Senaste kommentarerna i forumet

Du har hittat hit och startat en tråd, både ditt alias och rubriken på tråden antyder att du är i förändringens vindar. Ibland tar det lite tid att få fart i en tråd och en kan behöva skriva flera gånger.

Om du vill berätta gärna lite mer så kan vi här ute försöka stötta dig. Hoppas du hittat mycket här inne annars i andras trådar och liknande som kanske blivit hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ja men precis så! Och egentligen älskar man ju kanske båda men inte alla handlingar och val alkoholisten gör. Och absolut inte lögnerna och bristen på kommunikation som uppstår

Du har hittat hit och startat ett par trådar, bra gjort! Det krävs både energi och mod att komma hit och berätta öppet om det som tynger. Din kille går på antabus och jobbar med sina alkoholvanor.

Detta har påverkat er relation och ert sätt att kommunicera kring situationer med alkoholen och även tilliten i relationen har påverkats negativt. Detta är vanligt och flera här inne kan nog känna igen sig i det.

Tufft att känna såhär såklart oavsett om flera känner så eller ej. Vill ändå lyfta att det är klokt att du sätter ord på det här och det låter som en bra idé att ni tillsammans kan gå och prata med någon om det.

Nu var det ett tag sedan du skrev det här och kanske har något mer redan skett på den fronten att få stöd?

Ibland behöver en skriva flera gånger här inne i forumet innan en tråd får fart så skriv gärna och uppdatera lite om du är inne igen, hoppas du också hittat mycket i andras trådar som blivit hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Wow.
Det jag tänker då jag läser ditt inlägg är att människor omkring ser "alkoholisten". Du har ju sett den andra, den du blev kär i, den som fått dig att skratta ... De har inte de glasögonen på så att säga.

Vi som har pojkvän, flickvän, sambo m. m. Vi alla har ju "fått ögon" för den andra personligheten. Det är ju det mångas vår vardag också innebär tänker jag, en berg- och dalbana mellan personligheterna. Inte undra på att det tar knäcken på oss. Till slut tror jag vi blir helsnurriga för vi t ex inte vet om "alkoholisten" eller den vi blev kära i fattat beslut och frågar oss : "är detta på riktigt eller inte"? Vem pratar jag med.

Kanske lite flummigt inlägg.. ? Men mina tankar spretar lite hit och dit nuförtiden. Förlåt.
Kommer att tänka på en The ark låt : "it takes a fool to remain sane", att man nog ska vara lite knäpp för att orka hålla sig "på banan"...

Kram. ?

Du önskar tips på alkoholterapeuter i Stockholm. Just med alkohol är det nog många som arbetar inom vården och då kan det vara bra att ge persontips så, alltså inte i den privata vården utan mer på mottagningar. Kanske är det någon eller några här inne som har tips att ge. Bra idé att starta en tråd och fråga, ett sätt att fortsätta leta och hitta rätt i djungeln av den hjälp som finns där ute.

Oavsett innehåll i tråden kan det ibland ta lite tid innan en tråd får fart och en kan behöva skriva flera gånger.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tips: Medberondepodden - avsnitt - släpp kontrollen

Det är jättetufft när barn mår dåligt..Försök ta en stund i taget..Stanna hemma från jobbet någon dag om det krävs..Psykiskt dåligt mående är lika ”sjukt” som fysiskt..Dvs att man absolut har rätt att vabba..Det bästa är att barn kan läka och må bättre igen..Båda mina yngsta hade symtom som nattångest och kontrollbehov..Orsak: Föräldrars drickande, oförutsägbar miljö..Detta uppmärksammade jag först efter separation..Nu mår bägge barnen bra..Det dåliga måendet gav med sig när tryggheten fanns och livet blev stabilt..Varm Kram❤️Är ganska säker på att dina pojkar snart mår bra igen..???

Idag blev det höst hos oss. Ösregn tidigare idag. Hoppas på uppehåll när jag ska cykla senare.

Annars är det hemifrånarbete idag, men jag har lite för lite att göra. Som vanligt sitter jag i händerna på att min chef tar vissa beslut. Jag presenterar hur jag tänkt och behöver ett ”kör” från henne, men hon måste kolla med sin chef först. Suck. Tappar styrfarten då minst sagt.

Men jag tillåter mig att ha det lite chill istället. Jag kan inte hjälpa att jag inte just nu har tusen saker att sätta tänderna i. Jag gör det löpande, plus en tillikauppgift eftersom en kollega är på semester.

Nästa vecka blir det mer att göra. Då ska jag attestera löner för 80 pers, plus att jag ska jobba ikapp inför/efter att jag ska vara ledig 4/9 och 7/9. Så jag tillåter mig ett lägre tempo just nu och laddar batterierna inför nästa vecka.

Ni vet känslan när man nästan överjobbar saker bara för att ha och göra lite längre. Lusläser ansökningar till exempel, trots att man på några få sekunder kan avgöra om ansökan ens är värd att läsa alls.

Ikväll sover yngsta dottern på korttidsboendet. Hon gör det varje onsdag, som avlastning för oss föräldrar och som träning inför att flytta till eget boende.

Förra veckan, då hon bodde hos sin pappa, var hon sjuk och sov inte på korttids. Då blir det kinkigt den här veckan. Hon vill på alla sätt slippa, trots att hon trivs bra när hon väl är där. Så fort kontinuiteten rubbas blir det kinkigt. Hon har inte riktigt kommit in i rutinerna efter sommarledigheten heller.

Så vi får se hur många sms jag får ikväll. Hittills har jag fått tio sms sen kl 12. Vi kallar henne sms-terroristen ?

Kram ?

Tittar in och säger hej! Är fortfarande nykter. Mycket på jobbet o med barnen just nu. Försöker fokusera på att inte stressa. För det är det som gjort att druckit mer i perioder och det som fortfarande ger mig sug.
Svårt att balansera allt och leva ett harmoniskt liv. Men det går iallafall bättre när man inte har alkoholen i livet också.... nu hämta barn och sen laga middag och allt vad familjelivet kräver. Hoppas kunna läsa ikapp lite mer ikväll. Allt gott ?

Just det där med ilskan man kan känna när han mår bättre känner jag igen. Och att man själv aldrig är den som blir ”omhändertagen” jag har precis samma erfarenhet av att jag gång jag kraschat och mitt mående varit helt under isen har han aldrig riktigt funnits där. Jag tror jag ska försöka ge det några dagar och se om han söker kontakt istället för att jaga honom. Meningslösheten i att jaga någon som inte vill vara med en är ju ganska talande men det är tufft dom dagar ens barn gråter efter pappa och man känner sån otrolig ilska över att han väljer alkoholen framme henne.

...även jag säger tack till dig!
Jättebra råd.
Har varit inne och läst i din tråd efter att du flyttat....skriver snart ngt där.
Du är en stabil, klok och lösningsorienterad ?!
??

Styrkan har man inte alla dagar, jag har haft/har ångest, varit väldigt ledsen, känt mig övergiven och allt det där. Driver eget företag och har behövt vara på jobbet, även om han har varit försvunnen(oftast till skogs) och jag knappt vetat om han levt, så det har tärt. Jag har skrivit tidigare och kommit fram till att jag är inte samma person som innan, men vem vet, kanske bättre men till ett för högt pris. Jag har för att klara mig från att bli "galen" läst hör, försökt hitta andra att identifiera mig med, gått lite på Al-anon, ringt titt som tätt till kommunens beroende avdelning och fått pratat och framförallt, pratat ältat med vänner, dom har haft sina åsikter. Beroende på vilken fas jag varit i så har jag ibland tyckt det varit skönt när någon försvarat min man, det är lättare att tycka synd om än bara. Sådärför har jag försökt att förstå, men många gånger inte förstått min egen reaktion, jag kan känna mig arg/ledsen när Han mår/mått bättre, då faller jag, helt naturligt så psykologen men då finns han aldrig där utan då svarar han upp med ilska. Helt stört ? jag har pallat pga av mina barn, mitt arbete och mina nära, annars har det aldrig gått. Låter klyschigt men vi kvinnor besitter en kraft som inte män har, studier som gjorts visar att anledningen att barn klarar ex krig så pass bra är att det finns kvinnor som styr upp vardagen, fixar så hjulet snurrar ändå. Jag tror på det, jag tror på dig. Att han skickar sms till dig är fint, fast jag vet varannan dag oerhört provocerande. Som min man idag efter att jag skickat honom till kiropraktor och teraupeft kommer tillbaka med en jättefin bukett blommor och tack för att jag fick iväg honom, får igång ilskan i mig, med en känsla av jag då, jag vill inte ha blommor, jättekonstigt reaktion från mig och jag trivs inte med den känslan men det är det jag brottas med.

Det här svaret rörde mig nästan till tårar. Bara genom att någon säger att det är okej att vilja ge mer. Jag uppfattar att människor runt omkring känner att det är en lättnad, vilket jag såklart har förståelse för, att han har dragit. Medan det för mig känns som jag går itu mer för varje dag även om uppförsbacken blir något mindre för var dag som går.
Jag ska prova al anon imorgon. Hur hittar du styrkan att orka?
Jag tycker det svåraste är förutom att se umgänget med dottern bli förstört är att veta vilken sida av honom det är som tagit beslutet till skilsmässa. Om det är sjukdomen som talar för att han helt enkelt just nu vill dricka och slippa allt ansvar som kommer mer familj eller om det är så att vi bränt ut varandra och att han verkligen är färdig och därför dricker för att hantera sitt dåliga samvete över separationen. Det gör det svårt för mig att bemöta antingen total tystnad eller sms där han skriver go natt och att han älskar mig. Min hjärna och mitt hjärta åker verkligen berg och dal bana konstant just nu.

Han har inte gett mig någonting som förklarar någonting. Inget förlåt. Inget att han mår dåligt över detta. Ingenting. Han delger mig information om hans läkarkontakter, leker med barnet. Servar mig utan att jag sagt något. Känns så fruktansvärt att han inte ens försöker. Att han är så feg.

Den kan bli tung för den sjuka, jag använder mig det uttrycket till mina nära, dom som vet, att nu är offerkoftan blöt igen ? han mår nog fruktansvärt dåligt, att hitta sin egen kraft i detta är nog väldigt svårt. Ibland känns det som dom gör det för att jävlas men jag tror inte det, inte idag imorgon kan min man bete sig illa igen och då ändrar jag mig säkert igen.Jag vet hur mycket energi det tar från dig, det är hemskt. Har du funderat över vad du vill innerst inne vill, utifrån det söka rätt hjälp utifrån, för din skull? Få hjälp att sätta orden, att få hjälp med tankarna som snurrar hela tiden som har varit värst för mig, att inte få stopp. Jag finns för min man, har funnits även när han har sårat mig, men jag har backat jättemycket och det är så skönt nu. Jag lever mitt liv som jag vill, nästan idag, sen får vi se.

Vi lever ihop, eller han bor i husvagnen ? jag tror att man ska göra det man känner för, så har jag tänkt. Jag har berättat, fast jag har fått lite dåligt samvete, och jag har inte berättat allt. Jag har tänkt lite innan, kan det här falla tillbaka på mig negativt och gjort bedömning utifrån det. Till mannen har jag skrivit brev, skrikit, gråtit, hjälpt och baddat pannan. Men jag har hela tiden stått upp för mig själv i form av att fara iväg själv, umgåtts med vänner och inte anpassat mig efter honom. Min man blir när han är trängd aggresiv, lite utfall och verbal på ett hjärndött sätt. Jag har förstått att han känner sig hotad. Han har sedan sjukdomen blossat upp inför mig bettet sig väldigt märkligt, sagt så många gånger att han känner sig otillräcklig inför mig, mindervärdeskomplex, att jag har ångrat mig hela tiden. Och det stämmer, han har inte fel fast jag sagt att det inte stämmer, jag har tänkt så mycket negativa tankar om honom, och det känner dom nog. Därav fick han ett sms av en kvinna som jag känner sedan länge och som han jobbade med, som tyder på att hon blev kanske förälskad och han behövt bekräftelse. Han hade inte svarat henne. Han har även haft ett ex som sms i tid och otid och som han svarade nu på då jag hade flyttat ut och han fick återfall, ett absolut icke ok konversation där hon skickade lite halvnaket men han inte svarade upp med samma engagemang. Därav att jag förstår att det är inget han vill mer med. Sen är det ju så även om man förstår har det ju gjort jävulskt ont ibland, och man lever med en svartsjuka gentemot i vårt fall spriten och depression, så det har funnits så många vakna nätter med ångest och oro. Vill du sträcka ut en hand ska du göra det, ni har barn ihop. Att han berättar att han är på Tinder bevisar ju antingen att han vill göra dig svartsjuk el så är han dum i huvudet, det vet bara du. Testa och säg att du finns (om du vill så klart) att du förstår att han är sjuk, att ni kan göra resan mot tillfrisknandet tillsammans och sen får tiden utvisa. Tänker ni har barn och det kan vara skönt att veta sen om det går käpprätt att du gjorde vad du kunde ❤ jag har bokat tid till en alkoholteraupet för min man, sagt till teurapeten och min man att jag kliver på sen för parterapi, och så sa jag senast i morse till min man att sen får vi se. Då tänker jag att han får ta ansvar för sin del mellan oss, det 9:e steget. Din man har ju gjort stegen, han vet. Och jag rekommenderar även en bok som är skriven av en Craig om beroende personligheten, rekomnderas varmt. Dom är svårt sjuka och jag kämpar med att inte bli bitter, varje dag som jag inte känner någon frustration el ilska är en bra dag. Du har kraften, du är mamma och det är det viktigaste ❤

Jag lever just nu i en mardröm som består av sorg och en viss del hopplöshet. Försöker dämpa ilskan som finns i mig emot alkohol och narkotika, i min närhet har mammor mist sina barn, barn mist sina mammor i dessa saker. Kanske inte själva dödsorsaken men den har bidragit till att slutet blivit så tragiskt.
På ytan har ingen märkt något, dvs missbruk som skötts utan att någon noterat det.
Kommer fortfarande ihåg känslan av viljan att bara få fly bort och aldrig återvända, när livslusten var helt dränkt och varje uppvaknande skapade känslomässig panik.
Kan fortfarande komma i känslan av att vilja stilla min oroliga själ, men ännu så är minnen av hur det var att hålla mig borta från att se det som en lösning.
I dag använder min vilja för att göra kloka val, för jag vill inte bli en siffra i statistiken över kvinnor som dricker sig till ett självmord.
Kanske är det så att det alltid kommer finnas en kamp inom mig och jag får lära mig leva med det. Hitta alternativ att dämpa den oroliga själen och rastlösheten som dyker upp. Idag använder jag träning, yoga i den mån jag hinner och det funkar för mig.
Så kramar till er som kämpar och önskar er kraft och mod att välja en väg som passar er väg ❤️??

Nä, det finns inget värre än när ens barn mår dåligt ? Men du kan hjälpa honom mycket bättre nu när du är nykter, och slipper suputen.

Ställ krav på att elevhälsan ska hjälpa er. Ni behöver båda stöd!

Kram ?

Och låter konstig. Han kanske håller sig halvfull på något sätt. Ligger mest hemma i sängen hos föräldrarna och väntar på...jag vet inte vad.
Vill inte jag ska prata med kompisen, han tycker han är snobbig och säger att han inte gillar att vi har kontakt. Nähä...
Att göra något själv förmår han inte. Han bara ligger där. Säger "jag älskar dig" och fiskar efter vad jag ska säga, säger att han förstår vad han gjort... Men jag blir bara irriterad.
Han har slutat supa för pengarna är slut, ingenting annat. Orkar inte....

Tack snälla andrahalvlek ❤️

Det blev inget samtal från soc. Skönt. Men när jag frågade varför han inte gått att nå sa han att han sovit. Och så såg han väldigt obekväm ut. Nåväl.

Jag har en otroligt jobbig tid just nu. Min ena son har det väldigt svårt. Och det finns ju inget värre än när ens barn mår dåligt. Jag tappade livslusten ett tag men försöker hitta ljusa stunder.

Det är så "tur" att jag inte dricker. Jag vet inte om jag hade överlevt då ärligt talat.

Massa kramar till er alla ❤️

Tack för ditt svar. Det är ungefär i dom banorna jag själv tänkt.. att det är lättare att bara klippa alla band till mig för honom där han befinner sig just nu. Men det är så svårt att inte sträcka ut en hand trots att det är han som valt att gå.
Lever du och din man fortfarande ihop?

Grattis till 40 nyktra dagar!

Kram ?

Sov riktigt illa i natt men känner mig ändå helt okej idag. På fredag morgon har jag varit nykter i 6 veckor. Det har inte hänt på flera år, så härligt!

Ha en bra dag ❤️

Jag har varit och tittat på lägenheter i smyg och idag fick jag ett mail att jag blivit tilldelad den som faktiskt var vettigast. Tredje våningen i ett mindre hyreshus i ett väldigt lugnt område. I princip bara äldre som bor i huset. Kruxet är att jag måste lämna besked senast i morgon. Detta innebär att jag måste lämna ett underbart hus på landet med eget stall. Jag kommer inte längre ha en egen gräsmatta att gå ut på, jag kommer inte längre kunna titta ut genom fönstret och se mina hästar. Allt detta som är värt så mycket för mig. Faktiskt har jag bortsett från min destruktiva relation med en alkoholist i så många år bara för att kunna bo så här.
Och HUR ska jag kunna berätta det för honom? Jag har flyttat ut ett flertal gånger när det varit totalt ohållbart, senast mars, april och maj i våras. Just nu är det en lugn period, han tänker sig för vad han säger och han blir inte okontrollerbart arg på mig. Men skulle detta bara försvinna som genom ett trollslag efter 26 år? Jag vet innerst inne att detta bara är tillfälligt, snart är vi tillbaka i samma elände igen. Jag antar att detta är det som kallas för "smekmånad". Han bönade och bad att jag skulle komma hem och han säger att han älskar mig över allt annat. Själv vet jag inte om jag har några känslor kvar efter allt som hänt. Jag bor kvar därför att jag älskar mitt hem och för att jag har dåligt samvete. Hur ska han kunna klara sig utan mig? Det är jag som har hållit honom under armarna i alla år, han är ingenting utan mig. Men hur länge ska jag orka sälja min själ?
Hur ska jag våga ta steget och hur ska jag våga berätta för honom? Jag är rädd att han låser in mig, det har hänt förut.

Usch visst är det hemskt, men vilken tur ni var där❤️?Kanske är det just det som får det att vända för kvinnan ?