Senaste kommentarerna i forumet

Vilken gåva att vara ärlig med sin partner. Kan också det, men väljer oftast att prata med er här på forumet istället. Har en förstående man som lyssnar, men det blir ändå inte samma sak när man vill prata om att det kan kännas jobbigt och finnas motstridiga känslor under resan mot nykterhet.

Hoppas att din dag blev fin och att ni hittade mycket svamp. Skogspromenader är underskattade.

Kram

Jag tog inget medvetet beslut om tidsperiod, förutom att jag väldigt starkt kände ”nu får det fan vara nog med drickandet, jag kan inte dricka alkohol och om jag inte slutar dricka så slutar det som för pappa”. Min pappa dog i sviterna av sin alkoholism 61 år gammal, för snart 20 år sedan.

Det som var droppen var att jag märkte att min tolerans hade ökat enormt. Kunde dricka nästan en hel vinbox på en kväll. Jag mådde inte heller ett dugg bra av alkoholen, inte ens den första halvtimmen. Jag fick nästan alltid minnesluckor, och jag blev ovän med folk och betedde mig på ett sätt som inte var jag. Jag kände inte igen mig själv.

Så jag gjorde som jag fick rådet, tog en dag i taget. Firade varje dag i början, sen varje vecka, och efter en månad kände jag att ”jag kör en nykter månad till” och så vidare. Vid varje månadsdag tar jag ett nytt beslut för kommande månad. Efter fem-sex månader kände jag att fördelarna med nykterheten var så många, så det var inte längre intressant att dricka. Jag längtar inte efter att dricka, jag slipper dricka. Jag tycker mer synd om alla som upplever att de måste dricka.

Kul att vi har samma månadsdag! När jag firar min 9-månadersdag ska jag gratulera dig på din 3-månadersdag!

Kram ?

Först av allt, grattis till tre månader! ? Verkligen bra jobbat.

Vad gäller mammor är vi nog många som tycker att det är komplicerat. Jag har en snäll mamma, men tycker att hon är jobbig. Många gånger är det orättvist, men jag kan inte rå för mina känslor. Men dåligt samvete har jag emellanåt. Hon har haft det riktigt tufft både som barn och vuxen, men försöker ändå. Vi kan umgås som vuxna människor, så det är ok.

Det måste vara fruktansvärt att bli bortprioriterad. ? Men det är nog lätt att hjälpa den som upplevs svagast. Och vi duktiga flickor klarar oss alltid. Eller? Fint att vi har gemenskapen här i alla fall.

Tack för omtanken i min tråd. ?

Många kramar till dig

I det senaste avsnittet av Alkispodden får man lära känna ex-alkisen Bengt Renander. Han har podden Närvaropodden med underrubriken ”Stoppa tankarnas terrorism”. Han har också skrivit böcker om vikten av medveten närvaro, att vara här och nu hela tiden. Inte låta sina tankar vistas varken i dåtid eller framtid, utan att vara närvarande här och nu.

Det är något man kan lära sig med hjälp av meditation/mindfulness, och det är en viktig pusselbit i nykterheten. Tror jag. För mig känns det som årskurs 2 i nykterhet, så jag börjar med att lyssna på hans podd med en väldig frenesi. Förstås. Jag är ju ex-alkis, vi gör allt med frenesi ?

I det senaste avsnittet av Alkispodden säger Bengt att ordet ”okej” är nyckeln. Sämre dagar och sämre situationer ska man okeja, utan att värdera det mer än så. Upprepa okej tills det känns okej. Med andra ord acceptans. ”This too shall pass” är ett tredje sätt att uttrycka samma känsla.

Jag tänker också på AA:s sinnesrobön med budskapet ”ge mig kraft och kunskap att påverka det jag kan påverka och släppa det jag inte kan påverka, och förnuft att förstå skillnaden.” (Kan inte den exakta ordalydelsen, men den lyder ungefär så där.)

På det temat så har jag faktiskt släppt både coronautvecklingen i omvärlden och USA-valet just nu. Det finns ingen som helst anledning att jag ska uppdatera mig på den utvecklingen just nu. Jag mår bara dåligt av det. Min lilla positiva energi dräneras när jag känner mig vanmäktig och uppgiven. Ingenting som jag gör kan göra någon skillnad. Jag vet vad jag tycker, men jag behöver inte berätta det för allt och alla. Jag kan välja att hushålla med min energi genom att helt släppa den typen av nyheter. Jag lär få veta ändå hur det går i USA-valet. Jag är glad att jag inte är amerikan.

Kram ?

Tack fina Andrahalvlek!
Det är en fin känsla att läsa din kommentar. ??☺️

Absolut föll jag tillbaka, speciellt under dessa coronatider. Jag har festat i somras och fram tills nu. Det har gått bra många gånger, inga större katastrofer men mitt eget psyke mår inte bra. Ångesten efter en helg av berusning når nästan ihop med nästa fest.

Jag har bestämt mig att prova igen, jag har varit nykter en vecka nu. Det känns riktigt skönt, just nu är det söndag och jag känner en sån glädje i kroppen av att bara må bra. Jag siktar nu på att vara nykter hela november. Det ska nog gå, efter det ska sikta ännu längre. Det känns som jag misslyckats så många gånger med att sköta mig nu att jag behöver vara nykter, om de blir ett tag eller för alltid vet jag inte. Jag vill kunna ta en vanlig pilsner eller vin till maten. Men vi får se hur det blir med det.

Det är november igen ser jag.... ja hoppas det går vägen!

Jo, det har du väl rätt i med räkningen. Det är 12 veckor nykter idag. Det betyder att jag ligger precis 6 månader efter dig för 9/11 blir det 3 månader för mig :) Jag borde väl också gå över till månader nu, men i och med att 3 månader kommer så kort efter 12 veckor och jag redan firat 12 veckor, till råga på allt en dag för tidigt, så kanske det inte går :)

Hur kände du det i börjar då, om jag får fråga? Är det med tiden du allt mer känner att du inte har lust att börja dricka igen? Jag kanske redan nämnde det, men ett återfall känns så oerhört avlägset idag, men jag känner ändå att det är viktigt att jag gör det jag kan för att säkerställa att det inte händer i framtiden. Dock är vi ju alla olika och i olika faser av livet och slutar av olika anledningar och det spelar ju såklart in i chanserna att lyckas.

För mig är det ett perfekt substitut. Älskar öl och det finns så många goda alkoholfria sorter, liksom en del bubbel.

Om det inte triggar dig till att vilja dricka annat tycker inte jag heller att du ska ha dåligt samvete över det.

Kram

Jag tänkte väl först att jag klarar detta själv. Det känner jag väl egentligen fortfarande också. Det känns som om att jag mentalt har gjort en förändring. Dock upptäcker jag fortfarande saker om mig själv och det hjälper att skriva här och ta del av andras historier för att göra det. En insikt jag kom till idag i anhörigforumet.'

När jag fortfarande drack så relativiserade jag de negativa konsekvenserna av mitt drickande. Jag förstår att jag gjorde det, för jag var tvungen att göra det för att kunna motivera en fortsatt alkoholkonsumtion. Det jag märkte idag är att jag fortfarande relativiserar, till en viss del, trots att jag inte behöver det längre. Jag behöver ju inte motivera en alkoholkonsumtion som inte finns. Är det för att instinkten att relativisera var så stark att den fortfarande lever kvar till viss del, 12 veckor senare, eller är det kanske för att jag skäms för den jag var och det kan göra lite ont att erkänna hur illa det faktiskt var?

Annars känner jag som du gör. Det känns mycket lättare nu! Jag hade under några veckor problem med ångest som var värre än när jag drack alkohol, men det var väl mest det att alkoholen sköt ångesten framåt. Nu är det i alla fall en månad sedan jag hade en ångestattack, håller inte riktigt räkningen, men det ger också motivation till att inte börja dricka igen för det kommer bara bli en massa ångest när jag slutar för andra gången.

Ja, i dag kom den i alla fall. ? Underbart att läsa.

Håller med om att det finns många olika livsöden här på forumet. En del skriver mycket, andra sparsamt. Och så finns vi som skriver i perioder.

Det viktigaste är att så måste det få vara. Ingen ska behöva känna press på sig att skriva och kommentera. Så du ska inte ha dåligt samvete, just nu ska du ha fokus på dig själv. ?

Jag hejar på dig!

Kram

Håller med Själv bedrägeri, vilken resa du har gjort. Grattis!

Kram

Jag har börjat lyssna på Närvaropodden med ex-alkisen Bengt Renander. Han utbildar i meditation och skriver böcker i ämnet medveten närvaro, vara här och nu alltid.

Han säger att ordet ”okej” är nyckeln. Sämre dagar och sämre stunder ska bemötas med ”okej”. Upprepa sen ordet tills det känns okej också. Det får vara så nu. Det är okej. Underrubriken på hans podd är ”Stoppa tankarnas terrorism”.

För mig känns det här som årskurs 2 i utbildningen nykterhet ??

Kram ?

Blir så tacksam över dessa som innefattar vad många känner igen sig i. Saknaden efter något vi egentligen inte vill ha. Men ändå kan längta efter. Det är inte helt okomplicerat.

Stort tack för det. Igenkänningen är så himla viktig i processen.

Kram

Du checkar in fördel på fördel just nu! Och så kommer det att fortsätta och fortsätta. Just närvaron tillsammans med min dotter och min mamma uppskattar jag massor. Jag har ett helt annat tålamod, är inte lika rastlös. Jag tar vara på stunden, gör det bästa av den.

Du gör helt rätt som fokuserar på fördelarna - fortsätt så! Det kommer sämre dagar också, dem ska du bara okeja. Efter grisdagar kommer alltid gulddagar.

Kram ?

Det första jag tänker, gå. Men det är ju inte så enkelt. Kärleken står i vägen.
Har ingen erfarenhet av narkotikamissbruk, men missbruk av alkohol. Och jag fick lämna. För att rädda mig själv, trots att jag fortfarande älskade honom.
Men jag tycker det är bra att du skriver här och att du själv tar hjälp. Den enda man kan fokusera på är ju sig själv.
Och som jag ser det, så är det inte ok att ta lite då och då. Sluta helt är det enda som hjälper.
Fortsätt skriv, du kommer få många goda råd. Och det är bra att kunna se sina tankar i skrivande form.

Din beskrivning av gårdagens morgon känns som ett exempel på ren lycka. ? Perfekt är inte helt fel ord.

Så fin läsning, rofylld.

Kram

Tack för uppmuntran! Jag vet inte om det är jag som är stark. Jag skrev lite mer om min historia i sig i forumdelen Det vidare livet, om du skulle vara intresserad. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag lyckades, men nu när jag väl har lite distans till det så börjar jag ju ta till mig mer och mer hur det faktiskt var och bearbeta det. Därför hjälper det ju mig att ta del av din berättelse, som såklart inte är samma som min sambos, men som har mycket gemensamt. Just nu känns ett återfall så otroligt avlägset, men din berättelse hjälper ju mig också att förstå hur jag inte kan gå tillbaka till det som var. Så tack själv, för att du delar med dig!

Jag funderade faktiskt en liten stund på att kanske kan din man ta del av det jag skriver och kanske kunde det hjälpa honom. Men när jag tänker tillbaka på mig själv så är jag säker på att om samma metod hade använts på mig så hade jag tänkt "Ja, fast han är ju inte jag. Den här killen hade ju problem. Jag är annorlunda och kan lösa detta själv" eller något liknande.

Rationella argument kommet inte så långt, eftersom det inte är ett rationellt beslut att dricka. De konsekvenser man själv ser och blir medveten om kompartmentaliserar(finns det ett bättre svenskt ord?) man? Jag kan fortfarande idag känna att jag försöker relativisera mitt beteende då. Som det där med att smygdricka. Även nu när jag försöker att möta det ansikte mot ansikte så ryggar jag tillbaka lite. Mycket mycket mindre såklart. Det är väl kanske delvis på grund av skam. Men det känns som om att det är något annat där också. Kanske att den där instinkten att relativisera fortfarande sitter i. Den relativiseringen man måste göra för att kunna fortsätta dricka. Om man verkligen hade erkänt för sig själv hur illa det var, skulle man inte kunna motivera ett fortsatt drickande. Så man hittar vägar att komma runt det.

Det känns också som en insikt jag gör här och nu, om jag nu har rätt i det. Det är en instinkt som sitter kvar i mig fortfarande nu, även om jag inte behöver motivera ett fortsatt drickande då jag ju slutat. När din man inte vill lyssna på när du spelat in honom är det förmodligen samma sak. En del av det är såklart att han skäms. Den andra är behovet av att kunna relativisera för att motivera en fortsatt alkoholkonsumtion.

Det låter ju som om att du har blivit medberoende. Det finns det ju också flera exempel av här på forumet och flera trådar om det. Kanske kan det hjälpa dig att läsa även de som delar din sida av historien och diskutera lite med dem? Eller om någon annan som läser här kan hoppa in.

Du skriver "Man är vilsen samtidigt som man egentligen vet att det inte är normalt." och det kan jag ändå förstå. Du vet ju rent logiskt att du har rätt. Det är tokigt och rent logiskt så finns det ju en enkel lösning. Han slutar att dricka. Men logik biter inte på problemet. Det är som att man sitter med en rubiks kub och man vet precis vilket drag man behöver göra för att lösa det, men när man gör det så ändras hela kuben slumpmässigt till något helt annat. Det är väl därför man blir så förtvivlad och ältar det om och om igen. För det man ser att det finns en lösning där, men ändå kommer man inte dit. Sen ser man att det enda man kan göra är att slänga kuben, men det går inte. För någonstans håller man fast vid att man vet det där draget man behöver göra för att lösa det, men det går inte. För lösningen måste vara att han slutar att dricka. Man kan såklart aldrig veta 100% säkert om någon man inte känner. Tittar du här på forumet så finns det ju de som har lyckats med att dra ner på sin konsumtion och dricker måttligt. Men inget tyder på att din man är en av dem. Jag trodde ju själv att jag var det och i perioder så lyckades jag med det också. Jag kunde ha en vit månad, gå på en after work och dricka vatten(när det inte var vit månad men bara för att bevisa för mig själv), nöja mig med tre öl en lördagskväll. Men allt det där var tillfälligt.

Jag önskar att jag kunde hjälpa er.

Dock känns det sista du tar upp väldigt allvarligt. Att spotta någon i ansiktet känns som ett steg mot att det blir ännu mer fysiskt. Om du har tagit upp det med honom och han är medveten om att han har gjort det på fyllan men ändå relativiserar det. Då är ju frågan vad som ska få honom att sluta. Jag förstår att du vill hjälpa honom, men samtidigt, ett sånt där beteende ska du inte tolerera. Jag har som sagt inga svar till dig angående vad du ska göra dock. Men jag hoppas att det hjälper dig att få ur dig lite av det i alla fall.

Blir glad över att höra att du har haft kontakt med vården. Och fått en bekräftelse på att det inte är konstigt att du mått dåligt och självmedicinerat med A. Tråkigt dock att höra om fin släkting. Kan riktigt känna den för förtvivlan. ?

Ännu gladare blir jag när jag läser att du sluppit en massa kamp mot A. Nu håller vi tummarna för att det går fortsätta så.

Vilken resa du/vi har gjort. ?

Många kramar

i svaren du fått ovan. Jag har varit där du är. Gjort ’allt’ bönat och bett, kontrollerat, tjatat, hotat. Det hjälper inte! Alkoholen (drogen) vinner alltid. För mig och oss vände det först när jag gick, lämnade honom. Då blev han nykter, först på vita knogar, sen efter ett återfall sökte han sig till AA och därmed började jag också på Alanon.
Men min väg till frihet började här! Fortsätt skriva, det hjälper. Hjälper en att se sig själv och sin situation. Tvingar en att se hur mönstren upprepar sig. Ta hjälp också, det finns olika möjligheter! Det är bara du som kan ta makten i ditt liv.
Gör det! Med kärlek / mt

Ja det kan ju vara lite segt med det sk. Livet. Men om man betänker att man nu kan snickra på sitt nya liv och jag, tycker jag att det känns lättare. Sen har vi ju kemin i hjärnan oxå som vi lurat med a, för att inbilla oss kickar och välbehag. Det tar nog lite tid för kroppen och knoppen att stabilisera sig igen. Men vi kämpar väl på en dag i taget. Kram

Jag tittar ju inte in här så ofta numera, men just idag kände jag plötsligt att jag vill skriva. Återkommer till det. För - jag blev så glad när jag såg ditt inlägg. För att du finns kvar. Nykter? Vet du, jag läste häromdan, det fladdrade förbi i flödet, att Holknekt spelat bort miljoner och var sur på spelbolagen! Jag berättade för min man om att ’en på forum’ skapat begreppet ’göra en holknektare’. Han H har tydligen inte fattat, eller tagit till sig insikten, att beroendet är ett. Att det alltid finns risk när man slutar med ett att byta till ett annat så att hjärnan hålls nöjd. Jag har ju själv lärt mig vara uppmärksam på mina risker. När jag började se mina medberoendemönster såg jag också hur jag använt olika flyktbeteenden.... en tid var vinet en del i det men det slutade jag med i tid. Numera har jag stenkoll på vad jag äter och hur jag använder till synes oskyldiga dataspel som kan fånga min tid o uppmärksamhet. Jag vill äga mina egna val.

Det jag tänkte skriva börjar med några rader av Tranströmer, helt fritt ur minnet: ’skäms inte för att du är människa / var stolt / du blir aldrig färdig / och det är som det ska vara / inom dig öppnar sig valv efter valv / oändligt’.
Nyligen såg jag än en gång hur min nyktre man förändrades, blev lite snarstucken, lite giftig, lite ogin och trött och några andra tecken jag känner igen när han inte är i balans. Jag påtalade det (har gjort det förr) och det blev rätt så dålig stämning.
Det är ändå helt annorlunda nu än när han var berusad av alkohol, det är en viktig, avgörande skillnad. Det är riskfritt!
Just nu kan jag nästan inte komma ihåg var och hur det slutade, jag sade vad jag ser och hör och att det gör mig illa. Att jag tänker att det är att vara ’torrfull’ och att det inte är självvalt utan en konsekvens av (hjärn)sjukdomen.
Det hela resulterade i alla fall i att stämningen svängde, vi kunde prata utifrån den kunskap och medvetenhet vi båda har idag. Både om beroendesjukdomen och då vi gått på många 12-stegs-möten, både enskilt och tillsammans. Resultatet blev en så vilsam och skön Allhelgonahelg i grådis och höstrusk men med värme i hjärta och sinne. Sinnesro. Verkligen sinnesro.
Än en gång vill jag uttrycka min tacksamhet för den här platsen. Här som jag hittade mina forumbrorsor Adde och Berra - de första som gav mig hopp - här som jag hittat vänner, mest alkoholister, som jag har kontakt med och som lärt mig respekt både för människan och sjukdomen. Men också anhöriga och medberoende som jag vet att delar mina erfarenheter.
Jag är så innerligt tacksam... för att jag tog de där stegen, rakt ut i snön till en oviss tillvaro. Att jag vände tillbaka med en ny inre styrka. Att vi hittade till 12-stegs-programmet och stannade kvar där. Att jag skaffade en sponsor och gjorde stegen i Alanon. För alla möten som idag finns online över hela världen.
Tacksam för livet som det är. Att jag tog makten i det livet som är mitt. Mitt enda. Tack ?/ mt

Tack Kennie! Du sätter ord på det jag upplever.

Hjärnan är märklig. Den behöver mer återhämtning än vad man tror. När jag varit inne i drickandet har hjärnans tillstånd varit ”normalt”, så lurad man blir. Tröttheten, oförmågan att koncentrera mig, att inte orka ta itu med saker eller engagera mig i min familj. Som att leva i en konstant dimma. ”Det är sån här jag är”, ett konstaterande som hjärnan har peppat mig att tro på.

Efter bara några dygn hör jag vad min dotter säger. Jag kan släppa mitt eget och aktivt delta, innerligt lyssna och engagera mig i det som händer runt omkring mig. Jag är så tacksam för det.

Jag sover riktigt djupt nu men vaknar fortfarande tyvärr lite för många ggr under natten. Men ändå, det är mycket bättre! Vi ska inte snacka om hur mycket jag äter! ?

Min man och jag har dagligen en helt öppen dialog om hur jag mår och hur jag tänker, på mitt initiativ. Jag har en stark framtidstro!

Att få vara härinne, kunna skriva av mig mina tankar, läsa andras berättelser och vittnesmål, det är ett fantastiskt stöd.

Idag blir det en lång skogspromenad, garanterat med fyllda korgar trattisar.
I morgon blir det jobb. Utan att vika undan blicken för att undgå bli upptäckt som bakis. Ja, fy f-n för att knata till jobb med fylleångest, väskan laddad med Treo, tuggummin och bubbelvatten för att överleva dagen... (Får lite ångest när jag tänker på att jag gjort det säkert 100 gånger... ?)

En dag i taget.
Styrkekramar till alla som kämpar idag.

Hej,
Är glad och full av energi ( även om jag tenderar att vara en ”tröttmössa på mornarna fortfarande ??), vilket var länge sedan jag upplevt innan. Visst finns det stunder då jag saknar gamla vanor, men kan inte i nuläget svara på om det faktiskt är a jag saknar eller rutinen runt denna? Hur som så har det väll gått åt endel äppelmust under dessa dagar. Fått hjälp med en svagt rogivande tablett vid oro och en till sömnen av vården, däremot är det inga starka eller beroendeframkallande saker, utan innehåller ett ämne som kroppen producerar för att bli trött och slö, vilket passar mig utmärkt. Har Campral på recept och hemma men blev biverkningar även av den så tänker ( och hoppas) att jag kommer långt på min envishet. Trevlig fortsatt helg på eri kylan ?.

Först, grattis till alla nyktra dagarna! Sen vill jag säga att jag känner igen mig i den där sorgsenheten, får också såna dagar lite då och få. För mig är det lite att jag sörjer en livsstil som hade en viss dekadent charm, men som jag vet att jag aldrig mer vill tillbaka till. Också lite att alkohol var en quick fix en deppig dag, då kunde jag dra ihop en middag med vin och så fick melankolin gå och gömma sig. Tror som du att det kan bli ett långt återfall om man går tillbaks, beroendedelen av hjärnan kommer betrakta en som en rymningsbenägen fånge och ta till alla medel för att man inte ska fly till nykterheten igen. Jag försöker att se det som att man får tillgång till ett stort spektrum av känslor när man är nykter, man blir en hel människa, och då ingår även att stå ut med en viss sorgsenhet ibland. Man får försöka hitta på roliga saker med människor man tycker om, då lättar det tycker jag.
Ta hand om dig!

Hej!
Tack för dina ord! Jag undrar lite hur man ska prata med barnen om detta, att be om ursäkt, förklara och för att få dom att sätta sina ord på det. I helgen hade min son en kompis som sov över, det är andra gången det händer att han har kompis över och jag var så glad över detta. Stack in huvudet i rummet innan jag skulle gå och lägga mig och sa typ nåt om att det kanske va dags för dom oxå att sova, klockan var ca 24 ... då tittar min son på mig med en konstig min och säger ... är du full mamma? Jag blev så chockad, fattade alltså att han inte riktigt kan avgöra när jag druckigt eller inte... Dagen efter när kompisen åkte säger han .. varför dricker du dig full när jag har kompisar hemma.... jag fick då förklara för honom att jag inte druckigt en droppe och undrade varför han trodde det, han säger då att han tyckte jag betedde mig konstigt och att det var pinsamt att jag hade bett dom släcka och gå och lägga sig....
Fick sån ångest av det här.... kom gärna med feedback, behöver goda råd nu.. kan tillägga att han är 13 år och min dotter 16 år
Är inspirerad av dig och följer din tråd och resa och hoppas jag är där du är i framtiden.
Kram.