Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit, ser fram emot att följa dig.

*skratt* tur ingen slagit ner dig så... men det är ju precis så.

Jag stötte på labradodle tidigare i sommar, de var också fina :)

Jag har en dålig sida, om jag vaknar mitt i natten, typ mot fyra tiden har jag extremt svårt att vilja somna om igen, oavsett hur trött jag är.... Så blev det i natt, så jag har redan druckit massa kaffe, och ska snart käka frukost, flera timmar för tidigt. Jag vet ju att jag funkar så, för trött men ändå för pigg för att somna om. Det brukar inte bli några katastrofer av det, och jag har ju sovit tillräckligt mycket o bra senaste dagarna.

Nu när jag börjat jobba känner jag att jag inte riktigt hinner med att skriva här ordentligt, eller ännu värre, läsa och vara social i alla trådar. Lite trist, men det får vara så.

Många timmar kvar till jobbet. Skönt :)

Åh.. Jag vet inte ens vart jag ska börja? Jag har miljoner tankar & känslor just nu, men jag är nog lite rädd att ”fel” personer ska läsa detta som skrivs & typ röra om i ”grytan” utan att jag får säga mitt..

Hmm.. Men sen så vill jag ändå att detta ska kunna vara min lilla ”trygghet” typ att faktiskt kunna få skriva av mig lite. Känna av hur allt känns, kanske få ordspy lite? Fast utan att känna att jag blir dömd eller ska behöva få ångest för att jag ”känner” som jag gör.

Men varför ska det vara så svårt att säga..

Hej, jag heter Candy o jag är Alkolist, Hej Candy!

Kanske för jag inte känner mig trygg med allt jag skriver eller att allt som skrivs här inte är ”rätt” enligt samhället?

Jag VET att jag har ett beroende, jag har haft det i 15år, jag VET vad det innebär o vad det kan göra. MEN jag är (här) jag är o kan inte göra mer än mitt ”bästa”

Det är ett jättebra steg att du har tagit dig hit. Det hjälper verkligen att läsa andras berättelser och känna en gemenskap i att andra har liknande problem.

Det är även bra att ha blivit medlem och hålla sig aktiv här så man får några ”forum-kompisar”. Varje gång man känner suget att dricka så kan man tänka på sina forum-kompisar och att man inte vill göra dem besvikna, då känns det lättare att avstå ? heja dig!

Ytterligare en dag utan alkohol. Min kompis som kom över och hjälpte mig fixa i lägenheten drack vin samtidigt men jag hade köpt några alkoholfria cider. Det gick hur bra som helst. Jag var inte ens sugen på att dricka något.

Jag oroar mig dock för de dagar när jag kanske mår lite dåligt och inte har så mycket att göra. Tex inga planer på kvällen. Då finns risk att jag kommer ha svårt att hålla mig borta. Men då ska jag in och läsa i tråden om alla anledningar till varför jag vill dra ner på mitt drickande.

Jag är också ny sedan några dagar och känner ett enormt stöd i detta forum, både att skriva och ta del av andras berättelser. Ser fram emot din!

Förstår att du är arg .. Du har varit med om mycket! Denna jäkla alkohol som vrider huvudet på folk, så är det bara jag jag jag ... ?

Det är ju som du säger att han har en fin sida, men att den sidan försvunnit alltmer tänker jag ..

Hoppas du hittar styrkan att komma vidare, och prata gärna med någon professionell om dina känslor. Du har mycket inom dig. ?

Själv funderar jag på alkoholists hjärna och logik ... ?
Från ena tidpunkten vill /ville pojkvännen min gifta sig med mig, andra stunden ville han göra slut pga enligt mig en petitess. Då jag sagt att giftermål är för hastigt in i vår relation, men att jag nämner mina känslor för honom så menar han samtidigt att jag ändå inte bekräftat honom tillräckligt.. ? Men har faktiskt inte känt mig manad till det då han varit mest onykter. Han har också fin sida, men ingen fin sida som onykter och den sidan vill jag inte bekräfta mina känslor till. Hoppas han kommer dricka mindre nu åtminstone, han har ju sagt så.

Är ny här och vill först skriva att ni verkar vara underbara typer allihopa! Vilket stöd denna gruppen är!

Jag har bestämt mig för att sluta med alkoholen och ta mig i kragen, tänker därmed skriva om min resa här. I både motgång och medgång. Ärligt och rakt. Lite som en dagbok!

Mitt namn är Ma-Lie och jag är alkoholist. Vi börjar där!

Jag har haft en så bra dag :). Det började inte så bra, jag grät när jag vaknade för att jag saknar min äldsta dotter så mycket och inte har pratat med henne sedan dagen innan jag blev full inför hennes syster. Har velat prata, men hon har inte haft tid, kanske inte orkat med den känslomässiga biten. Men sedan vände min ledsna känsla successivt, och jag blev allt gladare ju längre dagen gick. Jag promenerade till jobbet med lätta steg. På väg hem från jobbet ringde jag min äldre syster och berättade om mitt drickande och min nystartade inre resa - om att jag är med här i detta forum. Hon var, som Kaveldun sade ovan i sitt inlägg, positiv och förstående. Jag är så tacksam över att jag har henne! Senare på kvällen ringde äntligen min äldsta dotter och vi pratade länge om vad som hänt i hennes liv och såklart om min situation och hon var också så förstående och stolt över att jag tar tag i problemet. Jag grät av tacksamhet! Det känns så bra att få sånt stöd av mina närmaste.
Ska på AW för att tacka av en medarbetare imorgon efter jobbet. Hade tänkt att köra dit för att det ska regna, och det hade då blivit så lätt att förklara varför jag inte tar ett glas vin, men min dotter ville köra mig dit, så jag får väl bara säga att jag inte ska dricka på tre, fyra månader till att börja med för hälsans skull. Ska nu in och läsa andras trådar för att få fler insikter och pepp. Känner mig så glad och upprymd! :) Ser fram emot denna nyktra resa jag har framför mig!

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤?

Jag har aldrig skrivit tidigare i ett forum men hittade hit idag.

Jag träffade min man för tio år sedan har blev kär direkt men jag hade en pojkvän. Han hatade missbruksproblem redan då och åkte på behandling i två omgångar. När han kom hem efter två år blev vi ett par och gifta oss ett år senare.

Han drack alltid för mycket och jag drack en hel del själv. Vi hade oftast väldigt roligt tillsammans men bråken var lika intensiva och spårade ofta ur.

Flera gånger funderade jag på att lämna men älskade honom och han var mitt hemma så jag stannade kvar. Jag blev gravid och vårt barn är lite över två år nu. Han slutade dricka och var den som var hemma med henne. Vi har haft ett tufft år.. han hamnade i en depression och jag var stressad över jobbet och vi slutade kommunicera helt, allt blev rutin och jag såg hur han förändrades under våren. Det kom senare fram att han börjat röka lite cannabis på kvällarna. När jag ifrågasatte det för andra gången valde han att flytta till en kompis lägenhet för att tänka. Han kom aldrig hem igen utan började dricka intensivt och bara träffa oss sporadiskt. Slutade svara i telefonen när jag ringde. Han kom hem några dagar sa att han älskade mig och att vi kunde fixa det här. En vecka senare säger han att han vill ansöka om skilsmässa och att han bara velat göra mig glad som gett mig hopp.. efter det har han ringt och frågat om vår dotter och samtidigt berättat att han dejtar flera människor på tinder men tycker vi är vänner nu och borde kunna prata om sånt.
Han är nykter dom gånger han dyker upp för att träffa vårt barn som han alltså varit den som tagit störst ansvar över.

Jag känner mig helt förkrossad... både över att han lämnar mig men men framför allt att han lämnar vårt barn och inte alls verkar intresserad av att vara en del i henne liv längre. Känner mig också dum som stannat så länge sen är det han som väljer att avsluta vår relation...

Vad ska jag göra?

Jag noterar att jag flyr från mitt arbete just nu då det stressar mig. Har inte riktigt ro att koncentrera mig. Detta får konsekvenser i form att jag har svårt att få mina uppgifter gjorda. När arbetet inte blir gjort känner jag mig stressad då jag behöver leverera. Till slut ger jag upp och börja göra annat. På kvällen vill jag inte gå och lägga mig då jag känner att jag få ut någon mening av dagen samt att jag inte vill möta samma situation morgonen efter. Jag kan nog sova men vill inte. Känner mig inte särskilt sugen på A vilket är skönt.

Sova är lösningen. Why not try!

Usch ja, vad kan man säga om hur han misshandlat sin kropp. Sorgligt är vad jag känner nu.
Men det är det enda jag förmår att känna just nu. Jag tycker ändå att jag kommit så långt att jag har ingen ånger, för jag har redan gjort att jag har kunnat och nu har jag ställt in siktet på att fixa detta.
Mycket styrka har jag fått av er❤underbara människor som finns här.

Jag tänker inte sakta ner min väg till ett riktigt liv utan jobbar vidare.
Huset är värderat och jag har fixat ett lånelöfte och ska ordna ett på en annan bank på torsdag sen antar jag att jag är klar för att begära bodelningen hos Tingsrätten.
Just nu använder jag tiden till att planera, tänka och göra listor och preppa mig inför det steget.

Det stöd och hela min familjs och hans gör att jag kommer att klara det❤

Ska hämta ny energi i skogen till helgen och leta kantareller sen är jag på bettet igen.

Ni är bäst??Azalea

Vilken fruktansvärd upplevelse, och jag förstår verkligen din ilska. Även om jag också förstår att din ilska skrämde dig. Och att din barndoms trauma drabbade dig. Fy vilka hemska minnen du har ?

Vilken tur att ni kom förbi, och så modigt agerat. Hoppas verkligen att kvinnan fullföljer anmälan, men det är nog tyvärr inte sannolikt ?

Kram ?

Gör det som är lagligt och lita på ditt eget omdöme.
Det känns inte som en bra idé att du trassla in dig med luriga trix med ditt ex. Får en känsla att du ska låta bli.
Sonen kan säkert hitta boende sen när han behöver det.

Testa och ring FK och kolla med dom, de finns för att hjälpa till och har säkert stor erfarenhet av vad det finns för möjligheter.

Bamsekramar?Azalea

Så fantastiskt att höra! Det kommer att bli bra och en dag längre fram känns allt detta avlägset.

Låttips för pepp; Laleh - det kommer bli bra

?
Åkte med sonen till mötet med skolans kurator. Kändes jättebra, iaf för mig. Fick förtroende för både henne och rektorn. Tog sig ordentligt med tid med sonen och bjöd in mig också mot slutet.

Kuratorn arbetar bara varannan tisdag så de ska ses igen om två veckor. Dessutom kommer sonen få tid till kommunens ungdomsmottagning.

Jag är stolt över min son som verkar ha delat öppet och ärligt om det som tynger honom. Bra jobbat utav någon som alltid stängt in sina känslor. Men nu har väl han nått sin brytpunkt och ?vågar erkänna sin maktlöshet och visa sig sårbar. Vi åt lunch efteråt ute i solen tillsammans. Så fint. ?

Efteråt var han omtumlad och trött. Vilade hemma resten utav dagen.

Själv åkte jag och provade ett nytt möte tillsammans med en vän i gemenskapen. Jättebra möte med starka delningar. En bra dag! ?

Jag tror att nykterheten gör oss duktigare på att lyssna in kroppens behov. Precis som vi känner oss tydligare kvällströtta så signalerar hjärnan ”hjälp” när den är trött av någon orsak även vid andra tider.

Jag har märkt att möten tröttar mig enormt numer. Fysiska möten. Lite ovan efter att corona satte typ allt på vänt. Blir även jättetrött när jag ska lära mig något nytt, typ på en kurs.

Men allra tröttast blir jag av problemlösning. Max en halvdag i sträck fixar jag det. Ibland tvingas jag av tidspress sitta ännu längre, men då blir jag bokstavligt talat dödstrött och får svårt att återhämta mig.

Min lösning är dels att varva arbetsuppgifter bättre, högt och lågt. Inte lägga alla möten samma dag, boka in ”luft” i kalendern också. Noga med rasterna, 30 min lunchpromenad.

Tillåter mig även ”slödagar” eftersom det är omöjligt att prestera på topp hela tiden. Då blir man sjuk, som jag blev. Två gånger.

Jag tillåter mig också en höneblund för att reseta hjärnan när den signalerar att det behövs. Jag är så van vid att göra det så jag kan ställa klockan på 30 min, slocknar inom 5-10 min och sen sova stenhårt.

När jag sen vaknar upp av larmet känns det som att få en spann vatten över huvudet, men inom några minuter är jag pigg. Supereffektivt!

Kräver lite träning, och noll press. ”Ska bara blunda lite” tänker jag varje gång. Samtidigt som jag djupandas lugnt. Funkar att klämma in på lunchrasten till och med. Bäst av allt är att den halvtimmen inte påverkar nattsömnen negativt.

Världen skulle inte fungera utan duktiga flickor. Så är det. Men de duktiga flickorna måste vara lite snälla mot sig själva också, inte bara mot alla andra.

Kram ?

Du tänker helt rätt. Det är olagligt och inte bra, så gör det inte. Håll dig till det goda samvetet så kan du sova gott om natten. En nyckfull alkoholist vill man inte ha som sin kumpan... Nej är svaret på frågan.

Jag skulle råda dig att ringa till FK, och berätta som det är. De hjälper dig att reda ut det och du kan söka underhållsstöd för alla barn som bor hos dig. De hjälper till att utreda om barnet bor hos dig eller inte, barnet ska vara skriven där den bor. Du får underhållsbidrag via FK och sen kräver dom i sin tur barnens pappa beroende på vilken inkomst han har.
Ring!!
Kram

Bra jobbat! Lånar en mening av dig: Jag lämnar inte honom , jag lämnar alkoholen. Den ska jag säga när jag får dåligt samvete när jag skickat ut honom till...ingenting.
Jag tog kort på högen av vodkaflaskor och ölburkar som jag hittade, den tittar jag på när jag vacklar...

Du tog ett starkt och modigt beslut, du har barn och du tar ansvar som en förälder!!! Var stolt över dig själv!

...det som hände när min kära vän miste sin man var såklart ngt delvis annorlunda.
Jag behövde vara väldigt närvarande. Men kanske hade jag kunnat dela hur svårt det var - i realtid?
Där är jag inte.
Känner i alla fall bara ömhet när du beskriver din problematik.
Ikväll är jag i mammas stad och tar en kopp kaffe till hennes minne.

Nu kör vi vidare ?

Jag var med om något hemskt idag.
Hörde någon ropa på hjälp. Försökte se efter ljudet. Det lät både skrik och dunsar. Så såg jag en misshandel i en dunge med stora buskar. En man slog och slog med flera flera slag. Armen slog med all kraft. Jag skrek ”stopp!” så högt att halsen sved, flera gånger försökte jag stoppa slagen genom att skrika stopp, men stod på andra sidan en bilväg. Min man sprang över och in i dungen. Det blev tyst. Min man fick mannen att sluta slå. Jag hittade in i dungen och såg mannen som slog, mittemot min man. Kvinnan svullen och blodig av slag.
Båda berusade. Hon bad om hjälp. Sa att mannen slår henne. Att hon behöver hjälp. Jag lugnade henne. Sa att jag såg, min man ringde polisen. Jag blev så rasande arg på mannen som slog. Jag pekade på honom, såg honom rakt i ögonen, skakig av ilska, och skrek ”DU! Du!! du slår henne ALDRIG igen, du rör aldrig någon igen, din lilla gubbe! Ser jag dig igen kommer jag slå dig på käften!!”. Jag, ganska liten, förvandlades till Hulken. Jag kände att jag fick hejda mig från att ge mig på honom. Så mycket ilska. Jag bad henne söka hjälp, med sitt alkoholmissbruk. Jag såg på
henne att hon ”självmedicinerar”. Blicken, hållningen.
Polisen kom.
Förhörde.
Tog med mannen.
Skulle hjälpa kvinnan.
Mest troligen kallas jag som vittne om det ens går vidare.
Vilken misär.
De stank alkohol. Hon hade flera starköl i sin väska.

Vad hände i mig?
Det var min mammas ansikte jag såg, när jag steg in där i dungen. Det var min pappa jag skrek åt. Detta främmande par. Slungade mig tillbaka till min barndom. Jag reagerade så starkt. Där stod andra runtom. Som sett, som hört, men inte ingripit. Ingen såg att jag stod i min barndoms vardagsrum, som så många gånger, den här gången med en makt att få slut på det.
Jag är fortfarande så tagen av händelsen.
...

Hej! Jag bor också i Norge och går igenom samma situation som dig MEN jag har inte barn så den styrka du måste hitta nu för att orka lämna är oerhörd. Jag hoppas du finner den kraften för dina barn. ❤️

Jag fick för cirka ett år sedan reda på att min sambo smygdricker, pga sömnproblem och panikångest. (Det är väldigt återkommande här på forumet, alkoholisten hittar på alla möjliga ursäkter för att få fortsätta sitt missbruk) Jag har förstått ganska länge att något har varit fel men har inte förstått vad. Men tillslut undrade jag vart alla hans pengar tog vägen? Vi tänkte köpa lägenhet men han hittade på ursäkter efter ursäkter. Tillslut fick jag jordens största utbrott och krävde att få se hans kontoutdrag och såg att han handlade på vinmonopolet för flera tusen i månaden.

Lång historia kort, efter snart ett år i trauma (Och två månaders separation) så har han ändå inte slutat dricka. Nu ljuger han över mängden och säger att han dricker en halv flaska vin men jag hittade två stycken 3 liters vinboxar häromdagen. Fool’s on me. I’m out. Hur mycket jag än bryr mig om han så är detta ohållbart.

Copy paste på situationen och alla känslor den väcker.
Och på att du ( och jag) måste hitta ett rimligare sätt att hantera den typen av situationer/lägen.
Vad är det du alltid måste orka?
Och framförallt - varför måste du orka?
En stor framgång ändå att du skriver om det här tänker jag.
Och de perioder jag tystnat ...har handlat om att jag inte klarar av att dela känslor av svaghet/problem i realtid.
Fint att du sätter ord på hur du känner!