Senaste kommentarerna i forumet

Tack själv!?
Nu fattar jag varför min hjärna varit så inställd på alkohol. Varför jag var som en robot och åkte runt som i en karusell i att bara dricka. Hjärnan vänjer sig vid kraftiga dopaminduschar av alkoholen och när man slutar dricka blir livet såå tråkigt... skönt att veta vad man kämpar emot.
Tålamod är ordet! Kram?

Kämpa på! Jättebra gjort att vara både drog och alkoholfri under flera månader, heja! Jag är bara inne på min 24e nyktra dag. En sak jag noterade i din text är att du inte går ihop med personalen, då vill ju hjärnan såklart hitta en lösning och utväg. Kan tänka mig att det triggar ditt sug samt givetvis vetskapen om att det finns tillgång till vodka.
Finns det någon form av sysselsättning du kan ägna dig åt för att få tankarna på annat? eller sov bort tiden och suget.
Jag går programmet här på alkoholhjälpen och för mig var det en riktig ögonöppnare när jag fick skriva ned det positiva resp det negativa med mitt drickande. Den senare listan vart så mycket längre.
Finns många bra trådar här som får tiden att springa iväg också.
Var stolt över dina beslut och att det går framåt!

Att de frågar dig om de vill veta?
Ofta vill man som närmast anhörig få sprida sanningen för att slippa bära den själv.
Frågan är vad du vill med den upplysningen?

Skingra lögnerna,upplysa,
Få bundsförvanter i detta jobbiga eller?
Att mörka för den drickandes skull tror jag inte man ska göra.
Men som sagt,om de vet att han har en historia,så har de troligen också fått utstå en hel del lögner och mörkanden.

Så..vad vill du uppnå kanske du först ska svara dig själv på?
Jag gjorde så själv,pratade med alla upplyste alla och lämnade ut min exsambo rätt rejält.
Men det hjälpte inte vare sig honom eller mig.
Han fortsatte ändå att dricka.
Men om du inte orkar bära allt som händer vänd dig kanske till alanon eller någon på kommunens alkoholrådgivning.

Det är omöjligt för mig att se ett helt alkoholfritt liv framför mig. Hur ska det ens gå?! Det blir för stort och läskigt. Så många år, framtida situationer och upplevelser. Därför tar jag bara en dag i taget... ibland bara några timmar i taget. Men som du säger kan jag också känna lättnad ibland och tycka att det här är ju helt okej. Vi fortsätter såhär.

När jag läser ditt inlägg tänker jag att du är så ung och du har hela livet framför dig. Det är så lätt att säga och det är något helt annat att göra. Eftersom du har skrivit här så tänker jag att du vill verkligen bli fri fr beroendet. Jag själv ingen erfarenhet av droger men av alkoholen. Precis som du skriver så är det så socialt m alkohol och alkoholen finns överallt. Det är ju lagligt att använda alkohol därför kan det ju ha gått ganska långt innan någon reagerar. Jag förstår att tanken på att ngn har vodkan där du är triggar dig...finns det något som kan få dig på andra tankar...det är ju jättebra att du skriver här?? Har du någon dröm som du skulle vilja förverkliga? Jag tänker att det inte behöver vara ngt stort ...Fortsätt och skriv här...om du känner att det känns bra!

Kämpa på???

Vi är ju nykterhetskompisar du och jag, mitt datum är den 8 februari. Känner igen det där med din pappa, även om det var min mamma för mig. Varje gång hon tog ett återfall så lovade hon att det var sista gången - det var det såklart inte. Hon dog av en överdos av piller (var beroende av dem också). Dina döttrar kommer vara så stolta över dig, de förtjänar en närvarande och frisk mamma och du förtjänar att må bra!
Ha en underbar lördag

Min första tanke var att det låter som en underbar utopi... Men sen kom aha-moment! Det är ju så det är. Nu när du säger det. I nykterheten har jag blivit tvungen att definiera och etablera mina gränser. Runt mitt jag. Och jag inser att det pågår nog inget internt superhemligt harmande längre. Korta explosioner av ”WTF!?” och kick some grass over that shit and move on. Men det där ilska ältandet lyser med sin frånvaro ?

Att kunna stå emot riskabla situationer och frestelser är ett bra steg! Ju fler situationer som du klarar av att stå emot att dricka ju bättre kontroll får du. Det är tråkigt och lite oroande att höra om situationen mellan dig och din fru. När det blir aggressivitet och våldsamheter på det sättet som du beskriver så finns det en risk att det blir värre och värre.

Vi brukar alltid ge tipset att se till att ha en väg ut ur situationen. Det vill säga att om du märker eller kan gissa att det kommer att bli bråk mellan er så försök avlägsna dig från situationen. Gå därifrån, gör ett ärende eller åk till en kompis eller familjemedlem. Aggressiva diskussioner löser i princip aldrig något. Då är det bättre att prata då hon och kanske även du är lugnare.

Försök undvika att sätta dig i en situation som du inte kan ta dig ifrån, som det blev när ni satt i en rullande bil. Det kan vara bra att planera lite innan. Vad kan du göra om du märker att ett bråk är på gång? Kan du förbereda något eller prata med någon som du kan åka till om det behövs? Kanske kan du t om förvarna din fru och säga att du kommer gå därifrån om det blir bråk på det sättet igen?

Du verkar ha en knepig sits. När jag läser det du har skrivit så tänker jag att du har mycket att förlora på att ett bråk skulle urarta och leda till händelser som du ångrar eller som kan vändas emot dig. Hoppas att du kan ha nytta av något av det som jag skrev ovan. Om du hellre diskuterar det privat så kan du skriva ett meddelande under frågor.

Vänliga hälsningar
/magnus
alkoholhjälpen

Alltid lika roligt att få peppiga hälsningar i sin tråd ❤️

Jag vill berätta för äldsta dottern av två anledningar: 1) jag vet att hon oroat sig massor för mitt drickande i många år, 2) jag vill att min nykterhet ska vara bestående och då vill jag stänga de ”bakdörrar” som gör det möjligt att börja dricka igen.

Jag tänker att alla sätt som kan hålla mig nykter är bra. Och att berätta för äldsta dottern, och inte vilja göra henne besviken om jag börjar dricka igen, kan vara ett skäl som känns viktigt bland alla andra skäl.

Jag minns ju verkligen alla gånger som min pappa slutade dricka, och hur glad jag blev, och hur besviken jag blev när han började igen. Och hur jag till slut inte alls trodde på att han skulle lyckas. Vilket han inte gjorde heller, han söp ihjäl sig.

Och jag vill inte bli som min pappa. Jag vill inte följa i hans fotspår till döden. Jag vill inte. Jag ska inte.

Jag har aldrig hållit på och slutat dricka och sen börjat igen. Det här är första gången jag på allvar slutar dricka. Tidigare gånger har jag bara försökt ”dra ner på drickandet”, men det är inget jag delgett någon annan.

Däremot har jag slutat dricka helt i flera månader de två gånger jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. Av ren självbevarelsedrift. Har man redan ångest pga sjukdom blir den etter värre om man adderar alkohol.

Apropå sömnen har jag köpt ett tyngdtäcke på 11 kg. Inköpet sammanföll med min nykterhet tillika ångest/sömnstörning. Så då kände jag mig helt kvävd av täcket och fick sova utan.

Nu när jag sover bättre har jag börjat ha det liggande över benen, åtminstone delvis av natten. Vänjer mig så sakta.

För som någon så klokt uttryckte det ”Tyngdtäcke är inget sömnpiller. Har man ångest pga stress så känner man så under ett tyngdtäcke också.”

Däremot tror jag på tyngdtäckets positiva påverkan av generell oro och rastlöshet i kroppen. Min hund som var väldigt rädd för åska och fyrverkerier blev lugnare när jag lindade hans kropp hårt med en sjal till exempel.

Fortsatt trevlig och nykter helg!

Kram ❤️

Träning är jättebra distraktion! Och höjer ditt serotonin och endorfin, hormoner som gör dig nöjd. Träna styrka är svinbra, men du behöver lite pulshöjning också - crosstrainer, löpband eller motionscykel.

Skogen är oerhört läkande för själen, jag älskar skogspromenader.

Du är absolut på rätt väg! En dag i taget!

Det är jätteviktigt att vi alla får veta att det tar tid innan hjärnan har läkt sig efter de alkoholskador den fått. Att vi får veta att det inte är en quick-fix att sluta dricka, och att vi måste ha tålamod.

Tack för att du delar denna viktiga kunskap!

Och grattis till 8:e nyktra helgen!

Du gör rätt. Livet ska levas framåt, ett stort beslut i taget. Det som inte känns bra och inte blir bättre ska man lämna bakom sig. Känner igen den där paniken man kan få enligt devisen ”the devil you know”. Då får man påminna sig om att man inte är livegen. Du har inte sålt din själ ? Om det nya inte blir bra får man ligga lågt, bida sin tid, lyfta blicken och göra en ny plan. En manöver i taget kan så leda fram till något man aldrig hade tänkt från början, men som blir väldigt bra. Man måste inte se hela trappan för att ta det första steget. Framåt. Inte bakåt. Kram

Åh Fina Lisa... Vad tråkigt att hälsan ger dig bekymmer. Och oron för sonen. Den där navelsträngen går inte att klippa. Jag tror det är viktigt att inse det, så man slipper gå omkring och känna sig misslyckad av den anledningen. Det är tufft nog att lida av barnens up and downs, utan någon verklighetsfrånvänd föreställning om att man borde kunna låta bli. Skit i vinflaskan. Ur syn ur sinn. Det var då. Nu är nu. Kram

Min sambo har två tonårsbarn sen tidigare . Har ingen vårdnad av dem. Men träffar dem då och då. De vet att han har haft problem och förra våren sökte sambon hjälp och var fri från alkohol i 4 månader. Sen i somras har det eskalerat och han dricker nästan varje dag. Borde jag berätta det för barnen. De tror att pappan är nykter eller inte dricker så mycket. Han super upp pengar och sen ljuger för dem om sanningen vart pengarna går. Han har inte druckit när de har varit här. Det vågar han inte. Han träffar dock dem mer sällan.
Vad ska jag göra har de rätt att få veta hur deras pappa mår?

Överst

Min sambo har två tonårsbarn sen tidigare . Har ingen vårdnad av dem. Men träffar dem då och då. De vet att han har haft problem och förra våren sökte sambon hjälp och var fri från alkohol i 4 månader. Sen i somras har det eskalerat och han dricker nästan varje dag. Borde jag berätta det för barnen. De tror att pappan är nykter eller inte dricker så mycket. Han super upp pengar och sen ljuger för dem om sanningen vart pengarna går. Han har inte druckit när de har varit här. Det vågar han inte. Han träffar dock dem mer sällan.
Vad ska jag göra har de rätt att få veta hur deras pappa mår?

Hej gulliga du ? Jag ser att du inte heller är inne på forumet så ofta numer. Ett fall av ”hälsan tiger still”? Så är det i mitt fall. Men nu när jag är här vill jag hälsa på i din tråd och lämna ett avtryck ? Mörker skingras. Dysterhet lättar. Inget varar för evigt. Vi får hitta själsro i att allt som sker under solen har sin tid. All mark måste ligga i träda för att ge nytt liv. Dysterkvisten blomstrar snart igen. Kram på dig!

...Andrahalvlek, Pilla och Vinäger!?‍♀️
Tack snälla för att ni finns, ni hjälper mig att fortsätta vakna vacker! Skulle inte klara detta utan er?
Vartenda nykter dag är jag så tacksam för. Snackar med mig själv och lovar mig en fantastisk vit vår och sommar!
Let's go!!?????

Så oerhört många års lidande i onödan. Idag har jag kunskap och jag skulle aldrig låta mig själv gå igenom samma resa, men jag skulle förmodligen lära mig den!
Det kan inte vara meningen att ha det på det viset. Sök hjälp via vården, socialen, familjen och vänner och gör dig fri om du vill bli fri! Det är bara du som kan välja det. Ta hjälp och gör en plan med professionella om det behövs och ta ett steg i taget. Skriv här.

Nu ska jag öva mig på att säga en sak och vara rak. Mina erfarenheter säger att inga pengar i världen skulle få mig att stanna kvar i en sådan destruktiv relation som jag var i tillsammans med mitt ex. Jag försörjde honom i många år och det har inneburit att jag tömt mina reserver. Jag behövde verkligen bli fri från mitt medberoende till honom och när jag nyligen bröt all kontakt så fick jag mitt liv tillbaka. Jag kan bestämma själv vad jag vill göra i framtiden. Allt känns möjligt idag, i jämförelse med att jag var fången i mitt tidigare liv. Nu har jag ett bra nätverk av min familj som stöttat mig. Det finns alltid en väg ut och en får börja där en befinner sig om en vill bli fri. För som andra har sagt, vi har bara ett liv. Ta hjälp där du kan få hjälp!

Du mår inte bra av att vara såhär arg... Sant. Men jag tror det kan leda till något gott i slutänden. Ilskan är en del av vårt känsloregister för att vi behöver den. Jag känner igen situationen på arbetsplatsen allt för väl. Att ha ansvaret för allas väl och ve, utan officiella befogenheter. Att lyfta, hjälpa, stötta, hålla verksamheten rullande på bekostnad av sig själv. Jag var arg länge. Och drack på det. När man plockar bort alkoholen måste ilskan hanteras på något annat sätt. Personlig utveckling. Gränssättning. Det är förlösande att komma dit. Jag är ingen jävla Dalai Lama eller Moder Theresa. Punkt. Jag är jag och jag äger mina gränser. Alla som vill ha mer av mig än jag vill (verkligen) ge får hitta någon annan att suga ut. De må vara vänner, kollegor, arbetsgivare, make, släktingar, hobbyklubbar, skolrepresentanter, till och med mina egna barn... Jag vill inte leva med det där hemliga skamliga raseriet igen. Så jag sätter hälarna stadigt i backen i tid. Och jag behöver inte dricka.

Åttonde vita helgen. Så skööönt!?
Läser på hela tiden. För att visa mig själv empati... Om vad ett beroende faktiskt innebär både psykiskt och fysiskt. Det här med postakut abstinens. Den kan vara mellan 3 och 12 månader.
Hade förväntningar på att jag skulle må jättebra efter två veckor typ. Nu har jag varit vit i 55 dagar är det väl... och det är i sanning inte många dagar jag varit pigg och rask.
Det tar tid att bli återställd. Alkoholismen möblerar om i hjärnan, dopaminnivåerna blir lägre då alkoholen som gett kickarna inte inte dricks längre. Serotoninet är lägre. Även glutamat som påverkar sömnen påverkas och man kan få sämre sömn...
Finns ju självklart saker man kan göra för att må bättre. Som motion t ex.

Vi som kämpar, vi måste ha empati för oss själva. Tar tid att bli ok igen efter den misshandel vi utsatt oss för. Vi måste fostra om våra hjärnor så vår känslohjärna inte styr över våra pannlober, då kan vi övervinna impulser och ta kloka beslut om att inte dricka.

https://youtu.be/OqUg9ehXiYw

Härlig lördag till er alla fina, tusen tack för pepp och stöd❤ Kram?

Jag tycker att varje tanke som involverar ”hela livet tills jag dör” fungerar som startskott för existentiellt ångestlopp. Inte bara tanken att aldrig dricka alkohol igen, utan alla resten-av-livet-tankar. Tänker jag tex tanken att mitt nuvarande jobb är det som gäller fram till pension är jag redo att lämna in min avskedsansökan imorrn, fast jag trivs, utvecklas och ofta upplever någon slags eufori i det dagliga jobbandet. Tänker jag tanken att jag aldrig ska uppleva förälskelse och ehrm ”kroppsligt tillfredsställande aktiviteter” med någon annan människa än min man börjar jag nästan leta vänsterprassel-forum i nästa stund. Trots att min man är min bästa vän, och jag egentligen inte har någon lust att vara så närgången sas, med någon annan människa. Eller tanken att jag ska bo där jag bor tills de bär ut mig med fötterna först. Jag är genast redo att sälja/skänka/slänga allt jag äger och dra på kibbutz. Fast jag egentligen är nöjd med livet, och har ”hittat hem” i stora vida världen. Commitment issues much? ? Summa summarum av svammel - Det är här och nu som gäller. Bra jobbat Ensam! Kram

Ja dagarna går fort!
Det är en enorm omställning att sluta dricka. Även för omgivningen?
Kram!??

Har sovit tolv timmar i natt. Begriper inte hur jag kan sova så mycket men jag var helt slut i går. Mör i dag. Dricker te. Läser runt här. Orkar tyvärr inte kommentera så mycket. Det får bli som bestämt. Att göra ingenting i dag. Och det kan jag för att jag är skild och har barnfri vecka. Vet inte hur jag skulle klarat det om vi fortfarande var gifta. Då kunde jag inte slappna av en sekund.
Känns som om jag är åter till det nya normala - inget sug.
I dag ska jag vara nykter!
Kram!

Tack Andrahalvlek! ❤

Dag 50 ?....

Satt nyss och tänkte tillbaka på förra uppehållet i höstas, hur fixerad jag var vid antalet dagar, målsättningar och förändringar. Nu rycker jag på axlarna mest, tror det kan vara en försvarsmekanism tills jag passerat två månader som är rekordet sen jag var gravid. Men hösten var ett helvete från början till slut och ingenting i mig fungerade som det skulle så det är en dålig referenspunkt.

En sak som är rätt löjlig med tanke på att jag levt ihop med min man i snart 20 år, är att jag blivit lite blyg. Vill inte visa mig utan kläder, skäms över förfallet och känner mig sårbar på ett nytt vis. Tidigare var man ju kroniskt bedövad och stressad så då struntade jag fullständigt i hur jag såg ut men nu har medvetenheten vaknat tillsammans med skammen. Där blir personlighetsförändringen påtaglig och för honom måste det ju verka urlöjligt.

Sportlov nästa vecka och oron inför medresenärer och alkohol är som bortblåst. Känner absolut noll stress inför dem, deras drickande och ev kommentarer. Finns två lägen där man riskerar att fullkomligt angripas av andras påträngande frågor och det är när man tackar nej till alkohol och när man gått ner i vikt. I båda fallen borde det ju egentligen vara tvärtom, är man pissfull snackas det skit bakom ryggen och detsamma om man lagt på sig vikt, då hånas det eller spekuleras friskt också utan att det ska nå ens öron. Men jag kommer inte acceptera några kränkande frågor från obehöriga, kommer svara leende med en motfråga att de kanske skulle fokusera på hur många glas de själva häller i sig och försäkra att allt är ok med mig. Funkar ju såklart inte med alla, inget jag skulle slänga i ansiktet på svärföräldrarna men de skulle å andra sidan aldrig fråga heller.

Femtio dagar... fattar inte att tiden gått så fort, snart hundra dagar då.