Senaste kommentarerna i forumet

Kikar in o märker att allt verkar bra. Så skönt att komma hit ibland. Jag tankar lite kan man säga ?stress är en riktig trigger, det gäller att passa sig duktigt från det. Har en lite stressig situation framför mig på jobbet nästa vecka, ska verkligen tänka på att inte stressa i onödan. Ha det gott o nyktert

Oj vad jag känner igen mig. Dessa två personligheter. Maktlösheten som gör sig ständigt påmind hela tiden. Man lever mellan hopp och förtvivlan.
Försöka hålla den där falska fasen uppe för sina arbetskamrater, om att man lever ett normalt liv som alla andra tycks ha. Och jag kan ärligt säga att jag känner mig avundsjuk. Varför kan inte jag också få ha ett lugnt och skönt liv?Ibland kan jag gå på jobbet och tänka- ni skulle bara veta ett sånt helvete jag har haft i helgen.
Men där går man och biter ihop. Skulle jag berätta vad som händer inom mina fyra väggar hade dom ju idiotförklarat mig.
Har börjat ändra mitt tankesätt för att överleva själv. Är det såhär jag vill ha det resten av mitt liv? Visst älskar jag honom över allt annat. Men hans goda sidor överväger långt ifrån dom dålig. Dom hårda orden som bara borrar större och större hål i hjärtat. Man trasas sönder. Utan att visa någon större ånger för vad han åsamkar alla andra. Kvittar hur mycket jag har gråtit bönat och bett. Så kommer problemen alltid tillbaka. Den enda orsaken till alla bråk, alkoholen!
Så sitter man där och funderar hur människan mittemot tänker. Tänker han överhuvudtaget? Känns som ett enda stort ego. Man blir helt förbluffad över handlingarna. Ändå så är man så glad över dom ljusa stunderna när dom väl kommer. Fast i hjärtat är hålen fortfarande kvar.
Vet att det är jätte tufft!
Försöker själv att ta mig ur min relation. Jag känner stundtals att jag verkligen har fått nog. Jag har så många år kvar att leva och det vill jag inte leva på detta sättet. Så vill han leva med mig så får han ta tag i sina problem, om inte så är han inget för mig. Sen står jag gärna vid hans sida om han söker hjälp. Alla kan prata. Men hur många går från ord till handling?

Vi är nog många som känner igen oss i din situation. Stora kramar till dig❤️

Fördelar med att varit nykter är helt klart att jag kan vara i nuet. Jag slipper stressa till bolaget i tid och otid. Planeringen var ju enorm, måste hinna in. Sedan dricka lite med gubben på helgen, och sedan gömma, springa ärenden hit och dit i huset för att snabbt kunna fylla på. Sedan skärpa mig för att inte verka för full. Vardagar samma sak, men då dricka mindre så det inte märktes, vilket det ju gjorde ändå. Snacka om fånge, det var absolut nr. 1 att få i mig a. Innan det onämnbara hände var jag säkert uppe i att dricka 4-5 dgr/v, resten av dagarna var jag ur humör, glömsk, svårt att sova, irritabel osv. Så gick veckorna , månaderna och åren. Ibland hade jag nån vit vecka eller veckor på vita knogar. Hela tiden fanns a i mitt sinne. Jag var fast...sist jag höll upp i åtta månader minns jag att livet återvände igen, men jag föll för frestelsen och det tog ca 4 år att få tillbaka kraften igen. Konsekvenserna blev stora, vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om jag föll igen...om jag skulle vilja lyfta glaset igen, ska jag påminna mig om det. Just idag är jag fri och nykter.

Härligt med tre nyktra månader - det är mitt mål också (har klarat över två nu). Och anledningen till att jag skriver bra "kämpat" är för att jag själv kämpar just nu... Är inne i en deppig period och skulle vilja dricka mig bort, bara för en stund... Nåväl, nu skålar vi i Nosecco! Fortsatt lycka till - du är fantastisk!<3

Mitt förhållande till min mamma blev klart bättre för 4 år sedan då min pappa dog. Hon behövde någon att älta sitt liv med min pappa.
Och jag var nog en bra lyssnare som inte fördömde henne.
Hon blev liksom arg på honom när han dog och hade behov att älta allt dumt som skett i deras äktenskap.

Under min uppväxt var jag duktiga flickan utan rebelliska uppror.
Min syster tvärtom.
Vi var nog aldrig jättenära varandra, som man hör systrar kan vara.
Så hon och hennes barn fick alltid mest uppmärksamhet från mina föräldrar.
Alla var tvungna att anpassa sig efter hennes familj annars blev hon sur.
När jag fyllde 40 och skilde mig så kände jag att det fick vara nog med allt dansande efter hennes pipa.
Och då sa hon mer eller mindre upp kontakten med mig.
Jag blev inte inbjuden till kalas mm.
Jag har däremot ignorerat detta och bjudit in henne till min familj.
Och då dyker hon och hennes familj upp.
Men den dagen får mamma inre finns mer så kommer vi inte ha kontakt.
Hon är helt enkelt inte intresserad.
Men jag jobbar med att inte må dåligt över detta.
Kram och Grattis igen till 3 månader och att du funnit frid i ditt beslut att leva utan A.⚘

Det kan vara biverkningar från antabus. Trötthet är oxå vanligt, annars kan det ju oxå vara att kroppen inte hunnit återhämta sig ännu. Ta upp med läkaren.

Du falska lismande så kallade vän
Jag vill aldrig mer se dig igen

Du nästlar dig in och tar över
Tror att du vet vad vi behöver

Du tar precis allt du bara kan
Skonar ingen, kvinna eller man

Du känner inte till ordet empati
Bryr dig inte om hur det känns inuti

Du lockar och pockar på alla sätt
Men du, jag ger dig inte många rätt

Du lovar oss mod och kraft
Egenskaper du faktiskt aldrig haft

Du påstår att du ger kreativitet
Resultatet blir dock instabilitet

Du tror att du förgyller våra liv
Men vi väljer nu annat tidsfördriv

Du, jag ber dig att lämna mig ifre'
Jag har gjort slut, fattar du de'

Du, det kommer aldrig att bli vi två
I dag är jag nykter - gott så

-----

Tack för omtanken, finaste ni. ? Det är lite tufft just nu. Ingen fara än, men... Jag håller i. Funderar och motar tankar. Skriver mer när jag orkar.

Som sagt, idag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Jadå det blev skaldjur och bubbel ? jag var på systemet för första gången sen jag slutade dricka. Köpte alkoholfritt till mig och två öl till min man. Gick bra och jag behövde inte dividera med mig själv. Men tänkte på att om det här varit för ett tag sedan hade jag köpt till oss båda. Och lite extra till mig som jag hade gömt undan. Tacksam att jag slipper smussla och ljuga.

Ska testa nosecco nästa gång!

Jag gillar också tonic och gingerbeer, finns en god på Ica maxi som också finns på systemet.

Kram ?

Tack för att du svarade mig. Man känner sig ensammast i världen i denna situationen. Vill heller inte berätta för någon om hur dum man är som går på detta gång efter gång. Men har en nära vän som vet allt som har hänt och det känns skönt.

Dagen efter så kan han be om ursäkt och sen ska vi se framåt och tänka att det är en ny dag. Mer än så är det inte. Är det dessutom lördag så forsätter han att dricka utan att blinka. Och såklart så kommer han inte smyga mer utan vara ärlig. Vi har stundtals pratat djupare om detta ämne. Där han förklarat att han inte haft för avsikt att såra mig medvetet och under hans värsta period inte kunde se själv hur illa det var. Men att nu när han fick jobb igen och den sociala biten som han avskärmade sig ifrån, så skulle allt falla på plats och måendet skulle bli bättre.
Det jag inte kan få in i mitt huvud är hur känslokallt det känns. Tror säkerligen att han vill kunna lova mig saker vi kommer överens om och hålla det där och då. Men det fallerar. För honom är det en självklarhet att dricka på fredag och lördag efter en jobb vecka. Det är livskvalitet som han så fint uttrycker.
Och det är så tragiskt att höra. Det är ju raka motsatsen till livskvalité i mina ögon. Herregud så mycket skit vi har kallat varandra, i ren frustration. I mitt syfte att han ska vakna upp, och han går till försvar på sitt sätt.
Allt har blivit så galet. Han sa till och med en gång att han inte förstod hur jag stått ut. Inte jag heller faktiskt. Men han var mannen i mitt liv. Jag försökte desperat att få tillbaka den jag en gång träffade. Han har nog alltid varit glad i att dricka men absolut inte på detta viset.
Så vad är då bäst? Lämna honom till sitt öde? Han tycker jag är manipulativ, elak, labil, konspiratorisk och allt man kan komma på. Men han själv går helt fri, han gör ju inget fel!
Jag hoppas fortfarande att han ska vakna upp ur sin bubbla. Den dagen har rannsakar sig själv kommer han att rasa ihop. Och jag tror aldrig han kommer tillåta sig själv att göra det. Detta är en väldig svår sjukdom, har aldrig sett det på så nära håll. Men vad ska hända innan han kommer till insikt?

Håll i och håll ut får bli vårt mantra.. kämpa på, det blir bättre ? det måste vi tro på! ??

Kram ???

Ja precis det är planen, MINST året ut! Sen får vi se! Men trivs bra med nykterheten, känner inget direkt behov av att dricka, så får se som sagt

Ja precis det är planen, MINST året ut! Sen får vi se! Men trivs bra med nykterheten, känner inget direkt behov av att dricka, så får se som sagt

Jag har varit i en liknande situation fast där jag antog rollen av din man. Dock var det nog aldrig så illa som det tycks vara med din man, vill jag tro. Men jag vet att jag hade lättare för att hamna in konflikter med min sambo efter att ha druckit och kunde nog bli oresonabel och det är illa nog. Men det är inte det som är det viktiga.

Nu har jag slutat dricka, och jag känner mig rätt säker på att det är det din man behöver göra också. Jag försökte dra ner många gånger, men det gick aldrig bra. Jag känner igen mig i det där att jag kunde dricka öppet för min sambo, men samtidigt försökte jag begränsa hur mycket hon såg. Minns när man var ute och åt och hon behövde besöka toaletten. Passade såklart på att beställa en ny öl och se till att den gamla flaskan blev upplockad :o Fick lite ångest bara av att tänka tillbaka på det nu. Det låter så sjukt när jag säger det. Men jag var ju, eller fortfarande är, sjuk.

Man är väl aldrig så bra på självinsikt, men jag känner att jag aldrig hade för avsikt att vara oärlig mot min sambo. Jag vet inte exakt nu hur jag rättfärdigade detta men bara att tänka på det nu får ju mig att förstå hur illa det var. Detta är nyttigt för mig att tänka tillbaka och fundera på.

Nu har jag ju själv förstått att jag inte ska dricka mer, äntligen, till slut. Jag har pratat med min sambo litegrann om vad hon skulle kunna ha gjort för att hjälpa mig att komma till den insikten. Hon tror inte att det finns något hon skulle ha kunna sagt. Vi diskuterade lite hur det skulle ha varit om hon hade ställt ett ultimatum t.ex. Nu förblir ju den frågan hypotetisk, men jag undrar ändå vad som hade hänt. Jag tror inte att jag hade lyckats att sluta om det var så. Min gissning är att jag hade försökt sluta, dragit ner på det en del, smygit med det och till slut hade det rämnat.

Detta gör faktiskt lite ont att skriva. Vad är jag för en jävla människa egentligen? Det är absolut inte ett acceptabelt sätt att bete sig på. Usch.

Så vad kan du göra då? Hur klyschigt det än låter så är det han själv som måste komma till insikt om sitt beteende. Jag måste ändå tro att vad du gör måste påverka. Tyvärr är det väl så att om du kör en fullständig laissez faire attityd, så kommer han känna att han inte behöver förändras. Om du istället trycker på som du gör, kommer han att gå i försvarsställning. Jag minns att jag själv kunde tänka när jag då och då fick kritik från min sambo att jag visst hade lite problem men att jag håller på att få bättre koll på det och att jag har bättre koll än vad hon har, vilket jag ju inte hade. Självinsikten är ju inte på topp och alkoholen är det viktigaste.

Det är svårt detta. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Jag tror inte det finns ett enkelt svar på detta. Du har dock självklart rätt att känna dig sviken, ledsen och förbannad på honom. Låt honom inte dra ner dig i detta med honom.

Uttrycker han någonsin ånger över sitt beteende dagen efter?

Det hade ju varit drömjobbet ? Jobba för Visit Blekinge! Skulle passa mig utmärkt. Allt inom skrift, form och bild hade passat mig.

Det hade också passat mig att jobba med HR, personalfrågor. Men jag vill jobba förebyggande, jag är så trött på att bara ta hand om folk som är utbrända. Jag vill bidra till ett hållbart psykosocialt arbetsklimat, det är frågor som jag brinner för. Men jag har tyvärr ingen utbildning, är självlärd på HR-området. (HR betyder human resource, allt ska vara så anglifierat, suck).

Trygghetsrådet är också något som jag kastar nyfikna ögon på. De jobbar med personer som har valt att sluta på ett företag eller som blivit uppsagda. De coachar folk att hitta nya spår i livet.

Kram ?

Vägen kan ta sig väldigt olika uttryck, men till slut bestämmer man sig fullt ut. Till 100 procent, inifrån och ut. Jag har inte heller haft något återfall under mina snart 9 nyktra månader, men jag har kämpat med mitt problematiska drickande i säkert 15 år, kanske ännu mer. Redan vid 20 års ålder insåg jag nog vartåt det barkade, men blundade för det. Stenhårt.

Det värsta med återfall på återfall är att man förlorar tilliten till sin egen förmåga, så det blir svårare och svårare för varje gång. Svårare, men absolut INTE omöjligt! Man får aldrig ge upp!

Min husgud Craig Beck har en tydlig inställning till återfall. Han menar att han sällan brukar tala om återfall eftersom det kan ge intrycket att det är ”normalt med några återfall”, och den inställningen kan okeja återfall. Sänka ribban liksom. Och det är förstås okej och normalt, men det är inte bra om man går in i nykterheten med inställningen ”några återfall får jag räkna med, det är helt normalt”.

Han menar också att man i samband med ett återfall bara ska starta om - utan att göra någon stor affär av det. Inte fiska efter sympatier ens, utan bara ta sig upp på hojjen igen - och cykla vidare mot målet. Jag vet inte om jag håller med honom, men jag är ju ingen expert på området återfall direkt.

Kram ?

?????

Jag har redan startat ett par trådar här, men tänkte att jag egentligen behöver en tråd just om min nykterhet. Vi har ju alla gjort olika resor och jag tänker att kanske hjälper det någon eller så kanske jag om ett år kan läsa tillbaka själv och se i vilka banor jag tänkte på den tiden. Jag hoppas att ingen tar illa upp för ännu en tråd, men när jag först registrerade mig här var jag väl lite mer sökande. Nu har jag väl inte hittat alla svaren ännu, det gör man väl aldrig, men jag är kanske mer medveten om vad jag själv vill vid det här laget om man säger så.

Idag är det alltså 12 veckor sedan jag drack sist. Då kan jag kanske inte fira 12 veckor idag. Kanske är det imorgon? Eller ska man räkna tidpunkten man drack sista glaset? Det kanske inte är så jättenoga. Jag minns inte exakt i vilka banor jag tänkte då, för att vara ärlig. Men jag har en historia av att dricka för mycket. Jag har väl egentligen alltid varit medveten om det, på ett eller annat sätt. Sedan jag började dricka i ungdomen så har det väl alltid funnits med mig. Det jag ser nu i efterhand är ju att jag lyckats bäst när jag höll mig ifrån att dricka. Jag har dock aldrig haft ett uttalat mål att aldrig dricka igen, förrän nu då. Min 30 års-dag firade jag t.ex utan en droppe alkohol, utan att det var ett uttalat mål. Det var inte så att jag hade sagt på förhand att nu blir det inget, utan det bara blev så. Då hade jag också i och för sig en treårs period då jag bara hade druckit vad jag hade blivit bjuden på, vilket sammanlagt var ett par öl och en drink fördelat på ett par tillfällen.
Jag minns inte vad jag tänkte på den tiden, men innan det hände var det en familjesammankomst där jag blivit alldeles för onykter. Jag är säker på att det var den som fick mig att hålla mig ifrån att dricka igen. Jag vet att jag inte hade sagt att jag aldrig skulle dricka igen, men jag vet inte exakt hur jag tänkte heller. Men runt 30-års åldern så förändrades livet och med det också min relation till alkohol, och den har väl sedan dess blivit allt sämre. Dock har jag återigen lyckats med att ta kontroll ett par gånger och druckit mer lagom, som en normal människa. Men jag har alltid trillat dit igen. Den här semestern blev det allt för mycket att dricka och jag vet med mig att jag tänkte att jag måste göra något åt detta. Den sista dagen jag drack vet jag att jag tänkte att jag måste dricka upp de sista ölen och det sista vinet. Risken är att imorgon, om det finns något kvar så tänker jag att jag måste dricka upp det. Och när jag väl dricker upp det, då har spärrarna släppt. Även om bolaget har stängt kommer jag tänka att jag kan ju åka in och äta något och ta en öl och där är man igång.
Så jag gjorde enligt planen och drack upp allt. Jag vet inte exakt mängden, men jag hade ju byggt upp en tolerans så det var ganska mycket. Dock minns jag att jag minns kvällen och hur jag och min sambo la oss för att titta på något innan vi somnade, dock ganska sent. Nästa morgon vaknar jag och är egenlitgen inte ens bakfull på det klassiska viset, vilket jag hade tänkt att jag skulle vara. Ingen huvudvärk, illamående eller skakningar. Lite trött bara.

Efter detta blev jag ju sjuk. Tänkte först att det kanske var COVID. Har funderat på i efterhand om det kunde ha varit alkoholabstinens. Har aldrig, mig veterligen, varit med om alkoholabstinens så jag kan inte säga, men jag hade i alla fall inte de klassiska symptomen. Jag hade feber och dålig mage samt lite lätt snuva.

Jag hade inte skakiga händer, illamående, hallucinationer, ångest eller svårt att sova. Svettades gjorde jag när febern gick ner, men jag hade inga sådana byta-lakan episoder. Alkoholen påverkar ju magen, så det kan ju definitivt ha ett samband med att jag hade druckit så intensivt ett tag. Men överlag kändes det ju inte som alkoholabstinens.

Febern försvann ju och magen lugnade ner sig till sist, men jag hade en del symptom som höll i sig, så jag började fundera en del på min hälsa och om jag kunde ha ställt till det med något. Dock har jag nu utretts av läkare och tagit en massa prov och ultraljudsundersökningar och jag är ok. Känner mig ju också mycket bättre nu, förutom att jag nu har åkt på en förkylning. Anledningen till att jag tar upp detta dock är väl kanske för att det är en del av historien och kanske även en av anledningarna till varför jag lyckas så väl med att hålla mig nykter. Låt oss gå tillbaka till när jag bestämde mig för att dricka upp det jag har kvar.
Visst, det hade varit bättre att hälla ut det. Men så tänkte inte jag. Jag vet dock att jag ville dricka upp det så att jag inte har något kvar. Men jag minns inte längre hur jag tänkte angående ett uppehåll. Jag vet att jag hade börjat tänka i banorna att det enda som kommer att funka är att sluta helt. Men jag vet inte när jag bestämde mig. Var det oron för min hälsa som gjorde att jag kunde göra det? Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag att det skulle vara lite mindre värt om det är. Att jag inte lyckades sluta från min egen insikt utan för att jag till slut blev orolig för min hälsa. Innerst inne vet jag ju att det egentligen inte spelar någon roll. Nu är jag på den här sidan. Jag har ett brev från min läkare där det står det inte är något problem för mig att dricka i måttliga mängder. Det är det ju inte för de flesta människor såklart. Men jag vet att jag inte kan det, och det är därför jag låter bli.
Så nu är jag här och jag känner att jag kommer att bli kvar här. Jag tycker att det är intressant att läsa om er andra och era resor och kanske lyckas jag hjälpa någon annan på vägen också. För mig förankras tanken allt mer att jag aldrig kommer att dricka alkohol igen, men jag känner att jag behöver diskutera alkoholen istället för att förtränga den. Kanske inte minst för att jag vill undvika ett återfall. Sen känner jag också ett sådant enormt behov av att prata om det. Denna text må tyckas lång, men jag har försökt att hålla allt så kort och koncist som möjligt. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel roman med osammanhängande funderingar jag har kring detta.
För tillfället känns i alla fall alkoholen i sig väldigt långt bort. Jag har inte haft funderingar på att kila iväg till systemet. Det känns inte som en kamp att inte dricka. I alla fall inte idag. Tror ni det hjälper att skriva om det för att det ska förbli så?

Härligt med sovmorgon! Samma här. Hoppas verkligen det lugnar ner sig på ditt jobb.❤️ Som sagt, nu har du ju börjat fundera över framtiden och det är ju ingen brådska, och en vacker dag så slår ödet till. Har du något önskemål när det gäller ett nytt jobb? Kanske åka till en massa naturreservat och fota och skriva reportage om dem. Typ som marknadsföring för Blekinge.? Men det gäller ju att dra in pengar på det, åtminstone så man klara att leva att normalt liv som man är nöjd med.

Sol och 17 grader här i dag! Jag flydde källaren och sitter i solen och njuter i stället för att renovera.?

Kram

Tack för stödet @andrahalvlek ?

Ps.
Vill tillägga till min tråd att jag inte gjort detta över en natt även om jag inte haft återfall sen jag gick med här i forumet.
När jag gick med här hade jag redan bestämt mig. Efter 16 års kämpande. Insåg redan vid 19 års ålder att jag hade problem med alkohol (hade druckit i 3 år och råkat ut för mycket skit redan. Många minnesluckor mm). Men inte förens nu vid 36 och efter att ha genomgått många många många fler fulla tillfällen och ångest gjorde jag ett val. Att det måste bli förändring. Jag var redo. Sedan gick jag med här.
Så även om man läser trådar där det inte kommer återfall under tiden här inne på forumet. Betyder det inte att folk blir nyktra över en natt.... (som jag skrev i @lavendelblommas tråd).

Stort grattis på 3-månadersdagen! ???????????? Du får ballonger, tårta, choklad och blommor av mig ?

Härligt med sällskap på barrikaderna! Du har också tagit steget in i det tredje viktiga steget märker jag - identifiera sig som nykter!

Kram ?

?????

För de allra flesta är det många gupp på vägen innan det blir mestadels plant och fint. Och det är en resa som kräver mycket engagemang - det går inte att göra med vänsterhanden.

Så det är klokt att du gått tillbaka till youtube för att hjärntvätta dig med nyktra argument. Både Craig Beck och Annie Grace har många kloka tankar att förmedla.

Jag har upptäckt en ny stjärna också ? Han heter SoberLeon. Han är lite yngre, men har liksom Craig, Annie och jag själv praktiserat ”spontan nykterhet”. Hans dialekt är gräslig, men man vänjer sig ?

Kram ?

Tack @Torn och @Kaye.

Läste ditt svar till mig i Torns tråd. Men svarar här på det @Kaye. Hur lång tid tog det innan du och din mamma fick bra relation? Kände du dig aldrig satt åt sidan? Som att dina problem aldrig var stora nog?
Känns som att vår relation hela tiden står på 0. Eftersom hon alltid drar in systrarna och det aldrig finns tid för att bygga på vår trasiga relation.
Ja självklart tycker hon att jag fixar det själv. Har alltid fixat det själv... har inget annat val ju.

Det är tråkigt att du känner som du gör. Jag förstår att du ändå lyckats under längre perioder att hålla upp? Har du testat programmet som finns här på alkoholhjälpen?

Just nu är jag inne i en sådan period där det känns enkelt att hålla upp. Nu känns det så självklart. Men jag förstår att det måste komma tillfällen då det blir svårt. Det är väl därför jag är här nu, för att jag vill hitta strategier som gör att om jag skulle riskera att få ett återfall så har jag verktygen för att inte falla dit. Det finns inga garantier, såklart, men för mig känns det bättre att ta dessa stegen nu och fundera på det än att inte göra något alls.

Har du funderat på när du har fått återfall, vad det är som har triggat det? Om du går tillbaka och tänker på det. Kan du komma på något du skulle kunna ha gjort? Jag vet inte vad det skulle kunna vara. Men om du har haft flera återfall så kanske du kan se ett mönster där?

Skriv gärna här hur det gick till, om du har lust. Kanske hjälper det dig själv att få det nerskrivet här. Ofta när man behöver sätta sina tankar i ord när man skriver ner dem eller pratar om dem, så kan man se något man inte tänkt på tidigare. Det kan ju även hjälpa någon annan, som t.ex mig. Vi är ju olika, som sagt. Men inte så olika att vi inte kan lära oss något av andras erfarenheter.

Jag hoppas att det går väl för dig. Behöver du någon att prata med i textform, så finns ju vi andra här.

Över en natt har man varken blivit beroende av alkohol och över en natt blir vi inte nyktra.

När jag gick med här hade jag redan bestämt mig. Efter 16 års kämpande. Insåg redan vid 19 års ålder att jag hade problem med alkohol (hade druckit i 3 år och råkat ut för mycket skit redan. Många minnesluckor mm). Men inte förens nu vid 36 och efter att ha genomgått många många många fler fulla tillfällen och ångest gjorde jag ett val. Att det måste bli förändring. Jag var redo. Sedan gick jag med här.
Så även om du läser trådar där det inte kommer återfall under tiden här inne. Betyder det inte att folk blir nyktra över en natt.