Senaste kommentarerna i forumet

Men tar inget initiativ till att prata om hur det har varit under en lång tid med hans onykterhet och otrevliga beteende.
Jag sover fortfarande i gäststugan. Känner mej förvirrad. Ska jag göra som jag alltid har gjort. Svälja och gå vidare?
Jag tror inte det. Då kräks jag.
Jag bestämmer mej för att mer konsekvent dokumentera det som händer. Inte sopa under mattan innan det finns nedskrivet. Jag har i perioder gjort så, och känner väl igen mönstret. Efter en period av kränkningar och totalt nergörande kommer små kärleksyttringar. Men aldrig förlåt.
Samma mönster i nära 25 år!
Självklart upprepar det sej.
Alkoholismen har smugit sej på. Under de senaste 5-6 åren var jag själv illa däran och drack för mycket. Jag började söka hjälp för ett par år sen. Minskade ner. Nu har jag inget behov att bli berusad. Jag vill inte alls bli det.
Då, blir det tydligt att han fortsätter dricka, ja även ökar sin konsumtion.
Men, hans elaka beteende, som är ren psykisk misshandel, den har funnits sedan vi träffades. Faktiskt har jag nog blivit härdad. Eller kanske har jag normaliserat hans beteende.
Jag går undan när han sätter igång. För hans kommentarer är totalt hämningslösa.
Idag tänker jag, varför tror jag att det skulle bli bättre om han blir nykterist?
Är det inte så att jag nästan försvarar hans otrevligheter med att han var full?
Att konfrontera honom dagen efter går inte. Han minns ju inte!!
Jag har förnekat och dolt det här spelet som han håller på med under alla år.
Både inför mej själv och omvärlden.
Borde jag inse att det är ju såhär det ÄR och såhär det kommer att VARA om jag stannar kvar...oavsett om han är full eller nykter?
Jag har blivit på min vakt. Vaktar över mina känslor och mitt engagemang. Vill inte låta mej luras mer. Vill se verkligheten som den är. Låta tiden gå lite, se hur det utvecklar sej. Fundera. Skriva . Prata med min samtalskontakt. Reda ut - Hur vill JAG ha det?

Fått mycket gjort, och rätt saker. Tog en spontan och viktig boll på studs - och fick in den i mål, yeah!

Sista jobbdagen för veckan på kontoret. Nu väntar två jobbdagar hemifrån, och sen är jag ledig fre-mån. Igen ?

Ikväll har jag haft zoom-möte med tjejjouren där jag är engagerad. Känns minst sagt sådär. Det händer ingenting. Ordförande är både velig och konflikträdd. Suck.

Jag biter mig i tungan och tänker som ett mantra ”håll tyst, håll tyst, håll tyst”. Inombords skriker jag av frustration. Känner igen känslan från andra sammanhang, ända sen skoltiden. Drivkraften att gå in och styra upp, att driva processen framåt, är SÅ stark.

Jag tycker att det är meningslöst att engagera sig om det inte händer något. Bortkastad tid typ. Samtidigt vill jag inte ta på mig mer. Då sitter jag där med skit upp över öronen till slut.

Blir inte klok på varför de är så handlingsslöa. För att de är unga? (De är 23-27 år.) För att de är tjejer? (Jag har vissa fördomar mot tjejer i flock som ska ha konsensus i alla sammanhang för att ingen vågar ta beslut.)

Nåväl, jag gör det jag har lovat att göra i alla fall. Det räcker mer än nog. Jag kan inte ansvara för andras drivkrafter, men det är väldigt sorgligt. Jättegoa tjejer, men allt ska dras i långbänk. Inte ens vanlig mötesformalia har de koll på. Suck.

Men jag håller tyst. Jag lovar er. Och mig.

Kram ?

Jag har inte fiskat på flera veckor, och när det I dag utlovades sol, värme och vindstilla väder så blev mitt fiskesug för stort. Det fick bli till att ta spontanledigt från jobbet och bege sig ut på sjön. En underbar dag där jag kunde fiska endast iklädd kortbyxor. Ett par fina gösar i 3 kilosklassen fick följa med hem. ?

Alkohol? Nä , sådan där skit har jag inte ägnat en tanke åt i dag.?

Ha det bra! ?

Så härligt att läsa ditt inlägg! Jag vågar inte tatuera mig (än...) men Counting my blessings står det skrivet med fin skrivstil över mitt liv utan alkoholen. Jag tänkte fortsätta så! Kram ?

Välkommen till gemenskapen här på forumet. Du är inte ensam om dina funderingar. Vi är väldigt många helt vanliga människor som tänker i samma banor. Alkolism är en sjukdom. Vi som inte blivit sjuka men känner symptom är fler än du tror. Bra att du tog steget och skrev ett inlägg.

Minsta hjärnspöken om alkohol - in på alkoholhjälpen!

Tråkigt att era arbetsvillkor är så hysteriska ? Kommuner som arbetsgivare har onekligen en lång resa att göra vad det gäller den psykosociala arbetsmiljön.

Kram ?

Mitt liv är rätt så intensivt men jag är också rätt bra på att stänga av motorn och logga ut. Vara lååångt från jobb och stress på bara några minuter. Men fortfarande har jag ofta fullt upp, och har mycket att hinna med. Och det gör jag. Men HUR orkade jag mitt liv, när jag drack som mest? Det övergår förståndet. Jag minns så många trötta dagar, kvällar och inte minst morgnar. Släpade mig upp. Huvudvärkstablett och smink. Känna mig svullen och mosig.
Jobba hela dagen och hem och stressa ner med 2-4 glas. Inte varje dag, vill jag skriva. Men mot slutet var det varje dag. Och även om det var vatten till maten så var det 2 glas vid tvn. Eller ute med vänner.
Och ändå har jag presterat, iaf aldrig sjukskrivit mig. Som en soldat, kamma mig och stövlar på.

Den stora skillnaden är inte att jag gör så mycket mer idag, iaf inte när det kommer till jobb. Men jag har tid att vila, gräva, plantera, lyssna på ljudbok. Ringa mamma, höra på riktigt hur barnen har det. Inte stänga av, inget ”jag orkar faktiskt inte”. Jag orkar, det är vad jag gör.
Men inte med tusen säckar på ryggen. Jag orkar med ganska lätta steg. Ibland är allt skit med mitt jobb, konflikter och irriterande människor och konstiga beslut.
Men då kan jag stänga av. Som att det inte angår mig, inte känslomässigt.
Jag vet inte om detta kan kännas igen av andra men jag är fascinerad över hur jag liksom har ett skydd, en sköld mot sånt som inte är så himla viktigt, som att jag fått en förmåga att sortera, som en bonus-present. Så tacksam för det!
Nu straxt i stan och konferens imorgon. Kamma mig och stövlar på, men min inre soldat chillar.
Kram kämpar-klubben och tack för allt ni delar ?

jag går varje dag och är rädd för att någon ska vara arg på mig, för att något jag gjort på fyllan ska komma upp till ytan som jag förträngt eller döljt. Att jag då ska backa i min utveckling...att livet inte får vara bra utan de finns alltid motgångar emot mig! Jag är rädd och känner mig ensam i mina tankar... jag vill bara glömma tiden som varit och önskar jag kunde nollställa hela världen. Varför bryr jag mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig, varför tror jag att alla diskuterar mig vid matbordet och vill reda ut varje sekund av mina misstag om dem
Stämmer eller inte. Rykten.

Nu har du fött fram en helt ny människa: Atletisk och sund ?? Och 20 kg lättare, wow!

Så länge du varierar träningen och inte ådrar dig några skador så är det verkligen ingen fara på taket.

Hur reagerar du om träningen blir inställd pga sjukdom eller något annat viktigt? Det är väl just den reaktionen som kan visa hur ”beroende” du har blivit.

Är man sund även mentalt så bör man inte reagera nämnvärt på det. Lite besviken förstås, men det bör inte framkalla ilska och ångest.

Familjemys låter mycket trevligare än fyllefester.

Kram ?

Brukar tänka på det under mina morgonpromenader. Tacksamhet! Över att jag lever. Över mina barn. Över morgonen som doftar efter nattens dagg. Över min kära följeslagare, min hund (katten bor fortfarande hos maken?). Och över att jag vaknar och somnar nykter varje dag nu.

”Gratitude” blir min nästa tatuering. Tid bokad??

Min själ mår bra av nykterheten och det är det som håller mig kvar. För det är uppror bland känslorna och det kan vara svårt att hantera för mig utan att ta till alkohol.

Kroppen mår också bra utan alkohol. Jag orkar massor mer än tidigare och vågen visar minus 10 kg. Bonus?

Tittar lite på jobb, men det är ingen brådska?Måste rida ut min privata storm först och jag tror att det kan bli rätt segdraget det här.

Och jag har ju en till sak att vara tacksam för kom jag på?Min lilla röda bil som kom igår?Tog det ut till kyrkogården för att ”prata” lite med mina föräldrar. Fick tyvärr inga svar på mina frågor så jag tror att de menar att jag skall försöka luta mig tillbaka och ta det lugnt.

Så jag försöker att ta det lugnt?

Kram?

... i varför det braiga så småningom slår över och stannar där. Du vill inte dricka, skriver du i ditt första inlägg. För mig känns det nu så länge sedan jag drack att jag faktiskt har svårt att sätta mig in i längtan efter ångestdämpande med hjälp av alkoholen- som sedan ger MER ångest.
Finns inget bra med det. Men det är ett kämpande i början, ibland tror man att nykterheten är något man fått för sig.
Så ta fram dina topp tre värsta fylle- minnen och gnugga in dem lite extra. Så vill du inte fira varken tisdag eller födelsedag, är helt säker på det! Kram ?

Känner att jag behöver vara engagerad varje dag för att klara av detta. Inte alls för mycket svar om programmet mer ett klargörande. Ja jag kanske behöver en rådgivare. Men tänkte klara av fas 1 först dvs bli av med abstinensen avgiftningen innan jag börjar. Tacksam att detta forum finns och jag hoppas att det kommer hjälpa mig. Tänker att om jag går in varje dag är det större chans att jag klarar avser än att behålla mina tankar för mig själv. Det hjälper mig mycket att jag får svar i tråden att jag inte är ensam för i det verkliga livet offline känner jag mig väldigt ensam och det är jobbigt.

... att börja skriva, även om du läst här, så var det för mig också.
Jag känner igen väldigt mycket i det du skriver, främst att välja bort grejer pga tråkiga (inget vin) samt kunna gråta om min man glömt köpa ?
I helgen missade vi Systembolaget för tredje helgen i rad (knytis mm åtaganden). Så allt förändras. Till det bättre livet.
Du låter väldigt trygg och säker i ditt beslut. Då är mycket ”vunnet” men jobbiga dagar kommer förstås. Dock har jag aldrig varit med om någon så jobbig nykter dag, som bakis-dagarna. Vad bra att du är här! ?

Så skönt att titta in och höra att allt är bra. Här finns inspiration att hämta hem till sig själv. Tack

Men vilken härlig läsning. Nio månader , grattis

Jag har läst här i forumet under de senaste månaderna och för två veckor sen tog jag beslutet att inte dricka alkohol. Jag är på 16e dagen nu och jag tänkte att det var dags att börja skriva lite här också. Min tanke är att uppdatera lite då och då hur det går och förhoppningsvis få och ge lite pepp på vägen. :)

Varför slutade jag? Jag har nog vetat i många år hur det ligger till, att jag faktiskt inte kan hantera alkoholen som andra kan. Innan jag slutade lyssnade jag på flera ljudböcker av nyktra alkoholister och det var först då det slog mig att de tankar jag har brottats med inte är normala. Det är inte normalt att oroa sig över om vinet ska räcka till mig och hålla stenkoll på hur mycket de andra egentligen tar. Det är inte normalt att ständigt sätta upp regler för sitt drickande och framför allt inte att alltid bryta dem (förr eller senare). Det är inte normalt att nästan bli gråtfärdig när jag inte får vin en kväll jag hade förväntat mig att få det (exempelvis att sambon glömde köpa med sig på väg hem). Alkoholen har helt enkelt haft en otroligt central plats i mitt liv, utan att jag egentligen insett det. Nu inser jag också att jag undermedvetet valt bort aktiviteter, eller sorterat dem som "tråkiga", utifrån att det inte serveras alkohol där.

Beslutet att sluta dricka alkohol har vuxit fram under det senaste året. Innan dess kunde jag absolut inte föreställa mig ett liv utan alkohol, så tråkigt jag tänkte att allt skulle bli då! Det var helt otänkbart. Jag har alltid firat framgång och glädje med alkohol, så jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna fira något om jag inte "fick" dricka alkohol. Hur som helst. För ett år sedan drack jag vid ett tillfälle alldeles för mycket. Det hade hänt förut, men den här gången hände det i ett sällskap jag tidigare svurit att jag INTE skulle bli för berusad tillsammans med. Skammen dagen efter, ångesten och den både kroppsliga och mentala tröttheten var enorm. Det tog minst en vecka innan jag började känna mig någorlunda återhämtad.

När jag vaknade upp lovade jag mig själv att aldrig mer dricka så att jag fick minnesluckor. Om jag återupprepade beteendet skulle jag ta till metoder för att kontrollera mitt drickande. I första skedet tänkte jag mig att jag skulle använda en app för att hålla koll på antal glas och promille.

Sedan gick det helt okej fram till i somras, jag drack men inte så pass mycket att jag hade några större minnesluckor. Då en dag hände det IGEN.

Sagt och gjort införde jag systemet med appen. Jag beslutade mig också för att OM jag misslyckades att kontrollera mitt drickande en gång till, då är det dags att sluta helt. Det gick bra till en början, men för 16 dagar sedan hände det på nytt. När jag vaknade den morgonen var jag säker på att jag aldrig mer vill må så igen. Aldrig mer ha bakisångest och minnesluckor. Slösa bort minst en hel dag på dåligt mående, ibland längre än så eftersom ångesten hänger kvar. Sedan den dagen har jag lovat mig själv varje morgon att den här dagen ska jag vara nykter, och hittills har jag hållit mitt ord.

Jag tänker att jag kommer använda den här tråden lite som en dagbok och skriva av mig både om hur det går och om andra tankar som dyker upp längs vägen.

Jag trodde nog du skulle känna igen dig i min beskrivning av tonåringen ? Min man är precis likadan som våra barn... och dig nu... Men som hög beslutsfattare i näringslivet och allmänt lyckad människa har han aldrig blivit utredd, trots en önskan om att förstå sig själv bättre. Han har också ett överlägset intellekt och en skrämmande effektivitet i sitt yrkesliv. Rakt igenom topp-presterande i en nischad bransch. Numer högt upp i näringskedjan. Tonåringen är också överlägsen sina jämnåriga intellektuellt, och lustigt nog även vad gäller socialt samspel på ett teoretiskt plan. Observera, reflektera, dra slutsatser. Och samtidigt så ”liten” på andra sätt, tex socialt samspel i praktiken. Hen är ”en av de populära” pga att hen har turen att vara savant inom just de områden som står högt i kurs. Det är bara det att hen vill inte vara populär. Hen vill få vara ifred och skapa... Selektiv mutist. Pratar bara med de absolut närmaste vännerna (och en lärare, om sagd lärare envisas). Alla andra verkar helt ok med att hen är tyst. De exekutiva funktionerna matchar heller inte tonåringens intellektuella förmåga. Att organisera sig själv och sina tillhörigheter för att byta om till idrotten kan tex vara omöjligt. Samtidigt som hen kan komponera fantastiska musikaliska verk med full kontroll över varje liten detalj i processen... skriva noterna själv, skriva lyriken själv, spela in alla olika instrumenten själv och sjunga in alla stämmorna själv, för att sedan klippa ihop till en storslagen helhet. Ojämn i sina förmågor. Japp.

Jag tror det är toppen för dig att få dina diagnoser. Nu kan du börja skapa verktyg, få hjälp med det som är extra svårt/omöjligt för dig, och spara på din energi. Kram

Hej alla, tack för allt stöd! Jag har inte tagit mig tid att skriva av mig, har haft dåligt samvete för det.
Min fru sa nyligen... Grattis! Nu har du klarat av en graviditet...
Det har jag ju, men samtidigt så är dom 9 månaderna bara början.

Jag har analyserat så gott jag kan och inser att jag har bytt mitt alkoholberoende mot träningsberoende. Jag vet inte om det är bra? Jag tränar 5 pass i veckan och kör slut mig totalt. Lite lätt manisk med proteinintag och mat.
Just nu vill jag inte lugna ner mig med träningen, blir så glad för varje framsteg.
Har gått ner 20kg! Och är starkare än någonsin tidigare, känner mig som en atlet.

En mindre bra grej är att jag inte längre klarar av när folk är fulla, jag avskyr det. Jag kokar inombords och kan inte slappna av. Det har gjort att jag distanserar mig en del. Vi går inte på fester längre som innan, det är lite tråkigt för jag har många vänner sen många år. Men vi har fått en helt ny familjesituation. Inget bråk, stök och osämja. Vi umgås mer i familjen och jag ser äntligen hur barnen mår! Jag är stolt över min familj och är så tacksam att dom inte fick nog innan, jag var inte värd dom.

Nu ska jag iväg på ett stenhårt axelpass på gymmet!

Själv då?

Halloj!
Det går bra, hunnit träffa en ny och brutit för att nu börjat dejta den jag var gift med?
Alkoholmässigt funkar det bra!! tränar, sköter jobb osv.
Ja vem sa livet skulle vara enkelt ?

Nu var det länge sedan jag gav ifrån mig ett livstecken... Jodå, hälsan tiger still. Förutom att jag jobbar halvt ihjäl mig då. En ful ovana jag delar med hela Sveriges lärarkår. Eller ovana. Pyttsan. Det har med absurda krav kontra otillräckliga resurser att göra. I kombination med att man verkligen brinner för sitt yrke blir det så. Skit samma. Just ikväll har jag slut på bry, så jag passar på att kika in här ? Tankarna började i helgen leda mot att det är ju litet tråkigt att gå på dejt med gubben, föreställning och middag, utan det där glaset vin som pricken över i... Sååå stora problem med måttligheten hade jag väl aldrig... Blablablabla... Så jag tittar in på forum och påminner mig själv om att jag ÄR ”en sån som inte dricker”, och det är jag för att jag valde det, av bra anledningar även när jag inte minns dem ?

Hej,
Vad beror depression och meningslösheten på?

Det blir förhoppningsvis bättre!

Tack för ditt svar, Kennie!

Det känns som det är precis samma ångest som jag haft men som jag bedövat med alkohol, och som försvinner för stunden när jag druckit, men förändrar ingenting på djupet. Och som istället isolerat och skapat problem.

Frågan är när/om en befrielse helt från alkohol infinner sig. Helt klart är att livet måste fyllas med något bättre.

Föreningar är en bra idé och läsa på forumet.

Känner igen mig i det du skriver om järnvilja. Jag har oxå en sådan järnvilja som jag tidigare har nyttjat på fel sätt. I mitt fall jobbade jag för mycket, sov för lite och slet ut mig själv. Jag hade extremt svårt att säga NEJ när någon bad om hjälp. Jag såg inte mina egna behov överhuvudtaget. Jag använde alkohol som bränsle och bedövningsmedel. Nu är jag inne i ett skönt flow med träning i form av spinning, cykling, crosstrainer, promenader och yoga. Jag har som målsättning att göra en aktivitet per dag av dessa. Yogan är dock endast mitt lördagsnöje. Jag försöker att relaxa så mycket jag kan med hjälp av en mindfullnes app. Jag märker att djupandning och en tanke före handling tar fram den bästa sidan hos mig. Det är svårt att hitta balansen mellan aktivitet och vila. Jag tränar på det varje dag. Frågar mig själv hela tiden om jag måste rusa iväg och göra allting på engång eller om saker kan vänta en liten stund. Det blev lite flummigt men jag menar att jag mår mycket bättre av att inte pressa mig själv för mycket utan ta det lugnt och relaxa. Gör man det utan alkohol i kroppen blir känslan äkta och super skön. En dag i taget :)

Du är så engagerad här, klok idé att kopiera och klistra in såhär, då har du allt på samma ställe. Kreativt!
Just idag mår du inte bra och känner att det är svårt att fokusera. Inte alls konstigt och precis som Kennie här skriver kanske bara låta dig själv vila.

Du hade en fråga om programmet här ovanför, hoppas det är ok jag svarar här. Det finns inget tid som programmet "ska" göras på, vi brukar tänka ca 10 veckor eller ca 3 månader, om man jobbar med en övning per vecka. Samtidigt är det så himla olika och alla hittar sitt sätt. En del gör hela direkt med alla övningar som finns där, en del gör kanske någon övning sen använder loggen och registrerar sin konsumtion och en del går in gör lite då och då när det passar. En del använder det i ett år, andra en månad och allt däremellan.

Om du vill kan du be att en rådgivare följer dig i programmet så kan du ha någon att fråga saker lite mellan varven och få stöd av där, om du skulle märka efter en stund att du jobbar bättre på helt egen hand kan du då säga att du hellre vill det.

Nu fick du mer svar än du kanske ville ha om programmet, hoppas det på något vis ändå blev hjälpsamt.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet