Senaste kommentarerna i forumet

Heja dig du klarade det

Jag förstår, ingen fara alls-det var bra att du skrev och det var ännu bättre att jag missförstod för jag var tvungen att ifråga sätta mig själv, titta på mig själv för första gången... Det var oerhört svårt. Jag gick in och läste på lite och upptäckte att jag går över gränser, går över hans gräns när jag skriker och gormar och undrar vad han pysslar med. Jag ska försöka att inte göra det ...
Kram och tack för den insikten!!!

Tog en frukt och en kopp te och såg ett avsnitt av en netflixserie med min man igår.
Hurra för mig!

Kunde igår klappa mig på axeln då jag nu fixat min första vita månad (någonsin tror jag). Men målet är tre vita månader (längre fram klarar jag inte att tänka just nu). Det har hittills gått längre än väntat, men jar har också jobbat med mina tankar mycket. Läser här varje dag, läser böcker (just nu ”Tänka klart”), kollar youtube om alkohol och lyssnar på ljudböcker och poddradio. Snart har jag bla lyssnat Igenom alla avsnitt av Alkispodden.
Jag känner mig fast besluten att köra på nyktert en månad till. Känner att jag mår bra, men fortfarande är det inte att avstå A som känns svårast. Nej, svårast är i sociala sammanhang där jag ”förväntas” att dricka. Inte att avstå A utan hur och vad jag ska säga. Oro för hur reaktionerna ska bli.
I går hade jag en diskussion med min fru som stöttar mig i detta, men kanske inte alltid riktigt förstår, eftersom hon själv aldrig haft någon problematik runt A.
Vi är bortbjudna till vänner i helgen där det kommer bli en situation med förmodande reaktioner när jag kommer tacka nej till A. Lär bli en del förundran över detta och förmodligen frågor (kanske även ”pikar”).
Min fru frågade om det kanske ändå inte vore lättare att ta lite grann. Typ bestämma sig för kanske en öl och ett glas vin och inget mer.
Nej sa jag, det känns faktiskt mycket jobbigare att ha en strategi där jag dricker lite än en strategi att inte dricka alls.
Jag tror alla här inne förstår ....

Dag 40 avklarad.

Skriver från mobil så blir "kort", men har egentligen jättemycket som jag behöver ventilera, vi får se :)

Idag var första gången på lång tid som jag sprang en längre runda och inte drack öl efteråt för att fira hur duktig jag varit. Har alltså inte tagit en löptur sen jag blev nykter. Slogs av vilken kondition jag hade! Orkade löpa hela rundan på bra tid. Känner mig sorgsen över hur varje positiv situation förut skulle toppas med alkohol, och känner mig smått förtvivlad över alla gånger jag drack ändå...

Men ikväll känns det bra efter löpturen! Och jag kommer få bra återhämtning i sömnen eftersom jag inte druckit. Imorgon kommer jag att vakna med träningsvärk utan bakfylla!

Varför var varje positiv hälsomässig aspekt tvungen att kontras med drickande? Eller har jag hållit på med en massa hälsotrams för att kompensera för drickandet? Men alla gånger som jag drack utan att göra något nyttigt då? Jag vet inte vad jag ska tänka om detta.

Hur ska man någonsin kunna förlåta sig själv? Det är en tanke jag trots allt vågar tänka idag istället för att som tidigare skjuta undan allt upptagen med bakfylleångest, allmän ångest som kom av att inte dricka och annat krångel över drickandet som skedde varje dag. Har inga svar idag, men jag vågar åtminstone tänka det. Och i framtiden kanske jag kan förlåta mig själv. Så här långt gläds jag åt att jag ändå brutit och förändrat min tillvaro.

Ett förlåt kan vänta.

Ett annat bekymmer är att det ibland poppar upp tankar om hur jag får för mig att börja vilja kompromissa med dryck till mat vid vissa tillfällen t ex glögg vid advent, annat vid jul, nyår, dryck som varit väldigt traditionsbunden, men i år bryts det.

Läser i många trådar om hur folk väljer akkoholfria alternativ. Det funkar inte för mig, väljer bort det helt, vill på ett vis inte veta av öl längre, eller vin. Usch den sura stanken av vin! Och alkoholfri snaps, vilket påfund. När jag nu är så glad över att äntligen ha kommit loss, varför skulle jag då vilja dricka något som påminner så starkt om det som inneburit så mycket lidande?

Ändå kan jag på något vis sakna att inte ha det i framtiden. Antar det är för att ens person är så sammanvuxen med spriten att det är separationsångest jag känner?

Därför tror jag att allt man utförde eller var med om som onykter måste göras om som nykter för att fullt ut reparera och programmera om hjärnan. Helt nya upplevelser tror jag också är bra. Situationer utan trygghet där man får förlita sig på sig själv och inte A. Det tror jag stärker långsiktigt och hjälper en att överkomma sådant som varit starkt präglat av A.

Kanske är det bara så att jag tänker på de stora kommande tillfällena för att de blir lite extra svåra? Just nu går det bra, och förhållandevis lätt. Det är kul att vara nykter, och jag mår bra av det! Men nästa stora hinder jag ser är advent, sen jul och nyår. Klarar man det får man ledigt fram till påska!

Som jag skrev, man behöver nog göra om det som nykter för att helt programmera om hjärnan. Eftersom glögg för mig är så förknippat med alkohol kommer jag skippa även alkoholfria glögg.

Jag har haft både bra och dåliga dagar de senaste, men har fått tillbaka lite kreativitet, lite bättre energi att göra saker, framförallt att slutföra saker har känts riktigt bra, det brukar annars ta emot.

Några punkter som faktiskt blivit bättre:
- Känner mig lite piggare
- bättre kondition
- bättre blodtryck och vilopuls
- viktnedgång
- ekonomiska framsteg
- positiva tankar t ex det är roligt att ta hand om sig själv igen, jag kan planera bättre och har börjat återfå hopp, framtidstro.

Önskar någon kunde sagt till mig på skarpen att sluta dricka för länge sedan men vet att det inte fungerar så.

Men jag gläds åt att det inte hann gå längre än vad det gjorde. Och även om jag fortfarande bär på en stor oro att mitt drickande gett livslånga konsekvenser för hälsan som jag inte fullt ut märkt av ännu vågar jag försiktigt blicka framåt.

Kram på er alla, och kämpa vidare.

Att personen tror sig vara mer förberedd och redo för ett uppehåll den 1:e september tolkar jag som att det ska bli ett sista farväl kommande helg? Jag kanske misstar mig. Tillnyktrar han emellanåt får han inga farliga abstinensbesvär, det går att sluta tvärt.

Sånt här avgör man inte från dag till annan, går inte sätta datum i framtid annat än som målsättning, avhållsamhet är något man växer in i, blir redo för. Sen kan det vara en jäkla kamp ändå med återfall framöver, men vill man inte sluta kommer man inte sluta. Så är det bara.

Som soffpotatis skriver, drivkraft och motivation måste komma från den som slutar att dricka, det är ingen roll du kan ta på dig.

Men det är förstås jättebra att du är engagerad, läser och vill stötta.

Tycker din situation är så beklaglig och jag är glad att jag aldrig försatt någon i ett liknande medberoende. Nära relation med en alkoholist är mer slitsamt än en nära relation med en cancersjuk :(

Vill han faktiskt sluta kommer han ge det en ärlig chans, men vägen framåt kommer vara skumpig och du behöver göra upp med dig själv hur länge till eller hur mycket mer du ska behöva utsättas.

Be han läsa denna tråd, skapa sig en profil och börja skriva på forumet.

Det här blev väldigt tufft, men skriver i välmening :(

Jag har påtalat drickande, men han har själv tagit initiativ till att ta uppehåll från den 1 september. Jag har inte nämnt något datum. Betyder ju att han reflekterat över drickande. Om han sedan håller sug ifrån att dricka är en annan sak.

Ska försöka att slappna av och inte liksom röra i det, att låta honom ta tag i det. Om det sedan sammanfaller med att han eventuellt vill hitta på nyktra aktiviteter kan jag ju hänga med på det om jag vill, att ändra perspektiv..

❤️

Finaste Lim.. ❤️Jag är med dig på din resa , loggar in då o då o läser ikapp .. Tänker ofta på dig o dina pojkarna.. du är såå stark .. men glöm inte att du kan be dina närmaste som du litar på om hjälp med allt det praktiska .. du kan bara inte orka hur mycket som helst själv .. Skickar en extra Stor Stor kram till dig ❤️ Och hoppas att din pojke mår bättre snart .. ❤️ Lerigen

Du undrar vad du ska göra och handlar det om vad du ska göra för att din sambo ska bli som du vill eller handlar det om vad du ska göra med ditt eget liv.

Att din sambo dricker trots hans erfareheter av att hans far och bror har eller har haft allvarliga alkoholproblem förstår du inte. Missbruk handlar inte om förnuft enbart om känslor som man hanterar genom att dricka, en flykt som jag ser det. Rekomenderar dig att läsa Craig Nakken "Missbrukaren och jaget".

Ditt tjat hjälper inte honom att bli nykter, kan istället bli ett hinder. Han måste själv uppleva konsekvenserna av sitt missbruk. Viktigt att inse din maktlöshet men det är väldigt plågsamt är min erfarenhet. Samtidigt en befrielse vilket gör att man kan fokusera på sig själv, den enda man kan förändra.

Jag har inte upplevt att personer med missbruksproblematik har några ambitioner att förändra sitt liv. Missbruket styr valen och som du säger han är nöjd om pengarna räcker till öl. Enligt mig har en person med missbruksproblematik, om inte alltid så väldigt ofta, inte lämnat tonåren och är därmed inte vuxen vilket kan förklara ansvarslösheten.

Det du kan göra är att fundera på hur du vill leva ditt liv, det enda du kan påverka.

Hur har du det och hur går det för dig? Skriv gärna! Kram ?

Jag har också bett till gud ibland att behålla min styrka genom de jobbiga dagarna men jag anser nog att det är jag själv som gjort jobbet.
Det är urbra att du har plan och strategier för saker du ska göra som involverar alkohol. Det betyder mycket! För varje dag lägger man en liten sträcka mellan sig och alkoholen, sen bara fortsätter man och till slut ser man inte ens pricken där borta vid horisonten. Du kommer dit, en dag i taget. Kram ?

Du har bestämt dig. Du vill inte dricka. Då går den nyktra resan så mycket lättare.

Du är modig som utsätter dig för både AW och trerättersmiddag på restaurang, men att köra är en bra livlina i det läget.

Kram ?

Skriv ner en topp 5-lista över riktigt hemska fyllesynder. Läs den högt för dig själv varje gång du blir sugen.

Börja inte förhandla med alkoholdjävulen! Säg ifrån direkt på skarpen: ”Nej, jag ska inte dricka!”

Kram ?

Ett glas skadar.
Som andra halvlek brukar säga, det första glaset tar du, sedan tar alkoholen över.
Ta djupa andetag. Läs och lär om andningsövningar (har jag gjort många i stressiga lägen)
Läs din tråd från början.
Kram!

Jag har ingen erfarenhet av att vara anhörig eller medberoende. Du gör ju en mega-insats som är här inne och letar råd och stöd. Förstår att det är svårt att vara ”lagom” men det jag läser är att du lägger ner väldigt mkt kraft och möda på hur du ska vara. Och frågan är om det är en rimlig strategi.
Vad tänker du om att be din man skapa en tråd här, göra programmet och/eller söka hjälp på beroendemottagning. Att vara alkis är ofta att låta andra ta ansvar för sånt man själv borde lösa. Tänker jag. Menar inte alls att vara kritisk mot dig men det går dessvärre inte att göra nyktra jobbet åt någon annan. Allt gott till dig!

Men du borde tänka på att må bra själv. Stötta kan man bara göra om drivkraften att sluta dricka kommer från den som behöver sluta. Jag tycker det vore en dum idé att ta på sig en projektledarroll där du ska underhålla honom för att han inte ska få sug. Då kommer du bara ett steg närmare avgrunden om det hela inte håller.

Hoppas det kommer gå bra för dig ❤️

Tack, ja det är precis det. Träna på tidigare situationer var ett bra tips. Kom direkt på en från förra året då polisen kom och förklarade att de inte kunde ta med min syster då hon inte ville och inte visade några synliga tecken på självskada. Det efter att hon ringt runt och sagt adjö på fyllan - slumpartat urval av folk - och det larmats från olika håll. Den felande länken var ju att JAG stod i hennes lägenhet och räknade tabletter etc. Jag var ju där. Då kunde de lämna. Det kanske de iofs hade gjort ändå och hon hade kunnat stoppat i sig och dött. Men det måste jag våga känna in och framförallt omdefiniera skulden i så fall. Den är inte automatiskt min för att jag inte agerar.

Värsta suget brukar börja vid 16 för att sen lugna ner ungefär vid 20. Jag är nykter fortfarande ? men den där tiden är så tuff. Varje ny dag vid 16 tänker jag att ett litet glas skadar ju inte. Hittills har jag stått emot.

Ja de känns lite hårt. Sen som du skriver är de ett återfall på ett år el flera så ja då hade även jag börjat om så att säga. Tack, jo men har jag nog rätt mycket kämparglöd i mig även om jag har mina dagar då jag har god lust ge upp och typ hoppa ut från balkongen med huvudet före. Men de är alltid något som hindrar mig för ta steget fullt ut. Är nog som en psykolog sa till mig du är för nyfiken på livet för att ta livet av dig och det stämmer nog. Jag har faktiskt mått betydligt sämre än vad jag gjort denna vår/sommar och lyckats ta mig genom det. Gäller försöka komma ihåg det dom tunga dagarna, el som en känd person sa This too shall pass, de ska stå under min Fågel Fenix tatuering som jag ska göra. Tack så mycket ?
Hejar på dig ochså och alla andra som hänger här inne. Skönt kunna skriva av sig här och ha ett ställe skriva ner tankar mm på, el läsa runt och kommentera. Nä nu ska jag försöka laga min ljusslinga och sen blir de kvällsfika.

att förändra men det går. Den dagen man inser att det inte är den problematiska anhöriga som man ska förändra utan sig själv det är först då man kan komma någonstans. Min mamma är psykiskt sjuk, hon har även perioder när hon dricker mycket. Jag har slitet som ett djur med henne, försökt hjälpa och stötta, tagit ansvar, känt mycket skam för henne när hon gjort och sagt konstiga saker och blivit osams med folk. Har gått i KBT för att lära mig vad som är mitt ansvar och inte. Det tar tid och krävs mycket träning men det går. För ett par veckor sedan ringde hennes kontaktperson på psyk och frågade varför min mamma inte kommit till en inbokad tid. Ingen aning sa jag, det får ni ringa och fråga henne om. Men det är lättare för dig att göra det sa dom då. Nej sa jag, det är lättare för ER om jag gör det men jag kan tyvärr inte idag. Jag för några år sedan hade kastat mig i bilen och ryckt ut. Vart jag vill komma är att om inte vuxna människor fungerar som dom ska är det samhället som ska stå för ansvar och resurser. Du skall inte behöva ta ansvar. Man kan stötta men inte behöva ta över! Jättesvårt, jag vet! Lägg fokus på dig själv när det uppstår en sådan situation. Träna på gamla och passerade händelser. Fundera på om du kunde gjort annorlunda, på ett sätt som hade blivit mer rättvist och bättre för DIG. Kram

Hej, ni får inte tro att jag är en galning, gick med i forumet någon gång men glömde av det och hittade det nu. Jag har startat en annan tråd som handlar om mina alkoholiserade syskon men lever faktiskt med en tillnyktrad alkoholist sedan 11 år. 20 år om vi räknar in vår första runda och 4 år långt uppehåll pga hans sjukdom. Jag undrar också om det är jag som drar till mig alkoholister, tvärtom eller bara en sinnessjuk slump att det är så. Kan ofrivilligt mycket om sjukdomen och är så TRÖTT på den. Håller med om kommentaren att vi anhöriga förväntas pusha och stötta. Vi separerade en gång i tiden för att jag tillslut satte ner foten och lämnade honom. Min älskling som var så sjuk och samtidigt så jobbig. Jag tog barnen och gav honom ett nummer att ringa. Men det var långt ifrån frivilligt utan på sträng uppmaning från en tillnyktrad och engagerad vän. Och Djup förtvivlan och i brist på andra lösningar. Men jag släppte. Och han tappade fotfästet helt. Men tog aldrig livet av sig som han lovat. Och fixade en lägenhet ganska fort. Och ett jobb. Och en ny tjej. Och mer sprit. Det var bedrövligt men blev så tydligt. Sjukdomen styrde hans liv och så när han insåg att jag - som var ALLT - menade allvar och var obeveklig så blev det tyst. Jag gick inte att använda längre och var inte intressant. Det gjorde fruktansvärt ont men var viktigt att inse för mig. Så ser sjukdomen ut. Glad att det inte gick längre än de åren.

Tillslut gick det åt helvete för honom och då han använt upp alla livlinor så fanns det bara två saker kvar att göra. Ta livet av sig eller nyktra till. Så han valde att nyktra till. Inte för mig (vi hade varit separerade i fyra år då) eller barnens eller tjejens eller jobbets skull. Allt det var borta. Han gjorde det för sin egen skull. Och en lång tid efter det fick vi tillbaka kontakten och hittade kärleken igen. Det var inget jag hoppades eller planerade för utan det var nog ren tur. Men min poäng här är att det hade ALDRIG blivit så om jag stannat. Så den största chansen att rädda alla inblandade är att gör processen kort och tydlig. Att se sjukdomen som en drake som har den du älskar i sina klor och brännskadar alla som kommer nära och håller hårdare om du försöker bända loss din älskling. Det enda som får draken att gå upp i rök är att den du älskar ber draken helt ärligt att släppa taget. Och den hör om det är ljug så det finns inget annat att göra än att berätta det, lämna och hoppas att din älskling hittar den rösten inom sig.

Men det gör så ONT, är så SKAMFYLLT och det är SKRÄMMANDE och en STOR SORG att släppa den man älskar så man behöver hjälp. Ta den hjälpen. Känner så med er alla.

Inatt sov jag i uterummet för att inte väcka min man med mitt hostande. Låg och läste lite i era andras trådar. Hade det varit för några dagar sedan hade jag passat på att dricka något när jag låg därute ensam, då ingen kunde se. Men jag tänkte inte ens tanken utan ville bara ligga och läsa och dricka vatten. Idag har jag jobbat hemifrån, så skönt att bara ligga kvar och jobba i morgonrocken och slippa jäkta och fixa sig på morgonen. Gjorde mig iordning för att köra till jobbet för att överraska kollegan som ska sluta med en AW. Det blev jättelyckat:). Alla drack vin och öl utom jag och en annan i sällskapet. Någon ifrågasatte mitt val, men jag sa att jag skulle jobba lite när jag kom hem och dessutom körde. Jag tog en alkoholfri öl och vatten och hade ingen längtan efter något annat. Blev så mätt och trött och ska sova strax. Har umgåtts med man och dotter en del framför tv:n. Imorgon kväll ska jag på konsert och trerätters middag med min man och några vänner och jag har redan sagt att jag ska köra. Det känns också bra. Är denna känsla jag har att det är så lätt att inte dricka alkohol för bra för att vara sann? Jag ber till Gud att den håller i sig!

Helt rätt. Inget vin ikväll!

Kram ?

Jag har tänkt på att nykterheten har många likheter med tillfrisknande från utmattningsdepression, som jag har erfarenhet av på gott och ont.

Dels blir frontalloben påverkad av både alkohol och utmattning, vilket leder till problem med planering, problemlösning och konsekvenstänk bland annat. Det mesta reparerar sig, men man kan få bestående besvär med koncentration tex. Svårt att läsa har många.

Dels är det ett tillstånd, snarare än en sjukdom tycker jag, som man aldrig blir helt frisk ifrån. Som ett osynligt handikapp. Man blir aldrig lika tålig igen. Jag brukar säga att jag orkar mycket - men inte lika lång tid. Jag måste begränsa mig, pausa mycket.

Därför är balansen mellan in och ut så viktig. Intäkterna måste motsvara utgifterna, annars kan det gå åt bahia.

Så man kan aldrig sluta att fundera på det. Man blir en person med särskilda behov, och man måste själv se till att få dem tillgodosedda.

Men jag tycker också om mig själv mycket bättre nu, både efter min senaste utmattning 2018 och i och med min nykterhet.

Jag har lärt mig vad som är riktigt viktigt för mig i livet, har vett att uppskatta det - och visa det och uttrycka det.

Bra att du har stuvat om lite i din kalender ? Din tidigare jobbstress är sannolikt en grundorsak till drickandet. Förr eller senare får vi syn på grundorsakerna, och det är dem vi måste åtgärda om vi vill behålla vår nykterhet.

Kram ?

Kan jag flytta från er underbart hus som jag älskade, så kan du. Mitt hus var allt det jag önskade mig, men jag själv höll på att gå under av mannen som drack.
Trodde aldrig jag skulle lämna, men ett steg i taget, och nu är huset sålt, jag är skild från mannen som drack och jag klarar mig själv i egen lägenhet.
Det har varit och är en tuff tid. Men jag slipper en sur, arg man. Jag kan göra det jag själv vill.
Ta lägenheten, ta chansen till ett eget lyckligt liv. Hus, saker kan man skaffa sig igen, men inte sitt liv. Det går inte i repris.