Senaste kommentarerna i forumet

Jag hänger i och fortsätter att välja nykterhet, även om det är lite svårare nu. Hoppas att det är en kulle jag behöver komma över och att det lättar om ett tag.

Mkt händer när man nyktrar till, både med kropp och knopp den största fördelen är att jag är lugnare. Insett att vissa saker får man leva med, att välja med omsorg och att jag behöver inte passa in det räcker om jag är jag.
Så väljer även idag att vara nykter vad som än händer styrka, mod och vilja till er// kram Strulan ❤️??

Om jag jobbat 5 dagar i veckan och druckit på min fritid så kanske det kunna bli Max 2 l vin sammanlagt på en vecka.
Dricker aldrig starksorit..
Men mina värden har aldrig legat under 1,3..
Hade en period på en månad.
Började då på 1,7 och 3 veckor senare hade det bara sjunkit till 1,3, under dessa veckorna hade jag inte avstått helt men hade noterat jag hade 3 veckorna druckit en flaska vin och 5 starköl och alltså utspritt på 3 veckor.

Så blev också fundersam på hur provet är och fått reda på att det är ett väldigt känsligt prov..

Man rekommenderar ju också att inte tvätta med handsprit vid provtagningen eftersom detta innehåller etanol... och just detta reagerar peth provet på.

Är det någon som erfarenhet medicinering mot sitt alkohol missbruk.
Ja Antabus finns ju, men sen finns ju två andra mot suget av alkohol.
Någon som testat detta?

Tog upp detta med min mardröms läkare i våras och han nekade mej det eftersom han inte hade erfarenhet av dessa och dom var för dyra...
Ja hur kan man tänka så...

För mej har ju min medcinering varit mitt jobb och därav inte druckit, men nu när jag förlorat det så är ju risken stor att alkoholen tar över mitt liv ?

Jag har varit nykter i 37 dagar, hur hände det? Hur har jag lyckats? Vilket stort tal det är... det tar ju nästan 2/3 av en minut att räkna så lång och det gånger 1440 minuter per dygn så är det ju jättelänge. I vilket fall... det där blev inte rätt ;)

Jag är definitivt inne i en bra period just nu, har lyssnat och läst mycket och tror att jag mentalt har accepterat att jag är maktlös inför alkoholen, ja i alla fall så länge jag väljer att dricka den. jag har gett upp gentemot min inre röst som inte vill acceptera att jag inte har kontroll kring det. Jag kommer aldrig mer kunna dricka om jag vill ha kontroll i mitt liv, om jag vill vara lycklig (inte bara ha kul). Vem vet, detta kanske också kommer i vågor.

En annan sak som har släppt är att jag tillåter mig känns känslor, bearbetar dem mer och sen går vidare. Får ofta den där inre demonen som säger saker som att du kan inte göra det och så och du är ful osv. Men just nu så funkar det om jag bara tänker på det som en inre demon, som jag säger nej till. Förut har jag bara stängt av och inte gjort saker som att umgås med personer bara för att jag känner mig så ofullkomlig. Nu så känner jag att jag bara gör saker ändå, för inget händer ju. Folk kanske dömer mig, men då är det ju faktiskt deras problem, inte mitt. Vill och behöver utveckla detta mer.. för jag känner att det öppnar dörrar och jag vågar vara mer sårbar vilket i sig gör att jag skapar närmre relationer till andra.

I dag väljer jag att inte dricka, istället sitter jag nu hemma och kurerar mig efter några intensiva dagar och inväntar att jobbet startar på måndag. Och det känns bra :)

Jag har inte övervunnit stoltheten på något sätt. Bara accepterat att det ligger utanför min makt och att alkoholen tagit över mina min kropp, känslor och mina tankar.
Det enda sättet för mig att börja förstå det var att ta mig till ett AA-möte. Jag hade aldrig kunnat fundera ut det på egenhand.

Vardagen är tillbaka, tack o lov man har ett jobb man trivs med för det känns nästan skönt, nu måste självskadebeteendet upphöra för att klara livet.
Ni som läst vet att jag "gav upp" under semestern och har sen druckit obehindrat. Det har varit som jag förväntade mig. Löpningen försvann, energin försvann, lugnet försvann. Men jag gav inte upp utan anledning, nånting gjorde att det bara inte gick och jag vet inte vad jag gjorde för fel, så är det bara.
Det spårade tack o lov inte ur med skåpsuperi som förra semestern. Det blev dricka så gott som varje dag men i form av kvällssysselsättning till maten och tv'n och i sällskap med andra. Under några resande dagar blev det ganska hårt dagsdrickande men under kontroll och "legitimt" i situationen och sällskapet.

Det är ett liv som "går" att leva så länge man inte har några direkta måsten, kan sova ut så länge man behöver och ta dagen ungefär som den kommer. Nu är det över för denna gången och pengamaskinen ska igång igen. Den där maskinen är inte att leka med. Obehagligt att fundera på hur många timmar man faktiskt läggar på allt UTANFÖR själva arbetsplatsen för att få ihop att just VARA på jobbet. Särskilt den tiden man är i nu med dagis och fritids. Såna här dagar när man är lite alkoholstinn och semesterhjärna är det lätt att grubbla ner sig i en sån sak, måste det verkligen vara så här!? Det jag brukar komma fram till är; ja. Om man inte väljer att lämna familj och allt man äger och flyttar ut i skogen. Ändå kan det känns lite som en tröst att inbilla sig att det är världen det är fel på, inte mig. Det känns plötsligt inte så konstigt att vara alkoholist i denna världen för att orka med den.

Men, målet är givetvis nu tillbaka till balansen! Dock ingen nykter dag i veckan såhär långt, eller jo, om man ska vara petig. I måndags drack jag faktiskt inget, det var ju över midnatt när jag tog det där glaset i rent medicinskt syfte. Ett väldigt anmärkningsvärt glas. Jag hade gått och lagt mig för länge sedan, legat och vridit och vänt i flera timmar. Myrkrypningar i armar och ben. Klockan som bara gick och gick och närmade en ny arbetsdag utan någon sömn. Klockan var nog runt 01:00 när jag smög upp raka vägen till vitrinskåpet och hällde upp ett glas whisky, svepte. Sen somnade jag.

Igår försökte båda jag och min sambo peppa varandra nu när semestern är över att komma tillbaka till ett hälsosamt leverne. Vi lagade "nyttig" middag och satte oss tomhänta i soffan för ett serie-avsnitt. Vi sneglade på varandra med den där blicken vi känner hos varandra så väl. Det är nått som saknas och det går inte att slappna av. Ganska snabbt övertalade vi varandra att ja, Rom byggdes ju inte på en dag, vi får mjukstarta hälsoresan lite... Jag är väldigt nöjd att jag klarade att dricka ett enda glas vin och ett par "nävar" med chips för att ta udden av den där värsta rastlösheten och senare kunna somna. Idag känns det bra, lite starkare än igår, alltså rätt väg. Ikväll kanske, kanske det kan bli lite träning, men det får orken avgöra. Som sagt, det där med Rom och så..

Blir ett långt inlägg detta men måste bara avsluta med att berätta en otrolig sak som hände i helgen också. I våras fyllde min lillebror 30 år och vi gav honom en resa tillsammans med oss syskon. Denna var vi iväg på i helgen och jag delade hotellrum med denna bror som fått presenten. Vi hade druckit ganska mycket under dagen (en av de där dagarna med mycket dagdrickning..) och just när vi lagt oss så började han prata med mig. Han gjorde som en jättestor bekännelse av saker jag märkte att han behövde få ur sig, jag svarade på förtroendet med att vara lika öppen och det visar sig att vi lever med så gott som identiska problem. Både i relationen och med.. alkohol. Vi pratade i säkert en timma och jag blev otroligt glad att han öppnade sig för mig. Han sa att han kände på sig jag skulle förstå.
Vi hade precis samma upplevelse av träningen som en stor hjälp att hålla borta suget och det sista vi gjorde innan vi sa godnatt var att ta i hand på att vi ska börja springa ihop en gång i veckan. <3
Jag känner både sorg och energi av denna upplevelsen. Framför allt energi att nu ha en som vet allt. Med våra viljor och samma eftertänksamhet så känner jag ett hopp att vi kommer kunna hjälpa varandra.

Fortsättning följer i livets hårda skola. Kram på er alla <3

Jag vet inte vart jag ska vända mig, så nu efter ett år av velande och letande så vänder jag mig hit. Det finns inga Al-anon eller liknande mötesgrupper där jag bor och jag har väl kommit till insikt att jag behöver stöd och hjälp.

Min man är ju nykter och har varit det i 5 månader. Men hur kommer man tillbaka till livet som medberoende? Jag är ständigt stressad, orolig och har ångest. När han missbrukade var jag ständigt på vakt, klev upp på nätterna och rotade igenom hans fickor medicinskåp. Jag snokade i hans telefon osv. Jag var som besatt av att rädda honom. Tillslut sökte han hjälp, nu går han på möten och är nykter. Men hur kommer man tillbaka till livet som medberoende? Jag är så utmattad och vår relation är på en skör tråd, min energi är låg och självförtroendet på botten. Hur överlever relationer en sån här kamp? Hade det inte varit för att vi har tre barn så hade jag nog aldrig utsatt mig för detta. Någon med liknande erfarenhet? Eller kanske någon annan som också behöver stöd av en med liknande erfarenhet?

Men kanske det är nåt sorts skydd av sig själv hjärnan gör för att man ska palla med.
Verkligheten är för tuff och då förnekar man så hårt att man till och med tror på det själv.
Fast sjukt jobbigt när man är nära anhörig och man bara hade velat ruska om dem och få dem att inse fakta.
Tack för att jag fick ditt minne av hur du kände?

Ja, utmattningen har definitivt spelat en stor roll i de val jag gör nu... Det går inte att bli frisk genom att fortsätta som innan. Man måste omvärdera. Mycket jag bara bitit ihop om och utfört av pliktkänsla tidigare ifrågasätter jag nu. Ställer frågor som ”Är det absolut nödvändigt?” ”Är det absolut nödvändigt att just JAG gör det?” ”Vad är det värsta som kan hända om det inte utförs?” ”Vem äger problemet?” Förvånande ofta är det inte jag som äger problemet eller verkligen måste göra något åt det, inte av någon annan anledning än att ”vara duktig” iaf. Det har väl lönat sig på sitt vis. Jag har rykte om mig att vara en fantastisk medarbetare, alltid leverera över förväntan, och jag har mycket högre lön än vad dom är brukligt i min bransch. De faktorerna kom till användning nu när jag går vidare i yrkeslivet. Jag hade aldrig fått det här jobbet om jag varit som de kollegor jag ”samarbetat” med (läs: vars jobb jag skött utöver mitt eget) under de senaste åren. Så jag kan inte säga att processen som ledde in i utmattning har varit helt av ondo. Men den måste stoppa någonstans. Jag mjölkade en ohållbar situation på det som fanns att utvinna. Men nu är det tid att göra hälsosammare val ? Långsiktiga val ?

Så rätt Iron Will. Det är ju givetvis så det hänger ihop, att något väger tyngre än viljan, en annan vilja kanske... Gå till jobbet man avskyr. Man vill ju trots allt ha någonstans att bo, att barnen ska få mat på bordet. Och min personliga tvångsmässiga vilja att alltid vara duktig och göra allt med bravur ? Nykterheten valde jag ju den här gången av två olika anledningar 1) Må tillräckligt bra och vara skärpt nog för att genomföra en förändring av arbetslivet, i viss mån ett karriärbyte. 2) Mota Olle i grind vad gäller gamla ätstörningar som började göra sig gällande igen. Så nog kan man säga att jag har fått fatt i vad jag vill mer än att få vara berusad... Iaf var den viljan stark nog för att påbörja nykterhetsprocessen. Sedan har det varit fifty-fifty med viljan därefter. Många dagar vill jag hellre känna lättnaden av att supa skallen i bitar eller hänge mig åt ätstörda beteenden. Det är då det gäller att stänga av tankeverkstaden och bara göra. Göra nyktert. Göra ätfriskt. Allt enligt logiken - det känns inte som att jag vill, men jag vet att det är rätt ändå.

Bra beslut, kanske ditt livs bästa, inte minst för barnens skull.
Hoppa över första glaset, en dag i taget - det blir lättare allt eftersom. Tänk på det när suget kommer, för det gör det ju tyvärr.
Kämpa på & lycka till?

Bra beslut, kanske ditt livs bästa, inte minst för barnens skull.
Hoppa över första glaset, en dag i taget - det blir lättare allt eftersom. Tänk på det när suget kommer, för det gör det ju tyvärr.
Kämpa på & lycka till?

...som vanligt från dig, Mirabelle. Mycket i livet gör vi för att vi måste, inte för att vi vill.
Nykterheten är ett nödvändigt ont. Jag saknar verkligen att få dricka vin ibland. Men längtar inte tillbaka till de negativa konsekvenserna, hu! Fick frukost hos en väninna i morse och vi snackade lite om hur vi drack förr - ”du hade inget stopp” sa hon om mig. Nä, precis. Stoppknappen saknas i mitt system, det gäller det mesta.
Tror att utmattning etc tvingar oss drabbade att ändra inställning helt för att klara av tillvaron efter tillfrisknandet.
Inre och yttre gränser. Känna inåt - vad vill jag egentligen, vad mår jag bra av? Våga säga nej tack, utan att dö för att man inte fogar sig utifrån andras önskemål/krav eller den egna autopiloten.
Det blev kanske lite flummigt, sorry...
Ha en skön, nykter torsdag?

Håller med, Sinner var väldigt spännande. Finns en säs 2 (och snart 3) men om andra brott. Den gemensamma nämnaren är Pullman som polisen. Tyvärr inte på netflix... men det kanske kommer.

Angående vilja. Svårt att bottna vad som är vad tycker jag. Jag har under en period näst intill hatat mitt jobb, som jag dock gör bra. Det är ju min vilja att ”vara någon”, eller att göra ett bra jobb, eller att ha det bra materialistiskt som tvingar dit mig. Något av det. Om jag verkligen inte ville ur något perspektiv eller om en av anledningarna var tillräckligt stark, så skulle jag inte gå. Som jag skrev i en annan tråd så vill jag som du, inte alls vara nykter. Men jag vill må bättre än när jag dricker, och jag vill vara där för min familj (byta kräksjukelakan:) så det är den viljan jag tappar kraft ur. Men så är jag en funderare/grubblare/analytiker också. Om det funkar för andra att ”bara göra” saker så go for it. Men det är intressant för mig att fundera över varför jag lyckas (hittills) att just denna gång hålla mig nykter när det inte gått förr.

Hej Lättlurad. Ditt inlägg är fullt av frustration och funderingar. Din mans alkoholberoende går ut över dig och din hälsa på ett påtagligt sätt, det är inte okej. Det låter som att du är frustrerad både på honom som agerat som han gjort, med fysisk och psykisk misshandel under många år, och att du också känner en frustration gentemot dig själv - "varför tar man all skit", förstår jag dig rätt? Processerna kring våld och hot i nära relationer är komplexa. Ofta börjar ju relationen med mycket kärlek, passion och fina sidor och så gradvis smyger det in allt mer av kontroll, styrning, hot och kränkningar. Som växlas med ånger, löften om bättring och fina stunder tillsammans. Det är oftast inte helt svart eller vitt och det kanske inte heller känns helt enkelt att se alternativ till att "ta all skit" heller. Att lämna relationen eller att värna sina gränser mer i relationen kan ju många gånger kännas väldigt skrämmande, om det är förknippat med ökat hot/våld t.ex.

Jag önskar dig att du ska få må mycket bättre än så här och att du ska få förutsättningar för en bättre hälsa, så jag hoppas att du vill ta hjälp att må bättre. Att skriva här är ett bra steg som du har tagit. Har du någon i din närhet som vet om hur du har det? Finns det någon som skulle kunna stötta? Du kan också ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. Dit ringer man gratis och numret kommer inte upp på telefonräkningen.

Fortsätt gärna skriv om hur du har det och hur du vill ha det i livet. Ibland får man skriva flera gånger innan en ny tråd tar fart.
Varma hälsningar, med hopp om bättring för dig,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Hur har du gått till väga för att övervinna din stolthet?
Har även en skam om vad folk ska tro om mig.
Har blivit bäst på att sätta upp en fasad

Har jobbångest. Kliver på arbetet igen på måndag och det känns kasst. Suget har blivit lite mindre eftersom jag har försökt hitta andra strategier att hantera den. Läst här på forumet, städat hemma, pysslat, varit social med nyktra vänner, och funderat kring fördelarna av att vistas i verkligheten.
Jag tror att mitt elddop i att befinna sig här och nu börjar på allvar på måndag. Nu sitter liksom suget i huvudet och inte det fysiska. Det ska bli en spännande resa framåt. Skulle önska att jag slapp ångesten bara.
En dag i taget.

Hej Lim! Du skriver om en ökad ångest, som du har haft ett mönster av att känna under augusti i många år. Starkt att du klarar av att rida igenom känslorna nu så gott du kan, utan att döva med alkohol. Det låter ändå tungt att gå runt med dödsångest och att känna sig så ensam ansvarig för livet, även om du har den fantastiska förmågan att se fördelarna med det eftersom det gör dig mer ödmjuk. Känner du något behov av mer stöd för att orka ta dig igenom den här ångestperioden? Jag tänker t.ex. på om du skulle kunna känna dig stärkt av att träffa någon som arbetar med anhörigstöd, t.ex. via kommunens beroendeenhet, eller psykolog/terapeut via vårdcentralen. Men det är bara en tanke från min sida, du känner dig själv och vad du behöver bäst!
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Jag har funderat ett par dagar på det här med att vilja. Det sägs att bara viljan finns så klarar man allt. Men när viljan inte finns då? Jag skulle påstå att vilja inte är så avgörande som vi tror i vår kultur. Jag gör massa saker (jäkligt bra till och med) som jag inte vill. Varje dag måste jag gå emot min egen vilja för att sköta mitt ansvar, på något sätt. Så varför skulle det vara ett undantag att avstå från alkohol? Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer kunna säga ärligt att jag vill vara nykter. Det har nämligen aldrig hänt, sedan alkoholdebuten i yngre tonåren. Jag vill vara berusad. Så är det bara. Ändå är det inte med vita knogar och låsta käkar jag håller mig nykter. Jag antar att det här med alkohol bara är en av de frågorna i livet då jag till slut avgjort att min egen vilja är egal i sammanhanget. Jag ville inte gå till jobbet heller, inte en enda dag under de senaste tre åren. Men varje dag gick jag dit och skötte mitt ansvar, tills jag hade en plan för förändring att sätta i verket. Mitt arbetsliv har öht bjudit mig en låååång räcka av svårhanterliga situationer jag verkligen inte vill vara inblandad i eller ta tag i, men jag har gjort det ändå. Varje gång. För att sagda situationer har legat på mitt ansvar. Jag ville inte torka spyor och byta nerbajsade lakan när ungarna var magsjuka heller, men det gjorde jag, varje gång. Inte fan vill jag tvätta, laga mat, skura toaletter, dammsuga etc etc etc. Ibland vill jag inte borsta tänderna heller. Jag bara gör det. Ändå. Precis som med nykterheten. Det är befriande att släppa tanken om den egna viljans magiska kraft. Att välja att göra det som är rätt handlar ofta om något helt annat än vilja. Livet igenom.

Det värmer verkligen att höra era kommentarer.
Idag kommer bli en tuff dag.
Jag har dessutom semester och är hemma själv med barnen.
Vet att det är bara 5 min bort till systemet för att köpa mig 1 liter vin.
Men samtidigt varför ska jag göra det?
Lovade mig själv imorse när jag vaknade att nu får det räcka.
Ska försöka sysselsätta mig så mina tankar är på annat.

Tack alla för era fina kommentarer, det värmer verkligen och att jag inte är själv

Halloj! Fint att få en uppdatering i din tråd ? Jag har saknat dig ett par dagar... Och vilken härlig uppdatering sen! För varje situation man lär sig hantera utan alkohol blir man litet starkare och säkrare på sig själv ?? Glömska och förvirring... Oro och sömnbrist ställer ju ofta till det så förstås. Men det kan inte jag skylla på. Sover som en död och är så avslappnad som aldrig förr. Jag har tänkt att min snurrighet beror på stress som släppt, att det fokushöjande adrenalinet går ur kroppen.

Jag var också för stolt för att söka hjälp i sju år. Nu när jag kapitulerat över att jag inte klarar av det på egen hand, så börjar jag inse att den där stoltheten förmodligen bara är en del av mitt beroende.

Inspirerande och hoppfullt namn du har valt! En förhoppning och en vilja att klara det. Det är en bra grund när man ska göra en förändring. Så fint att du stannat upp och reflekterar över dina alkoholvanor och vilken typ av förälder du vill vara, så att dina barn får en bättre uppväxt än du själv har haft. Du tar ansvar. Hoppas att du hittar inspiration och stöd som kan hjälpa dig här på forumet. Fortsätt gärna skriva om hur det går, både i upp- och nedgångar. Vi finns här.
Allt gott,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Jag har haft gäster och jag klarade det utan alkohol ?. Vi hade jättetrevligt och var ute mycket, åt middag och satt i köket och pratade och skrattade. Idag dag 25 och allt är bra, förutom lite fysiska problem. Jag borde gå till läkare men...... avvaktar till nästa vecka.
Jag har en fråga. Jag tycker att jag fått så dåligt minne nu. Glömmer saker. Är det vanligt när man slutar dricka? Jag sover fortfarande dåligt, kanske beror det på sömnbrist och oro?

Hej Sommarflickan2018! Tack för att du uppdaterar om hur du har det! Vilket jobb du gör och så himla bra att du tar emot all hjälp från behandlingshemmet. Det var sjukdomen som gjorde att du ville avsluta ditt liv, det inser du nu när du fyller dagarna med mening. Det låter verkligen som en skön insikt. Fint att du delar med dig av den här också, jag tänker att det kan vara värdefullt för många andra att ta del av. Härligt att du märker att suget som dyker upp ibland också ger med sig ganska fort.
Varma hälsningar med hopp om fortsatt tillförsikt och glädje!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet