han smög drack ur. Man vill så innerligt tro på all ord, för det är precis dom man vill höra. Men det är ju inte han som talar, det är ju alkoholisten i honom.

Har förstått att allting kretsar till drickandet. Skapa situationer som gör att man alltid kan dricka. Dra sig undan och grejar med saker på utsidan så man kan ha sitt drickande utan att någon ser. Jag som rökare har funderat på hur jag hade gjort om jag skulle sluta röka. Vet en gång när jag skulle sluta och skapade mig själv situationer som gav mig tillfällen att röka. Passade på att röka när jag åkte till affären, började promenera för att kunna röka. Gömde cigaretter för att röka när jag var ensam hemma. Nu kanske det är en dum jämförelse, men försöker bara tänka mig in i hans situation. Och dom där tillfällena han hela tiden skapar sig. Tänk om jag fick röka fredag och lördag helt öppet. Hade jag nöjt mig med 5 cigaretter eller hade jag rökat ett helt paket när jag ändå kunde?

Tror att det är ganska nyttigt att ibland rannsaka sig själv. Hade jag haft lätt att sluta med mitt beroende? Nej det hade jag inte haft. Och hur hade jag känt om jag blev utskälld varje gång jag tog den där cigaretten som jag lovat att inte ta på veckodagarna.
Kanske hade tänkt precis likadant. Men jag har ju blivit så mycket bättre. Röker ju inte alls lika mycket som innan.

Detta är bara mina tankar, ligger kanske ingen logik i det överhuvudtaget. Kanske är mitt medberoende som försöker hitta ursäkter till att han gör som han gör. Även om det inte rättfärdigar hans beteende.

Skulle gärna vilja ställa dig en fråga ur ditt perspektiv. Vad är det som driver en till att fortsätta dricka? Tror man att omgivningen har helt fel i det dom säger eller är det för skammen och ångesten som gör att man fortsätter för att slippa se sanningen?

Tack för era grattis och reflektioner.
Har insett att de flesta har problem med sina mammor?

Jag är första barnet. Storasyster. Hade min mamma själv ett par år innan jag fick syskon. Jag var världens sötaste bebis tydligen. Måste ha varit stor kärlek från min mammas sida. ? ? Sen kom ”problembarnen”.

? Har stängt dörren till mina systrar just nu. Orkar inte. Har pågått för länge.
Försöker öppna dörren till min mamma emellanåt. Men vi kommer ingenstans.

Hon har blivit utbränd och sjukskriven av mina systrars sjukdomar.
När jag fick en egen dotter med funktionsnedsättning fick jag en chock. Jag fick inget stöd av min mamma. Barnet skrek , jag grät. Min man fick dra ett stort lass. Jag dränkte mig i jobb.
Och relationen med min mamma blev ännu sämre.

Jag och min man har kämpat. Med vår dotter och med min psykiska ohälsa. Vi väntade i 6 år med att skaffa ett till barn.
Vi har hus, pengar, jobb. Vi har varandra. Så jag behöver ingen mamma. Eller?

Senast fick jag höra av henne att jag bara var arg och irriterad. Och inte hade någon medkänsla för mina systrar. Ingen empati. ”ni har allt, dom har ingenting”. Medberoende.
Men jag stänger igen för att orka... jag är för känslig. Tvärtemot av vad som uppfattas...

Har precis tagit mig upp igen sedan en sjukskrivning. På randen att ramla tillbaka.
Försöker må bra. Kämpar varje dag med att hålla mig över ytan.... i vardagen.
Duktig flicka.
Men jag har min man. Han är allt. ? och mina barn. Tack för dom. Sluta klaga.....