Senaste kommentarerna i forumet

Du visar att det går och är en riktig hjälte så stanna här ?
Tror du helt enkelt måste ställa ett ultimatum bo här tills du hittar något men då är det 100% nykterhet som gäller.
Är en farlig situation du sitter i med alkohol, separation så vill han inte förstå får han bo hos någon vän.
Kram Strulan ?❤️?

Tack Strulan!
Hålla ut. Vara i känslan.
Just det.
Ska inte analysera just nu.
Bara vara.
Blev så arg på AA, att det ska vara så svårt att komma till ett möte. Men tur idag, hade inte velat gå på ett blandat/öppet möte. Tur att jag inte kom in.
Ska lägga energin på barnen.
Hitta på nåt trevligt med dem idag.
Kram???

God morgon.

Igår på kvällen kom mannen in till mig och undrade vad som var fel. Jag sa att det inte var nåt. Men han insisterade så jag sa att jag tyckte det var respektlöst av honom att dricka hemma. Hans kompis var fortfarande kvar då också. Jag sa att jag vill ha ett alkoholfritt hem och att han vet det. Jag sa att jag bor här och vill inte ha öl här. Då svarade han "jag bor också här! Och efter flera dagar jobb vill jag slappna av lite". Ja han bor här. Gratis. På övertid. Och jag sa även att jag också jobbar men att det inte gör att jag måste dricka här i vårt hus. Han frågade vart han ska dricka om inte här och jag sa bara varsomhelst. Kanske hos sina kompisar som tycker om att dricka. Det verkade ge honom panik över att inte få slappa hemma med alkohol.

Han blev typ besviken och sa att han snart flyttar och då ska jag få bo hur jag vill och göra vad jag vill. Det irriterande när han säger att jag ska få göra vad jag vill är att jag inte vill GÖRA nåt. Tvärtom. Jag vill få bort saker ur hemmet. Sluta göra och börja vara.

Lite senare kom han igen och sa att han ber om ursäkt för att han drack här. Att han ska göra det ute sedan istället.

Man kan ju tänka att jag ska bli glad över ursäkten men tvärtom gjorde det mig nervös. Det kändes uträknat för jag hörde honom diskutera med kompisen innan han kom till mig igen.

Det kändes som att allt på nåt sätt lades på mig. Är jag arg över gårdagen så har jag ingen rätt till det på nåt sätt eftersom han så artigt bad som ursäkt.

Han kom hem kl 3 inatt. Hörde hur han kräktes en halvtimme senare. Låg i sängen och hjärtat slog sådär snabbt igen. Förväntade mig att han skulle bråka med mig i och med att jag klagade igår. Men tur i oturen var han nog alldeles för full inatt. Det brukar inte stoppa honom men inatt verkar han mått för dåligt.

Jag trodde jag skulle hitta ett nedspytt badrum imorse men otroligt nog gjorde jag inte det.

Nu är jag i en otroligt jobbig fas igen. Tänker att jag är överkänslig och otacksam. Han har gjort många fina saker sista tiden och varit mer familjefaderlig än förr. Och så dricker han och jag får taggarna ut direkt trots att han inte gjorde nåt illa då. Men samtidigt är det ju själva drickandet som är problemet nu. Även om han är lugn. Men trots det så hade jag ingen plats och ingen ro i mitt eget hem. Och natten blev orolig.

Jag utelämnar en del saker pga anonymiteten som egentligen spelar in också... Men ja.

Jag känner mig överkänslig, manipulerad, förd bakom ljuset, lurad, småaktig, sviken, överdriven, felsökande, blåögd...

Det känns som att han aktivt försöker få mig att vilja ha honom kvar i mitt liv samtidigt som han smyger in alkoholen. Han ordnade fin middag igår och massa annat som liksom godkände att hans vän var här och att de drack. Han försökte lura mig helt enkelt. Och när jag genomskådade det så bad han om förlåtelse. Men det var ju redan gjort. Så jag blir kvar med ilskan över att han drack här (de dricker mycket dessutom, inte bara ett par öl) men också med en skuld över att han sa förlåt men att jag ändå inte är nöjd.

Är detta en del i en alkoholism? Hans sätt att vilja ha kvar mig och vårt liv och hans fina sätt sista tiden... Parallellt med att han smyger in alkoholen igen. Försöker han lura mig till att acceptera läget och till och med tillåta alkoholen igen? Jag blir så själsligt trött av det här för det handlar ju om mina känslor, om mitt liv och min familj. Det är ingen lek eller på låtsas.

Det är som en evighetscirkel. Nu dricker han lugnare (bråkar inte med mig) men av erfarenhet vet jag att även det kommer snart igen. Det är samma sak år efter år. Lugnt drickande, sedan aggressivt där han börjar prata om att skiljas oavsett hur vårt äktenskap ser ur för stunden, sedan ånger och lugnt temperament igen men fortfarande ett aktivt drickande, och så blir det aggressivt igen och han vill skiljas. Runt runt runt. Och mitt i karusellen står jag och kan inte göra nåt för att ändra på det.

Jag är ändå nöjd med att det fick bli lite obekvämt igår. För min vana trogen tänkte jag inte säga nåt ens. Så det var bra att han konfronterade mig när han såg att jag inte var glad. Jag har nog spelat med lite för bra sista tiden. Men jag har ju gjort det för att jag inte vågar annat. Och jag är så trött på det.

Det är smärtsamt också att luras in i en falsk trygghet. För den högsta drömmen är trots allt att få vara gift med mannen som är mina barns far. Det är alltid den högsta drömmen. Trodde att jag släppt det men tydligen inte, eftersom att jag är så lättlurad hela tiden. Det gör ont att inse att önskan om kärnfamiljen fortfarande finns kvar. Jag vill ha en annan dröm..

Nu sover han i vardagsrummet igen. Jag skulle egentligen vilja lägga mig i soffan framför julgranen och njuta av lugnet.

Allt handlar om att hålla sams för barnens skull men jag gör våld på mig själv. För att hålla honom nöjd. Nu är jag rädd igen för konflikt men jag kan ju säga att en egen lägenhet för honom innebär ju en plats där han kan slappa och umgås med kompisar över en öl eller 20. Då har han en plats för det. Och det vill han ju ha.

Jag har också fått en märklig känsla. Han säger att han vill ha mig för alltid och får mig ofta att lova att jag fortfarande är hans. Men jag undrar jag om han är i kontakt med nån tjej? Min magkänsla säger det. Och ologisk som han är så kanske hans sätt att hantera det på gentemot mig är att bli lite svartsjuk och att vilja "äga" mig. För om han är i kontakt med andra kanske han tänker att även jag kan vara det. Och det står han nog inte ut med.

När jag var gravid med vårt andra barn är jag helt övertygad om att han var otrogen. Inte att han gjorde nåt fysiskt med någon men jag är helt säker på att han var i kontakt med en tjej. Det hade jag aldrig trott om honom. Så när min magkänsla säger mig detta så finns det nog lite sanning i det.

Det gäller att jag inte har hopp kvar om oss längre för ju mer jag hoppas och tror desto större blir smällen om han plötsligt tänker gifta om sig eller liknande. Just nu arbetar han hårt för att ha kvar mig (inte hårt nog dock eftersom han ff dricker och tycker det är viktigare än mig). Men jag kan plötsligt finna mig själv helt hjärtekrossad om jag tror för mycket på att vårt förhållande ska vara fint i framtiden. Jag har fortfarande en fantasi om att allt ska bli bra bara vi får prova bo isär. Men jag tror jag måste försöka tro på den bilden mindre redan nu. Annars kan jag nog bli väldigt sårad och besviken senare.

Skönt att skriva av mig allt det här. Och skönt att jag bara ska jobba en dag till innan det blir långledigt. Behöver verkligen ledigheten nu.

Kram allihopa ❤️

PS. Tänker jag egentligen borde skriva på anhörigsidorna men jag vill så gärna ha kvar min tråd. Så det får bli som en anhörigtråd på fel plats. Mitt eget drickande är helt irrelevant. Tänker aldrig nånsin på att dricka. Men har ändå en app kvar i telefonen. 1051 dagar. Vill aldrig hänga upp min framtid på en man som inte ens kan sluta i 30 dagar för min skull. Jag vet att man ska sluta för sin egen skull för att det ska funka. Men jag tycker också att om man älskar nån på riktigt ska man kunna sluta för dens skull också. Jag slutade för mina barns skull i första hand och det har ju gått helt utmärkt. Sedan fortsätter jag på denna väg för att jag själv mår så bra av det. Men det skulle även mannen upptäcka med tiden om han bara kunde prova för min skull. Men det är jag inte värd som det ser ut. Och på sätt och vis förstår jag. Hans intresse är hans kompisar och att festa med dem. Det är hans prio ett. Så det är klart jag inte blir värd det. Men han är inte värd mig heller då...

Det gör det inte lättare att jag kanske blir av med mina projekt pga saker som står utanför min makt. Skulle detta hända måste vi överväga en flytt dessutom, då kommer frågan gör jag den med eller utan henne? Blir det kanske bättre om vi alla flyttar? Är det vad som behövs? Mycket av min frus humör förstörs av kontakt från svärmor, om hon inte bor runt hörnet kanske det blir bättre?

Idag ska jag iallafall satsa på att vara nykter. Säger jag varje morgon men jag måste....

Funderar lite på det där att vara själv, det är så mkt svårare att träffa någon som nykter.
Iallafall tycker jag det, både som du säger med en dålig självbild men också det där med att date och middagar osv.
Jag som mår bäst av att leva utan alkohol, socker och att jag håller min fyrkant.
Inte många män som passar in där och sen är jag rädd att börja anpassa mig och då falla.
Nog babblat om mig, så kul om du träffar någon som du kan dela med.
Vem vet till våren kanske du kvittrar och skuttar fram??// kram Strulan

Jo humörsvängningar är säkert abstinens, jag tror det är så att missbrukaren som försöker hitta en anledning att dricka.
Men håll ut, det vänder// kram Strulan

Stressade som en dåre till AA. För att mötas av en låst port. Ringer på men ingen svarar. 5 minuter innan möte. Går runt huset och ser att man kan se gruppen genom flera fönster från gatan och på en skyt står AA ingång. Hur anonymt är det? Och varför kommer man inte in? Sen såg jag att där satt flera avdankade gubbar. Kollar på nätet, dagens möte är ”öppet möte”. Kör hem iskall och förbannad. Kommer in irriterad som fan. Min man kan aldrig ta att jag är sur. Han blev sur. Bråk. Jag körde hemifrån. Sitter i bilen på en parkering och vill gråta.

Jag hatar min man. Det är hans fel att jag mår dåligt. Han har skapat så mycket problem i mitt liv som jag får kämpa med. Önskar att han försvann.
Jävla abstinens. (Är det abstinens? Min ilska.)
Eller är det mina verkliga känslor som kommer ut?

Idag är allt lite bättre! Smakerna börjar komma tillbaka. Det är min mans födelsedag idag och ja jag kommer att dricka lite lite vin idag. Inatt när jag inte kunde sova låg jag och smidde mina planer igen. Jag hatar nyårsafton, alltid gjort och kommer att göra det i all framtid. Den falskaste kvällen på hela året, alla löften som var och varannan ger varandra och som man i samma andemening man säger orden vet att så kommer det ändå inte att bli. Nåväl, mina tankebanor var iaf att inte ge något nyårslöfte om nykterhet på nyårsafton, har ju aldrig funkat tidigare, det löftet måste komma dagarna innan. Jag har bestämt mig för en vit nyårsafton, det kommer att bli den första på ja jag vet inte hur många år.

Mera morgonsvammel...

Träffade Kjelle igår på vovveprommisen. Helt förfallen, jag pratade med honom länge och igår var han trevlig hela tiden. Han ena öga hade trillat och han kunde inte öppna det. Jag sa till honom att han har större kapacitet i sig än att sitta på bänken och dricka vin, han höll med. Han ville hem till Sverige, någon hade snott hans bagage. Försökte samtidigt förklara att han inte kunde resa i det skick han är i nu, måste kamma till sig och tvätta sig. Ingen vill sitta bredvid Kjelle på flyget som han ser ut nu. Han berättade att en kvinna från Svenska Kyrkan lovat att hjälpa honom men hon återkom aldrig, han kände sig sviken och hatade när folk i höll vad det lovade. Jag HATAR svenska kvinnor! Hhhm okej...Jag har en kvinna, hon är från Gambia och är min bästa vän. Ställer alltid upp säger Kjelle. Bra sa jag, då tycker jag hon kan komma och hjälpa dig hem för är hon en av dina bästa vänner gör hon det. Det är vänner till för!

Kraaam på er!

Heeej Löken :-) så härligt att höra ifrån dig! Tycker du gör så himla roliga jämförelser. Gott att du nu har två dagar nyktra! Fortsätt så, jag kommer också. Vi ger ju liksom inte upp även om jag inte kan beskriva mina tankar och känslor så bra som många andra här inne. Kraaam

tack du Strulan :-)) En sak kan jag lova bergsäkert : Jag kommer aldrig att börja kvittra och nynna :-))) Möjligen humma lite i tysthet :-)) Och shopping och jag går liksom inte i armkrok :-))

Jag vet inte säkert men jag tror att vi är många alkisar som har svårt med att ta emot beröm eller sympatier från andra för vi har ju under en längre tid varit så trampade på och fått höra så många nedsättande kommentarer så vi måste bygga från den absoluta nollpunkten när vi väl nyktrar till. Jag gillar ju att vara självständig men ibland finns det tillfällen när jag verkligen saknar någon. Så var det under en resa jag gjorde i våras där jag besökte en plats som grep mig så hårt så där kände jag verkligen rent fysiskt en enorm saknad efter nån att dela med mig med.

Men nu skyndar jag långsamt längs den väg som visat sig hålla längst med hjälp av en dag i taget !

Hej hjälten & krigaren Vitamin!
? vit utan vin. Coolt kreativt nick. Enkelt men coolt. Precis som din resa, ditt år.
Trots livets begochdalbana har du gjort det enkla på ett coolt sätt. Behållt din nykterhet. Grymt bra jobbat, du är en förebild ? för oss på forumet!
Vad jag ser fram mot 2020 är att vara
Nävrande, ej begränsad, ej distanserad samt att inte vara bedövad. Vara levande.
Att fortsätta att bearbeta mina känslor inte fly dem. Ha tålamod. Fylla mitt liv med måbra saker. Träna såinihelvete, minst 10 k steg om dagen, gymma 5-6 ggr i veckan. Åk båge såinihelvete. Köpa en styrpulpet (alltid haft bobåtar) givetvis så att man kröka ordentligt när man ankrat.
Hade jag varit i mitt berusade jag... då hade jag svarat. Levt som det inte fanns ngn morgondag.
Respekt vitutanvin!!
Tycker du ska fira ordentligt din 1 årsdag!
Köp en dyr läskeblask ?
Kram Sigge

Stolt -ja, jag vet inte. Men ja, jag är stolt över det arbete jag gjort med mig själv, att jag tagit makten i mitt eget liv. Utan forum och utan Carina Bångs blogg (som den var då 2010-2012 ungefär) hade jag aldrig orkat det. Aldrig förstått vad jag hade att göra. Jag är också stolt över mannen som tog tog makten i sitt liv. Här på forum, genom att läsa på de andra sidorna har jag förstått hur svårt det är. Jag har också blivit vän med många beroende, nyktra alkoholister, sockerberoende och matmissbrukare. Jag har insett och jobbat med mitt eget osunda ätande och sett kraften i att vilja dämpa sig med ’något’. Det är ett mönster jag har lärt tidigt och hittat vägen ut ur.
Jag tror (känner mig övertygad om)att du gör helt rätt som lämnar din man. Du hjälper ingen genom att stanna kvar. Han måste göra sin egen resa och alltför många har dessvärre inte kraften, eller viljan eller modet att välja nykterhet. Så skönt att du har en egen lägenhet!
Jag önskar dig ett ’underbart här och nu’ som en vän brukar skriva! Och ett härligt, mysigt nyår! Kram och allt det bästa! / mt

Godmorgon, Vitutanvin ?
Haha, har alltid läst ditt nick som
"Vi utan vin" men det stämmer ju också eller hur??
Vad jag ser fram emot 2020:

•Forumträffen 8 februari
•Att fortsätta vara helvit
•En utlandsresa med tåg eller buss
•Att mina vuxna barn ska må bättre
•Att min sambo inte ska bli sämre i sina sjukdomar
•Att jag ska vara frisk och kunna
fortsätta träna

Kramar ???

Dubbelpost

Hej på er! Om 3 dagar firar jag inte bara nyår utan även ett år som nykter! Mycket tråkigt har hänt det här året och min nykterhet är en av de få positiva sakerna som hjälpt mig genom svårigheterna!

Jag ser fram emot att vara nykter ett år till och att då få uppleva lite fler härliga stunder i mitt nya nyktra och hälsosammare liv.

Vad ser ni fram emot?

Tack för ditt inlägg. Hoppas denna dag ska bli lättare för dig. Både praktiskt och själsligt ?
Visst är det bra att skriva av sig tungsinnet och sedan se det i skrift.
Bra för andra att läsa också då det inte är lätt för alla att formulera sig så bra som du gör.

Ja, livet är inte lätt men det är ju det enda vi har brukar man ju säga...
Och jag ser livet som en sträcka med större och mindre problem som ska lösas. Däremellan kan man få lite lycka och andningspauser.
Låter ju fruktansvärt tråkigt egentligen men jag är nog väldigt kontrollerad och alltid beredd på det värsta.
Mina katastroftankar har inga gränser så därför är jag nog ganska nöjd med att livet rullar på, är inte så mycket för utmaningar längre.
Jag är ingen spänningsnarkoman om man säger så?
Men förmodligen har det med åldern att göra.
Är nu 60+ och även om jag har alla mina åldrar i mig och minns mitt tidigare vilda ungdomsjag så inser jag att alkoholen har hindrat mig från att leva i verkligheten.
Så jag hoppas att mitt nya nyktra liv ska innebära en djupare förändring av min tillvaro.
Och nu har jag babblat färdigt i din tråd ?
GP, ha en fin och skön helg ❣️
Kram ?

då känner du väl inte igen dig när jag skriver om kronisk sjukdom antar jag....
för min del har jag fortfarande svårt att säga orden "jag är alkoholist"...men nu vet jag att jag är det. För 10 år sen när jag första gången kom i kontakt med vården pga mina alkoholvanor så var jag först väldigt tacksam för hjälpen. Efter en tid började jag jämföra mig med andra patienter som satt i väntrummet på beroendemottagningen och fick för mig att jag "inte passade in", att jag var för frisk. Detta har varit ett problem för mig och min alkoholsjukdom har fortsatt under 10 onödiga år pga detta. Livrädd för att få den stämpeln i pannan som du pratar om...

Tack för dina gratulationer - jag har det inte så jobbigt än så länge men jag vet att det kommer när allt blir vardag....
Kram

jag var inte var alltför burdus....märker att jag är lika frispråkig som tidigare fast skillnaden är att nu är jag nykter :) Dag 8 har just börjat och jag ska gå till AA.

För min del så behövde jag följande för att bli frisk från min panikångest och fobier: 2 års psykologkontakt, 1 träff per vecka. Medicinering med Paroxetin, 20 mg/dag. KBT-behandling mot fobierna. Allt är ju så individuellt förstås men gissar att jag är ganska genomsnittlig. Jag var livrädd för att vara ensam med barnen när de var små....försökte alltid arrangera så att jag skulle ha sällskap vilket var utmattande. Manipulerade min man så att han skulle ställa in det mesta av sitt egna liv för att vara hemma hos mig. Skäms när jag tänker tillbaka på de åren. Det var under min värdighet att bete mig på det viset men svårt att bryta.

Nog om din fru. Hur går det för dig själv denna jul?
Kram

Har haft för lite tid att hänga här idet julhelgen. ? Känner att jag hade behövt det. Men full fart med julfiranden lite var stans. Mysigt att träffa familj och vänner men för mig har det inte helt gått enligt plan tyvärr. Ligger här och kan inte sova (vilket i och för sig inte är så ovanligt oavsett) och tankarna maler.

Hur hamnade jag här? Varför gör jag som jag gör? Vad kommer hända på mötet med FHV och min chef? Vad vill de och vad vill jag?

Messade en vän för några dagar sedan och skrev att jag ville träffas efter julhelgerna och prata om ”en grej och att den skrämmer mig som faan” och tänkte att jag skulle berätta allt för hen. Just då kändes det skönt men nu tvekar jag. Vet att jag kan lita på hen men är dålig på att ta emot hjälp och öppna upp mig när det gäller vissa saker. Kanske inte så svårt att förstå när det gäller just det här men det där med att vara svag och ta emot någons stöd är tyvärr inte min bästa gren även när det gäller andra saker.

Nya dag och nya möjligheter i morgon!! Det ska gå!

Känns som om mitt huvud just nu håller på att sprängas av alla tankar ? Förstår att det nog är ett litet rörigt inlägg men behövde bara skriva av mig lite. Hoppas ni andra här haft en fin jul! Ska läsa ikapp i trådar i morgon! All styrka och omtanke till er! ??

Jag faller temporärt ner i djupet i bland. Helt utan förvarning eller logisk förklaring. Drabbades av en svår ångest för två dagar sedan då jag snickrade på mitt attefalls bygge.
Jag har svårt att släppa saker och ting som jag inte får till på rätt sätt. Det måste bli i vinkel, schysst skruvat och inget fusk. Om jag inte lyckas göra rätt eller gör en tveksam konstruktion ligger jag vaken natten igenom och ser dessa bilder rulla oavbrutet på det dåliga jobb jag gjort. Efter att igår ha försökt ställa tillrätta, förbättra ett jobb för tredje gången och fortsatt inte vara nöjd, fick jag seriösa tankar på att bränna ner hela bygget! Min nivå av stresshormoner och ångest växte sig brutal på nolltid. Jag insåg att jag var tvungen att sluta bygga men hade samtidigt ett enormt behov av att lätta på trycket. Jag bytte om till löparskor och drog iväg på en långrunda. Första 5 km var stressade och jag fick ingen ordning på tankarna alls. Kände mig så menlös, rastlös, värdelös. Det blev inte bättre av att jag såg min spegelbild i ett stort kontorsfönster då jag sprang förbi. Det såg patetiskt ut där jag knappt tycktes lyfta på fötterna i min sk. Löpning. Omedelbart sänktes mitt tempo ännu mer på grund av de negativa tankar och känslor jag skapade bara genom att hastigt se mig själv i en reflektion. Skönt nog kunde jag avfärda detta ganska omgående då jag trots allt var nöjd över att vara ute på en helande runda. Dryga timmen senare var jag hemma och trots oavbruten språng marsch i 80 minuter så behövde jag bränna ännu mer energi för att känna mig okej, jaga ångest och elände längre bort. Väl hemma och inne i stugvärmen gick det sakteliga åt rätt håll. Våra barn med respektive hade landat hemma hos oss efter julfirande på annan ort. Det blev en underbar kväll tillsammans.

Efter en natt med dålig sömn steg jag förmiddags upp och var ganska låg igen. Allt jag gjorde gick väldigt långsamt och blev fel. Skulle svänga ihop en smoothie till oss alla, maskinen började lukta bränt och lät illa, innan jag hann stänga av den sprack bägaren sönder och fruktsörja rann ut i botten av bägaren med resultatet av att bänkar och golv.....ja ni fattar säkert.

Hela min dag i går och idag har mina tankar periodvis varit väldigt mörka. Jag har funderat intensivt och allt för mycket runt min existens. Om jag inte hellre skulle vara död? Det är ibland en utväg jag funderar över. Hur ska jag göra det, och hur ska jag se till att familjen blir så lite lidande som möjligt?
Det mest absurda och patetiskt sjuka med mina tankar och känslor är att jag oftast älskar livet och det jag har möjlighet att göra. Min familj är det absolut bästa och mest värdefulla som finns. Att dessa hemska tankar och känslor kommer till mig är så extremt jobbigt att leva med.
Lika snabbt som de faller över mig, lika snabbt kan de försvinna.
Jag vet fortfarande inte om jag är bipolär men något sjukt är det. Dessa snabba, tvära kast mellan eufori och menlöshet sliter mycket på mig. Att jag har använt alkohol som självmedicinering i alla år är inte speciellt konstigt. "Medicin" mot svårigheter att släppa småskit, gilla mig själv, att inte duga, att ständigt vara tvungen att prestera, att vara orolig över något man inte vet varför, att alltid ha en känsla att något saknas utan att veta vad som gnager.
Fy fan.
Tack och lov är jag inte alltid så här sårbar och ledsen. Det pendlar snabbt.
Nu tror jag att jag är inne i en intensiv fas av uppvaknande och ifrågasättande där jag förhoppningsvis kommer ut lite visare, lite lugnare och med mer harmoni när svaren eventuellt kommer till mig.
Att jag kan gilla mig själv som jag är utan att behöva prestera eller plåga mig själv till bristningsgränsen genom träning.
Salig är den som funnit sin grej i livet. Vad mer än kärlek och god hälsa kan man behöva? ❤️
Jag fortsätter leta efter min lycka och salighet. ?
Det vore så lätt att tillfälligt bedöva denna svacka jag är i just nu med en kasse öl, några shottar whisky och en dunk rött? Tumla in i suddighet.
Jag har inga som helst planer på att göra det. Blir äcklad av tanken.
Jag ska rida ut stormen och komma ut stark ur denna tillfälliga, negativa berg och dalbana i tankar och känslor.

Långt och svårt inlägg det här, gör vad ni vill med det, jag förväntar mig inte att det ska hjälpa någon men det känns ibland lite bättre för mig själv att först skriva och sedan läsa om det jag själv präntat ned. Ger mig lite distans och reflektioner på ett annorlunda vis.
Konstigt kanske, men allt som jag kan göra för att jag ska försöka förstå mig själv och komma vidare är väl bättre än att låta bli?

God natt, ta hand om er.
Imorgon är en ny, bättre dag.
GP

Väldigt skönt att höra någon som haft samma problem med panikångest och fobier säga dom orden. Det låter exakt som min fru. Jag försöker hålla distans det går ibland och ibland inte. Jag har tagit på mig mycket vad det gäller hennes mående. Men det är väl som du säger att jag måste få till ännu mer distans för att själv må lite bättre. Tacksam för alla ord. Kram

Hej Lilve!

Jag tror såhär: tänker man ens att man ska lära sig dricka måttligt så har man ett problem.
Det kan låta lite hårt det jag skriver, men om och om igen ser jag det här på forumet och har mött det där ute också, och min analys efter att ha tittat på är att man nog bör välja en ordentlig planhalva att spela på - förutsatt att man tänkt tanken att man ska försöka bli måttlig.

Personligen ser jag bara fördelar med att vara nykter, när jag va nere i skiten så tänkte jag att jag absolut inte skulle bli någon jädra torris samtidigt som jag tänkte att jag ville bli måttlig, men efter tre månader helt nykter så insåg jag att det är enklast att va helt nykter - man slipper dividera med sig själv om hur många glas man ska förhålla sig till, man slipper fixeringen och framförallt blir man mer närvarande.

Hett tips: ta tre månader nykter och ta dig en funderare på exakt de frågorna du skrev ovan - kan bli ett spännande svar ;-)

Lycka till, mod och styrka!
Dee :-)

Du är på rätt väg genom att göra så du själv mår bra.
Skapa självständighet tror jag är väldigt nyttigt då det de vill är att försöka snärja in oss i ett nät som blir så trassligt med skuld och ångerstkänslor över dem så all energi går åt och det finns ingen över till sig själv.
Fortsätt jobba på dig själv, det är vad som är viktigt.
Kram Azalea ?

Det viktigaste är ju hur ser missbruket ut, vilka droger, inklusive alkohol använder personen. Hur mycket, hur ofta och under hur lång tid har missbruket pågått. Märker man att det ökar. Har personens tillstånd krävt sjukhusvård, eventuella överdoser. Hur lever personen, boende, sysselsättning, hur finansierar han eller hon sitt missbruk, eventuell kriminalitet. Kan man se en försämring av den fysiska och psykiska hälsan. En sak som är viktigt är åldern. Är du relativt ung tar man hänsyn till om du lever i utanförskap och är på väg att förstöra ditt liv. På en äldre person är det ofta den fysiska, men även den psykiska hälsan man fokuserar på. Lite tips men allt vet man kanske inte. Ska kanske säga att jag jobbat med detta i tjugo år, men inte nu längre.

Ha en underbar resa till Köpenhamn men barnen. Jag kommer också ner till syd och firar nyår med dottern.
Vi får skicka en tanke och kram över sundet till varandra.
Ska försöka göra som du och blockera så det blir lugnt.
Kram och ha en helt underbar resa?