Senaste kommentarerna i forumet

Du fick mig precis att gråta en skvätt :)
Tänk vad man kan göra
Vi fixar detta tillsammans. Jag har startat en ny tråd men följer dig.

Tack för att ni kommenterar mina fina vänner.

I går gick det förvånansvärt enkelt, jag har ju endast varit av banan riktigt rejält ca 1,5 månad. Kan det vara så att det är enklare denna gången än förra? Troligtvis är jag bara blind nu.

I går kändes det mest skönt att inte dricka. För de flesta gångerna under det senaste när jag druckit så har det varit som ett tvång. Ungefär, jag KAN - därför gör jag det. Inte jag VILL. Och så skönt att vakna upp kl. 07.00 och vara så pigg :) Nu börjar bara balansen för mig som är lite speciell med energier att förvalta all energi jag får så jag inte blir mentalt trött. Tror inte helt jag lärde mig att behärska det förra gången. Träning är ett sätt.

Har ett projekt, vi kan säga en hobby som pågår i ca 3 månader framöver, så det är skönt att kunna lägga fokus där om man skulle känna att man vill dricka.

Är så glad att jag tog beslutet igen. Eller inte glad.. lycklig! I dag känner jag mig stark!

Så i dag väljer jag att inte dricka, istället ska jag packa, hundvakt den närmaste veckan och jobba deltid. Skönt!

är nog viktigt. Men det tar lite tid att inse att alla pengar vi sparar in på att inte dricka faktiskt kan omsättas i belöningar. Tror det var Kontentan som tipsade att han nu ibland köper de där dyra burkarna med iskaffe som finns i affären, som han tidigare aldrig köpte eftersom så mkt pengar gick till alkohol, och nu har han insett att han kan unna sig detta med gott samvete :) Kanske har du också några såna vardagslyxnjutningar Rolf?

Jag åker tåg 1 timma i var riktning när jag är på jobbet och jag brukar sällan jobba på tåget. Istället äter jag frukost i lugn och ro och lyssnar på ljudböcker vilket är ren njutning för mig. Ibland sitter jag och spanar ut genom fönstret efter rävar och rådjur vilket är så mysigt när en får se dem :) En slags meditation tror jag.

Kram
svagis

Märkligt jag har också nu i två nätter sovit i typ 12 timmar vilket jag aldrig brukar göra.
Trodde att kroppen nu efter två månader var fysiskt återställd.

Kram

Tycker inte rubriken är dum. För jag har tänkt precis så. Men inser ju att jag behöver hjälp. Tagit hjälp av min familj och borde nog fixa kbt för att bygga om vägarna i hjärnan så det blir lättare att motstå alkoholen när suget slår till i ett sammanhang där det kanske hänt något som gör att jag är försvarslös pga ilska eller sorg.
Tack för dina funderingar. Kram?

Kom ihåg att du ff återhämtar dig från utmattning Charlie - allt hänger ihop och sömnen verkar vara vår nyckel till bättre hälsa. Fysisk aktivitet också förstås och du har ju kommit igång med båda sakerna :)

Jag vaknade 9.44 idag vilket är rekord för mig :) Jätteskönt att sova ut! Har en fin och mysig helg med min vän som är på besök.

Kram
svagis

mig var det enklast att från första början bara se fram emot en dag i taget. Det blir mer greppbart och jag kan använda dagen idag till att lära mig mer om mig själv och vad jag egentligen är för en person.

På så sätt knallar dagarna på och dagar blir till veckor,som blir till månader.....ja du fattar :-)
Från först stund fick jag rådet att alltid ta ett beslut om att inte dricka just idag oavsett vad som än händer. Och då blir livet också greppbart och jag behöver inte oroa mig för framtiden.

Välkommen hit och skriv och läs massor på forumet för det hjälper så mycket mer än man kan tro !

Hej Pennyh!

Och välkommen till forumet.
Jag skrev ett inlägg för någon vecka sedan, om just sorgen efter man insett att det inte går att dricka länge.
Du kan kanske få en smula hjälp av att läsa det.
Jag önskar dig verkligen lycka till, och tveka inte att be om hjälp.
Mvh Bo

Under de första veckorna av min nykterhet kunde jag ibland nästan få panik när jag tänkte, aldrig mer.
Nu har det gått två månader och jag har vant mej, får iaf inte panik längre när jag tänker på det.
Den här sorgen, tomheten, att något fattas kommer väl att alltid finnas. Och som vi får leva med?

Jag mår jättebra på alla sätt nu.
Och du som har träningen har ju en fördel, för egentligen så vill du väl inte förstöra din kropp med A-giftet ?

Kram

Detta är det sista vår familj behöver. Vi klamrar oss fast vid varje halmstrå av hopp men fortfarande ingen Kalle... Ångesten har smygit sig på trots att jag är nykter (en vecka nu)... Vet inte hur vi ska orka. Känner mig helt dränerad. ?

Du är inte en dålig människa, precis som du skriver, men jag förstår hur du tänker. Det är lätt att skuldbelägga sig själv.

Du ska veta att det var Dina inlägg som fick mig att ta steget mot ett annat liv. I höstas var jag inne på detta forum för att söka stöd och ta del av andras berättelser, jag fastnade för dina inlägg och kände igen mig så väl! Jag var dock inte mogen att ta steget, men dina ord låg i bakhuvudet och bearbetade mig och jag visste att när jag kände mig redo skulle jag få mycket stöd av dina ord.

Jag kämpar på och hoppas att du är redo att göra det igen, att du kommer att klara det är det något som säger mig. Jag hejar på dig och tackar för allt stöd jag fått i dina inlägg!

Jobbigt att ha ont men hoppas du finner rätt väg i att motarbeta suget. Klokt att hälla ut alkoholen. Heja dig! Kram?

Nu har jag läst din tråd och du är så klok. Bra att du har hittat meditation, som passar dej ?

Av en tillfällighet provade jag på Medicinsk Qi-Gong i grupp för ett tag sedan och hade inga speciella förväntningar.
Har under mitt liv många gånger försökt med både meditation och yoga men det är helt enkelt inte min grej.
Men Medicinsk Qi-Gong wow, det ger mej inre lugn och tillfredställelse ?
Längtar till varje torsdagkväll och varje dag gör jag det själv hemma ?

Såg att du, precis som jag är ganska ny här... det hjälper mycket att läsa i forumet, vi alla går ju igenom samma saker?

”För mycket och för lite skämmer allt.”

Stämmer så bra på allt - mat, dryck, jobb, träning, umgänge, hemmatid, bortatid, vila, stimulans osv. Den viktiga balansen behövs på alla områden i livet.

Förutom alkohol då - det klarar man sig helt utan ?

Två nyktra veckor! Hurra! Heja oss!

Kram ❤️

Förstår hur du menar, känns som att man mister något, speciellt nu när solen kommer fram. Men man mår ju egentligen så mycket bättre utan. Jag kan inte heller bara ta ett glas eller 2 öl det blir alltid alltid för mycket. Det är tråkigt att det är så, men nu är det ju så och precis som du säger, finns ju kaffe :p

Det finns några rader i Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna (apropå utsatthet...)
Minns inte exakt. Men ibland dyker en av raderna upp i mitt huvud.

Ensamma mäktar vi inte läkningen.

Det är universellt, för alla människor. Vi måste hjälpas åt, annars hade människa inte överlevt som ras, eller idé.
Makes sense, för mig som varje dag skriver och läser här.
Det är helt avgörande för min möjlighet att hålla mig nykter.

.

Att skriva här dagligen funkar som självterapi för mig. Jag tvingas sätta ord på vad jag tänker, tycker, känner. Pendlar i mina inlägg mellan nutid, framtid och dåtid - huller om buller.

Jag skriver för min egen skull, men jag blir oerhört glad om ni andra som läser också blir hjälpta av att läsa vad jag skriver. Vinn-vinn ❤️

Det som kommer fram i skrift just den dagen var det som behövde komma fram helt enkelt.

Att man sen får respons från andra, pepp och råd, tröst, grattis och kramar berikar mitt liv oerhört mycket. Att faktiskt veta att jag inte är ensam om de här problemen gör mig väldigt mycket mindre ensam.

Jag tänker mer och mer på alkoholen som en födoämnesallergi. Hade jag varit allergisk mot gluten eller laktos hade jag aldrig fortsatt äta/dricka sådana produkter. Och jag hade inte provat gång på gång ”nu är jag nog inte allergisk längre”.

Nej, jag hade förstås istället nyfiket hittat andra alternativ, lärt mig hur jag ska tänka/agera på kalas tex eftersom alla inte har kunskap om min allergi och därför inte har anpassat det man bjuder på efter det.

Och det här känns som en oerhört viktig insikt för mig i min nykterhet. En insikt som jag inte hade blivit varse om jag inte hade formulerat den i skrift just nu.

Tack för kommentarer. Och wasabi, det är precis som vi är överens om.. ett HELT liv.
Nix. Men en dag, tills vidare.
Kan inte låta bli att jämföra med äktenskapet- där HELA livet ibland känns motigt... sett till vad man i så fall kan tänkas missa. Men idag är det bra nog!
Stormen, fortsätt samla bra bilder, nagla fast njutstunder (njurstenar på autocorrect...) och samla som i ett bokmärksalbum. Var stolt och glad över din samling. Åh, jag önskar jag kunde peppa dig med något trolleri. Men jag tror vi får tänka att trolleriet är en dag utan ett spår av alkohol som i sin litenhet är storheten. Mäktigt. Kaffe. Klara tankar. Inget smink över verkligheten. Bara så. Kram på er, och alla som betyder så mycket för varandra här. Något fint att uppleva.

Att skriva här dagligen funkar som självterapi för mig. Jag tvingas sätta ord på vad jag tänker, tycker, känner. Pendlar i mina inlägg mellan nutid, framtid och dåtid - huller om buller.

Det som kommer fram i skrift just den dagen var det som behövde komma fram helt enkelt.

Att man sen får respons från andra, pepp och råd, sanningens ord, tröst, och grattis, berikar livet oerhört mycket. Att veta att jag inte är ensam om de här problemen, gör i alla fall mig mindre ensam.

Jag tänker mer och mer på alkoholen som en födoämnesallergi. Hade jag varit allergisk mot gluten eller laktos hade jag aldrig fortsatt äta/dricka sådana produkter. Och jag hade inte provat gång på gång ”nu är jag nog inte allergisk längre”.

Nej, jag hade förstås nyfiket hittat andra alternativ, lärt mig hur jag ska tänka/agera på kalas tex eftersom alla inte har kunskap om min allergi och därför inte har anpassat det man bjuder på efter det.

Kopierar den här kommentaren till min tråd också, för den känns som en viktig insikt även för mig i min nykterhet. En insikt som jag inte hade blivit varse om jag inte hade formulerat den i skrift just nu.

Vi är nog på samma ställe i livet vad gäller alkoholen (och en del annat.. ) Kanske hänger det ihop för oss på liknade sätt också?
Jag håller med dig till 1000% om svårigheterna med Paris, London, you name it, för det är ju tätt tätt klistrat ihop dessa ljuvliga resor- med vin, drinkar, t om mörk sprit som jag så sällan dricker.
Men jag tänker också att vi möjligen ska vara lite vänliga mot oss själva och inte gnugga romantiserandet av dessa upplevelser, utan som du säger; bakis i något arrondissement är inte roligare.
Jag vill verkligen också uppmuntra att känna och vara i hoppet och glädjen, det är ju det som ska bära oss framåt! Och det är ju verkligheten, precis så bra som den kan vara! Stort steg.
Jag har ju liksom du satt en gräns på 3 månader, är förbi halv tiden och måste ändå säga att det har varit utan större problem. Från dag 1 har jag umgåtts med tanken att aldrig mer dricka, främst för att min senhöst innehöll så mkt drickande med ngn sorts smygande, och att jag insåg att jag inte vill ha ett eget rum för missbruk i mitt liv.
Jag kan dricka måttligt, har övat som på en svår konst,
Jag kan avstå om jag biter mig i kinden och sedan får ta igen.
Under de jobbigaste perioderna i mitt liv har jag vaknat på morgonen och den första tanken har varit att jag undrat när jag får dricka igen.
När jag påminner mig om dessa saker, är det nyktra livet inget annat än stor och mäktig frihet.
Tack för att du skriver här! Önskar dig och alla söndagsnyktra, en ljuvlig dag.

....är en dum rubrik på den här tråden.
För jag kommer inte att klara det på egen hand.
Ska i alla fall försöka skriva lite här typ varje dag. Jag vill njuta av ’just nu’ ( när det känns ok) men förstår att jag också måste gräva lite i/minnas hur hopplös, trist, tung, skrämmande och förödande alkoholen är...,
Nu var det inte mer än ca två veckor sedan jag korkade igen...efter 10-15 år av problematiskt drickande. Så jag borde ju minnas...
Men bilden av ’det goda glaset’, avkopplingen, absolutionen är stark.
Jag känner inget sug nu....det har varit förvånansvärt lätt. Och ni ska veta att jag prövat hundra gånger ( minst) att hålla upp...
Det som jag tror är skillnaden nu är att jag - på riktigt - förstår att jag inte kan dricka.
Jag kan kalla mig alkis....om jag vill. Det är inte ett vackert ord men det betyder ju helt enkelt att alkohol är ett problem och att jag ofta - inte alltid - har problem med att sluta dricka. Så är det!
Få i min omgivning ( egentligen ingen) anar vidden av detta.
Jag har skött det ’snyggt’. Men inåt tror jag att det är precis samma skit, förfall, ångest, aska....som för alla andra.
Jag har varit mån om arbetet och mina vänner dricker måttligt...
Min pappa - som gick bort tidigt- drack problematiskt ....så jag har ärftligt påbrå....men min mamma - som levde länge och var den jag stod nära - var väldigt måttlig.
Jag har slarvat bort oändligt mycket tid på att vara bakfull, se fram emot att dricka och dricka i splendid isolation ..och med andra ( och då har jag...för det mesta....skött det)
Jag i dödstrött på detta dubbel-liv och den kamp det är att upprätthålla ett ’vanligt’ liv och samtidigt vara slut i kropp och själ...flera gånger i veckan av alkohol. Jag har köpt fina viner på systemet och tänkt att jag kan ta ett glas i min sköna stol...efter jobbet. Som den vuxna människa jag är.
Och druckit upp hela flaskan....:.
Detta lilla konststycke har jag upprepat ....om och om igen.
Varje gång med övertygelsen om att det ’goda glaset’ ändå ska vinna/infinna sig....
Det gjorde det typ aldrig!
Beroende slår ut hjärna och hjärta och sunt förnuft...
Nu har jag nått insikten om att jag inte kan mera. Livet blir aldrig bra/bättre om jag fortsätter dricka...
Allt jag vill göra - skriva, resa, umgås....grumlas och mister sin lyster och sin verkliga potential.
Och mest av allt vill jag bara ha lite ro - självrespekt - och den där första koppen kaffe ....med hopp om livet.

Har nu varit alkoholfri i tio dagar. Mycket nöjd och tillfreds med mig själv, inte så mycket sug...
Men sorgen, sorgen över att aldrig mer få dricka...hur hanterar vi den?
Jag har lovat mig själv och min familj att leva ett nyktert liv hädanefter, jag kan verkligen inte kontrollera mitt drickande.
Ett glas blir alltid till fyra eller fler!
Lever ett välordnat liv med sambo och två tonåringar hemma, dottern har flyttat hemifrån för ett par år sen och precis fått barn så nu är jag mormor??
Framgångsrik på arbetet som egen företagare, tränar 4-5 pass i veckan och lever på det hela taget ett hälsosamt liv.
Varför dricker jag? Varför VILL jag dricka?
Det har ju helt klart eskalerat i takt med att barnen blivit äldre?
Jag älskar känslan av lyx och att bara vara jag, svepa runt som en Hollywood-fru med ett glas vin i handen när jag är ledig???‍♀️
Fy fan va patetiskt...?
Dygnen i nykterhet har varit förhållandevis enkla men jag har fortfarande inte riktigt förlikat mig med tanken att aldrig mer ta ett glas vin.
Man måste ju inte leva i total avhållsamhet tänker ni kanske...men jo, jag måste det...för ett glas vin blir aldrig bara ETT, det blir alltid en hel flaska?
Och i takt med att jag kommit att tåla en större mängd alkohol så stannar det definitivt inte vid ett glas.
Annars lever jag som vanligt, jobbar som vanligt, tränar som vanligt, äter som vanligt...men fan vad mycket tid jag har över när jag inte sveper runt med ett glas vin i handen?
Tvättkorgen är aldrig full, det finns alltid matlådor, det är i princip alltid välstädat...är det så här andra lever? De som inte tycker att det är självklart att dricka vin varje dag...
Visst känner jag sorg men tänker på relationerna med mina nära, stödet jag får. Visst är jag skamsen över att mitt drickande är ute i ljuset men familjen får mig iallafall inte att känna skuld. Dom känslorna är jag så bra på att lägga på mig själv.
Vet inte hur jag ska avsluta detta inlägg så jag går och tar en kopp kaffe till, ☕️ livets dryck?
Vi hörs?

Och vilka bra insikter. Jag tror vi är några stycken som behöver påminnas om att vi är vuxna nu.
Det låter som en mkt bra strategi m träning, och att läsa här och skriva nån gång ibland.
Man får vara som man vill brukar jag säga till mina barn och ju mer jag tänker på det, desto mer är det väl den enda livsvisdom jag besitter.
Kram och bra kämpat!