Senaste kommentarerna i forumet

Inte en så gammal räv här men hälsar dig välkommen tillbaka! Vägen är krånglig. Man testar tänjer gränser man satt för sig själv. Slutar helt i perioder. Ja det finns oändliga sätt, argument och prövningar av alla dess slag men sen kommer man till en punkt när man inte vill och kan mer tror jag. Självkänslan tar stryk,ångesten blir en del av det vardagliga livet och så ska det inte va. (Skulle behöva skriva detta till mig själv med) Bra av dig att söka hjälp. Eloge till dig för det. Långt från alla som vill eller vågar. Kram?

Har funderingar på ett längre uppehåll och tänker väl i dom banorna, känns upplyftande att höra om ditt utfall!!

Härligt att du inte gett upp hoppet på mig sen mina tidiga fadäser. Kompade ut en timme tidigare idag. Åkte hem och bakade kärleksmums som jag skrev ut recept till på jobbet. Inte de vackraste men sååå goda. Mitt humör är fortfarande vid gott mod. Har ett lugn i kroppen som är ovärderligt jämfört hur det varit de senaste dagarna. Kram på dig du är ju bara så grym i din nyktra väg??

Tänk om man kunde ha det.
Spola tillbaka, göra om och göra rätt.
Jag tänker så mycket på om jag bara kunde spola tillbaka några MÅNADER så skulle det räcka..
Typ till.. december.. Om jag bara hade SAGT mina tankar högt här hemma.. Om hur jag tänkte mig 2020. Då kanske vi hade haft det bättre än någonsin nu istället för den här avgrunden som jag befinner mig i..

Imorgon ska vi på familjerådgivning.
Eftersom det är mannen som skött kontakten så har jag ingen aning om hur han lagt fram det till dom. Vad han tänker att vi ska lyfta.
Jag kan känna lite att det är själva relationen som bör få fokus...
Den diskussion jag känner att jag behöver/behövt ha angående hur min relation till alkohol blivit senaste tiden känner jag att jag får här.
Det tycker jag dom får respektera.(?)
Självklart kommer jag säga vad jag kommit fram till här om det "behövs", men jag tänker ändå att detta är till stor del min egen process (än så länge) på många vis. Vi söker ju hjälp för att vår relation behöver hjälp. För att det finns en misstro, brist på tillit, gamla spöken som kommer fram, att jag känner mig ensam osv. osv. osv. osv. (känner mig matt av tanken på allt som ska dras upp..)
Är jag ute och cyklar i detta tänket?
Jag vet bara inte om jag ORKAR sitta där och IGEN (med 2 terapeuter och min man.. kommer kännas som att dom är 3 mot 1) och vända ut och in på allt jag gjort här redan.

Jag känner mig lite rädd för vart det kommer landa.. Vi har haft många dippar och alltid tagit oss igenom dom. Vi älskar ju varandra och fick slita rätt hårt innan vi lyckades bli ett accepterat par av många orsaker (det är en historia i sig). Vi har gått igenom en abort (som oxå blev katastrofal.. jag själv hemma på toaletten.. heller inte bearbetats. Hade han sagt att vi skulle behålla barnet hade vi gjort det.. men hans psykiska hälsa då var inte gjord för ytterligare ett barn). Vi har förlorat nära och kära. Jamen allt sånt där som händer genom livet när man blir vuxen plus lite till!
Just nu är mannen mer beslutsam än någonsin att han aldrig vill släppa taget om mig. Inatt har han kramat mig hela natten och berättade idag att han varje gång han vaknade till tänkte att han ALDRIG skulle kunna leva utan mig. Jag är så rädd att mina känslor tillbaka ska avta av hans misstänksamhet och beskyllningar.. Att vi har slitit så länge så snart finns inget kvar.. Och det är då jag tänker på den där tidsmaskinen och hur fiffig den skulle vara..

Hoppas ni har en bra tisdag.
Jag startade dagen med att springa min vanliga promenadslinga! Det ni!
Sen lång härlig frukost med tända ljus..
Passa på när man bestämmer över dagarna själv! =)

Vi har snart klarat dag 6 Saskij! Jag springer en del tycker det är skönt att rensa tankarna. Jag försöker att ”träna” på att vara allt eller inget som jag är ofta är med det mesta. Jag dricker aldrig ett glas vin jag dricker 10. Jag äter aldrig en godisbit jag äter tills jag mår dåligt. Försöker att tänka måttligt men det är svårt! Men just nu är det mest fokus på alkohol för det är det som får mig att må sämst.

Ja dag 6 avklarad snart! Känns bra! Men vet också att det är nu mina tankar börjar. Jag har nog inte problem egentligen... kanske jag kan dricka lite vin till helgen etc. Men nej det kan jag inte! För jag kan inte dricka lite vin! Jag dricker för mycket vin! Så jag tar en dag i taget och motar tankarna så gott det går.

Tack Andrahalvlek, Vaknavacker, Soffi och Se klart!

Igår hade jag ett fruktansvärt sug och ångest från helvetet. Om någon hade brutit sig in i mitt hus och erbjudit mig ett glas vin hade jag antagligen tackat och bugat. Inte så stort att jag åker och köper något i alla fall - där går gränsen. Men om jag hade varit på en fest i just den stunden så hade det varit svårt att motstå. Jag blir så arg på dessa kraftfulla sug som bara oanmält tar över hela hjärnan. Trötthet är en av mina största triggers och jag sov rätt dåligt natten innan och vaknade tidigt (är inte van vid det pga karantän) så i efterhand är det kanske inte så konstigt. Det var också en massa reklam på TV och man kan inte hjälpa det. Munnen vattnas (jag är seriös, när jag ser en aptitlig alkoholreklam så vattnas det i munnen) även fast jag inte vill dricka. En reflex antar jag.

Idag känns det bra, men det gör det alltid på morgonen. Pustar ut att jag inte gav efter och vaknar med en bakfylla idag. Jag vet. JAG VET var jag skulle hamna om jag började dricka igen. Hallå?! Jag låg och spydde i flera timmar dagen efter - nästan varje gång jag drack. Det är inte normalt.

Ha en bra dag!

i denna besynnerliga tid vi har nu. Jag hanterar den tålmodigt. Jag har varit i det mörkaste mörkret. Därför är det på något sätt inte så skrämmande. Dessutom är mitt liv detsamma som det varit under många år. Bara med ännu mindre press på att umgås. För mig passar det väl.

Sånt lugn i min själ. Så vad gör jag nu. Visar sig att jag mår bäst när kraven är på minimum. Och så ser inte livet ut.

Nu ska jag ta dem första staplande stegen mot arbetslivet igen. Jag är så rädd. Men jag är inte fast i mitt inre kaos längre. Så får ha tillförsikt.

Relationen står stadig och den bygger broar mot nya vägar. Så lustigt för jag drömmer helt nya drömmar nu. Trodde aldrig det skulle bli så. Att nya mål skulle komma och ersätta dem gamla. Såsom Spinoza skrev till mig. Jag känner mig som 20 igen. Fast visare, med erfarenhet . Rätt häftigt.

Tack för svar. Jag håller med om att det inte är lätt att veta angående kosten och att det finns olika teorier om vad som är bra.

Träning vet vi att det är bra för både knopp och kropp. Jag har börjat med långpromenader varje dag nästan iallafall. Idag har jag en vilodag eftersom jag känner mig lite krasslig.

Rosa76, jag håller med om att njuta av mat är viktigt. Maten tillhör ju vår kultur, doft utseende känsla och smak har betydelse. Även miljön runt måltiden.

Jag vill bara lära mig mer om hur man kan motverka återfall, depression mm. Att ge hjärnan lite hjälp på traven för att återhämta sig och återgå till en mer normal balans.

Och Pianisten, som sagt, viktigt att njuta! Inte av a. Men av god mat...
Processad mat är bara tomma kalorier..

Kram Saskij

Jag tror mycket på att låta den goda maten få ta större plats i kombination med träning. En kväll i veckan går jag på löparträning, katastrofjobbigt men helt ljuvligt när man kommer hem! Bra jobbat Saskij!! Kram!

har ett långvarigt intresse av kost och träning. Frågar man allmänheten rätt ut kommer du förmodligen få massor av tips på det ena och det andra livsmedlet som påstås göra underverk här och var. Tittar man på forskning och evidens så är underlaget väldigt tunt. Som det ser ut nu så finns det ingen "supermat" och man behöver äta mycket mindre varierad kost än man kan tro för att få i sig alla nödvändiga vitaminer och mineraler.
Det som fungerar säkrast är att undvika ultraprocessad mat och istället laga mat från grunden med råvaror, då löser sig det där med fibrer och sånt naturligt också. Det ökar sannolikheten stort att du äter bra mat. Inte bry sig så mycket om fett hit och socker dit, sen säger det ju sig självt att det lätt blir för mycket energi att göra av med om man har grädde och smör i allt och det är aldrig bra att gå upp i vikt. Sedan räcker det att ha någon grönsak till varje måltid och äta nån frukt då och då. Glöm inte att njuta av nått riktigt gott och onyttigt IBLAND också ;-)
Vill du satsa på något som man vet ganska mycket om har otroliga effekter på hjärnan så sats på motion och konditionsträning!

Lycka till

Det rullar på rätt bra ja, det får jag medge. ?
Klart det finns stunder när jag faktiskt önskat att jag hade ett glas rött i handen. Men i slutet av dagen när jag tittar mig in i spegeln med klar blick och vaknar upp utan att ha minnesluckor, så är allt värt det!
Jag räknar med att få återfall, däremot. Inte att ta återfall, men jag tänker ändå vara snäll mot mig själv om det händer någon gång.
För även om det är ett snedsteg och ett steg tillbaka, så betyder det inte att jag är på ruta ett igen.
Klart jag ska sträva efter nykterhet och ”aldrig mer”. Det är ju målet!

Och ja, visst är det skönt att inte vara ensam i allt detta? Håller med dig där!
Hur går allt för dig, Pilla? ?

Spännande reflektion du gör att de där glasen fyllde en funktion tidigare men at det handlar om något annat nu. Fint att du hittat hit, att starta en tråd här och be om råd och kanske hitta andra trådar som kan vara hjälpsamma låter som steg i rätt riktning. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, berätta gärna mer om du vill. Det där "vad jag vill", vad kan det vara?

Varma häslningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej igen.
Jag funderar på om maten har någon betydelse för att skydda hjärnan, hjälpa till med återhämtning och tillfrisknande... Balansera signalsubstanser mm. Någon som har kunskap om detta? Vitaminer? Vill hjälpa kroppen och knoppen på traven..

Kram Saskij

Tack för din kommentar. Känner inte till SSRI, det jag äter idag är en min.dos av antidepressivt "Mirtazapin". Har ett ångestdämpande också som heter "Theralen" men den blir jag väldigt dåsig och trött av så den är jag inte mycket för och har inte tagit den sedan min sjukskrivning förra året.
Det är inte direkt panikångest jag har, men förstår att min text kunde tolkas så. Paniken jag känner är inte för själva ångesten, den är jag inte rädd för, utan för att jag inte ser någon lösning eller väg ut ur måendet såna här perioder. Jag känner tyvärr inte så mycket hjälp av att göra saker, ångesten ligger bara kvar latent och blommar upp igen så fort jag stannar upp. Kan inte heller fokusera på det jag gör om jag försöker göra något. Blir irriterad på mig själv att jag inte gjort det du säger som jag t.o.m. påminner andra om att göra. Att stanna, uthärda och låta mig känna det till 100%, jag vet ju att den många gånger klingar av då. Problemet är nog lite att jag inte riktigt kan hitta den avslappningen och fokuset när jag är själv med barnen.

Jag har nog också haft mycket förhoppningar att alla mina problem skulle lösas genom att sluta dricka och trott att jag skulle bli av med all ångest och depressioner. Tyvärr har nog denna förväntan varit en stor del av bakslagen och jag har fått inse att en del av detta kommer finnas kvar ändå att fortsätta jobba med.

Tror att stormen är över för denna gången. Efter 1,5h Paddeltennis igår kväll så började sinnet komma tillbaka och jag är tillbaka på jobbet idag med huvudet upp och fötterna ner!

Och grattis alla som idag tar beslut om att fortsätta vara nykter?

Jättetråkigt att du inte gick vidare i rekryteringen ?

? ?

Idag fick jag beskedet att jag inte gått vidare i rekryteringen till jobbet inom kyrkan. Vad ska man säga? Jag fick ju inte ens träffa dem. Jag hade ju bara Skype intervju med rekryteringsbyrån. ?

Strax ska jag iväg och hämta svärmor. Jag har bokat läkartid åt henne på Vårdcentralen idag efter att nyligen upptäckt hur hennes fötter/tånaglar ser ut... Inte undra på att hon har svårt och ont att gå! Ja, då gör jag ju lite nytta. ?

Så glad för din skull!

Kram ?

Ni?? jag åkte till jobbet. Tänkte nu ska du få och det gick jättebra. Tittade på klockan när jag började känna ångesten igår men den försvann lika fort. Så sjukt glad?? har varit genuint glad idag och idag ska jag bara njuta av denna känslan. Andningen försöker jag jobba jättemycket med. Ska kolla upp det mer?? kram på er

Tack för kommentaren på min tråd, förstår att du begränsar ditt drickande istället för att sluta helt? Starkt av dig om det funkar, för mig hade det absolut aldrig funkat. Har försökt göra det under 17 års tid (galet), aldrig lyckats.

Kan rekommendera dig att läsa Sober Curious, den är jättebra!
Kram, ha en fin tisdag!

Så skönt att se dig inne här fortfarande, då finns det hopp . Jullan

Jag har haft nykterheten som en utmaning och det triggar mina tävlingsnerver. Jag mådde fint av nykterhet men hamnade i en fälla av präktighet och det håller inte.

Så Andrahalvlek jag förstår hur du menar. Men samtidigt undrar jag om jag klarar av resan med det förhållningssättet. Jag känner att det blir för mycket tävling för mig vilket jag mår dåligt av på andra sätt. Jag har inte någon annan lösning på att låta bli alkoholen på ännu men behöver utforska det.

Risken med att inte vara stenhård är att själva längtan efter alkoholen är lurig. Jag vill vilja vara utan alkohol. Ett tag var jag i det och kände mig nöjd och tillfreds. Men det kanske krävs just disciplin för att nå till den känslan... under tiden ska jag vara noga med reflektion.

Jadu, Se klart... tar kampen slut? Behöver det vara en kamp? Vad är acceptabelt för mig? Är missbruket ett uttryck för missnöje? Går det att förklara med att jag i vissa situationer är mer känslig för begäret och ibland är jag stark och klarar precis det som krävs. Jag är inte i ett läge nu. Var inte i ett läge förr. Och kommer inte kunna hitta ett nytt läge. Jag svänger hela tiden, dagligen! Och hur känslig jag är beror på en massa faktorer. Att jag reflekterar över det (hela tiden) och inte tror att jag har en enda lösning som funkar, det är vad som kan hjälpa mig må bra. Kanske är total nykterhet en del av det. Men inte målet.

Reflektionerna är målet.

Då var det dags igen, fyra år sedan jag började här, för att bli nykter....de har jag inte blivit utan det är värre än någon någonsin. Sökte hjälp idag på öppenvård där jag bor. Och det känns som detta är sista chansen. Så ledsen över allt tok jag gjort. Så hemskt livet blivit, fast det absolut inte behöver vara så. Skönt att vara här iallafall. Kram

Jag har funderat en del under de här månaderna som jag har varit nykter på vad som lade grunden till att jag hamnade i ett alkoholberoende. Är nu säker på orsaken och tänkte dela med mig om det här.

Växte upp under bra förhållanden i en villa strax utanför en större stad. Mina föräldrar hade inga alkoholproblem, inga andra problem heller vad jag vet i alla fall. Jag hade många kompisar och var även populär bland tjejerna. Allt var bra och jag hade en underbar barndom. Hade vid tolv års ålder varit i hop med flera ”snygga” tjejer och var bra på att ”hångla”?

Men vid 13-14 års åldern kom det som förändrade allt. Jag fick finnar, massor av finnar och svarta pormaskar. Detta gjorde att mitt självförtroende gick i botten och jag blev väldigt blyg. Minns att jag hörde ett par tjejer prata om mig när dom inte visste att jag hörde. ”Men Torn då, han är ju så snäll, nä usch han har ju så äckliga finnar, ja just det ja, fy vad äckligt.

Det var så det började, jag upptäckte när jag var 15 år att när jag druckit alkohol så ”försvann” finnarna på grund av ökat självförtroende. Ingen idé att älta vad som kunde förhindrat detta, för det är historia. Men en sak har jag lärt mig av detta, om mina föräldrar hade tagit mina problem med hyn på allvar, istället för att säga ”åh lilla gubben, bry dig inte om det, tjejerna gillar dig ändå” så hade jag kanske aldrig blivit alkoholist.

I dag ska min son till en hudspecialist för att rätt medicin mot sina finnar, då det inte har hjälpt med receptfria alternativ.

Behöver jag skriva att det är jag som har drivit på det här på fullaste allvar när han började få finnar?
Nä, jag tror inte det.

Ha en bra dag!

Kram