Senaste kommentarerna i forumet

Lyckades nästan övertala mig själv om att jag inte har problem med spriten.
Fick panik för att jag gått med här på sidan, erkänt för min fru & bästa vän utan att ha a- problem.
Sen kom schizo-chocken: Men hur friskt är det att dricka sig full 3 dagar i veckan, smuggla in och ut a-spöket. Skåpsupa, vakna dagen efter som en jävla amöba o åka till jobbet -Klart jag har problem.
Eller?? Nä, det kan inte vara jag..
Är inte ett skvatt sugen på a just nu men jag tänker på den jämt..vad kan de betyda?

Tar en kopp med te istället i soffan, det är en dag imorgon å.

Jag uppskattar att du tog dig tid att titta in i min tråd och att du märker en skillnad. Jag känner själv skillnaden och vill gärna dela med mig av den känslan.
Allt gott! ?

... måste dra i handbromsen. Nu ligger jag i sängen och ska sova! Min man kom precis upp och frågade hur många som bokat bord och vilket tid till en tisdag i juli. Stenkoll har jag...den och den har bokat 17.30 och 6 st. 20.00! Hallå... ja ni fattar! Återkommer imorgon när jag sovit ut och tack snälla för era svar ??

Dagen varit tung faktiskt. Den här skulden som jag bär på... sov gott ?

Sommarflickan. All kärlek och stryka till dig och jag hoppas du skriver hör snart igen?

Det glädjer mig verkligen att höra!! All motivation är bra motivation. Min är just nu att jag är så in i helvete trött på att vara trött.
Vad säger du, ska vi ta och leva och känna verkliga känslor just nu istället för att skjuta upp just den biten?
Kram till dig!!!

Ja, känslan av att vakna och inse att man inte är bakis är bland de bästa! En mening som skulle få de flesta "andra" att höja på ögonbrynen minst sagt:D:D Men vi vet vad den betyder... Har läst lite hos dig Vinäger, vi har ju hängt här jämsides ett ganska bra tag. Din kamp är precis lika tung som någon annans, vad vi har för förutsättningar förändrar ju inte det faktum att kampen mot alkoholen är ett helvete. Just idag känner jag att det inte spelar så stor roll om min man dricker eller inte, att jag har tillgång till alkohol eller inte. Det som dock spelar roll är hur jag känner mig.
Och jag känner mig sjuk.
Trött.
Arg.
Sorgsen.
Irriterad, rastlös men orkeslös.
Fast jag kommer inte dricka idag. Av den enkla anledningen att jag inte vill bli mer orkeslös imorgon... Känns som en jävligt märklig anledning: att inte dricka för jag inte har tid att vara bakis. Men egentligen är det nog en vettig orsak, allt jag vill göra och måste göra förutsätter att jag ORKAR.
Sen har jag ingen lust att bli trög och ouppmärksam, även om bonusen är att irritationen och rastlösheten släpper på sitt grepp.
Jag är ensam med min lilla solstråle till son, även energiknippe bör jag väl tillägga. Jag är helt slut efter att ha besvarat frågor, många gånger samma frågor, om och om igen. Men det gör inget, det är inte en negativ trötthet<3 Jag saknar min äldre son som är på scoutläger i en vecka. Han frågade innan han åkte hur jag skulle klara mig utan honom så länge. Det kommer jag inte göra, sa jag. Han skrattade och kramade mig.
Mina två barn är mina stora kärlekar.
DÄRFÖR hör inte alkohol hemma i mitt system heller. Jag är en orkeslös och rätt värdelös mamma om jag dricker.
Ärsch, det känns som om jag skriver och skriver utan att nå kärnan av det jag vill ha ur mig. Jag går vilse hela tiden, tänkte inte alls skriva om mina barn.
Är bara så jävla trött på att vara trött. Jag har nu varit nykter i nästan 4 dagar och jag vet av erfarenhet att tröttheten slipper jag inte undan på ett bra tag. Det gör knappast saken bättre..
Imorgon ska jag på grillfest hos min nyktra vän. Och såhär är det: jag trodde ju förra våren efter en fest att jag helt enkelt är tråkig och stel om jag inte dricker. Så är icke fallet dock, det handlar snarare om vilket sällskap jag befinner mig i. Sist jag var där hade jag ont i magen av allt skrattande.. Men även ont i magen av att få en glimt av en värld jag önskar att jag kunde få stanna i: En värld av människor som har valt något annat än alkoholen, ett annat sätt att umgås. Där andra saker är viktigare.
Därmed inte sagt att just denna vän mår särskilt mycket bättre än jag, vi är båda trasiga, ledsna och letar efter en väg ut ur rummet där väggarna pressar sig mot oss...
Men vi kan prata om det som gör ont samtidigt som skrattet aldrig är långt borta. Som det är här på forumet egentligen. Fast fullt lika ärlig är jag inte, men nära nog tror jag.
Kanske är det vad jag saknar, att i min relation med mina närmaste kunna föra en diskussion som leder någonstans, att våra ord bär den vidare.
BAH!! Hör hur oklart och flummigt det här blir...
Grejen är väl bara den att jag försöker ha givande samtal med min man man men det jag säger fångas aldrig upp, man spinner inte vidare på något, alla ämnen faller platt.... Det enda som avhandlas är praktiska detaljer kring barn, hem och jobb. Reflektioner över livet, samhället eller ens hur vi faktiskt ska kunna hantera det faktum att vår yngsta son har rätt svåra funktionsnedsättningar, allt sådant förblir odiskuterat, osagt.

Hursomhelst, idag dricker jag inte och imorgon kommer jag antagligen inte heller göra det. Jag hoppas att ni alla har en sommarkväll utan ångest och istället kan njuta av värmen och kvällsolen med en varm känsla av att vara stolt över sig själv<3

Tack för era kommentarer.
Försöker se positivt på livet, trots all skit jag hamnat i. Å jag antar det enda sättet att komma ur det, är att va positiv och kämpa hårt mot sjukdomen.
Klart jag inte är lika positiv i skallen hela tiden, det går upp och ner flera gånger varje dag.
Hur går det för dig vinäger ?
Har inte hunnit läsa alla tråder här inne, efter en paus från forumet.

Camping och träning låter underbart Strulan, i Sverige ?
Skönt det händer saker med kropp och knopp, kan väl säga Dito ??

av att läsa om att din son är arg på dig och att du inte blir uppmuntrad samt uppskattad för din träni h och energi. Jag tycker du verkar vara en fantastisk människa och stark. Jag vet inte hur jag hade mått om jag inte haft en underbar man som älskar och stöttar mig trots mina brister. Du som jag känner igen mig i det du skriver om att alla drar i dig, jag känner precis samma och nu denna årstid är det värre en värst! Jag har de senaste åren fått ett stort behov att bara få vara för mig själv ibland och blir rätt utmattad om jag har en intensiv arbetsvecka och sen är helgen full av aktiviteter just nu ör det precis så och jag mår inte bra alls. Jag är glad och tacksam att vi har en vove som jag kan koppla av med på promenader vare sig vi har boende gäster hos oss eller själva är på besök. Många ggr tänker jag att det måste vara något fel på mig som känner som jag känner, verkar som de flesta i min ganska stora umgängeskrets inte har några som helst problem att vara uppbokade hela tiden. Jag tror mitt alkoholmissbruk har börjat med att jag druckit för att stressa ner och slappna av och sen har det tyvärr eskalerat den sista tiden som gjort att jag har svårt att sluta när jag väl tagit första glaset. Hatar och föraktar mig själv att jag är så svag som inte kan hantera det.

kämpa på du är värd det bösta?

Önskar fin kväll?//Liten tjej

Vilken skillnad det är på att läsa det du skriver nu och då. ?

Önskar av hela mitt hjärta att du får fortsätta hämta kraft och inspiration där du behöver. Du har kämpat i motvind så länge och utan motivation är det nästan hopplöst. Det skriver i alla fall jag under på.

Grattis till alla nyktra dagar och nya insikter.

Kram

Spam - Vinäger över nästan hela första sidan. Ett tecken på att jag mår bättre, åtminstone för tillfället. Bra så. Det gäller ju att smida medan järnet är varmt. Samtidigt passa sig för att det blir överhettat. En balansgång det där, för många av oss här på forumet.

Överlag verkar vi vara allt-eller-inget-personer. Inte undra på att vi tar/tagit till vår bromsmedicin ibland. Nu gäller det att än en gång hitta alternativ. Eller, rättare sagt, hitta strategier för att inte hamna i det läge då vår kropp skriker efter tillfällig bedrägligt skön lindring.

Det är så skönt att orka kommentera en del, för min del hos gamla bekanta, måste begränsa mig där. Läser dock det mesta och blir alltid inspirerad av någon. Det behöver inte vara samma från dag till dag, det är det som är det finurliga med forumet. Mår jag dåligt, får jag hjälp av någon som just den dagen mår bra. Någon annan kanske blir hjälpt av något av mina positiva inlägg när just denne håller på att ge upp. Jag brukar säga att vi växeldrar.

Ja, nu blir det mest ostrukturerat svammel, men...

Jag vill i alla fall få fram att min motivation faktiskt har börjat växa till sig. (Tack mina kvinnliga häxvänner/-kollegor/-tanter... Nä, det sistnämnda alternstivet stämmer ju inte alls.)

I alla fall, den lilla motivation som nu finns vårdar jag ömt. Omhuldar den med hela mitt hjärta. Skyddar den mot faror som ligger och lurar i tankarna. Vet ännu inte hur mycket växtkraft den får den här gången, men...

... som vanligt använder jag en av mina favoritfraser:

Ta alltid ut glädje/lycka i förskott. Det värsta som kan hända är att du varit glad/lycklig i onödan.

Är inte helt säker, men baserat på ovan nämnda ord, vågar jag mig på att ännu en gång använda de hos mig snudd på uttjatade orden:

Jag tror tammef-n I'm back!

Ha det bäst alla fina och tappra kämpar. Vi är bra, allesammans. Sådeså.

Kram från en glad och jäkligt postivspeedad Vinäger

Tidigare i våras träffade jag en ny kompis under IRL-träffen alkoholhjälpen arrangerade.
Det är så spännande med nya kompisar när man är vuxen. Det är då rakt inte som när man var lite knatte och rätt fram och bara "Tja! Vill du leka?"
Jag har inte så många kompisar jag umgås med, kanske 2-3 stycken. Alla vet om att jag är nykter alkoholist och alla är stöttande - SÅ skönt och jag är oerhört tacksam för att de orkat med mig, och fortfarande finns kvar!

Men, ingen förstår riktigt. Inte på riktigt riktigt.
Inte hur det blev. Inte hur det varit, inte hur det är. De vet om att jag kämpar, ibland mer, ibland jättelite, ibland när det behövs, ibland lagom. Men de vet inte hur det är att kämpa mot alkis-allergi.
Men det vet hon!
Till henne behöver jag aldrig klä orden i någon slags förskönande version av att vara nykter alkis. Jag märker att jag blir helt avslappnad när vi snackat om det, det är som att jag bara blåser ur det jag tänker på, och fyller på med ny energi liksom.
Typ lite terapi på nått underligt sätt.

Jag känner att jag helt klart vill omge mig med fler av henne, så en shoutout till Cairy-appen som gör att man kan prata direkt till varandra utan att skriva i ett forum, om man vill bilda ett kontaktnät.
Mig hittar du under samma nick som här på alkoholhjälpen.
Du vill ha en nykter polare och hitta på nyktra saker i Stockholm!

/Dee

Då kommer jag härmed ånyo rekommendera detta unika AA möte som återkommer varje söndag, kl 13.30, på S:t Paulsgatan 39 D i Stockholm. Detta möte är inget ordinarie AA möte utan mer som en två timmars föreläsning som förklarar sjukdomsbegreppet alkoholism i grunden. Det är mycket värdefull information som gagnar oss alla, även anhöriga. Personligen tycker jag alla som söker hjälp hos AA borde erbjudas denna information som tål att upprepas igen och igen. För mig har den här informationen varit ovärderlig.

Jag blir fan snart galen, varje gång jag tänker att nu väljer jag mig och min lycka, och lämnar detta förhållandet så skärper han till sig som att han kan läsa mina tankar. Nu dricks det inte lika mycket, hittar på saker med barnen ... och då är han ju den man jag vill att han ska vara, och då känner jag kaoset i huvudet, kanske han ändrar sig nu, nu har han förstått...... gaaa jag blir kluven
Jag känner dock att kärleken mellan oss har tagit allt för stor skada genom åren och att jag kanske inte vill leva med honom även om han blir nykter, beslutet sitter dock långt inne, vi har två små tjejer 4 och 7år. Kan ibland känna mig väldigt lugn i mitt beslut att lämna , men får panik och ångest när jag tänker på konsekvenserna av mitt beslut, hur kommer det bli med barnen? vill jag verkligen attd e ska vara hos honom varannan vecka? många frågor och funderingar...
ser nu att mitt inlägg är lite kaosigt, ungefär som mitt huvud..
vore tacksam för tankar, funderinar, råd kring detta

Motivation till annat är oftast nyckeln till friheten, dvs i vårt fall främst nykterheten. Önskar av hela mitt hjärta att du får fortsatt med inspiration av det du gillar. Allt blir så mycket lättare då.

Kör hårt!

Kram

Det är egentligen inte så svårt, eller det var det innan jag verkligen upplevde och kunde känna hur fruktansvärt illa ute jag var, och mitt balanserande var på obefintlig slak lina. Jag blev rädd och obeskrivligt trött på mitt mående och beteende. Jag kunde känna att jag var nära att förlora allt. Två val fanns, förändring eller undergång. Helt plötsligt blev det enkelt... men fram tills dess var det ofattbart svårt.

Mvh

... att du är tillbaka. För mig förblir du dock Mirabelle, hoppas att det är ok.

Skrev nyss i en annan tråd att jag tror på att vi orkar lite mer om vi klarar av att använda humorn. I så fall kommer du långt... ?

Saknar ibland våra "gamla" konversationer/välbehövliga skitsnack med Mary, Odette (?) och emellanåt några till. Kommer ihåg våra sanslösa diskussioner kring att någon var cocaholic och jag var grönkålist, som lät som någon musiker... ? Ja, herregud, kul att vi orkade ett tag iaf.

Lite ostrukterat det här, ville mest skicka en hälsning. Du är grym. Och inspirerande.

Kramar

Mardrömmar kan vara riktigt jobbiga. Att vakna skräckslagen... ? Trots att man kanske snabbt inser att det inte är på riktigt kan känslan sitta i länge.

Önskar dig en fin natt med härliga drömmar. Glömde du plocka sju sorters blommor i midsomras kanske det funkar nu ändå. ???

Många kramar till dig, du fina kämpe ?

Kommer snart tillbaka, jag tillbringar min semester en camping och gymanläggning. Jisses vad fort det händer saker med kropp och knopp???kram

Gillar dina inlägg, ofta skrivna med glimten i ögat. Allt känns lite lättare om man vågar/orkar se det allvarliga på det sättet. Sedan har vi förstås perioder när det inte funkar, men då kanske vi får lite kraft av att läsa tillbaka på de mer positiva.

Du är på rätt väg. Ha det fortsatt gott.

Kram

Jag läste din tråd först nu, alltså de senaste 8 inläggen.
Jag har begränsat antalet trådar jag följer för under våren blev jag så stressad av att hålla mig uppdaterad om alla hela tiden ....?
Det jag reagerade mest på i det du skrev var att din man och son inte gillar att du tränar!!?? Hur då, varför då? Det låter helt sjukt i mina öron.
Att träna är ju bland det mest hälsosamma man kan göra.?

Så kämpa på, du måste göra det som du mår bra av. Du är en värdefull människa och försök att inte ta åt dig av sonens missnöje. Han är frustrerad men som du säger kan man inte skriva om historien.
Det bästa du kan göra är att bekräfta och beklaga hans besvikelse men att det inte gick att göra annorlunda vid den tiden.

Kramar
???

Och självklart en önskan om att du får en fin sommar, trots allt. Insikten om och erfarenheten kring din sjukdom har du ju. Tror stenhårt på att du fixar det den här gången också. Förhoppningsvis den sista.

Kram till dig

...har andra före mig skrivit.

Åh, var rädd om dig, du fina. ?

Massor med kramar

...är bättre än alternativet. Försök fånga känslan när du vaknar på morgonen och inser att du faktiskt inte drack kvällen före.

Du är bra som du är, glöm inte det. Men kom också ihåg att du är värd att må bättre.

Många kramar till dig

Blir så glad över att läsa om att du kom ur din tankefälla. Det är ju annars dessa som brukar fälla oss. Men du stod rak i ryggen och boxade tillbaka det dåliga alternativet. Du valde ett bättre liv.

Håller med om att du är en inspirationskälla. ? Tack!

Kram

Vill bara säga att jag tycker att det är bra att du är tillbaka och skriver igen. Själv har jag blivit lite dålig på att kommentera andras inlägg, orken finns helt enkelt inte, men den kommer förhoppningsvis snart åter.

Håller med Strulan om att du måste bromsa. Kanske försiktigt börja sätta ned foten och på så sätt börja minska även de krav de runtomkring dig har på dig. Vilka sätt som kan tänkas funka vet bara du. Kan du på något sätt få fram till familjen att du inte riktigt orkar och att om du skulle krascha inte alls kommer att kunna finnas till hands? Det sistnämnda har jag själv förklarat för en (äldre) närstående som då förstod på ett helt annat sätt varför jag sa nej ibland.

Inte vet jag, några tankar jag fick bara...

Var rädd om dig!

Kram