Senaste kommentarerna i forumet

Ja visst är det sorgligt när en person som står en nära inte vet eller förstår sina egna gränser, vad som är rimligt och normalt alkoholbruk! Jag har faktiskt ingen aning om vilka mängder eller ens vad min man dricker, han har blivit så noga med att gömma både drickan och tomglasen och burkarna efter sig så det är sällan jag ser nåt av det. Men det jag sett har varit 24 pack stora starköl och gin, whiskey eller vodka i stora flaskor. Antar en sån laddning bara räcker en dag eller två men jag har som sagt ingen aning. Oftast låser han in spriten i sin bil dit jag inte kommer in. Dethär gör han efter jag en gång gömde en vinflaska jag hittade i misstag och roat iakttog hans allt mer hetsiga letande men fråga mig kunde han ju inte, han trodde väl han själv förlagt den på fyllan dagen innan efter tredje flaskan av de fyra som funnits i samma låda. Jag märker i alla fall på honom om han druckit starksprit, det är då han blir riktigt elak och arg och grälsjuk, med bara öl och vin blir han mest bara irriterad och trött. Man undrar hur länge en medelålders kropp ska orka, han har redan högt blodtryck och haft en mindre blodpropp för några år sen. Ibland pratar han som om han har lust att ta livet av sig för att livet är så tråkigt. Försöker peppa och komma med förslag men han lyssnar då inte alls, allt är meningslöst och onödigt och yngre får ta över säger han.

Att han ens för en dag skulle umgås med barnen och göra nåt med eller för dem finns inte på kartan, han ser liksom bara sig själv. Egna halvfärdiga projekt har han garaget och gården fulla av men efter första rycken att göra nåt nytt stannar ivern helt och grejerna blir stående. Han är liksom oförmögen att roa sig utan sprit och jag tror det är en stor orsak till hans drickande, en känsla av tomhet i livet och känslan att han inte åstadkommit nåt på sina över 50 år. Sen undrar han vad jag är så nöjd över livet för, vad jag åstadkommit. Mitt svar att för mig är det nog att se mina barn skratta eller få nån att må bra, är enligt honom nonsens och nåt att skratta åt och förakta. Jag är tydligen för korkad för att ens förstå hans storslagna fråga och med mindre än Nobelpriset i bagaget har man tydligen inget mänskovärde. Vi är så osynkade så det är helt fantastiskt, på alla plan i livet...

Jag har ofta tänkt när jag läst... hur orkar ni? Men idag händer det - Plötsligt känner jag igen mig - men inte från stuga utan hemmet. Vi har ett stort hus och har ofta varit mycket folk, många gäster. Vi har sänglinne för ett mindre hotell, bäddsoffa och gästsängar. Porslin i flera varianter och glas... osv, osv. Duka fram, duka av, förbereda nästa, vad behöver handlas? Att vara i hemmet med supermarket runt hörnet höjer ambitionsnivån. Finns många foton i album och skokartonger, - stora sällskap runt bord med måååånga glas.
Varför känner jag igen mig nu? Kanske för att ni på nåt sätt är ifatt... med halv- och helvuxna barn och barnbarn. Vi är bara ett varv före... Nu är de stora samlingarna mera sällsynta. Midsommar har vi firat på tumis och det var skönt.
För vår del försvann en del umgänge med alkoholen.... sorgligt men sant. Alkoholen var viktigare än samvaron och vi fasades ut. Istället har det kommit nya mänskor och umgängesformer in i vårt liv. Men del övernattare och en viss hotellverksamhet kvarstår och ger igenkänning.
Ha en fin vecka och ’tack för allt’? / mt

Semester och ingen vardag på flera veckor, faktiskt riktigt skönt vilket jag inte trodde. Vill tipsa om en podd som heter Min nyktra resa, ett ungt par som låter oss följa med på resan medberoende och beroende.
Hon är bara i början av resan, så mycket att känna igen.

Hoppas ni får en riktigt fin dag, jag väljer idag att vara nykter vad som än händer// kram Strulan

Majstång har inget med månaden maj att göra utan kommer utav verbet "att maja" som betyder "klä med grönt kvistar". ?

Vad känner jag efter tre veckors nykterhet? Rent ekonomiskt ingen större besparing men det är ju för att jag prioriterar annat nu. På vågen har det inte hänt nånting! Minus 0,4 kg på 21 dgr! Varför? Jag äter inte en massa annat onödigt nu. Tvärtom så stoppar jag ju inte i mig en massa snacks på kvällarna till vinet. Jag är mäkta besviken faktiskt. Jag måste börja promenera och röra lite på kroppen. Mitt första delmål är att komma under 90 kilo.

Mentalt, däremot, är skillnaden stor mot för tre veckor sedan. Ingen ångest. Jag känner mig lugnare, gladare och nöjdare. Jag känner mig inte ensam längre. Jag har hittat ett kompass som visar inriktningen till vart jag ska gå vidare. Jag känner tillförsikt och hopp. Det är den absolut största skillnaden i mitt liv efter tre veckors nykterhet. Jag vandrar vidare på den här vägen. Det känns tryggt. ?

Startar veckan med Berra ?❤️ Kram Strulan

...och jag är glad för det.
Vi har haft en fin sådan med perfa väder.
Snittat runt tio personer med en blandning av både nytt och traditionsbetyngad rutin.
Vi har haft våra kompisar med familj här, samma som alltid, barnen kommit och gått som de har behagat, de är vuxna nu att ta sina egna beslut om var de ska vara, även de står med fötterna i två läger, som det alltid har varit, eller fira midsommar med sina kompisar.
De försöker finna bra kompromisslösningar.

Frugan har diskat så fingrarna nästan är skrynkliga, och visst är det kul med främmat, men det är jobbigt också.
Jag upptäcker att jag blir lite vresig på tredje dagen, retar mig på saker och ting, allt som skapar oordning.
Kanske mest på saker som ligger på fel ställen, och ungdomarna har ju en förmåga att släppa allt precis därmed står.
Grabben släpar ut tre par skor i trädgården, sedan tar han mina, våra gästers väskor står både här och där med tröjor som hänger över stolsryggarna, två kortlekar ligger utspridda över borden, laddsladdar som flyttas runt, eluttag som plockas bort osv.
Varför funkar inte radion frågar frugan, jo någon har tagit bort grenuttaget till sin mobilladdare, och det blir jag som får fixa vad andra har förändrat, sådant kan reta gallfeber på mig.
Och som värdar ska man ta fram frukosten, sedan duka av den, diska upp den, ordna med lunch, duka och duka av den, diska.
Ordna med fika och fikabröd, duka och duka av den, diska, sysselsätta våra gäster med aktiviteter, tajma med middagen.
Finns det dryck så det räcker, snacks och dra för myggnäten på paviljongen, sätta på infravärmaren, hämta filtar.
Har ni en extra tub med tandkräm?, dasspappret är slut, ojdå har ni glömt sängkläder, har säkringen gått till gäststugan?
Ficklampan ska ligga här, nähepp den ligger i grannstugan, funkar inte wifi't, vänta jag ska fixa.
Har vi soppa till båtarna, vart ligger nycklarna?, behövs det mer is?, är kaffet slut, vart ligger plåstren, fästingpincetten!,
Osv osv, jag blir helt slut av att behöva vara fixaren hela tiden, och dessutom med ett leende på läpparna, ingen fara jag ordnar med detta.

Till råga med detta har vi haft en löptik och två kåta hanar, där den ena har fått vara instängd medans de andra fått vara ute.
Öppna grinden, stäng grinden, öppna dörren, vik undan myggnätet, stäng dörren, hälsa på en välkomnade och ensam hund.
Ta med brickan med kaffekoppar och samma sak på vägen ut, för att därute få höra att du har glömt mjölken till kaffet.
Efter ett par timmar så byts de om, ut med tiken, av med blöjan, in med hanarna som nu blivit galna av dofterna från tiken och vill helst bli delade mitt itu av dörren, de krafsar sönder insidan av dörren och tuggar sönder myggnätet.
Och man ska fortfarande vara glad!
Nä, det är inte lätt att hålla en positiv anda just då, funderade starkt på att smeta in rumpan på tiken med ättika för att hålla hanarna på avstånd men tror inte att det hade funkat ändå, deras drifter är oerhört starka.

Jo det var vårat fjärde långbesök på kort tid, och nu har vi inga planerade besök kvar för sommaren, och det ska bli oerhört skönt.

Lite stressad över att behöva laga så mycket saker som har pajat på sistone, allting fungerar inte som det brukar.
Jag har en ganska så diger backlogg att behöva ta igen, och det är heller inte lika lätt att få tag på delar eller verktyg på en skärgårdsö.

När det kommer till alkoholen så är helgens reflektioner dessa....
Varför sätter man sig i en grupp på kvällskvisten runt ett bord med alkoholhaltiga drycker, man dricker och väntar på att något ska hända.
Det är precis som om alkoholen är elexiret som ska få saker till att hända, drick så händer det något roligt?
Om man inte dricker tillräckligt så sitter folk håglösa och gäspar, tittar på klockan och funderar på när man får gå och lägga sig.
Ingen som säger något dumt, ingen som fumlar med glasen så de välter, eller trillar omkull, ingen som gör något som folk kan prata om under morgondagen...tråkigt?
Och den mängden av flaskor och burkar som dricks, det är löjligt mycket egentligen.
På en krok vid husväggen har jag fyra kassar uppsatta, burk, PET , mörkt glas och ljusa glas, alla tvärfulla, t.om gått in på andra kassen.
Vi pratar om tre dagar, och en massa egentligen onödig läsk som ungarna trycker i sig och blir sockerstinna.
Ett frosseri nästan i paritet med julen, elva matkassar och ca femtusen i kostnad, visst mycket rester finns det kvar i kylen, men ändå.
Midsommarfirandet har nästan löpt amok, och vi tyngs av traditionerna, vi ska göra allt ännu bättre till nästa år, eller hur?

Ibland funderar man på att bara låsa in sig till nästa år och sjukskriva sig, nej vi kommer inte att följa traditionerna.

När gästerna hade åkt så ruschade vi igång att riva ner allt, plocka bort bord och stolar, riva partytältet och fälla majstången, bort med flagglinorna, tömma grillen från aska och diska megadisken en sista gång.
Efteråt satt vi i paviljongen och bara stånkade och suckade, att det ska vara ett sådant bök, varje år.
Vi är lediga i morgon, och det är väl tur det så vi kan ta igen oss innan arbetsveckan vrider ur den sista musten ur oss.

Visst är det roligt med en glad midsommar, men det är jobbigt också, traditionerna tynger oss.
Och en fundering jag ofta har, varför heter det Majstång, när midsommar firas i Juni?

Nu går vi in i andra halvlek på 2019, de säger att vi gör mot mörkare tider, men man ska inte lyssna på olyckskorparna.
Ljuset finns inom oss, och den kan ingen släcka, inte ens törsten efter alkoholen.
En flamma för vänner och gemenskap, vi blir rikare av att ha många som älskar varandra.
Att bli berusad är att sätta vänskapen på prov, gör inte det!

Berra

Tack för långt och klokt svar!
Håller helt med om att det verkar ingå och va inbyggd, att man börjar dricka igen efter nån vecka. När jag gör det, tänker jag alltid.. en kväll, i morgon slutar jag direkt. Men så blir det ju aldrig. Det är nog en känsla, jag mår kanon när jag är nykter. Men lite tråkigt kan det va och man mår ju bra när man är onykter. På ett helt annat sätt förstås, hade jag haft en enkel lösning för att bota mig själv hade jag nog fått nobelpriset till hösten.
Å ja, börjar man dricka så känns det precis som att man inte ens varit nykter en period. Allt är som vanligt, med andra ord. Jag ska va mer aktiv här framöver, det ger motivation och det ger mig dåligt samvete om jag funderar på att ta en stänkare. Alltid något!
Jag har iaf klarat av att va nykter när jag har barnen, det är det viktigaste för mig och dom. Nu måste jag bara lyckas när jag är home alone oxå!!!

Ska försöka mig på lite tips och förslag på vad det kan tänkas bero på utifrån egna erfarenheter. Så sorry om det blir mkt om mig här: Jag har försökt lära mig allt jag kan om denna oförklarliga sjukdom/tillstånd eller vad man nu kallar det. Jag läste mycket om PAA (postakut abstinens) som jag tror var mycket anledning till att jag själv likt du trillade dit nästan på pricken dag 21 hela tiden. Men hur jag än läste på om PAA kom perioderna oftare och tätare. Sen upplevde jag en typ av ”tipping point” när stenen liksom fick fart nerför, och hej vad fort det gick sen. Rullade så fort att vården fick hjälpa mig stoppa skedet.
Finns också en otäck kurva som jag tror kallas jeleniks eller ngt. Vilket innebär att trots längre uppehåll så fortsätter tillståndet från exakt där man slutade. En progressiv sjukdom alltså vilket jag själv upplevt.
Din tidigare fråga om sponsor så var jag på ett möte och fick fler telefonnummer av hjälpsamma personer som erbjöd sig att bli min sponsor. Det 12-stegsprogrammet jag jobbar mig igenom nu gett mig insikt i är att jag vill fly/förstärka känslor etc. Det blev tydligt för mig vilken typ av känsla som jag vill undvika (och ledde mig till att vilja dricka). Blir allt lättare varje gång jag tar mig igenom denna känsla utan flyktsodan.
Men att man faller tillbaka efter några veckor verkar vara inbyggt i sjukdomen. Hjärnan lurar en totalt ”äh, mår ju så bra nu. Så farligt var det väl inte för 2-3 veckor sen”.

Rörigt försök till svar kanske men hoppas något kan hjälpa dig fatta vad det är som får just dig att dricka igen?

Angående mod och sponsor, testa inställningen ”jag frågar, testar stegen. Kan ju alltid hoppa av och spriten finns ju alltid kvar annars”.

Heja dig

Klarade dagen galant, inget sug överhuvudtaget!
Men har funderat på det Tackochhej skrev till mig, att jag inte klarar att va nykter en längre period. Det stämmer och är helt sant.
Det jag inte fattar, är att jag älskar att va nykter, träna och va närvarande.
Älskar att inte va bakis och ja jag gillar allt som ingår i ett nykter liv.
Like förbannad dricker jag efter nån vecka, när jag precis börjat må riktigt bra.
Varför? Jag kan inte förstå det, hur jag än vänder och vrider på det.. så hittar jag ingen logisk smart förklaring på det. Suck

Just nu går all enerigi åt att försöka överlista suget, men jag lyckas inte och känner mig förtvivlad och rädd. Tack vare att jag hade fram till midsommar att sätta upp som ett delmål kunde jag lägga i en tvärnit och hålla mig nykter i en vecka. Men det blev droppen och midsommarafton blev "All-in". En väldigt trevlig dag och faktiskt bara halva midsommardagen gick åt att vara bakis för att sedan ge mig på att yxa bort en stubbe i trädgården för att skingra tankarna och dagen gick. Men idag var kampen tillbaka, likadan som förra veckan.
Dagarna verkar ha kommit till två alternativ; dricka och vakna med ångest eller icke dricka och ha ångest hela kvällen, tillsammans med lite annat smått och gått som stämningsdödande irritation och stresspåslag med dunkande hjärta och myrkrypningar i hela kroppen. Denna kampen tog jag hela förra veckan men nu har jag inget mål kvar så jag orkar bara inte klandra mig själv ikväll för jag tog 3 öl och andas ut några minuter. Det var precis som misstänkt inte helt lätt att stoppa vid tre öl, försökte vid 2 men gick inte, men nu kröp jag ner i sängen och är förhoppningsvis så trött att jag ska kunna somna in. Godnatt krigare

Bra jobbat! Det kommer att fortsätta gå bra om du inte tar "första glaset". ?

Det kan ju låta hur fånigt enkelt som helst att ha skippat alkohol i sex dagar, men ÅH så tacksam jag är för att jag har lyckats hittills.
Alkoholmonstret i bröstet ömsom viskar, ömsom skriker - men så länge jag inte matar det så klarar jag mig.
Det är så skönt att slippa a-ångesten, bakfyllan... Blir lite lycklig när jag tänker på att jag faktiskt har gjort ett oerhört viktigt vägval.
Nu gäller det "bara" att inte gå vilse igen!

Har precis skapat en inloggning. Jag börjar tro/inse att jag är gift med en man som dricker för mycket. Han är reumatiker och tar starka mediciner. Tramadol när smärtan är som värst. Tramadol och vin, rött vin, vitt vin. Vin i flaska och vin från box. Sen lägger han till starksprit - just nu är det rom, innan var det whisky. Han förfaller mer och mer. Hans levervärden är inte ok, så han får inte ta full dos av sina reumatikermediciner. Men han kopplar inte ihop sitt drickande med sin överbelastade lever. Han fattar inte. Eller vill inte fatta. Förnekelse sa någon till mig. Han super sig redlös. Så han inte kan prata, så han får minnesluckor, så han spyr ner sängen och fortsätter sova i spyorna. Enda gången han är smärtfri och kan sova är när han är full säger han. Nu blir jag äcklad av hans beteende. Vet inte vad jag ska göra. Tänker att ”det är nog normalt och inte så farligt beteende ändå ”. Att vara snart 50 år och supa sig så äckligt redlös. Dricka skumpa som om det vore läsk. Hinkar i sig. Tar sömntabletter och antidepp mediciner också. Överviktig, otränad och ovillig till förändring. Han väljer alkoholen framför sin hälsa. Är så trött på detta nu. Det blir så tydligt nu när jag vågat mig in på denna sida och vågar skriva om det. Jag tror detta är ett stort problem. Jag har bett honom att sluta dricka så hans lever klarar av medicinerna. Men han säger ”det är inte min lever som är problemet, det är min värk”. Goddag yxskaft. Varför fattar han inte??? Och vilket ansvar har jag i detta. Känns som jag bara svamlar...Men detta eskalerar och blir bara värre och värre. Känns som han har åldrats tio år det senaste året. Känner inte igen honom längre :-(

Usch ja så hemskt det är att se hur de förfaller. Min har druckit hårt i snart 5 veckor ned 70 cl sprit nästan varje dag.
Jag fick åka hemifrån under helgen då han var väkdigt arg och elak. Men udag åkte jag hem och han såg bedrövlig ut. Insjunken, rödlgd och väkdigt darrig. Fanns ju bara folköl idag.
Man gråter inombords när man ser hur dåligt han mår men det går ju inte stanna.
Jag klarar inte heller detta längre.
Kram till dig

Det går sådär med de nyktra aktiviteterna, lägger nästan all energi på att avstå de aktiviteter som kan leda till att jag får för mig att det är en bra idé att dricka. Men jag har promenerat och springit en del, men varit väldigt trött pga att kag jobbar massor...

Känner ett större sug för första gången idag, men vet att jag inte kommer dricka vare sig ikväll eller imorgon för det finns ingen tid eller möjlighet för det. Vad som händer senare i veckan vet jag inte. Känner stark oro inför vad jag ska säga om jag är i ett sammanhang där jag förväntas dricka och ska tacka nej. Vet inte vad jag ska säga, är väldigt säker på att alla kommer att tro att jag är gravid... alternativt att personer liksom tar illa upp för att man inte dricker. Usch känner mig så nedstämd idag .

Försöker fokusera på det positiva med att vara nykter! Samt känna mig stolt för att det faktiskt är dag 23 idag! Konstigt nog känner jag mig inte direkt varken piggare eller mindre ångestfylld av att hålla mig nykter.

Ja, sakta men säkert. Möter känslorna nu. Och det gör ont är jobbigt och svårt. Men jag gör det. Ist för att fly. Det i sig är ett stort steg. Även om de känns som jag ska dö så gör jag ju inte det ?

Du kan inte få honom att sluta dricka Zindi. Han kan bara göra jobbet själv, om han vill och beslutar sig. Jobbigt för dig att din mamma tror att du kan göra något. Och det klart att drogen alltid går före allt. Familj, vänner, nära och kära. Det är inte ditt fel. Det är så drogen fungerar. Den är viktigare än allt annat.

Jag fick också panik att åren bara gick, innan jag tog mitt beslut. Och jag vet att det inte är ett lätt beslut. Senast i dag tvivlade jag och tänkte, har jag verkligen gjort allt för vårt äktenskap? Har jag provat allt? Men när jag tänker efter och när jag bollat med mina nära, så vet jag. Jag har provat allt. När jag pratade med mannen i dag så vill han gärna skylla på mig. Och jag som kan ta in både mina och hans känslor, börjar vackla. Men jag vet nu, jag måste lämna för att bli hel igen.
För det är inte lött. Man tvivlar och vacklar. Och Azalea, kan du hjälpa honom så han blir nykter? Blir han hel om du stannar och stöttar? Kommer han bli fri från sitt beroende för att du offrar din tid på honom? Kommer han tacka dig och vara dig evigt tacksam? Vet att du vet vart jag vill komma med detta. Vill stötta dig och få dig att sätta dig först. Den enda som alltid kommer att finnas i ditt liv. Du.

Tack Glasögon-Smurfen,

Då vet jag att vi är två som kör sommaren på detta sätt.
Underbart skönt med lite "forumkompisar" när alla tar fram rosévinet.

Önskar en trevlig sommar.

C

Hej Liten tjej,

Mitt tips är att inte fundera så mkt utan ta lärdom av oss alla som försökt "dra ner". Jag trodde på riktigt att jag skulle klara det och att alla andra hade fel. Nu vet jag och vill gärna att alla andra inte skall prova. Finns säkert någon enstaka person som klarar det men det är ett udda undantag. Vi vanliga skall vara helt nyktra.

Lyckat till Liten tjej

C

Det låter verkligen så självklart när de skriver det så. Det är ju sant att det inte går att vänta på att det ska bli nyktert för då kan det dröja till dödagar.
Jag får lite panik över att åren bara rinner ifrån och man känner att livet rinner bort.
Kan ändå inte hjälpa att jag känner mig taskig som överger när allt annat har gått åt pipan för honom. Det är som jag sviker när det är som värst för honom, ingen bra känsla.
Tack snälla Skrållan för dina visa ord, jag behöver dem och en spark i baken.

Jag har varit på mötet och efter dessa två intensiva timmar utan rast är jag helt slut. Jag får kämpa lite med mig själv här för att till fullo acceptera Första Steget. För att släppa taget helt om illusionen att A fortfarande kan ge min tillvaro en guldkant...,det tar liksom emot fortfarande. Och det är den mentala besattheten som är sjukdomen alkoholism. Jag har mycket att jobba med framöver men jag är ju inte ensam längre. Jag har stöd utav gruppen och min sponsor. Och jag har inte bråttom. Jag har tid. Massor utav tid. Jag har resten utav mitt liv. ?

Trots fyra års nykterhet mellan en fylla och ett års nykterhet till nästa klarar jag inte dricka måttligt utan det är apstadie all in. Ångesten som följer därefter är ingen lek och det med rätta då anseende och allt möjligt sätts på spel. Ingen abstinens eller så emellan utan inbillar mig mera att den här gången går det nog fint. Med facit i hand så tycker jag inte om att dricka för konsekvenserna gör det låångt ifrån värt det. Vad ska det krävas för att fatta att en inte kan?

Välkommen hit :) Ett tips - Läs andras trådar, och fundera över vad du känner igen från din egen situation. Att läsa andras berättelser gör det lättare att sätta ord på sin egen... Här på forumet hittar du lika många berättelser som människor. Vi är väldigt olika, men hittar gemensamma nämnare att djupdyka i tillsammans. Häng på!