Senaste kommentarerna i forumet

...men det var barnen och deras bästa vänner. En ynnest att få babbla över halva natten då och att de alla ville komma och hänga med mor och att deras polare ville det too ? liiite sovmorgon på det, lååång frukost och sen for alla ungdomar vidare till andra polare och gäng i eftermiddags och jag har bäddat ihop bäddsoffor och madrasser och diskat efter hela lasset, ätit rester och sett på film/somnat till film ?

Tack ?, det står på min att göra lista. Skulle ha gått ett möte igår men ingen utom jag kom. Så håller tummarna för att det går att lösa nästa vecka.

Ja men visst är vi våra egna hårdaste dommare. Och ja, jag hoppas att människor runt omkring mig kan se att det är skillnad på mig och sjukdomen. För det ju just vad alkoholismen är.

Tack för din pepp ???
Tror på dig och din kamp. Fint att läsa att du avstod när andra drack ! Bra jobbat ?

Vad jag förstår går du till AA men har du skaffat dig en sponsor? Om inte, gör det på nästa möte. Fråga vilka på mötet som är tillgängliga sponsorer och välj sedan en person av samma kön som du och fråga ifall hen kan tänka sig bli din sponsor. Då är du inte ensam längre och då kan du tala med hen om alla dina rädslor och funderingar som dina vänner kanske inte orkar med och inte vet hur de ska kunna hjälpa dig. Då kanske de upplever dig som "jobbig" och glider undan. Det är mitt bästa råd till dig. ?

Tack för er pepp och tips. Det hjälper mer än jag förstått.

Kraschade dock och fick en omgång panikångest. Mamma ringde och försökte hjälpa så gott hon kunde.

Det som gör mest ont är väl att de jag hört av mig till inte haft tid lr möjlighet att vara med mig. De har ju sina liv som snurrar på oavsett min sjukdom lr inte.

Jag känner mig som sagt bara så ensam i min kamp för nykterhet och mentala hälsa.

Vart hittar jag självhjälpsprogrammet?

Förstår läskigheten. Kände exakt samma. Dock är AA det ställe jag känt mig minst konstig och mest hemma med. Människorna där har gått igenom samma resa. Vet att det låter som floskler. De dömer mig inte och kan hjälpa mog förstå känslorna som dyker upp.
Att säga "Jag är alkoholist" är ju inte direkt det en drömt om eller är stolt över. Försök dock att se det som den sjukdom det är.

Jag har alkoholism på båda sidor av släkten, samt uppvuxen i det så är även medberoende, vilket strular till alla mina relationer.

Våga kämpa. Det är värt det. Trots allt negativt jag skrivit om k min tråd är jag säker på att det här är det bästa som hänt mig.
Stor kram till dig

Vet inte riktigt hur han klarar sig eftersom jag brutit kontakten! Han sms:ar mycket så lite koll har jag! Och det är som vanligt tror jag! Ibland är han ledsen och olycklig! Hade jag gått tillbaka hade mitt hjärta gråtit i dom stunderna! Ibland är han kaxig och tror han äger världen och är Guds gåva till kvinnan! Hade jag varit ihop med honom hade jag varit arg och kokat av ilska! Så berg-och dalbana med andra ord! Jag känner inte samma ansvar längre märker jag, har kastat hoppet överbord. Skönt på ett sätt men jag har fortfarande stunder av sorg. Han har som sagt fått sparken men har lön året ut, hög lön utan att vara välkommen på jobbet! Så det kan gå två vägar. Antingen gör han något bra av detta och tar en ny väg eller så super han ner sig fullständigt. Första månaden har passerat och det verkar mer som alternativ två om man skall döma efter sms! Mycket fylla! Han är också ensam men det har han faktiskt satt sig själv i! Kan bara säga att jag är glad att jag lämnade långt innan han blev av med jobbet! För att försörja en som super hade nog förstört mig själv totalt! Så fortsätt din plan! Kram

Välkommen till gemenskapen här på forumet! Berätta gärna lite om din situation så blir det lättare för oss andra att relatera till dig. ?

Var är ni?

Behöver er som vill ut

Nu har jag ingen aning om vad du "ställde" till med och har ångest för. I början tog för det mesta tjuren vid hornen och bad om ursäkt, sedan upptäckte jag att folk inte bryr sig så mycket och har fullt upp med sig själva.
Men är du osäker så är anfall alltid bästa försvar, och bättre att förekomma än att förekommas. Stega in rakryggad på arbetet å sägs som det är. Jag drack för mycket och blev full, ber som ursäkt och det ska aldrig upprepas mer.
Alla kommer antagligen säga att det är lungt, och sen återgår allt till det normala. Med undantag att du inte dricker alkohol mer och slipper sätta dig i ovanstående situation igen. Skönt eller hur?

Med tiden kan du se tillbaka med tacksamhet att du blev för full på den festen.

Mvh

Vet att min gastric bypass operation antagligen ställer till det för mig o sen va min farfar alkolist antar att båda är riskfaktorer.

Har börjat förstå att jag antagligen måste ta hjälp av AA, men svårt att ta mod till sig o göra det. Det jag skrev här är första gången jag berättat om detta.

Tack för dom orden iron Will. Gillar attt läsa i forumet för er som gått vidare utan allkohol. Att läsa hur ni mår bättre o att de finns ett annat liv utan sug o ångest ?

Ååå vad jag känner med dig.
Här har det eskalerat igen. Mitt barn skulle bo hos sin pappa inatt eftersom att vi ska på semester i 2 veckor och dom inte kommer kunna ses på ett tag. Som tur var förstod jag att det inte var läge innan jag lämnade. Denna ständiga kontroll och allt ansvar och hur ensam man känner dig i det.
Mitt barn undrar varför hen inte får träffa pappa. Besvikelse i barns ögon är nog det värsta! Men våra barn är kloka, dom kommer förstå. ❤️

Japp, så har kvällen sett ut här. Ute på en ö med både vänner och obekanta. Alla runt omkring drack öl, vin och whisky. Jag och sambon drack bubbelvatten. I början kände jag nästan sorg och saknad (låter drastiskt, jag vet) över att vi inte hade med oss lite rosé åtminstone. Men vi hade ju bestämt oss för att låta bli. Och ångesten efter senaste fyllan skaver ännu...
Efter en stund märkte jag hur några gubbar blev fumliga och onyktra. Då kände jag faktiskt hur jävla skönt det var att vara nykter. De drack och dricker fortfarande en hel del. De kommer må rätt pissigt imorgon, men inte jag. Misstolka dock inte detta som skadeglädje. Det är snarare att jag känner mig stolt som klarade att stå för mitt beslut. För jag blev faktiskt erbjuden vin, men tackade nej!! ? Nu gäller det bara att försöka fortsätta att tacka nej. Jag vill fasen bli en nej-sägare istället för den som alltid ska säga ja tack, jag är svampen, bring it on.
Imorgon måste jag tyvärr tackla en annan ångest. Ångesten över att det snart är måndag och jobb. Senaste fyllan var med kollegor och jag gjorde, som sagt, bort mig rejält. Jag har inte träffat dom sen dess eftersom jag var för bakis för att kunna jobba i torsdag ? Vad ska jag säga? Ska jag skämta bort det? Ska jag säga att jag är en idiot. Ska jag säga att jag har problem?

Just nu känner jag bara att allt är så sorgligt. Som du säger så här de förlorat alla människor omkring sig plus allt annat viktigt men ändå kan de inte sluta och ta en ny vändning i livet.
Idag har mannen suttit på en krog under hela eftetmiddag/kvällen och beställt in.
Till slut kunde jag inte låta bli utan körde dit och såg honom på avstånd. Helt ensam satt han vid ett bord och såg så övergiven ut.
Jag gick och pratade med personalen att de inte skulle sälja mer alkohol till honom, att det räcker nu för hans del. Jag kunde inte låta bli. Det skär i hjärtat att se honom och det verkar inte finnas något stopp.
Jag var tuff och stark innan idag men efter detta känns det som jag har övergett honom fast jag vet ju att jag måste.
Det är bara så sorgligt alltihop.
Hur klarar han susig g, din man?

Min mamma och hennes man har varit gifta rätt länge. Vi märkte ganska snabbt att han var alkoholist, men som mamma sa, han är ju en "snäll" alkoholist så man lät det bero. (Snäll betyder att han aldrig blev aggressiv eller våldsam).

Men efter att dom gifte sig så gick det snabbt. Han Drack mer och mer, varenda kväll efter jobbet. Såpass mycket att jag är 100% säker på att han inte var körklar till arbetet. Tillslut började mamma att dricka med honom "för att han inte skulle dricka allt själv och bli för full". På nåt sätt försökte hon väl begränsa hans drickande.

Jag o mina syskon har försökt att prata med henne flera gånger, men det hjälper inte. Nu dricker hon lika mycket som honom, hon försöker begränsa dock, ringt o sökt hjälp, ätit antabus osv. Men när han fortsätter dricka så gör hon det också. Han har dessutom kommit på hur han ska göra för att trycka på hennes knappar så det blir bråk, alltså riktiga j.... monsterbråk! Jämt. O när bråket är i full gång så är han ett oskyldigt offer och mamma är skurken, och hon håller med.

Sakta men säkert trycker han ner henne till botten tills hon inte kan komma längre. Hon har nog inte långt kvar dit. Han slog henne en gång så ena tanden blev lös. När hon berättade det så stod han o skrattade/fnissade. Hon skrattade också o försvarade honom med att det var hennes fel, och tvingade mig att lova att inte polisanmäla. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att förstå att det är dags att lämna honom.

På fyllan gör hon inget annat än att prata om att lämna honom, men när hon nyktrat till så är allt bra igen. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att hjälpa henne, hon är ändå min mamma och jag älskar henne. Men alla dessa bråk som man blir inblandad i hela tiden tär på mig, jag mår inte särskilt bra psykiskt i vanliga fall, det börjar bli för mycket. Ska man släppa kontakten eller vad ska man göra?

Igår va det lugnt, inga problem att va nykter. Drog ner rullgardinerna och kollade på film på kvällen, mens grannarna drack och skrålade. Idag däremot va det lite jobbigt, fick ett mega sug vid 14-17 tiden.. men kämpade hårt och lyckades stå emot.
Känner mig stolt och nöjd. I morgon vaknar man pigg och stark ????

Sveriges enda helgon har en enkel bön som lyder: Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den.
Dvs, samma betydelse som "ske Din vilja" (inte min). Att försöka anamma de visdomsorden lättar på min prestationsångest, min förtvivlan, mitt velande fram och tillbaka. Kanske kan den vara till samma hjälp för någon utav er. ?

Pinsamheter? Ångest? Minnesluckor?
Jag har testat det. Suger. Så jag (mfl) förstår precis hur du känner, och du är säkerligen en av många som mår sådär idag. Så du är mer ”vanlig” än du tror.
Men din ångest kommer att släppa och du kommer att kunna gå vidare. Så du kan trösta dig med det. Men det är ju ett kanontillfälle att ställa dig de frågor som Glasögon-Smurfen frågar ovan.

Kan inte vara kul när mamma och pappa sitter i poolbaren och gaggar med främlingar för att nån stund senare nästan ramla av stolen. Kring lunch. Det var det inte för mig i alla fall på den tiden jag följde med min pappa och hans ”nya”. Men ofta är britterna överrepresenterade i de fall det ser ut som värst.
Min pappa var aggressiv fram till att vi lämnade honom men lyckades efter ett antal år (och terapi) hålla sig till att mest vara ett sentimentalt fyllo. Och det funkade därmed bra att skita i honom så kunde han sitta och gå ner sig med andra par medan vi rövade runt på egen hand på semesterorten.

Men jag försöker nu slippa se det och håller mig borta. Just på det ställe vi var nu, så såg det dock ganska städat ut för det mesta. Nästan bara norska och svenska barnfamiljer. Men som sagt jag håller mig borta så jag vet inte eg.

Hoppas ni alla kom helskinnade igenom midsommar. Jag tog ett par alkoholfria öl för att stilla vanan men saknade inte lulligheten i övrigt. Avslutade rätt tidigt och började titta på Chernobyl i stället, obehagligt men väldigt fängslande. Stakka Bo kan tydligen det där med att skapa bra media ;)

Starkt att gå!
Jag erkänner att jag (hmm) ”ser lite ner” på bekanta och andra som dricker. Det funkar bra för att inte bli så sugen själv. Vet ju att jag inte är bättre än nån annan eg. Men jag ser det som att vill de sitta och hälla gift i kroppen och bli korkade för att sedan vakna till belöningen, baksmälla och ångest, så får de. Men blanda inte in mig i det.
Jag mår bra ändå och slipper skramla med kassar, försöka moderera intaget, inte spåra, och viktigast eg: försöka verka normal inför barnen.
Men ush att det förstörde för dig. Låt det inte störa dig. Kommer gå bättre nästa år! Då kommer du vara stark nog att inte ens höra de krystade diskussionerna om hur ”god” snapsen är. Jag lyssnar inte ens på det utan behandlar det som om de vill ha mig med på en diskussion om ånglok.
Carolina, håll ut. Det kommer att vara jobbigt ett bra tag, så är det tyvärr. Men det kommer sen att bli väldigt mycket bättre. Det tar oftast många år att bygga upp problemet så det tar ett tag (inte många år ?) att bli av med det. Men det blir gradvis enklare och enklare att stå över. Allt som är värt att ha behöver man kämpa lite för.

Välkommen in i värmen :) Du vill inte dricka mer. Det är ju den bästa tänkbara starten. Tänker du dig att försöka minska din konsumtion, eller en ”vit period” eller att sluta med alkohol för gott?