Senaste kommentarerna i forumet

Nu är det motigt. Livet hinner ifatt mig och saknaden efter mina barn är stor. Det som är svårast att hantera är ensmheten. Har levt i förhållande i totalt 30 år och nu är jag plötsligt helt själv och utan barn. Det är främst helgerna som är svårast att hantera och då det är lättast att falla.

en kämpig helg för många här inne i helgen, inkl mig själv, när jag läst runt i trådarna! Kan månen stå i ett ogynnsamt läge för oss beroendesjälar? Undrar annars hur det kommer sig att en ”masspsykos” (nu skruvade jag till det) inträffar samma helg när vi alla är i olika faser och med olika bakgrund. Skumt! Som sagt, jobbigaste helgen, sedan A-stoppet, har snart passerat! Nästan skönt att känna sug å rastlöshet, känns mer på riktigt då! Har ju tyckt att det gått för lätt så jag har väntat på A-aset, nu kom det och det var inte mer med det! ? Kram alla

Igår var vi bjudna på kalas hos en bekant som fyllt jämnt. Det blev en super trevlig kväll med mycket skratt och glädje. Jag hade redan bestämt att jag skulle dricka begränsat med alkohol. Min plan funkade. Det blev en liten öl och fyra glas rött. Kände mig nöjd och inte sugen på mer. Jag har ju som målsättning att bli normal drickare igen. Jag kan greja det om alla solar och månar är i rätt läge. Just nu får jag vara nöjd med detta. Har fullt fokus på att försöka ha det lite tråkigt utan att känna panik och ångest. Deltar i en stress hantering kurs via företagshälsovården.
/Mrx

Är tillbaka i kampen.

Sitter på bussen hem, är så tacksam över denna upplevelse och glad för att jag nu vet att jag inte gillar fulla människor och skrikiga miljöer. Jag är så stolt över mig själv att jag inte drack så har tårar i ögonen och det känns okej även om det skulle va så att någon skulle tycka jag var tråkig, för jag tänker säkerligen inga positiva saker om dem heller ?

Nu jobbar jag mot 3 månader och 100 dagar, efter det ska jag ju se över mitt val att inte dricka, men tror om jag skulle göra en förändring så är det att vara ärlig om det inför andra och kanske gå på möten. Men vi får se.

Hur lång tid skulle ni vilja säga att det tog innan det värsta suget försvann? Hade ni något substitut till alkoholen?

Jag tror iofs inte att du kan bedöma din nyktra sociala kompetens baserat på finlandsfärjans freak show... Det är ju liksom inte riktigt ett socialt kompetent sammanhang. Folk är där för att dricka tills de spyr, och kanske sätta på nåt stolpskott däremellan. Du får nog testa din sociala kompetens i något mer intellektuellt stimulerande sammanhang :) Men en stor eloge till dig, som höll dig nykter genom pärsen! Du är fantastisk! Kram

Där sa du nåt. Det är ju precis så det är Vinäger! När det finns en kris att hantera, då håller man ihop. Iskallt. Man blir stark, redig, handlingskraftig. Den som resten lutar sig mot. Sen när stormen är över och det är lugnt... Då förvandlas man till en vilsen, apatisk, darrande själ. En ynklig en som inte enns fixar att ringa ett telefonsamtal utan intensivt obehag. Varför är det så??? Det är oerhört tröttsamt att vara en sån som endast tycks kunna fungera optimalt vid tillfällen då ”normala människor” bryter ihop...

Har hetsat runt idag. Uträttat ärenden. Har sprängande huvudvärk.
Fick en skrattattack som övergick i en gråtattack när ett "ex" hörde av sig och ville ses för en stund sen... Av nån konstig anledning kan jag "pysa ut" lite frustration över hur jag mår inför honom, så det gjorde jag. Vi ska inte ses, jag sa nej. Han dricker rätt redigt också så det är inte någon jag behöver i mitt liv.
Har kört den där vanka av och an, fram och tillbaka några gånger. Blir lite rädd av det för det beteendet har föregåtts av panikångestattacker förut. Andas och skriver istället.
Meditativ yoga senare. Känns inte helt behagligt just nu att behöva ligga still, röra sig sakta och lyssna på plingplongmusik i 1,5 timme. Känns som att jag kommer bli mer stressad av det. Men jag ska göra det ändå. Jag kan inte riktigt avgöra om det är bra eller dåligt för mig just nu, så jag gör bara för att det redan är inbokat.
Det är inte bra här just nu. Det jag vet med säkerhet är att det blir sämre om jag dricker alkohol.

Tack för att du tagit dig tid i min tråd!
Alkoholen TAR över allt. Så är det. Sorry. Nå botten är inte alltid tillräckligt, du verkar ha slagit i några gånger? Och ser att botten närmar sig på flera fronter? Nånstans i detta måste du nog inse också, att du måste ge upp. Du kommer inte att ha kontroll över alkoholen. Den har kontroll över dig och ditt liv. Den har kontroll över mig också, varje dag jag ger den en chans. Ge upp den, du är slagen, den har vunnit och kommer fortsätta vinna så länge du ger den chansen.
Använd den vilja och styrka du har och ta inspiration av andra. Men du MÅSTE göra det IDAG, nån dag...
Ta dig mod ? Kram till dig, Tura!

Sund inställning Femina! Jag måste rusa, men hejar på dig! Kram

Du kan trösta dig med att ni går igenom den mest turbulenta fasen av tonåren nu. Stormen innan lugnet. Så apjobbigt som det är nu blir det aldrig igen. Ser du ljuset som glimtar där framme i tunneln? Det är 17-årsdagen. Där omkring vänder kurvan och det blir bara bättre och bättre. När de är 18 har de återerövrat sin empatiska förmåga och det är inte svårt alls att älska dem längre. Håll ut! Kram

Talien, Lykke & många andra..
Har läst HELA TRÅDEN nu..
Sitter här på en solig terass i en liten by utanför Barcelona vid havet, där jag bor.
Flyttade till Barcelona city 1998 för körlekens skull. ❤️
Har 3 UNDERBARA barn, men separerade mer eller mindre lyckligt 2014.
Haft så fin relation med pappan, tills han upptäckte mitt alkoholberoende.
Nu får jag inte ha barnen mer än en dag i veckan, och bara ett par timmar.
Fått en erinran från jobbet...
ska alkoholen ta över helt? Ska jag förlora allt? Barnen, jobbet, mitt ex? Mitt liv, mitt ALLT!
Året efter separation, BRA! Fokuserade på barnen och mig själv. Inga män i mitt liv.
År 2: festade mycket med vänner i liknande situation. Män, alkohol, skoj, fest, blandat med ansvar och barn. År 3: lugn igen, men träffade en man här i byn och vi blev blixtförälskade❤️ Så har det varit i 2 år.. nu snart ett år av fortsatt kärlek, men han försöker ta avstånd pga mina dryckesvanor..
han är väääldigt moderat med drickandet.
Vi är fortsattt GALNA i varandra.. men han tål inte mitt drickande.. förståeligt 100%.
Just nu tror jag han börjat dejta någon... även om han var med mig i fredags och allt var kärlek... Känner mig som en osäker tomåring, trots mina 51 år... suck... tar en öl här för att döva smärtan... Vill inte, borde inte etc etc... men vad gör jag???
KRAM TILL ER STARKA FINA KÄMPAR!?❤️
Jag vill och kan också!! Men imorgon...?

Talien, Lykke & många andra..
Har läst HELA TRÅDEN nu..
Sitter här på en solig terass i en liten by utanför Barcelona vid havet, där jag bor.
Flyttade till Barcelona city 1998 för körlekens skull. ❤️
Har 3 UNDERBARA barn, men separerade mer eller mindre lyckligt 2014.
Haft så fin relation med pappan, tills han upptäckte mitt alkoholberoende.
Nu får jag inte ha barnen mer än en dag i veckan, och bara ett par timmar.
Fått en erinran från jobbet...
ska alkoholen ta över helt? Ska jag förlora allt? Barnen, jobbet, mitt ex? Mitt liv, mitt ALLT!
Året efter separation, BRA! Fokuserade på barnen och mig själv. Inga män i mitt liv.
År 2: festade mycket med vänner i liknande situation. Män, alkohol, skoj, fest, blandat med ansvar och barn. År 3: lugn igen, men träffade en man här i byn och vi blev blixtförälskade❤️ Så har det varit i 2 år.. nu snart ett år av fortsatt kärlek, men han försöker ta avstånd pga mina dryckesvanor..
han är väääldigt moderat med drickandet.
Vi är fortsattt GALNA i varandra.. men han tål inte mitt drickande.. förståeligt 100%.
Just nu tror jag han börjat dejta någon... även om han var med mig i fredags och allt var kärlek... Känner mig som en osäker tomåring, trots mina 51 år... suck... tar en öl här för att döva smärtan... Vill inte, borde inte etc etc... men vad gör jag???
KRAM TILL ER STARKA FINA KÄMPAR!?❤️
Jag vill och kan också!! Men imorgon...?

..en dag utan planer och att vara hemma. Jag fungerar inte normalt då. Min sambo är i fixartagen, springer fram och tillbaka med tvätt, grejer och disk. Jag önskar bara jag hade ron att dra över en filt och läsa en bok och dagen tar slut. Ingen lust, ingen motivation. Rastlös! Värsta kombon. Som gjort för dåligt samvete

Trött idag eftersom min ena dotter rymde hemifrån och jag fick åka och hämta henne...en frustrerande tid i både hennes och mitt liv, men vi ska ta oss igenom detta och förhoppningsvis inte strypa varann under tiden?
Har suttit och tittat på fåglarna som håller på att äta upp rönnbären i ett träd ute på gården...det ger mig ro i själen att bara sitta och studera och andas....har haft en väldigt lugn och fin helg...inget sug.
Nu ser jag fram emot en vecka med jobb och möten...hoppas ni andra har haft en fin helg också☺

Ja det är en jobbig bit det där med kickarna och att acceptera ett mer lagom liv som nykter. Man får försöka hålla färskt i minnet hur bottnarna är i andra alternativet, tyvärr glömmer man dem så fort! ? Klart att det finns kickar i det nyktra livet också, har förstått att min tränings-mani när jag är nykter är just det, en ersättning för kickarna.
Jag är på ynka lilla dag 5 nu efter ännu en dålig sommar, tänkte faktiskt prova just det att motstå frestelsen å jaga kickar denna gången för att prova något nytt..
Ta En dag i taget igen och låt dig känna allt du känner nu.
Å det där med vikten.. har du gått ner i vikt ett tag och börjar äta mer igen så är de första kilona bara mer mat, vätska och energi i kroppen så gräm dig inte för det du såg på vågen nu! De är borta på ett kick om du vänder igen. Det är kanske det du behöver nu, lite god mat och vila, unna dig allt du behöver utom A så vänder det snart!

Styrkekram

Välkommen hit!
Ta hand om dig

Hej.
Ny här och här aldrig varit mycket för nätforum och liknande men känner att det är dags för en förändring så varför inte prova även det här?

Är en kille på 35 år med fru och dotter på 4 år. Har heltidsjobb som jag sköter bra, befordran inom räckhåll och goda relationer med kollegor. Föräldrar och syskon som alltid ställer upp. Kort sagt inga uppenbara problem i livet. Har dock kommit till insikt om att mitt drickande förstör för mig och mina kära.

Har precis vaknat efter min systers 30-årsfest, munnen smakar kompost och huvudet dunkar som om en marchorkester röjde loss därinne. Hade skitkul igår och tror inte att jag gjorde bort mig mer än någon annan.
Problemet är att jag och min fru hade bestämt att vi skulle bryta tidigt, hon åkte hem vid 23 och jag fortsatte till 05. Sov hos mina föräldrar då vi bor på annan ort och skulle köra hem någon gång mitt på dagen men frun och dottern har nu tagit tåget hem och jag kommer inte kunna köra förrän sent ikväll.
Det här är inte första gången det här händer, skulle snarare säga att det är standard, även om familjen vanligtvis väntar på mig.

Att dricka för mycket på fest är inte mitt enda problem, dricker för mycket hemma också. Mitt drickande sker oftast på fredagar, trött efter arbetsveckan köper jag hem en flaska vin och några öl, tanken brukar vara att det ska räcka helgen ut men dricker i stort sett alltid upp allt på fredagen. Håller mig sedan oftast nykter tills fredagen därpå. Denna typ av drickande har eskalerat de senaste månaderna och nådde en kulmen för två veckor sedan då jag spydde ner hela övervåningen och lät fru och dotter upptäcka det hela på lördagsmorgonen. Har efter det inte druckit mer än några folköl hemma men känner att det bara är en tillfällig bättring.

Börjar inse att jag förmodligen kommer att behöva sluta dricka helt, något som gör ont då jag älskar öl och vin. Har också lite svårt med det sociala utan alkohol i kroppen, svårt att se att jag alls kommer att uppskatta sociala tillställningar utan alkohol.

Tillagt i efterhand:
Texten ovan skrevs i sängen i extremt bakrus. Har nu nyktrat till och börjar känna mig som en människa igen.

Till ovanstående kan tilläggas att jag alltid har haft problem med mitt drickande, sedan tidiga tonåren har jag alltid varit den som blir fullast på fester, började med ensamdrickande som 18-åring då jag på helgerna ofta kunde hälla i mig 8-10 öl per kväll framför datorn, detta eskalerade ytterligare i 25-årsåldern då jag började jobba skift och fick fler lediga dagar, en period kunde jag hälla i mig större delen av en bib på en kväll.
Sedan dess har drickandet minskat, jag har gift mig och fått barn och har till viss del lyckats hålla mig i skinnet och minskat ner drickandet till en dag i veckan, denna dag blir det dock alltid alldeles för mycket, en flaska vin och tre öl är standard, om det finns hemma kan det även bli några glas whiskey på det.
Jag gör det mesta av mitt drickande sent på kvällen efter att dottern har gått och lagt sig så hon har än så länge inte påverkats så mycket av mitt drickande annat än att jag är bakfull på lördagarna och inte så aktiv med henne som jag skulle vilja. Hon blir dock äldre och kommer snart att förstå vad pappa gör på fredagskvällarna.
Min svärfar är alkoholist och min fru har även andra alkoholister i släkten något som gör att hon mår extra dåligt av mitt drickande, jag är rädd att jag snart har nått den punkt då hon väljer att lämna.

Kräksincidenten för två veckor sedan och gårdagens praktfylla får vara de sista, nu är det dags för mig att sluta dricka.

Tog första steget i morse då jag berättade för mina föräldrar och syskon med respektive att jag tänker sluta dricka och bad om deras hjälp att hålla mig på banan. Familjen har vetat att jag druckit för mycket sedan innan men inte att jag mått dåligt över det eller hur mitt ensamdrickande sett ut.

Jag har en dipp. Fortfarande trött, stel och huvudvärk. Kroppen har inte riktigt vant sig utan alkoholen känns det som.
Tristess och stress blandat. Tristess av avsaknaden av kickar, stress över att ha verkliga göromål som väntar. Saker jag skjutit upp, telefonsamtal att ringa. Jag är som ett litet barn som bara vill dra fram leksaker och härja runt och sen gråter krokodiltårar när det ska städas upp.

Igår var första dagen det kändes helt realistiskt att dricka igen. Suget gick inte att skratta bort. Livet kändes meningslöst. Inte meningslöst utan A, utan meningslöst för att jag inte vet vad jag gör här eller vem jag gör detta för. Jag har inga barn som är glada över att ha sin mamma tillbaka, eller man. Jag har liksom inte gjort bort mig inför någon eller försummat någon som är glad att ha mig tillbaka. Förutom mig själv. Borde vara en högvinst för mig själv att ha mig tillbaka? Men det jag fått tillbaka är en trött och slö liten skit som inte vill göra något, en som bara vill ha det bra och roligt och skiter i det viktiga. En riktig barnrumpa.
Blev några a-fria igår för att stilla suget.

Sen har vi det HÄR också: Män
Som jag beskrivit tidigare har det där med män aldrig riktigt funkat, min akilleshäl. Det är något som jag prioriterat lågt de senaste åren. Och nu när jag försöker vara nykter är det ännu mer lågprioriterat. Vad händer då?!? Jo, de senaste 5 veckorna har en efter en dykt upp och visat sitt intresse. Vissa lättare att "göra sig av med" än andra... Var kommer dessa män ifrån?!? Så här har det ju inte varit förut! Varför nu?! Den enda som hittills varit intressant är "Cola zero" (men ändå inte helt rätt). Jag är HELT nollställd i hur jag ska göra och bete mig, har INGEN aning om vad som är bra eller logiskt just nu. Det är som att nån högre kraft, universum eller nåt försöker ge mig de svåraste och minst intressanta utmaningarna först. Som att det sitter en sjuk och uttråkad liten gubbstrutt uppe på ett moln och tittar ner på mig, petar runt i mitt liv och skrattar.

Så, om det sitter en gubbstrutt där uppe, detta är till dig:
Jag ändrar mina prioriteringar!!
Jag VILL ha massor med män i mitt liv, ge mig flera!! Gärna snygga och charmiga med fula avsikter. Det vill jag ha.
Det jag absolut INTE vill ha är massor med pengar. Det behöver du inte slänga in i mitt liv. Det skulle bara vara jobbigt för mig just nu när jag försöker bli nykter. Tänk vad mycket jag skulle kunna supa då. Det skulle ju inte funka nu.
Där fick du lite att bita i, va!! Hur ska du göra nu?!

Om jag är bitter?
Ja.
Söndagen blir så illa tvunget nykter. Har saker att göra ikväll och ska upp tidigt imorgon.

Och många, många fler vita dagar
ska det bli..??!
Vad bra att du tagit hjälp utifrån också med att försöka komma "till rätta" med medberoendet! Det är också en resa som kräver massor, men som i förlängningen precis som med nykterheten, kommer leda dig till mer livsenergi igen?! Och visst hänger de ihop, så härifrån nu kan det bara bli bättre..??!
Jag har min dag 1 imorgon!
Nu kör vi FinaLisa?!
Stor kram
/Fibblan,?

Vet inte vad jag ska skriva här idag men känner fortfarande att de dagliga noteringarna här är så viktiga för min nykterhet. Om jag inte hela tiden påminner mig om varför jag gör det här känner jag att det är lätt att glömma, sväva bort och tänka att det inte var så farligt. Kom också på en grej som faktiskt skrämde mig i somras när jag drack som mest. Jag är en person som gärna väger för och nackdelar, ser risker och faror långt före alla andra. Det är ofta en ganska bra egenskap men i somras övergick de tankarna till att bli paranoida. När jag insåg att jag tänkte helt absurt så valde jag att sluta dricka. Känner mig inte längre nojjig på samma sätt. Tänk hur det där vinet som ska vara mysigt och en guldkant kan ställa till det. Det är verkligen ett gift. Vi är ju ganska många som druckit bort vår ångest men tyvärr blivit mer ångestfyllda av alkohol. Så jäkla lömskt.

Hej igen,
Vill bara säga att det är så modigt av dig att starta en tråd här. Här är man inte ensam.
Du kommer att må mycket bättre när du inte dricker o suget och ångesten kommer att försvinna.
Sköt om dig
kram

Fortsätt så! ???????

Även om du har varit här förr och läst, så är det ett stort steg att du nu startat en egen tråd. Det verkar som att du har koll på vad som hjälper dig att vara nykter. Håll i det. Vet att förnuftet är en sak och handlingarna en annan, men du verkar ändå stark mitt i all ångest.

Jag tror på dig.

Kram