Senaste kommentarerna i forumet

...Bestämd. Känns bra! :)

Mitt ex kallar sig stolt för narcissist, tycker han själv är bäst och har sjukligt svårt att förstå andra människors sätt att leva, tycka och tänka. Han blir arg när han inte förstår vad andra/jag menar och går till motattack och trycker ner.
Han var inte sån till en början, han var mer öppen och verkade iaf vilja förstå mig och andra. Medan andra kan skratta bort ett missförstånd eller meningsskiljaktighet blir han fly förbannad och vill dra och hatar den andra personen i fråga.
Detta är för mig helt orimligt och obegripligt.
Kanske är en annan femma när en inte lever med personen och inte ser de här dragen så ofta men jag tycker att andra borde reagera? Hur kan vänlistan vara så lång tänker jag? Manipulation?
Urs, blir mörkrädd och sorgsen.

Du funderar över hur det kan bli om du skulle separera från din man, hur det skulle bli för barnen när du inte finns där hela tiden - om han kan ta hand om dem på ett bra sätt under sina veckor eller inte. Kanske kan du hitta lite matnyttig information om du läser vidare på den här länken: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet/faq - det handlar en del om separation och delad vårdnad.
Jag hoppas att du snart ska få svar från flera användare här, som vill beskriva hur det har gått för dem. Ibland får man skriva flera gånger, ge inte upp!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Heja er. Så starka ni är, och starke lär ni bli, när ni slipper vara med någon som bara vill dricka.
För mig börjar det kännas lugn i själen. Det kommer ni också göra. All styrka till er?

...och laddade upp med div gott alkoholfritt inför helgen då jag ska ha tjejkompisar på besök. Skrev till dem att jag inte dricker just nu men att det e ok om de vill ha med vin till sig själva. Kändes inte det minsta jobbigt att vara på systemet ?????

Grattis igen Soffi! :-)
Precis så är det, era ord och tankar är exakt mina också. Jag är precis det där barnet som inte kan låta bli något "bara för att" någon sagt det. Jag måste FÖRSTÅ varför jag inte får.
För många finns nog bara den vägen, sin egen väg. Trilla och resa sig. Nästa gång aktar du dig för den gropen du föll i förra gången och kommer lite längre, trillar igen. Nästa gång aktar du dig både för den första gropen och den andra grenen som fällde dig och du kommer ytterligare lite längre.
På denna vägen är fällorna så många att du tillslut inte orkar resa dig på en stund men du vilar lite och fortsätter försöka på den snåriga stigen med fällor längs hela vägen.
Kanske!, kan ett fåtal med rätt inställning och disciplin lära sig terrängen så bra att de tillslut klarar att snirkla sig vidare resten av livet med bara mindre fall. Många klarar sig på stigen i flera månader, t.o.m år och tror att man lärt sig hur alla fällor fungerar. Så man börjar springa lite fortare och sänker fokus på vägen och pang! Ofta smäller det extra hårt de gångerna man fått upp farten igen.

För de flesta blir tyvärr fällorna övermäktiga. I de värsta fallet kommer man aldrig upp igen. I bästa fall får man tillslut sin egen lärdom att det där snåret har ingen öppning, inget ljus på andra sidan. Bara ett liv av fällor, alltid på helspänn. Möjligen någon enstaka utvecklar sig till Tarzan i djungeln ;-)

...bara en lång metafor om mina erfarenheter av "bumps in the road" och att gå sin egen väg. :-)

PS. Vi borde vara mycket bättre på att kunna berömma oss själva!! Man borde säga det till säg själv mycket oftare, oj vad jag är bra idag! ;-)

Det går bra, väldigt bra faktiskt. Häromdagen blev det väldigt sresspåslag när en familjemedlem blev allvarligt sjuk och samtidigt så hände en jobbig sak. Allt var utom min kontroll och vi fick lägga allt hopp till läkarna och högre makt. Det sket sig med sömnen och jag gick runt här hemma med tårar hela dagen. Tidigare hade jag druckit 1 flaska vin och gråtit mig till sömn. Nu focuserade jag på att ge andra stöd och ta emot stöd. Det var en stor skillnad ?????????och idag mår vi alla mycket bättre. Jag är stolt och nykter idag. Försöker vara i nuet och psykist är vinsten stor för mig. Mitt minne börjar att fungera igen och jag är driftig ibland och ser till att jag vilar massor. Nuförtiden hinner jag även träffa mina väninnor på fika ☺☺

Jag flyttade ut mina saker i Tisdags. Han hörde av sig på kvällen, var full och tyckte allt gått så fort.
Hörde av sig igår och ville veta vad han skulle göra med sakerna som råkat bli kvar (vill självklart ha tillbaka dem, det vet han). Han är jättefull enligt honom själv och vill inte prata då han vet att han inte kommer minnas vad vi pratat om.
Huuur går det att inte se sitt problem när han är ensam hemma, full och flyr från allt?! Hur? Varför ser han det inte? Tvivlen jag haft om att jag kanske överdriver börjar försvinna iaf.

Absolut är det så det ska vara och kännas!!
Det vore en dröm!
Som jag saknat den känslan... Så sorgligt att en glömmer bort sitt eget värde i förtvivlan att ge allt en har för den man älskar.

#Förlorad själ
Fy för alla dessa år som gått, förstår att det måste riva i själen. Alla planer och drömmar en haft tillsammans som nu raseras tycker jag är bland det värsta. Även tanken på att bli ersatt eller utbytt av någon annan som kanske kommer få det där livet om han nu blir nykter och ren. Det skulle vara jag och han för alltid!
Har du någonstans att ta vägen? Hur långt har du kommit i lämnandet?
Vi är grymma och starka!!
Är så glad för detta forum! En vacker dag slipper vi vara såhär starka och bara kan få slappna av i vårt eget trygga rum, längtar! ?

Wow, dina inlägg glöder av motivation och målmedvetenhet! Du inser att nu är det allvar och du har en klok plan framåt. Du kommer att genomgå en utredning för att så småningom kanske få bättre strategier eller medicinsk hjälp för att hantera din ångest och rastlöshet och du ska börja med Antabus när du kommer hem, så att du slipper hamna i återkommande "misslyckanden" när hjärnan (som man ju kan säga är kidnappad av alkoholen på sätt och vis) styr dig mot mer och mer alkohol. Många vittnar om att en period med Antabus kan innebära ett ökat lugn - man slipper ta ställning till om man ska dricka eller avstå hela tiden och suget kan minska när man vet att det blir förknippat med väldigt direkta och jobbiga konsekvenser om man skulle dricka.
Stort lycka till! Fortsätt gärna skriv om hur det går!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad ärligt och sårbart du skriver om hur det känns för dig efter en helg där du drack för mycket och betedde dig på ett sätt som du inte ville inför den du älskar. Skammen och ångesten efteråt har varit hemsk och du har känt dig värdelös och tvivlat på din plats i världen. Så oerhört klokt och modigt av dig att istället för att fastna i de tankarna på egen hand, istället skriva här och sträcka ut en hand efter stöd och hjälp!

Det finns massor av hopp, även om det kanske inte känns så inom dig just nu. Det här forumet vimlar av berättelser om lyckade förändringar av alkoholvanor. För alla går det inte bra på första försöket, man får testa sig fram med olika typer av hjälp och stöd, det finns ingen metod som funkar lika bra för alla. Jag är helt övertygad om att du kan bli frisk, du har viljan och du vet vart du vill någonstans! Du har skrivit ner jätteviktiga saker som du ser kan bli bättre om du försöker bli nykter - att leva i harmoni med din man och att vakna utan ångest.
Varma hälsningar, med hopp om att du hittar din väg framåt!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!
Ny här. Hoppas någon kan ge mig lite input. Jag känner mig helt rådvill och ledsen. Igår fick jag veta genom min sons kompis mamma att de tydligen rökt cannabis. Han är 16 år. Verkar sköta skolan ok. Har som jag vet bra vänner men jag vet ju inte allt...
Har inte pratat med min son ännu, ska göra det ikväll tänker jag. Men jag vet inte vad jag ska säga och jag är rädd att han skyller ifrån sig och att vi hamnar i en konflikt i stället för att det blir ett konstruktivt samtal. Har ni tips på hur jag ska säga/göra?
Och vilken hjälp finns att få? Kompisens mamma pratade om att vi bör få våra söner att gå till en mini-maria och lämna urinprov. Bör jag göra det eller vänta och se om detta bara var en tillfällig grej?
Har 1000 frågor men börjar så här.

Tacksam för era tankar!

Och välkommen☺
Starkt jobbar av dig att ta itu med saker, vi är ju många här som kämpar mot samma demon.
Ibland är året lättare och ibland blir det jobbigare.
Min första månad som nykter fick jättebra, det är nu först som kampen börjar på riktigt känner jag, men det kan ju vara bli bättre☺
Så all styrka till dig...och Grattis till ett bra beslut!

Har varit så stressad på sistone och har inte mått särskilt bra, så bestämde mig för att jobba hemifrån i dag, det känns så skönt. Jag får mer gjort och kan slappna av på ett annat sätt. Känner mig totalt avslappnad.

Ska fira i kväll med ett par A-fria öl och popcorn för nu är min detox över. Gick ner ganska mycket men framförallt så känner jag mig redo att äta hälsosamt igen.

Ska även försöka få lite tid i dag att plocka i ordning här hemma och få fram allt som behövs till resan på lördag. Glömde nästan gå in här i dag, att man kan glömma bort det - knäppt ju.

Har varit jättedålig att skriva i allas trådar på senaste, uppskattar ofantligt er som skriver i min. Ska bli duktigare, men som sagt har det varit mycket så det får inte bli ett måste också känner jag.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag göra saker jag gillar, chilla och fixa

Jag trodde jag vunnit högsta vinsten, men allt det där som läkaren lovade innan sommaren var visst bara tillfällig tur. Personalbyte, nya bedömningar, slita ut hela livshistorien en gång till, tre gånger till, och det landar i det vanliga, medicinering och klara sig själv.
Jag har varit igenom det här fler gånger än jag kan räkna. Det finns inget att vara besviken över. Hade jag inte råkat hamna hos den förre läkaren i början av sommaren hade jag ju aldrig trott på en annan utgång heller.
Jag vet inte vad jag hoppades. Det är ingen som kommer skruva upp det här och hitta den felmonterade muttern. Varför får jag ibland ett så starkt behov att ta sönder allt, varför tittar jag på livet som en film, varför har jag varit in och ut på psyk sen jag var sex. Det är bara som det är. Lite ångestdämpande och hela tiden bestämma sig för att bli starkare. Jag behöver hitta kraften där istället. Jag kan leva med mig själv.
Idag vill jag kura ihop mig till en boll, gosa in mig i den härligt vaggande blandningen av självömkan och förakt. Det ska jag bara göra en liten stund. Sen ska jag pressa vidare mot mina deadlines, och sen vara en jättebra ensamstående småbarnsmorsa med massor av ork, och sen gå och lägga mig som en ännu lite starkare person.
Och den där gnagande oron över att jag väl sa nej till medicinering ganska många gånger kan jag ju ta ett lugnande piller mot.

Tack för dina ord dom värmer ? ja detta forum är bra på alla sätt och man kan både hjälpa andra å själv få hjälp. Har varit här inne förut men det var ett tag sedan. Hur ser din situation ut?

Heja dig! Välkommen hit! Forumet är verkligen ett bra verktyg för ändamålet :)

Första vita dagen och jag hoppas på fler?

Hej! Suttit och läst era berättelser sena kvällar och tidiga morgnar. Fyllda med hopp för er och delar era liknelser till livet och alkoholen.

Skulle bara vilja skriva av mig lite då jag inte tagit itu med mitt liv på 20 år riktigt...förrän förhoppningsvis nu. Kort o gott har det kraschat en del förhållande, inneburit husförsäljningar, förstörda semestrar, sämre barnuppfostran, droger och otrohet. Började supa och ordna fester på 90-talet, fortsatta supa på universitetet. Klarade mig rätt bra och fick min utbildning och bra jobb etc.

Efter universitetet började det spåra ur med huliganism och mindre skala av kriminalitet. In och ut ur polisens celler...slagsmål, sjukhusbesök och elände. Senaste åren har jag saknat äldre förhållanden fast jag idag har en jättefin tjej som jag absolut inte vill förlora idag. Sen kom dråpslaget att bli arbetslös och supandet varje dag på puben och flängde runt för att snacka med öl kompisarna i stan. Minnesförluster, tröghet och allmänt besvärlig som följd.

För en vecka sen tänkte jag bara att det kommer bli min död. Har haft tur många gånger genom mitt urspårade liv med motorcykel olyckor, slagsmål, kriminalitet och ett osunt leverne. Gymmet har skapat mig en trygghet och genom den hållit mig uppe över ytan då man tänker på träning, kost och vila. Vill inte förlora livet och hela min familj till alkohol mer och kommer fan inte ge mig så lätt denna gången. Började antabus behandling (3 månader) denna veckan och 3 nyktra dagar är litet steg i alla fall :) Känner mig impulsiv, glad och träningsmotiverad denna soliga morgon. Mycket me, me and me, sorry. Hoppas ni också mår bra där ute denna fina morgon och stå på er för ert fina positiva klara uppvaknande och era försök i vardagen.

Äsch, beröm dig själv hur mycket du vill. Tycker tom man SKA göra det. Här kommer lite beröm utifrån också: Grattis till två veckor!? En milstolpe!

Tänker mkt på det Pianisten skrev till dig också. Jag vet eg att alkohol inte är något för mig längre. Varför vill man ändå pröva? Eller, inom mig finns en röst som säger: Det var bara en bump in the road, nu har du styrt upp det. Nu kan du dricka som alla andra. Vet att det är ganska idiotiskt eftersom hela forumet är fyllt med folk som bara ska testa ett glas och ett, tu, tre är tillbaka i karusellen igen.

Wow, det närmar sig två veckor! Grattis!
Hoppas jobbdagen blir bra :)

Ska tänka på dig idag Rosé. Du fixar det här. Tror verkligen på dig, det finns så mycket vilja och beslutsamhet i dina ord. Fattar att det är skitläskigt, men det kommer att kännas så bra sen. En dag i taget eller en minut i taget.

Nu var det längesen jag var här. Igen... Alkoholen är fortfarande en följeslagare som envist hänger sig kvar. Och jag saknar styrka att göra mig av med den helt och hållet. Däremot känns den emellanåt inte lika viktig och central som före mitt långa uppehåll, dess betydelse har bleknat en smula och jag försöker skapa ett liv där jag kan ersätta det den ger mig med annat som är mindre destruktivt. Jag pluggar och det får mig att må bra, eller iaf bättre. Jag har ff inte träffat en kurator eller psykolog. Rädslan för att någon myndighet ska kliva in och bedöma mig är fortfarande för stor. Men kanske övervinner jag den skräcken en dag. Nu när jag studerar igen har mitt liv en annan mening och det är denna mening som jag tror i slutändan kommer få mig att välja bort alkoholen. För om något hos mig blir för värdefullt att förstöra kanske jag kommer låta bli. Önskar er alla lycka till och jag tänker ofta på er och detta forum där vi får finnas utan att dömmas. Det är något fantastiskt och vi har alla tur att det finns. Kram till er alla, bekanta som obekanta❤️??‍♀️

Soffi: Åh vad spännande! Ska rota runt lite och se vad som finns häromkring.

Trippar in i dag 19 med förhållandevis lätta steg. Visst att det blir lite mycket idag, men har en rolig helg att se framemot, en garanterat alkoholfri (eller ja, garantier finns ju aldrig men där jag kommer vara så är det ytterst osannolikt att det kommer halas fram en pava vin).
Så himla morgontrött bara. La mig 21 igår, somnade vid 22 och var helt slut när jag vaknade vid sju. Sömnen går lite bättre men är fortfarande så himla lättväckt. Just nu stör det mig inte så mycket, men det skulle vara härligt att vara mindre seg på mornarna. Och DÄR gick i detta nu ett ljus upp för mig! Vill ni höra? Jomen såhär: Eftersom jag trots allt är mycket piggare på dagarna är jag ju också mer aktiv. Klart den stackars kroppen får sig en chock och blir extra trött. Förklarar dock inte den lätta sömnen.

Har inga tips om böcker eller appar, tyvärr. Jag har gått med i en grupp på vårdcentralen där vi tränar och lär oss meditation tillsammans. Riktigt bra och roligt faktiskt.