Senaste kommentarerna i forumet

Bra gjort, vill jag säga. Nu har du tagit samtalet och nu är allt framme i ljuset.
Du verkar stark och bestämd. Bra att du tänker på dig och dina barn, att du sätter er först. Hoppas han tänker till nu och vill ta tag i sitt drickande.

Att skriva denna tråd att OJ vad jag känner igen mig. Den jävulska ångesten som blir bättre utan alkohol utan tvekan. Kan själv inte åka o handla än typ i affärer med bommar som ica eller annat. Är såå rädd att få en panikattack och som dina Andrahalvlek att drt blir så fyskiskt. Jag börjar skaka o det ser ju ALLA tänker jag och som du skriver wasabi att det blir värre när man undviker det men det är inte så lätt när man är rädd för rädslan att få en panikattack. Jag försöker köra min egen kbt. Att utmana mig men är långt från fri från det. Har ni erfarenhet av kbt? Hjälper det för tror jag måste ta hjälp snart. Tack för ni skriver om detta viktiga ämne förutom alkoholen såklart. Kram till er??

Att betablockerare och SSRI är samma sak alltså.

SSRI innebär att upptaget av serotonin ökar i hjärnan. Det är lågt serotonin som gör att man blir deprimerad.

Alkohol ökar serotoninet, då mår vi toppen. När vi är bakfulla störtdyker nivåerna, då mår vi botten.

Det som medicinen gör är att det påverkar receptorerna i hjärnan som tar emot serotonin att ta emot serotonin-molekylerna som finns fler gånger. Det finns inte så många, men de återanvänds med hjälp av medicinen. Enkelt förklarat alltså, jag är ingen läkare.

En vanlig biverkan är att man mår mycket sämre när man har börjat med medicinen. Svår ångest blir ännu svårare. (Men en del reagerar inte alls negativt.) Det tar normalt två-tre veckor innan kroppen vant sig. Samma sak när man höjer eller sänker dosen.

Det är därför väldigt olämpligt att sluta med medicinen abrupt. Och jag är tveksam till att sluta överhuvudtaget eftersom jag ogärna vill tvingas börja med medicinen igen, med tanke på hur jobbigt det är att sätta ut och in den.

Senaste tio åren har jag trappat ut sakta några gånger. Efter tre mån har jag blivit deprimerad igen. Allt känns nattsvart. Inget annat har förändrats i mitt liv. Därför har jag dragit slutsatsen att bristen är kronisk hos mig. Vissa behöver insulin för att må bra, jag behöver serotonin.

Man får motverka de jobbiga biverkningarna med träning, det är effektivast. Och sen får man härda ut helt enkelt, ha tillit för att det blir bättre.

Med medicinen funkar jag normalt. Känner mig varken avtrubbad eller euforisk.

Efter några månaders nykterhet hoppas jag dock kunna trappa ut medicinen igen. Eftersom alkoholen fuckar upp serotonin-systemet så hoppas jag att det ska läka nu när jag är nykter.

Det känns som du har gjort en lång resa sen du började skriva här, och att du landat helt rätt! / mt

I dag har det varit helt ok. Men jag märker att jag äter för mycket. Behöver stoppa i något för att fylla tomrummet antar jag. Så var det förra gången också, men jag fixar det. Det är redan tisdag, dag 5 och det är jag nöjd över.

Är som sagt innan, husvakt denna vecka och nu snöar det ute, mysigt tycker jag.

Har inte så mycket att rapportera, inget speciellt jag funderar på. Jag kör på som vanligt :)

Så väljer att inte dricka i dag, istället äter jag alldeles för mycket och njuter av tystnaden

Du känns stabilare än någonsin och jag önskar dig all lycka ?
Kram ?

Hej,
jag förstår det, att han måste göra det för sig själv och inte för min skull. I detta läget känner jag att jag får vara glad för det lilla. Att han är beredd att ringa för att få hjälp, om det så är för min skull, betyder iallafall att han bryr sig om hur jag känner. När han väl träffar någon att prata med så kanske poletten trillar ner? Jag vet inte, en sak vet jag iallafall, jag är stark och kapabel att stå på egna ben om det skulle gå så långt. Jag har ett välbetalt jobb, goda vänner och en familj som jag kan lita på. Jag är duktig på många saker, jag är frisk och jag är stark. Vi har två fantastiska pojkar och där ligger mitt fokus nu. Att de ska få den bästa uppväxten de kan få. Vi får se hur det hela utvecklar sig, hoppet finns fortfarande, det här är början på en process. Kanske blir den jättelång men jag vill finnas här som stöd under tiden.❤️

Tack för ditt svar. Hur fungerar SSRI-medecin och finns det biverkningar? Vad jag hört så börjar man ta t ex betablockare så kan man aldrig sluta med dem, eller är det också en myt? Nu vet jag inte om dessa är samma sak eller inte.

Bra jobbat, men tänk på en sak (ja jag kommer från andra sidan)..... Han måste göra detta för sig själv, om han säger att han gör det för dig men inte anser sig ha problem kommer han aldrig sluta på riktigt. Han måste inse att han har problem och vilja göra en förändring för sig själv. Men lycka till med allt!

När man kan förhålla sig mer neutral till ångesten, dvs inte bli rädd utan mer ”okej”, så lindras den.

Samma sak om man uthärdar saker trots ångest. Jag har stått i kassan på Ica och toksvettats medan jag tänkt ”det syns inte utanpå” (jo, svetten syns ?). Hade jag då avbrutit hade ångesten blivit värre. Just då, och vid senare tillfällen då jag ska handla.

Nej, förnuftig är man absolut inte just då mitt i ångestattacken. Just därför måste man ha skapat en strategi att ta till när det händer.

Tex djupandas, gå ut och få frisk luft och lyssna på fåglarna en stund, tvinga sig att agera som vanligt osv.

Ångesten utgår från känslor, men med vårt intellekt kan man bemästra känslorna.

Ersätt automatiska tankar av typen ”fy, vad hemskt jag tror jag dör” med medvetna tankar som ”nu fick jag ångest men det går över snart”.

Svinsvårt, jag vet. Men allt man övar på blir man duktigare på.

Mot tredje nyktra helgen - heja oss!

Du skulle aldrig vara avundsjuk om du var glutenallergiker och inte kunde äta de semlor som serveras på jobbet idag, eller? Möjligen skulle du bli lite ledsen för att ingen tänkt på att fixa ett alternativ till dig. Men att moffa i dig en semla i ren protest skulle du förstås inte göra. Då skulle du ju bli jättesjuk!

Tänk på alkoholen likadant. Du tål det inte, du är allergisk. End of discussion liksom.

Kram ❤️

Så gjorde jag det till slut. Tog samtalet som jag har bävat inför så länge.
När jag kom hem så blev han ju såklart överraskad och frågade varför jag kom hem så tidigt. Jag skulle ju först komma hem imorgon.
Jag satte mig ner och sa att jag inte mår bra. Att jag är ledsen och orolig.
Han försökte bagatellisera gårdagens händelse om att sonen inte hade fått någon middag till att jag överdriver. Och att han sover djupt, det har inte med drickandet att göra. Att han är svårväckt, ”-det vet jag väl?!”
Du kan försöka prata bort det sa jag, men jag sa också att jag vet vad som händer här hemma när jag är borta, och tittade på honom medans han vände sig bort och städade köksbänken. Jag förstår att det är något som gör att du dricker och jag vill hjälpa. Jag lider med dig, det gör ont att se hur du försöker tackla dina demoner så destruktivt. Jag ser att han skäms, han blev röd i ansiktet av skam.
Jag sa att mina känslor och vad jag vet kan du inte prata bort. Men jag och familjen behöver en förändring. Han sa han vet inte hur. Då sa jag att det finns hjälp att få. Massor! Ett telefonsamtal.
Jag sa att jag har ett nummer och han tog emot det.?
Han sa att han har inget alkoholproblem men att det hjälper honom när han har stressigt på jobbet.
Bullshit, kände jag men sa inget.
I söndags hällde han ut resten från en vinflaska, demonstrativt och sa, jag ska inte dricka något mer före påsk så det här blir ju bara gammalt och är inte lönt att spara. Jag tänkte bara, ja ja, gör du det...
Igår hade han druckit en hel flaska rödvin och en halv liter Gin.
Han kunde således inte hålla sitt ord ens en dag.
Men, han sa att han skulle ringa numret jag gav honom. Jag gör det för din skull sa han.
Gör det idag, sa jag.
Nej inte idag, jag har tre viktiga möten som jag ska iväg till nu.
Hmmm, viktiga? Vad är viktigast? Jobbet eller familjen, ditt äktenskap, förhållandet till dina barn? Eller spriten..
Han behöver kanske bara modet till att ringa tänker jag.
Nu kan jag bara vänta och se. Låta det sjunka in hos honom ett par dagar. Jag har sjukanmält mig från jobbet tills på lördag.
Jag hoppas att han ringer, att han vågar be om hjälp. Den här demonen är för stor för honom att fäktas mot själv.
Snart ska jag hämta barnen från skolan, jag längtar!
Jag återkommer när jag behöver skriva av mig igen.
Förmodligen snart, tack för att ni finns.❤️

Du har nog rätt Andrahalvlek. Ångesten blev större för att jag undvek grejen. Nu har jag skippat den två ggr vilket känns så jävla töntigt och fegt. Det är inte ens en stor grej men det har blivit det nu... det var extremt nära en panikattack igår. Jättejobbigt var det för man kan inte se på något rationellt när man är mitt i det.

Idag mår jag sådär... fortfarande ledsen och irriterad, ångesten hänger kvar. Inte så hemskt som igår men inte bra heller. Hoppas det här släpper snart.

Jag kämpar på ? det går över, det blir bättre. Jag vet ju det. 18 dagar idag.

För den här gången iallafall.
Som att komma ur ett anfall av huvudvärk eller mild kramp som kommer av att hålla-i-sitt-beslut. Med vita knogar om så krävs.
Nu känns det som sol över min dag.
Energi och kraft, var höll de hus när jag behövde dem?
Övar på tålamod. Och att vänta ut, och vänta in.

du har gjort ett jättejobb som du ska vara otroligt stolt över ! Jag tror att du efter ett litet tag när allt hamnat på plats kan inse och njuta fullt ut av din nya situation som du själva har att leva i. Kunna släppa all tankar på mannen som gjort sitt val och som föredrar alkoholen framför dig.
Du har ett nytt och fint liv framför dig nu !
Kram !!

Hej Les2020!

Tråkigt att du fick ett dåligt mottagande när du sökte hjälp.
Men ge inte upp, sök hjälp någon annanstans.
Och det där med att vara maktlös inför sitt beroende är möjligen sant, men du är INTE maktlös inför hur du vill bli bättre.
Och det är viktigt att komma ihåg.

Jag har varit nyckter sen jan 2005, och jag har aldrig gjort upp några planer, över hur jag skall lyckas med nyckterhet, bara tagit en dag i taget.
Men sen planerar jag självklart mitt övriga liv som alla andra.
Det är bara nyckterheten som går en dag i taget.

Mvh Bo

är så tröttande och tjuvar så mycket av energin. Tänk om det gick att bara spotta ut eländet, svära och be den fara åt fanders. Typ ge ångest och tankar på alkohol sparken ur våra liv.

Sinnesrobönen ska nu bli mitt eviga mantra...

Kram!

Kul med en kommentar, var inte riktigt beredd på det ?
Tack för din reflektion och sammanfattning av mitt tidigare inlägg. Jag har kollat och läst och diskuterat mycket med min mamma och med nära vänner kring hans val av beteenden i vissa situationer. Jag såg att kvinnofridslsinjen fanns, men känner inte att jag är så mindfucked eller rädd för honom för att ta yttre hjälp från utomstående.
Jag känner mig trygg med det säkerhetsnät som jag har i mig själv. Men det är sjukt bra att det finns. Skulle det vara så att han skulle fucka ur totalt (vilket jag inte tror) så har jag redan varit i kontakt med polisen tidigare angående honom, så det finns förhoppningsvis någon typ av notering hos dem också.

Ibland känns det som att jag överdriver allt, och ibland känns det som att jag underdriver. Men det enda rätta som finns är ju faktiskt svart på vitt kring vad han gjort och inte gjort och hur jag känner. Det är ju min sanning och min verklighet.
Visst går jag i tankarna att "jag slog ju honom också" eller "det var jag som startade det" (aka det är mitt fel). Men det är ju inte det, och ja jag slog tillbaka. Bara där har vi en stor gräns som passerats. Slag ska inte ens förekomma.Inte ens lite. Det ska inte behöva gå så långt. Det ska inte gå så långt. Men just slag är inte det som jag stör mig på, jag kanske är immun? avtrubbad? Negligerar?
Det som bekymrar mig är det psykiska. När jag ändrar på mig. När jag sakta anpassar mig.
För jag är en stark kvinna, och slår någon mig slår jag tillbaka. Hårt.
Men när någon slår mig i psykiskt, så tar jag bara emot.
Där har vi problemet.
Där har jag mitt problem.
Ändock belyst detta för er och därför för mig själv att arbeta med :)
Vilket är bra. Första steget är ju erkännandet and all that jazz.

Helt ärligt har jag inte skrivit med honom sedan jag tog beslutet, mer än att han behöver backa. För han fortsatte skriva och förklara. Misstänker att han är desperat. Men jag vacklar inte. Jag behöver boka in en dag med honom och göra slut slut. Det är inte mer än rätt.
Denna pausen med distansen från honom har varit oerhört kraftfull och läkande.
Jag går på en del promenader i skogen och vid havet. Skriver i min dagbok. Läser böcker och hänger med vovven. Igår lyssnade jag på en podd om hjärnhälsa och beteendeförändringar. Jag växer och känner mig nyfiken på vem jag är när jag bara är jag. Rädslan för ensamheten finns inte riktigt. Jag vet inte vad jag varit så rädd för?

Kanske har denna pausen från arbetslivet verkligen kommit av en anledning? För jag känner frid. Jag skapar mig ett lugn i min vardag, en läkande process. När jag tänker efter har jag inte haft det såhär stressfritt någonsin. Kanske när jag var barn? Men inte sedan högstadiet har jag haft möjligheten till att bara sitta i tystnaden utan att jaga eller fly från något, och vara lugn. Genuint lugn och trygg.

Jag hatar ordet tacksamhet för det låter så pretentiöst (hehe!).
Men jag känner en sådan oerhörd tacksamhet för detta. För gåvan som jag ändå fått att få landa i lugnet.

Så tack ödet! din jävla lurifax.
Jag förstår mig inte alltid på vad som händer eller varför.
Men jag är trygg på att jag kommer hamna precis exakt där jag ska vara utifrån det jag behöver.
(tack igen för min lägenhet, och tryggheten som kom med den ❤️)

Fridens!
och ta hand om er <3

Hur är det möjligt att känna avund när jag hör någon annan berätta om deras vindrickande??
Kan känna en längtan efter vin nu
Och måste verkligen påminna mig om hur det var när jag provade att dricka normalt.Just nu har jag en svacka och ber om att den ska ta slut och att jag ska gå stark ur detta?Dag 60 idag utan vin i allafall/Pilla

Vad skönt att du arbetar hemma i dag med snöoväder utanför fönstret. Jag har försovit mig igen. Skulle delta på ett möte om 20 minuter men det hinner jag ju inte... Så nu tar jag det lite lugnt i stället. Vi ska helst inte stressa. Tror stenhårt på det. Bo1995 som har massor av nyktra år bakom sig säger samma sak. Du köpte dig ju en ny kudde för ett tag sedan svagis. Är du nöjd med den?

Nu blir det te. Hinna in till ett lunchmöte sedan har jag samtal på habiliteringen. När jag känt efter hur kroppen mår bestämmer jag mig för om det blir ett jympapass i dag eller inte.

Vi är nyktra och vi stormar mot vecka 10!

Förresten. Har du FB? Nu har jag ett nytt konto som heter Mitt nick + AH, blev Charlie AH. Bild på en ko.

Kram till dig igen svagis!

Blir det idag. Behöver få antibiotika till urinvägsinfektionen. Håller humöret uppe trots att kroppen inte vill samarbeta. Till helgen flyttar vi och som tur är har vi denna gång anlitat en kille som sköter själva bärandet och körandet från det ena stället till det andra.

I övrigt tar jag med mig sonen till stranden idag. 26 grader och sol är utlovat och värme är bra för min kropp.

Tack för kramen Charlie! Den värmer :) Härligt med nytt täcke <3 för det är du värd!!!
Vaknar idag till snöoväder utanför fönstret. Stannar hemma och arbetar idag :) Nykter förstås.
Kram
svagis

Tack så mycket för era svar! Det värmer i hjärtat att ni finns och vill hjälpa och dela med er. Jag är nu på väg hem. Jag kunde inte fortsätta flyga idag, jag bröt ihop av alla känslor ombord. Mina kollegor rådde mig att gå hem och ta hand om familjen. Igår hade det hänt igen... Han hade druckit så mycket så att han hade somnat på soffan innan 10-åringen hade kommit hem från träning kl 20.30. Lillebror sov i den andra soffan i sina vanliga kläder. 10-åringen fick bära upp honom och natta honom. Sedan fixa lite mackor och yoghurt själv, det fick bli middagen. Han var ledsen. Det skar i mitt hjärta. Jag är nu på väg hem och vet inte hur det blir. Men om han inte kan ta till sig min förtvivlan eller ser mina zebrarandiga kinder av smink som runnit så är han ju helt korkad! Det måste gå in! Jag har stannat vid en parkering och skriver detta. Mitt hjärta slår hårt och jag hulkar. Jag är rädd och jag är ledsen. Men jag vet att det måååååste gå. Det är idag som förändringen börjat. Början på ett lyckligare liv och en gladare familj. Hoppet finns.?

Du har redan fått många mycket bra tips på hur du ska göra. Jag vill bara berätta lite om hur det är att sitta på andra sidan i ett sånt samtal. Att dricka för mycket, att dricka i smyg är förenat med ganska stort självförakt och genans. Nu vet jag inte i vilka sammanhang du har konfronterat honom med tomma och uppmärkta flaskor. Är han berusad vid en konfrontation är det lönlöst, välj nån gång när han är nykter. Och gå heller inte in i en diskussion om uppmärkta flaskor eller påfyllda. Det där är ju så jäkla pinsamt så att försöka förklara det i en konfrontationssituatuon riskerar bara att det kommer att handla om något annat och om vattnet är ditt fel eller inte. Jagbudskap är bra, men kanske också en fråga om vad han tycker och tror om sitt drickande. Då har du sedan svaret på hur du ska gå vidare. Jag tycker inte att du ska slänga in kompisens iakttagelse i första vändan. Att bli upptäckt som alkoholist är förenat med stor ångest och börjar du där så är risken stor att du hamnar i ett tjafs som inte ger några svar. Antingen smyger han för att han vet att det är fel eller så smyger han för att slippa konfrontation. Ge honom en chans att prata. Du behöver kanske inte säga så mycket alls. Jag tror kanske att den bästa taktiken är att säga att du är bekymrad och fråga honom om vad han tycker. Om han vill sluta så finns det hjälp att få. Hänvisa honom in hit till forumet. Det finns även annan hjälp att få. Inser han inte problemet så är det ingen idé att gräla. Det är svårt att sluta oavsett hur goda intentioner man än har, men det är verkligen inte ok att han skapar en så otrygg situation med era barn. Så vill han inte se problemet så måste du agera. Men jag tycker att du uttrycker det så fint härinne. Att du bryr dig om. Du kanske helt enkelt ska visa honom frågan du ställt och svaren du fått. När han är nykter.

Pastor Se klart uppskattar mkt era tankar och pepp.
Vakna vacker; ja, jag har kontroll.
Men igår gick luften lite ur mig.
Blev så TRÖTT på mig själv och mina egna förnumstigheter.
Trött på att vara den vuxna i mitt eget rum precis hela tiden.
Jag längtar efter att få vara den barnsliga i rummet. Mitt liv är så proppat med vuxenhet (inser jag när jag skriver detta), att det liksom inte finns en enda plätt där det går att tappa kontrollen.
Såklart hör detta ihop med alkoholens roll.
Uppdrag; hitta ett rum för kontroll-tapp (rimligt) utan alkohol.
God tisdag på er. ? Med eller utan semla!