Senaste kommentarerna i forumet

Soffi: Lovar att göra allt i min makt för att det ska gå bra och inte bli för mycket. Så nyfiken på meditation nu. Har testat förr men nog inte varit på rätt plats mentalt. Har du några tips på typ böcker, appar? :)

Rosé: Men du, vilka fina ord att vakna upp till. Värmer mer än du anar :) Du fixar den här dagen. Ska tänka på dig idag och försöka skicka styrka ❤

Lägg in dig för avgiftning min vän om du trillar dit igen. Du kommer få hjälp att ta dig igenom abstinensen och att dämpa ångesten. Jag är inlagd för avgiftning just nu och ingen här har dömt mig. Bara att man var stark som klarade av att inse att det måste få ett slut.

Jag tände av från alkohol första gången för två veckor sen efter 7 månaders drickande. Det var sjukt jobbigt. Jag klarade det genom att mosa i mig B vitaminer. Och tvinga mig att äta mat. Sen efter 2 veckor var jag på alkoholen igen. Jag mådde ju bra igen så det kunde väl inte vara nån fara.. jösses vad fel jag hade, den abstinensen jag fick var helvetisk. Jag klarade inte av det själv den här gången så jag la in mig på avgiftning och det var himmelriket att få hjälp. Nu har jag accepterat att jag är alkoholist och kommer göra allt för att hindra mig själv att inte trilla dit.

Låter jobbigt med ständiga förhandlingar.

Jag drar paralleller till mitt tidigare yrkesliv där jag ofta satt i långdragna förhandlingar med starka motparter, skitjobbigt!
Men så (*fniss*) kom jag på något.
Tänk att ha fördelen att motståndaren är instängd i en burk/flaska och man bestämmer helt själv när man släpper ut den och låter den föra sin talan. Vilket underbart överläge!!!

Med detta vill jag inte alls förringa din kamp, som (tidigare?) överkonsument av alkohol vet jag hur svårt det är att vinna.
Jag hoppas bara att jag kan hjälpa dig att se att det är faktiskt DU som har överläge så länge ölen är oöppnad.

Önskar dig en bra dag och att du snart kan skriva under ett beslutsprotokoll som är till din fördel!

Ikväll ska jag på mitt andra AA möte, det fram emot att gå dit och lyssna och lära...får se om jag delar min historia ikväll.
Jag funderar mycket runt alkohol...vilken fruktansvärd drog det är, tycker det är hemskt att nästan än vars man tittar så finns det reklam om en ny sort...många recept i tidningar har ett glas stående bredvid...kan ju egentligen tycka att det borde vara förbjudet att göra reklam för en drog, men det är väl för att jag vill vara nykter.
Det finns stunder när a-djävulsk verkligen kämpar för att jag ska ge upp...men den här gången vill jag verkligen lyckas, jag vill absolut inte gå tillbaka till hur det var för en månad sen...då allt bara kretsade kring alkohol och jag hade absolut noll glädje i livet.
Jag ska kämpa på☺

en dag i taget! ?? ha en fin nykter torsdag!

Nu är jag på dag tolv och idag väntar jobb hela EM och kvällen. ?

Grattis till två veckor!!! ????????
Känner igen mig i ditt resonemang. Och tror det (tyvärr?) kanske e så att man själv måste testa o göra sina misstag, men du behöver ju inte bestämma dig hur du ska göra nu. Varje dag vi e nyktra är ju bra. Ha en fin torsdag!!

Hoppas att du inte fick en alltför tråkig dag igår.
Om jag utgår ifrån mig själv, så har alkoholen fått döva tristessen - kortsiktigt - medan långsiktiga positiva mål skjuts upp. Resultatet blir ju att tristessen förlängs från enstaka dagar till år och man undrar emellanåt varför man aldrig når sina mål....

Av dina senaste inlägg ser jag dock att du kommit förbi det där och värderar dina långsiktiga mål högre. Vad skönt det måste kännas!?

Håll i! Idag är en annan dag!

Känner med dig, ska inte säga att jag förstår hur du känner inför att inte få ta ens ett glas idag, för det gör jag inte. Men jag vill ändå dela min medkänsla!

En extra utmaning är ju också att ni får besök fast du vill vara ensam.
Försök att bara tänka på att du tycker svärmor är rar och att hon kanske kan vara dig till hjälp, för inte kan du ta ett glas när hon där?
Och imorgon kan du känna dig dubbelt stark, för att du klarat två prövningar - att inte dricka och att ta emot besök!!

Kram!

Som så många andra här så har jag varit en relativt aktiv (läsare) men icke interaktiv besökare innan jag tog steget att skriva det här förstås. Första gången jag tog mig hit var för cirka 3 år sedan. Då hade jag inga direkta problem (inte alkoholrelaterade i alla fall). Tyckte att det kändes skönt att jag inte hade ”hamnat där” ännu och att jag med lätthet kunde fortsätta min konsumption.

Om ni har läst på vad ”egot” samt ”superegot” innebär så kanske ni har driftat iväg i tankarna precis som jag och börjat ifrågasätta dina egna tankar mer och mer. Ett av mina ”jag” vill mig illa, vilket egentligen är helt sjukt när jag tänker på det, men så är det (så upplevs det). Ni vet den där rösten som alltid säger emot allt. Ifrågasätter att ni ifrågasätter att det ifrågasätts. Den del som är paranoid och utgår från att alla vill dig illa, att du inte passar in någonstans och så vidare. Den är i konstant kamp med ett annat ”jag” som stöttar och motiverar. Vem som vill ta till alkoholen som medel för att tysta dessa ”jagen” är jag osäker på.

Jag tror att insikten och förståelsen har växt en del på senare tid, då jag har börjat förstå varför det är såhär. När du får en tanke och ska komma fram till en slutsats så kommer den slutsatsen ifrågasättas med alternativa slutsatser. Oftast handlar det om negativa tankar och oftast vinner den ”positiva” tanken (beror ju på vad det handlade om). Av den kapaciteten hjärnan har och den erfarenheten som gör att en slutsats kan göras så kommer alla alternativa slutsatser att beprövas. Det här är i grund och botten bra. Jag måste känna mig säker på att slutsatsen är väl beprövad och är den absolut mest logiska och rimliga slutsatsen som kan ha gjorts baserat på min hjärnas förmåga. Det är dock illa när vissa erfarenheter har gjort att ”jaget” som negativt ifrågasätter fått mer kraft. Har mer eller mindre utvecklat någon form av paranoija - misstänker jag.

Tillsammans med social fobi som har funnits hos mig så länge jag kan minnas är inte det här en bra kombination. Du som inte vet vad social fobi är och vad det innebär för individen bör inte läsa sjukvårdens beskrivning. Tycker den är oerhört fattig. Så som dom beskriver det så går en person med social fobi runt och tänker tankar som ”jag duger inte”. Så är det inte. I grund och botten ligger det något i det men det är knappast de tankarna man brottas med. Jag maskerade min sociala fobi genom att bli någon annan. En ”clown”.

I vuxen ålder efter några års medicinering av antideppressiva försvann den masken och den sociala fobin blev starkare än någonsin. Har lite svårt att veta exakt när det blev som värst och vad som triggade, men är rätt säker på att mina perioder med panikattacker förvärrade situationen avsevärt. Social fobi för mig är helt okontrollerbart. Du kan välja att utsätta dig för situationer där din hjärna slår på alla larmsystem som finns i kroppen (vanlig metod för KBT), men jag är lite osäker på om det hjälper. Det är bara obehagligt och jobbigt och ger mig inte direkt någon bättre insikt. Jag vet vad problemet är för mig. Det svåra är att det är ett automatiskt system som slås på när man minst anar det och definitivt i situationer där man minst vill att de ska inträffa. För mig har det mer handlat om en självuppfyllande profetia. Speciellt när den där ”dåliga” delen av min hjärna fått mer kraft och de tankar som uppstår den vägen mer eller mindre realiseras. Det kan vara så enkelt som att du befinner dig i en social situation där alla har det trevligt men ni diskuterar ett ”känsligt” ämne. Nu menar jag inte känsligt specifikt för mig, utan mer ”i den här situationen vill man inte visa några avslöjande tecken”. Och vad händer? Jo kroppens larmsystem slås på och du får en panikattack - och folk runt omkring missbedömer situationen. Så ja, i grund och botten tror jag att det handlar om att man inte vill bli missbedömd men det går inte att ”bara tänka sig förbi det”. Inte när hjärnan är tillräckligt ”infekterad”. Tack älskade hjärna för att du samarbetar med mig :)

Men i alla fall. Bortsett från ovanstående så är jag en person som gillar att diskutera de ”större frågorna”. Jag gillar att gräva och jag gillar att hitta frågor. Frågorna är det som driver mig. Sådan har jag varit hela livet. Jag måste, bara måste veta hur saker och ting fungerar. De större frågorna vet jag att jag inte får något svar på men det är där jag gillar att vara i tankarna. Mindre frågor såsom ”hur fungerar TV:n” eller ”radiovågor, vad är det för något”. Alla sådana frågor har besvarats aldeles för djupt. Jag vet hur allt (allt jag är medveten om) fungerar (när det kommer till teknik). Övriga områden har jag bara rört ytan på.
Tänker mycket på orsak och verkan. Det bör vara en universell sanning, men vad vet jag. När du får en tanke eller snarare blir medveten om en tanke så betyder det att tanken fanns innan du blev medveten om tanken, eller snarare signalerna i hjärnan som slutligen tolkas som en tankeverksamhet av ditt medvetande ”triggades” av något utanför medvetandet. Vad triggade dessa signaler? Tänk bara tanken att vi är medvetna om att vi är medvetna. Kanske ser ut som ett fattigt påstående på ytan men gräver du lite så får du se. Vi vet effekten/verkan, men ”vem” var orsaken. I ovanstående exempel så är medvetandet alltså effekten. Så vill vi ju inte tänka? Det betyder att något underliggande som ej ligger i vår ”kontroll” styr. Vi blir således åskådare som tror att vi kan påverka en match vi inte ens är med och spelar. Vi kan knappast påstå att det existentiella ”jaget” sträcker sig förbi vårt medvetande men ändå händer det så mycket i hjärnan som inte triggats av medvetandet. Har vi någon kontroll över huvud taget eller är det bara en illusion? Här vägrar jag tänka att vi inte har kontroll. Det skulle göra allt ganska meningslöst minst sagt. Den tanken ligger ändå där som en potentiell slutsats och oj vilka panikkänslor som triggats av liknande tankar...

Religion..oj oj. Nej det ska vi inte gå in på. Kan bara säga att jag blev hjärntvättad som barn och att den hjärntvättningen varit extremt svår att ”tvätta bort”. Kanske har det något med den klyvenheten jag upplever i min egna hjärna. Tankar som varit ”sanna” har blivit osanna. Vem kan jag lita på om inte mig själv? Nog om detta.

I alla fall. Såhär håller min hjärna på hela dagarna. Varje sekund av varenda minut. Kanske inte är så hälsosamt, men jag ”gillar” det samtidigt. Jag stöter sällan på människor som vill sitta och diskutera på den nivån. Kanske tänker dom att det är meningslöst eller så förstår dom inte vad jag menar.
Jag förstår mig inte på kallprat.

”Fint väder”
”Ja.. det är fint”
”Var har du köpt den där tröjan?”
”HM”
”Ok”

Lite överdrivet men ni förstår vad jag menar.

Hur som helst så har detta lett till att jag umgås väldigt mycket med mig själv. Isolerad med mina egna tankar. Jag både älskar och hatar att umgås med mig själv. Ibland får tankarna lite för mycket utrymme, nästan så att det blixtrar i hjärnan. För många tankar samtidigt. Alkoholen gör att jag kan umgås med mig själv på ett lugnare sätt. Tillsammans med mariuana (som jag brukar väldigt sällan) kan det uppstå en rätt häftig kontrast i tankeverksamheten. Dels blir jag medveten om fler tankar som är väldigt löjliga rent ut sagt och andra tankar som följer en mer logisk natur kan man följa med ner på djupet. Oftast mår jag dåligt av mariuana. Får ångest och många dåliga tankar får mer ”färg” men det har faktiskt varit lite som terapi för mig. Dels att göra något som tvingar mig att möta mina dåliga tankar men också för att få lite mer insikt i hur min hjärna fungerar. Jag vet... det låter löjligt. Jag förespråkar absolut inga droger. Försöker bara förklara hur jag har använt det. Mariuana utan alkohol blir nästan alltid en skräckupplevelse. Alkoholen gör så att jag kan möta dessa ”skräckupplevelser” och titta på dom konstruktivt. Alkohol har använts nästan varje dag i 3 år. Mariuana i perioder senaste året. Kanske med 3 månaders mellanrum. (Är en bit över 30)

Nu försöker jag få mitt beslut att bli offentligt så att mina övriga ”jag” svårare ska kunna ta över. Det är mitt ”primärjag” som talar nu. Jaget som faktiskt har en fin framtid, som vill jobba sig uppåt, växa i sig själv. Den delen av mig själv som i alla fall vill detta och vet vad som behöver göras. Det andra jaget ”alkohol-jaget” är rädd och gör allt för att dränka problemen. Problem från förr, potentiella problem i framtiden, ja ni vet. Skulle egentligen vilja skriva ner allt som har skett i mitt liv. Beskriva de minnen från upplevelser som tillsammans med egot/jaget har format det tankemönster jag idag har. Detta för att få en djupare förståelse.

Förväntar mig att ni tar det jag skriver med en nypa salt på samma sätt som jag gör med övriga påstådda ”sanningar”. Har nog lite av ett destruktivt tänkande. Inte generellt sätt men för min egen lyckas skull. Söker inte bara efter svar utan söker mer efter frågor, men många frågor leder till rätt miserabla tankegångar.

Det bor en väletablerad tanke i min hjärna som vägrar lita på någon eller något, ja inte ens på mig själv och definitivt inte på mina tankar. Allt ifrågasätts. Att det ifrågasätts ifrågasätts. Vetskapen om att vi inte kan veta något till 100%. Ja, inte ens om du ser, hör, känner eftersom att detta endast är dina sinnen. Signaler som tolkas i hjärnan. Det enda jag kan lita på till 100% är tvivlet.

Men i alla fall; alkoholism är en sjukdom. Nja, skulle inte påstå det. Att tänka på det sättet gör att vi bortser från verkliga omständigheter som gör att vi vill dricka. Sedan så förstår jag inte hur folk beskriver den där bakfylleångesten? Jag får ångest efter en fylla men det kopplas knappast till några tankar om huruvida jag gjort bort mig dagen innan. Det handlar mer om en ångest jag inte riktigt kan ta på. Trots det ser jag att nästan alla beskriver det på det sättet. Det vill säga att de får ångest för att de oroar sig för vad de gjort dagen innan, vem de råkat ringa eller vem de skrivit till och så vidare. Känner inte igen mig i det här alls. Det känns mer som något bubblande inombords. Ingen konkret tanke på varför ångesten finns där utan i stället konstaterar jag att alkoholen ger kroppen dessa symptom helt enkelt. Jag kanske är själv med det här, men det tvivlar jag på.

Så ja, nu är det slut med alkohol!

Dags att möta mig själv på riktigt.

Om någon har en liknande problembild eller tips och trix på hur man står ut med sig själv så bomba på med kommentarer.

Hur bygger man upp ett socialt liv igen?

Kom precis på mig själv att jag har skrivit lite väl mycket (men ändå för lite). Någon som orkat läsa genom allt?

Ha en fin dag allihopa

bra väg är att söka reda på en annan person som du kan häva ur dig allt som tynger dig. AA är en väg och en del präster jobbar också med sk femstegsarbete där du kan bearbeta och få sinnesro.

Börjar dagen med att ge mig själv en guldstjärna för att jag är så duktig och har klarat fjorton dagar :-) !
Ja, ja, jag vet, eget beröm luktar illa... Men förut luktade jag säkert illa på morgonen av för mycket vin, så det här är bättre!

Vill tacka er alla som tar er tid att gå in här i min tråd och stöttar, uppmuntrar och hjälper mig med råd - ni betyder så mycket för mig!!

Pianisten - tack för att du delar din erfarenhet om att försöka dricka normalt. Jag tror egentligen att det är helt rätt att sluta helt, även för mig. Men jag är ambivalent, det blir ett så stort berg att bestiga...
Sen tänker jag, som normalt tycker att det är dumt att uppfinna hjulet igen om man kan lära av andra med större erfarenhet, att vissa saker måste man kanske, dumt nog, skaffa sig egen erfarenhet av för att verkligen tro på det (-Jag kanske kan även om du inte kan?)... Eller så är det beroendehjärnan som tänker så...

Jag är nog lite rädd för förbud också. Jag är ju lite av en barnunge ibland, ni vet den där vattenpölen som blir oemotståndlig bara för att mamma säger att DU FÅR INTE hoppa i vattenpölen.. *plask* -Vad händer nu då, när jag trotsade ett förbud?

Åter till den här dagen. Solen skiner, jag är på gott humör och har lagom mycket att göra. Det blir en bra dag :-).
Önskar även er en bra dag!

Somnade tidigt igår, och vaknade tidigt.
04:15 faktiskt.
Eftersom det är mörkt ute nu kom ångesten krypande... var så nära att ta ett glas vin men stålsatte mig. ??
Alla sov här hemma... hund och sambo snarkade högt.
Känns förjävligt att inte ha den där värmande känslan av alkohol i kroppen.

Svärmor kommer idag också.
Hon är så gullig, men jag vill inte träffa nån.
Tänk om jag måste ta ett glas vin ändå?
Bara för att jag är skakig...

Asså jag har haft ångest för det här besöket i flera dagar!
Vill bara ha tyst och lugnt omkring mig.

Somnade tidigt igår, och vaknade tidigt.
04:15 faktiskt.
Eftersom det är mörkt ute nu kom ångesten krypande... var så nära att ta ett glas vin men stålsatte mig. ??
Alla sov här hemma... hund och sambo snarkade högt.
Känns förjävligt att inte ha den där värmande känslan av alkohol i kroppen.

Svärmor kommer idag också.
Hon är så gullig, men jag vill inte träffa nån.
Tänk om jag måste ta ett glas vin ändå?
Bara för att jag är skakig...

Asså jag har haft ångest för det här besöket i flera dagar!
Vill bara ha tyst och lugnt omkring mig.

Läst din tråd nu Bestämd och jag måste verkligen tacka dig för att du finns och skriver med sån glöd! ❤️
Idag tar jag min första nyktra dag och jag kan säga att jag är lite orolig.
Hur ska det här gå?

Knyter näven i fickan och kör på.
Idag ska jag vara nykter!

Läst din tråd nu Bestämd och jag måste verkligen tacka dig för att du finns och skriver med sån glöd! ❤️
Idag tar jag min första nyktra dag och jag kan säga att jag är lite orolig.
Hur ska det här gå?

Knyter näven i fickan och kör på.
Idag ska jag vara nykter!

Hoppas att du mår bättre idag, utan huvudvärk?
Vad häftigt det där med julfesten, att första tanken är hur du ska kunna vara nykter och slippa bli ifrågasatt eller trugad. Inte hur du ska kunna dricka där.
Uttrycket "nyktert beslut" har fått en större, något annorlunda, betydelse, iaf för mig.
Ha en bra dag!

Så bra att du är medveten om att stressen är din värsta fiende och att du är förberedd på att det nu kan komma en utmanande period med mycket stress.
Schemalagt är bra, men du får ju inte heller stressa/jobba ihjäl dig, återhämtning behövs.
Meditation tror jag starkt på, har precis börjat nosa på det själv och det går sådär, men jag känner att om jag lär mig så blir det nog ett av de bästa verktygen för mig att klara att varva ner utan vin.
Du är stark och klarsynt!

Min son är som troligen alla med missbruksproblem två personer. En frisk person som är aktiv glad social inresserad av sin omgivning, som ser framåt, känner hopp och som har planer för framtiden. En person som städar och har koll på sina saker även om det finns mer att önska. En person man vill vara tillsammans med, som man blir glad av. Sedan finns den andra som är destruktiv, lever i kaos, orkar inte ens packa upp sin dammsugare, inte sköta sin hygien, mår jättedåligt, är paranoid och ser inga möjligheter i framtiden. Han kommer aldrig att få det han önskar i livet och han kommer alltid att må dåligt och han tror på det verkar det som. Att det beror på hans missbruk att inget hopp finns verkar han inte förstå. Dessa två personer är så olika dom kan bli och för mig är den positiva, konstruktiva personern hans "riktiga" jag. Sedan växlar han mellan dessa personer och vad händer då med oss anhöriga. Hur förhåller man sig till två helt olika personer. Inte konstigt att man mår dåligt och inte har någon aning om hur man ska tänka, vara eller bete sig. Upplever det som att jag själv går sönder och blir även jag två personer, en som känner hopp om framtiden, som ser möjligheter och en som bara ser katastrofer och sen undrar man vad är det för fel på mig. Har läst en del vad ni alla skrivit och ni behöver absolut inte tvivla på er själva, er upplevelse. Alla jag läst om lever eller har levt med en anhörig med allvarliga missbruksproblem. Det är inte oss det är fel på, inte vi som upplever problem som inte finns, men risken är stor att vi blir lika sjuka som personen vi lever med. Vad som jag tycker är märkligt och intressant är att de två personer jag pratar om är så olika man kan bli. Varje gång den positiva, glada och konstruktiva personen försvinner i sitt missbruk upplever jag en stor sorg och saknad, nästan som når någon dör och jag vet inte om jag nånsin får träffa personen jag älskar igen. Det är mycket vi ska uthärda som anhöriga.

Funkade för mig. Åkte till beroendemottagning och fick antabus varje vecka i 3 månader. Leverprover o blodvärden togs. Har hört att folk ibland dricker trots de tar antabus och mår väldigt dåligt. För mig var det inte ens nära att dricka under antabuskur så köpte mig tid. Men det var ingen långsiktig lösning. Följde upp det med 12-stegsarbete sen.

De första dagarna för mig, för en månad kände jag också så. Uppgiven, orkade inte, ville inte. Slut. Det var ju just DET som gjorde att jag slutade dör och då. Senare kom kämpaglöden. Det är ju väldigt olika hur det ser. Du är nåt på spåret, att ge upp alkoholen är nåt bra ?
Det var absolut inte ett projekt för mig, det bara hände, en krasch... var inte planerat alls mer än att jag hade tänkt "dra ner lite" framöver.
Välkommen hit, det är ett bra ställe. Och lycka till!

Jag har alltid trott att den dagen jag slutar dricka så det ett ”projekt” jag bestämmer mig för att påbörja. Som att man kickstartar en diet, börjar träna efter nyår.. förstår ni vad jag menar? Detta känns inte alls så. Jag gav liksom bara upp, orkade inte mer. Jag känner inget som helst jävlar anamma och det gör mig lite rädd. Kan man ta tag i en såhär stor sak utan jävlar anamma? Jag är ju bara trött, trött på mig själv och på den skitvardag jag satt mig i.

Efter att jag bestämt mig för att lämna detta helvete på jorden så har jag börjat granska mitt liv, mående och tankar mkt mera. Hur hamnade jag i det här? Efter 10 års relation hur spårade allt ut? och hur missade jag när det startade? Känner mig lixom ganska förvirrad. Vi har haft 7 fina år tillsammans och 3 rent ut sagt skit år. När min kille blev beroende till drogerna så blev jag beroende till honom. Till att rädda honom, ställa allting till rätta. Till att få tillbaka vårt liv. Jag var tyst som en mus och berättade inte för någon om vår mörka hemlighet. Han kunde sitta och ljuga alla i ansiktet och förespråka om att allt var tiptop. Jag satt brevid och skämmdes även om jag visste att ingen visste sanningen. Ljuga är inte min grej. När jag väl valde att öppna upp och berätta för min pappa om våra problem så var det som om jag kunde tänka mer klart. Bubblan sprack, äntligen. Hur mkt jag än älskar denna människan så älskar jag mig mer och jag förtjänar så mkt bättre. Jag vet det. Jag önskar till framtiden att vi kan ha hittat tillbaka till varandra och att allt kan vara som innan drogerna kom in i bilden. Jag verkligen önsksr det mest av allt. För han är min andra hälft ( i nyktert tillstånd ) ❤

Jag är så fascinerad av dagarna som tickar på och av insikterna som kommer av dem. Har varit ute och flängt idag, men vad skönt att landa på slutdestinationen med en kopp kaffe istället för att slå upp ett glas. Antar att nyhetens behag kanske mattas av lite med tiden men just nu är jag så himla näjd varje kväll när jag lägger mig nykter. Det är så skönt (även om sömnen varit sådär). Nu stundar en lite stressig period i livet så jag har börjat mobilisera. Just när det gäller alkohol är stress en av mina värsta fiender. Det är när jag vill stänga av som suget kommer som starkast. Ska försöka att schemalägga så mycket som möjligt och dela upp i lagom portioner så att det inte blir för mycket för mig. Tänkte ge meditation en riktig chans också.

Tack Talien! Ja, men det är ju det. Så himla skönt! Vem hade trott det? ?