Senaste kommentarerna i forumet

Gjorde Ngt oförlåtligt i går mot min familj på grund av mitt alkoholmissbruk. Legat och skakat med ångest känns som jag har nått min botten. Måste sluta dricka nu. Första nyktra dagen i dag men behöver hjälp för att klara av detta. Ny på detta forum och hur fungerar det med hjälp här räcker det? Vågar inte gå till läkaren då dem har anmärkningsplikt så vill klara detta med hjälp tillsammans med Er här i gruppen. Vad har Ni för tips nu kommer jag må piss i den första fasen abstinensen hur klarar jag bara av den sen måste jag förändra mitt liv totalt. Hjälp mig!

Du är så go och omtänksam ?! Tack för all värme och kärlek du sprider här på forumet ?! Jag ska nog snart va på benen igen?! Känns så bra att du är på friskhetens väg?! Glädjs med dig?!
Och ja, jag är ju också nykter. Glad för det med förstås, men osäker på om jag har denna rätta motivationen, eller om jag bara "hänger i" för att bli frisk från denna sjuka..❔❕
Vill ändå tro att det är mer än så..☺️
Stor kram och fortsatt fin helg?!
/Fibblan ?.

Ja, ett sånt märkligt samtal vi hade ikväll.
Han hade kommit på att nu kan han betala 1/4 del av matkostnaden, samt att jag inte behöver betala hyra. ( gifta sedan ett par decennier)
Han har sett att jag har gråtit hela dagen.
Sen kommer uppläxning, hur illa jag har betett mej under 20-tal år! Egocentrisk, otacksam, elak....
Han upprepar uttalanden som jag aldrig nånsin sagt. Helt utanför mitt vokabulär. Låter mer som hans egna klumpiga uttalanden.
När jag inte förstår, förnekar, inte känner igen.
Ja, då är jag översittare som ser ner på hans Svenska.
Han pekar, du tror att du är här,
( pekar upp) men egentligen är du här ( pekar ner)
Jag tycker att vi ska avbryta, vi förstår inte varann, det spårar ut.
Nej, Då, blir han upprörd! Ska du också bestämma när det spårar ur?!
Ja, säger jag. Du har en massa åsikter om mej som jag inte känner igen. Du påstår saker som jag aldrig har sagt, nånsin.
??????
Känner bara, vem ÄR du?
Jag går undan
Han släcker lyset
Jag går till gäststugan.
Gråter inte, förstår inte, vilken verklighet är sann???

Ps: självklart var han onykter

Så glad för din skull, att det rullar på som det ska. Suget blir verkligen lättare med tiden. Kommer mer sällan och är inte lika högljutt.

Frukost innan 7 låter onödigt plågsamt. Straffar du dig själv för alla bakfulla sega lördagar?

Kram ?

det är bara ett av mina fel. Jag har måånga andra?

Du kan inte hantera detta utan stöd. Kommunen har stöd för anhöriga. Gratis.
Det finns inget annat råd som jag kan ge, än att du behöver bygga upp dej själv. Se samband och få råd om eget agerande.
Du är säkert inte redo att lämna, så sök stöd

Även vi som lyckas hålla oss nyktra måste få pysa ibland. Vi kan inte bara kvittra om hur bra vi mår.

Det är bra att vi visar att livet inte är en dans på rosor som nykter. Livet är livet - en berg- och dalbana.

Och jag håller med om att många kvinnor generellt har stora åtaganden som män generellt kanske inte har. Åtaganden som är svåra att bli avlastad från.

Men det är ingen lösning att dricka, tvärtom. När man inte dricker är det lättare att vara här och nu tycker jag. Jag har blivit lite bättre på att sätta gränser också. Tror det beror på att jag är mer ärlig, både mot mig själv och andra.

Hoppas livet känns lite lättare för dig snart. Tills dess - andas, andas, andas ??

Kram ?

Det låter höra sig. Att det gått som tåget framåt är ju underbart att få ta del av. Motion hjälper till att hålla suget på plats tycker jag. Men upp innan 7 på lediga dagar, nä dit har jag inte kommit än. Ha det bäst. Jullan

VillJuLevaOckså: Hoppas du kom iväg idag! Jag har inte gjort det. Kände en liiiiiten antydan till lust i morse men så kom regnet "attans". Men helt ärligt så har jag inte sprungit på ett par veckor och då utvecklar jag en rädsla över att jag inte kommer orka min vanliga runda så då fegar jag ur helt och hållet. Så dumt! Istället bara för att springa så länge jag orkar. Men idag fick jag inspiration från en person, att springa 20 min varken mer eller mindre, varje dag. Då tar man bort prestationsmomentet men får in vanan. Poletten trillade ner och det kändes som en så bra start. Så nu kör jag 20 min jobb varje dag i 30 dagar.

Annars har både fredagen och lördagen fortlöpt i makligt takt. Igår blev det ingen aw, jag ställde in min medverkan och var hemma. Unnade mig lite lösgodis, unnade mig även att inte må dåligt över det. Idag mötte jag upp en långväga vän på fika, hon tog ett glas vin men jag och hennes sambo körde på kaffe. Inga konstigheter. Vid såna tillfällen är jag sällan sugen på ett glas, helt meningslöst om man inte har en helkväll framför sig. En regnig eftermiddag på ett cafe, då är kaffe och cannoli helt klart ett godare alternativ.

När man "vinner" så många timmar på att inte vara bakis så är det lätt att bli uttråkad eftersom jag annars ofta i alla fall tillbringar en av dagen av att vara bakissjuk. Nu vaknar jag tidigt (pigg) utan en agenda. Eftersom jag är något ovan vid det så drabbas jag av tristess och rastlöshet. Men jag märker att tristessen så smått börjar omvandlas till att jag tar tag i saker, sånt som jag kanske annat hade skjutit upp en bakisdag. Gå och lämna tillbaka ett plagg som jag inte tänker använda, tvätta och städa i god tid eller möta upp en kompis utan att det känns motigt. Sånt som de allra flesta gör utan att reflektera över med andra ord men som kan vara oöverstigliga projekt i mitt huvud. Hoppas det håller i sig.

Hoppas ni alla har en fin helg!

För ca 1 år sedan gick jag ifrån mitt förhållande med mina barns far. De hade varit pågång under en lång tid men vem som skyndade på processen är min nuvarande sambo. Vi träffades på en fest där han var så dragen att han sov på bordet (tydligen väldigt vanligt). ändå fann jag något hos honom konstigt nog med tanke på hans skick. Vi började ha kontakt och mer och mer vi umgicks så insåg jag att alkoholen var ett stort problem. han blev otrevlig vid varje tillfälle, älskade att få uppmärksamhet, fick han inte de så fixade han så han fick de i stil med "jag tar livet av mig" m.m. Jag intalade mig själv att lägga ner kontakten med honom pga att mitt välmående försämrades nå kompiöst. Tillslut började man "lova" att inte dricka och när man kom på honom fick man en stöddig kommentar eller något tillbaka trots att de var han själv som vart den som svikit. Jag var redan för insyltad och kunde inte släppa honom, Jag har aldrig i hela mitt liv känns så stor smärta och kärlek samtidigt från en person. Under tiden han inte drack så var han den mest fantastiska personen som fanns.

för några månader tillbaka så har han flyttat in till mig och bort från umgänget han levt med. Han behandlar mig och mina barn som de finaste som finns på denna planet och är verkligen så försälskad i honom och mina barn älskar honom över allt annat. Han har inte visat nå tecken på dåliga alkohol vanor eller nåot. vi kan dricka ett glas till middagen men han behöver inte mer som förr.

Däremot börjar jakten nu och då han jagar på stället han "kom" ifrån så har de skett igen. Vi hade ett löfte att vi skulle prata om varje gång han skulle dricka samt att han skulle hålla sig borta från sprit eftersom jag upplevde att den "otrevliga " personen.

Han drack med sitt gäng vad vet jag inte men han var inte helt apad, tror inte han hade druckit sprit men ändå ljög han om detta. och de gör mig så ont.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, de har varit så många löften och varje gång han sviker så är de "jag ska aldrig mer göra de, jag lovar, jag ska aldrig mer såra dig". dessa ord går bara in och ut för mig. jag kan verkligen inte lita på de han säger. Jag känner mig så fruktansvärt sårad och de påverkar mig så enormt. kan varken jobba eller tänka på mig och barnens bästa. Han är så fin när han är med oss, och han håller sig borta från sitt gäng och ställe. men ska de verkligen behöva vara så. Någon som har tips eller ider, känns som att jag min hjärna inte kan fundera mera..

Använd all din energi på att fundera på vad du vill, vad du tycker om, vad som ger dig kärlek och värme. Lägg allt kämpandet i att investera i dig själv istället. Mannen du träffade är inte samma person längre och hur mycket du än kämpar kan han vara själv ta tag i sina utmaningar. Du är bra som du är och du förtjänar kärlek , omtanke och trygghet.
Blade Runner

Bra där, underbart när man läser om att förändring är på gång, att det finns där borta för någon av er. Det kan vara så vilsamt att veta att man kan ju faktiskt skilja sig, räcker ibland att tänka, passa dig, snart tänker jag ta ut skilsmässa ?

Jag finner inga ord för att lindra ditt och din sons lidande men jag vill ändå sända varma tankar och kärlek till er. ❤️ Du är oändligt stark och nu när du vet vad som hänt ges du möjligheten att finna frid.

Det känns som om saker och ting bara rullar på av sig självt. Jag motionerar och låter bli att dricka alkohol. Det gör att jag mår bättre och hanterar mina triggers, stress och konfliktartade situationer, bättre. Mindre triggers = mindre sug efter alkohol, osv.

En lite skum grej : Jag vill gärna vara klar med frukosten innan 7 även när jag är ledig. Det känns som om jag slösat bort halva dagen annars.
Iofs har jag inte många måsten på helgerna, men jag får gott om tid att ta hand om dem på det viset. Jag kan fnula och fixa i mitt eget tempo.
Det är kanske lite som Se Klart skrev, Jag bara gör, och det bara blir. Jag skulle vilja lägga till en sak: Jag bara är!
Just nu är det lätt!

Var starka, ni som brottas med lördagssuget!??

Jag uppskattar att du berättar hur det kan vara efter en längre tids nykterhet. Förberedd kan man ju möta utmaningarna på ett bättre sätt tänker jag!

Kram!

Lösningen på stressen är inte att dricka vin. Lösningen på stressen är att minska stressen - lära sig att säga nej, avboka, pausa och vila, göra lagom mycket och lyssna på kroppens behov.

Kram ?

Typiskt läge...
När man (jag) varit runt på stan en hel dag, besökt butiker och letat möbler- känns som en annan värld än min rätt så begränsande corona-tillvaro mest på landet eller ihop med familj.
Hem efter det och handling. Regn. Musik. Det är ett 100% utformat läge för mitt gamla jag att ta ett glas. Två. Vänta in glas tre och fyra.
Ibland har jag svårt att förstå mitt beroende eftersom jag inte har särskilda yttre skäl att fly från verkligheten.
Men jag tyckte det då.
Stress och massa jobb och relationer som krävde min uppmärksamhet och skärp-dig-människor som inte gjorde det.

Idag hanterar jag fortfarande allt det, men stressen är lägre, dagarna längre, kraven rimliga.
Rätten att VILA är inget som behöver nån vidare diskussion. Rätten att ta paus och säga ”nej, det kommer jag dessvärre inte att hinna med”.
Jag är inte i första hand SKYLDIG att ta på mig uppgifter och annat för att döva dåligt samvete och för att försöka skotta igen en grop som i själva verket och hela tiden läckte från botten.
Önskar er alla som läser en fin kväll hos mig har det regnat hela dagen och nu är himlen grå som den finaste brytningen mellan mörkt och ljust. Efter ovädret, på alla vis.
Kram ?

Ibland tänker jag det är ju dumt att skriva här, tänk om någon faller för jag gnäller och klagar.
Men kan ju också vara bra att få veta att bara för man blir nykter så är inte livet lätt. Men det är 1000 gånger lättare utan att behöva slåss med draken hela tiden.
Men funderar mkt över om det kan vara så att hjälpen för män och kvinnor borde vara olika. Kanske inte i akutfasen, men det som kommer senare.
Kanske har jag fel och missuppfattat det. Men mina nyktra manliga vänner verkar ha det så mkt lättare i detta att sätta sig själv först. Medans mina kvinnliga vänner och jag själv sitter fast i alla måsten med åtagande gentemot familj, vänner osv.
Har under denna tid inte mött en enda kvinna som inte brottas med tidsnöd, är det inte små barn är det gamla föräldrar och stora barn osv.
Vet ju att här finns många med barn med speciella behov, där det inte går att tänka på bara sig själv.
Jag själv sitter med gamla föräldrar med hjälpbehov, oro för barn och barnbarn.
Nu menar jag inte att män inte bryr sig, utan att de kanske är de som gör rätt för att hitta till sinnesro. Så man borde lära kvinnor att tänka om, lära sig sätta sig själv först.
Mkt svammel skulle egentligen bara skriva att det går bra och löftet till mig själv om nykterhet står fortfarande starkt// kram Strulan ❤️??

Frid var ordet du fick till dig självomhändertagande. När jag vaknade efter ett par timmars sömn och läste vad du skrivit så var ordet du förmedlade till mig hopp.

Så fantastiskt att vakna till det och samtidigt upptäcka att jag är inte ensam. Har under sommaren mist tre nära vänner så det känns ensamt ibland, men när man finns i någons tankar är man ju inte ensam. Så tack till er alla.

Annan hjälp än bara medicin måste min son få och traumabehandling som du föreslår dearself känns rätt. Jag ska strida för det, men det är skrämmande och oförklarligt att det ska behövas

Tror jag läste att nästan 50 % av alla sjukskrivningar idag beror på psykiska problem. Bor sjålv vid ett länssjukhus och det byggs den ena kolossen efter den andra, men psykiatrin huserar i den äldsta byggnaden på hela området, belägen avsides för det är ju skamligt att vara psykiskt sjuk. En korridor och en avdelning för slutenvård samt ett akutintag. Består psykiatrins budget av 1 % av hela budgeten för sjukvården så är jag förvånad, men jag ska strida för att min son ska få den hjälp han behöver och har rätt till.

Kram till er alla och fantastiskt att ni finns.

Vad härligt att du njöt av det - kanske mest efteråt!

Sprutflaskan pajade för mig efter några år. Men prylen i sig är riktigt bra.

:)

Är så arg och ledsen. Han klarade sig igår men full idag? hela lördag kväll är fördärvad. Fy fasen.

Så härligt att kunna bidra till något ? För mig har nyktert liv kommit att innebära större förändringar än jag anade, då när vi började.
Varje period för med sig något nytt, och det är som att jag äntligen får fokusera på att leva istället för olika tillstånd relaterade till alkohol.
Jag tyckte ju inte ens jag riktigt hörde till de som borde sluta... och det var givetvis inte så att allt handlade om alkoholen (än) men den gjorde sitt för att lägga lock på en massa saker som utan att kosta en krona, gör livet rikare.
Jag kommer ofta på mig själv med att låta så präktig, och då och då i rejäl krock med min självbild. Jag ”är” till min natur både känslig, lite deppig, livssmärta och allt det. Så har det varit sedan långt innan alkohol blev ett problem. Men vissa saker har nog läkt med ålder, annat hanterar jag mer som en del av mitt liv, min personlighet, acceptans kanske. Jag hoppas du tankar kraft varje nykter dag och fortsätter! Kram ?

Läser mycket av era inlägg, känner igen en hel del.
Det verkar vara gemensamt för alkoholister att grundsjälvkänslan är låg, nästan obefintlig. Därför ger man sej på sin partner "underifrån ".
Reagerar och pratar som en unge " jamen, du då!"
Så fort man/jag säger nåt kommer elaka kommentarer och försvar. Även när det inte finns nåt att försvara.
Är det hjärnan som regriderat?
Jag känner att jag tappar respekten för min man. Trots att han är hotfull och spydig i sina kommenrater. Det blir så platt och ynkligt. Som en sprattlande mört.
Tänkte idag, första gången, ..
Ska jag lämna?
Spiralen går bara nedåt.
Jag har legat i min hängmatta med nya sovsäcken ( som är mitt nya fria liv) Gråtit så att jag knappt kunde andas. Insikterna smyger sej på.
Önskar att bli upplyft ur den här verkligheten och nedsläppt i en fridfull tillvaro.
Jag har tänkt ALDRIG skilsmässa.
Plötsligt tänkte jag, det går fort! Inga gemensamma barn,
bodelning och Poff så flyger jag!
Tanken har nuddat mej nu. Inte alls landat. Men, jag måste sluta förneka den verklighet jag lever i.
" välkommen till verkligheten " sa maken när sjukpenning drogs in och jag inte heller får A-kassa. Jag har varit sjuk mer än 5 år.
Jag vet inte, om jag vill dela den verkligheten med den mannen.
60+ hitta jobb trots sjukdom. Ja, då säger han " du får se till att få jobb"
Med anpassningar på mer än 10 punkter som min läkare skrivit.
Är det här min verklighet?
Om/när maken blir uppsagd, som han tror, då måste jag ta ett beslut snabbt! Innan han supit upp alla tillgångar.
Jag försöker att vänja mej vid den tanken, att det kan finnas en annan verklighet. För mej....

Återfallet rejält, men de var nästan väntat så här funkar jag. De händer för mycket positivt på en gång, kommer lite små krav/förväntningar. Bom, jag blir livrädd, och eftersom jag inte vill visa mig svag el ens erkänna för andra att jag är rädd blir jag ensam med mina tankar upplagt för återfall rejält. Ska träffa hon på behandlingsgruppen på torsdag så tänkte mejla henne i veckan som kommer med mina tankar. Hatar blotta mig och visa mig svag men inser jag måste för jag ska kunna få rätt hjälp. Har lättare skriva vad jag känner och då vet hon hur jag tänker/känner och kan styra in mig på prata om de jobbiga än att jag sitter pratar runt det. Förståndsmässigt förstår jag att jag är ju knappast den första som känner så här och de är säkert jättevanligt. Vi pratade lite om de sist vi sågs att jag är livrädd för blotta mig så hon vet att min strategi är hålla upp en fasad och låtsas som saker inte berör mig. Jag kan allt detta gått i samtalsterapi förr men ändå lika svårt varje gång. Men känner att ska jag blotta mig så är de inför soc, hon på behandlingsgruppen för känner ändå nånstans att de står på min sida och de kommer förstå. Och jag har allt att vinna på öppna mig, men de är skrämmande. Är nog mest rädd för bli sviken och bli kastad hit och dit och att de ska ge upp på mig säger tyvärr vi kan inte hjälpa dig du är ett för svårt fall el hopplöst fall ingen lägga resurser på som psyk sa. Så många känslor i omlopp nu i mig. Men trots alla jobbiga känslor mm så vågar ja ändå lite hoppas på att denna gång har jag nog hittat rätt ang behandling och hjälp. Så som sagt väldigt blandade känslor/tankar just nu så inte konstigt jag är trött och känner mig utmattad kämpar ju med allt snudd på själv just nu. Hade jag inte haft här skriva av mig vet jag inte vart jag skulle gjort. Alla förstår här inne och då jag är anonym så känner jag att jag kan va helt öppen

Åh vad jag lider med dig när jag läser ditt inlägg❤️❤️ Har hans drickande alltid varit såhär illa? Så barnen fått ta del av det? Jag har en pappa som är alkoholiserad som under hela min barndom druckit mycket. Alla högtider, födelsedagar, semestrar och alla helger var/är fyllda med alkohol. Jag förstår att det är otroligt tufft att som anhörig ta ställning till en anhörigs alkoholvanor. Jag har precis som du testat allt och ställt ultimatum om att jag lämnar om han dricker igen, men precis som för dig så kommer dedär tomma löftena tätt inpå och även om man VET att det är tomma löften så är det så svårt att stå emot, för man vill ju bara lita på dem och hjälpa till, eller hur?
Jag hoppas du inte känner att jag tog över din tråd när jag drog upp exempel från mig själv. Ville bara visa några likheter och att den alkoholiserade är otroligt egoistiskt och jag tror inte man kan vara lycklig om man lever i det.
Jag har inte hunnit läs kommentarerna än men ska göra de nu direkt, var bara tvungen att svara dig först. Jag hoppa du lämnade honom så du slipper denna psykiska misshandeln, och om du inte gjort de så finns vi alla här som stöd och bollplank❤️
Ta hand om dig ❤️❤️❤️