Senaste kommentarerna i forumet

Japp, så har kvällen sett ut här. Ute på en ö med både vänner och obekanta. Alla runt omkring drack öl, vin och whisky. Jag och sambon drack bubbelvatten. I början kände jag nästan sorg och saknad (låter drastiskt, jag vet) över att vi inte hade med oss lite rosé åtminstone. Men vi hade ju bestämt oss för att låta bli. Och ångesten efter senaste fyllan skaver ännu...
Efter en stund märkte jag hur några gubbar blev fumliga och onyktra. Då kände jag faktiskt hur jävla skönt det var att vara nykter. De drack och dricker fortfarande en hel del. De kommer må rätt pissigt imorgon, men inte jag. Misstolka dock inte detta som skadeglädje. Det är snarare att jag känner mig stolt som klarade att stå för mitt beslut. För jag blev faktiskt erbjuden vin, men tackade nej!! ? Nu gäller det bara att försöka fortsätta att tacka nej. Jag vill fasen bli en nej-sägare istället för den som alltid ska säga ja tack, jag är svampen, bring it on.
Imorgon måste jag tyvärr tackla en annan ångest. Ångesten över att det snart är måndag och jobb. Senaste fyllan var med kollegor och jag gjorde, som sagt, bort mig rejält. Jag har inte träffat dom sen dess eftersom jag var för bakis för att kunna jobba i torsdag ? Vad ska jag säga? Ska jag skämta bort det? Ska jag säga att jag är en idiot. Ska jag säga att jag har problem?

Just nu känner jag bara att allt är så sorgligt. Som du säger så här de förlorat alla människor omkring sig plus allt annat viktigt men ändå kan de inte sluta och ta en ny vändning i livet.
Idag har mannen suttit på en krog under hela eftetmiddag/kvällen och beställt in.
Till slut kunde jag inte låta bli utan körde dit och såg honom på avstånd. Helt ensam satt han vid ett bord och såg så övergiven ut.
Jag gick och pratade med personalen att de inte skulle sälja mer alkohol till honom, att det räcker nu för hans del. Jag kunde inte låta bli. Det skär i hjärtat att se honom och det verkar inte finnas något stopp.
Jag var tuff och stark innan idag men efter detta känns det som jag har övergett honom fast jag vet ju att jag måste.
Det är bara så sorgligt alltihop.
Hur klarar han susig g, din man?

Min mamma och hennes man har varit gifta rätt länge. Vi märkte ganska snabbt att han var alkoholist, men som mamma sa, han är ju en "snäll" alkoholist så man lät det bero. (Snäll betyder att han aldrig blev aggressiv eller våldsam).

Men efter att dom gifte sig så gick det snabbt. Han Drack mer och mer, varenda kväll efter jobbet. Såpass mycket att jag är 100% säker på att han inte var körklar till arbetet. Tillslut började mamma att dricka med honom "för att han inte skulle dricka allt själv och bli för full". På nåt sätt försökte hon väl begränsa hans drickande.

Jag o mina syskon har försökt att prata med henne flera gånger, men det hjälper inte. Nu dricker hon lika mycket som honom, hon försöker begränsa dock, ringt o sökt hjälp, ätit antabus osv. Men när han fortsätter dricka så gör hon det också. Han har dessutom kommit på hur han ska göra för att trycka på hennes knappar så det blir bråk, alltså riktiga j.... monsterbråk! Jämt. O när bråket är i full gång så är han ett oskyldigt offer och mamma är skurken, och hon håller med.

Sakta men säkert trycker han ner henne till botten tills hon inte kan komma längre. Hon har nog inte långt kvar dit. Han slog henne en gång så ena tanden blev lös. När hon berättade det så stod han o skrattade/fnissade. Hon skrattade också o försvarade honom med att det var hennes fel, och tvingade mig att lova att inte polisanmäla. Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att förstå att det är dags att lämna honom.

På fyllan gör hon inget annat än att prata om att lämna honom, men när hon nyktrat till så är allt bra igen. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att hjälpa henne, hon är ändå min mamma och jag älskar henne. Men alla dessa bråk som man blir inblandad i hela tiden tär på mig, jag mår inte särskilt bra psykiskt i vanliga fall, det börjar bli för mycket. Ska man släppa kontakten eller vad ska man göra?

Igår va det lugnt, inga problem att va nykter. Drog ner rullgardinerna och kollade på film på kvällen, mens grannarna drack och skrålade. Idag däremot va det lite jobbigt, fick ett mega sug vid 14-17 tiden.. men kämpade hårt och lyckades stå emot.
Känner mig stolt och nöjd. I morgon vaknar man pigg och stark ????

Sveriges enda helgon har en enkel bön som lyder: Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den.
Dvs, samma betydelse som "ske Din vilja" (inte min). Att försöka anamma de visdomsorden lättar på min prestationsångest, min förtvivlan, mitt velande fram och tillbaka. Kanske kan den vara till samma hjälp för någon utav er. ?

Pinsamheter? Ångest? Minnesluckor?
Jag har testat det. Suger. Så jag (mfl) förstår precis hur du känner, och du är säkerligen en av många som mår sådär idag. Så du är mer ”vanlig” än du tror.
Men din ångest kommer att släppa och du kommer att kunna gå vidare. Så du kan trösta dig med det. Men det är ju ett kanontillfälle att ställa dig de frågor som Glasögon-Smurfen frågar ovan.

Kan inte vara kul när mamma och pappa sitter i poolbaren och gaggar med främlingar för att nån stund senare nästan ramla av stolen. Kring lunch. Det var det inte för mig i alla fall på den tiden jag följde med min pappa och hans ”nya”. Men ofta är britterna överrepresenterade i de fall det ser ut som värst.
Min pappa var aggressiv fram till att vi lämnade honom men lyckades efter ett antal år (och terapi) hålla sig till att mest vara ett sentimentalt fyllo. Och det funkade därmed bra att skita i honom så kunde han sitta och gå ner sig med andra par medan vi rövade runt på egen hand på semesterorten.

Men jag försöker nu slippa se det och håller mig borta. Just på det ställe vi var nu, så såg det dock ganska städat ut för det mesta. Nästan bara norska och svenska barnfamiljer. Men som sagt jag håller mig borta så jag vet inte eg.

Hoppas ni alla kom helskinnade igenom midsommar. Jag tog ett par alkoholfria öl för att stilla vanan men saknade inte lulligheten i övrigt. Avslutade rätt tidigt och började titta på Chernobyl i stället, obehagligt men väldigt fängslande. Stakka Bo kan tydligen det där med att skapa bra media ;)

Starkt att gå!
Jag erkänner att jag (hmm) ”ser lite ner” på bekanta och andra som dricker. Det funkar bra för att inte bli så sugen själv. Vet ju att jag inte är bättre än nån annan eg. Men jag ser det som att vill de sitta och hälla gift i kroppen och bli korkade för att sedan vakna till belöningen, baksmälla och ångest, så får de. Men blanda inte in mig i det.
Jag mår bra ändå och slipper skramla med kassar, försöka moderera intaget, inte spåra, och viktigast eg: försöka verka normal inför barnen.
Men ush att det förstörde för dig. Låt det inte störa dig. Kommer gå bättre nästa år! Då kommer du vara stark nog att inte ens höra de krystade diskussionerna om hur ”god” snapsen är. Jag lyssnar inte ens på det utan behandlar det som om de vill ha mig med på en diskussion om ånglok.
Carolina, håll ut. Det kommer att vara jobbigt ett bra tag, så är det tyvärr. Men det kommer sen att bli väldigt mycket bättre. Det tar oftast många år att bygga upp problemet så det tar ett tag (inte många år ?) att bli av med det. Men det blir gradvis enklare och enklare att stå över. Allt som är värt att ha behöver man kämpa lite för.

Välkommen in i värmen :) Du vill inte dricka mer. Det är ju den bästa tänkbara starten. Tänker du dig att försöka minska din konsumtion, eller en ”vit period” eller att sluta med alkohol för gott?

Ofrivillig ensamhet är så plågsamt... Hoppas att du genom tex AA-möten så småningom ska hitta någon som du kan möta upp på en kaffe eller så. Vårt samhälle är fullt av ensamma människor, så någon väntar på att få bli den där vännen du ringer upp. Kram

Det finns en app som heter Cairy, den är tänkt att kunna bryta lite av ensamheten och att man skall kunna ge stöd och få stöd. På beroendepodden finns ett bra samtal med Andreas som startat den. Kanske något du kan pröva

Tack, jag motstår fortf alkoholens rop, men det är svårt. Ensamheten vill ha något som dövar, dämpar.
Dricker kaffe istället. Sugen på cigg också fast det är 8 år sedan jag slutade. Vet att det är sjukdomen som skriker inom mig. Tack för att du skrev. Lite mindre ensamt kram o tack.

Att dom inte kommer till vägs ände! Mitt ex har typ noll kontakt med sina barn, vänner (dom normala och trevliga) har tagit avstånd, mamman till hans barn har lämnat honom, jag har lämnat honom och nu senast fick han sparken från sitt jobb! Allt relaterat till alkohol! Dricker gör han fortfarande! Det går liksom inte in! Och kärleken till alkohol verkar gå bortom allt annat! Hemskt!

Hej har läst många av dina inlägg ?har hållt upp en vecka nu. Men har ett galet sug efter alkohol. Känner att ska de alltid vara så här för då kommer ja inte orka med. Du känns som ngn som kan komma med ngt gott råd?behöver de nu för att hålla motivationen uppe. Äter campral.

Stanna upp och fundera på om det är värt att dricka om du inte ens kommer ihåg något dagen efter. Mitt ”problem” är dock att jag kommer ihåg 99% av det jag gör fast jag helst bara vill glömma. Vet egentligen inte vilket som är värst?
Oavsett så har du tagit ett första steg att skriva här. Det tyder på att du vill förändra ditt drickande.
Jag är ingen expert, men vet att det finns många inspirerande personer här som kommer med kloka råd och uppmuntrande ord.
Jag har skrivit en lista med fördelar att avstå alkohol. När jag läser den känns det så självklart. Verkligheten är kanske inte lika självklar då yttre faktorer påverkar oss.
Önskar dig all lycka och hoppas kvällen klarnar. Skriv ofta och mycket här. Det hjälper ???

Vet inte vad som hände på studentmottagningen men lider med dig. Jag hoppas verkligen din väninnna ser att du anstränger dig och förlåter dig. Om hon inte kan se det så är det frågan om vilken vän hon är?
Det är just sånt här jag är rädd för. Att människor ska döma en efter den person man blir på en snedfylla. Vi är inga dåliga människor, vi blir bara det tillfälligt. Människor har all rätt att bli förbannade och all rätt att säga åt oss. Men jag tror de flesta av oss här anklagar oss själva så det räcker och blir över. Det vi, eller iaf jag, behöver är stöd och peppning att välja rätt vägar.
Önskar dig all lycka och otroligt starkt jobbat av dig så här långt ???

Ingen fara, jag är bara förbannad på mannen. Både för allt elakt som han sagt till mig och hur han har behandlat mig och puttat runt mig.
Jag kan med gott samvete säga att jag gått igenom alla faser:
Omhuldat och pysslat om
Skyddat och ljugit för andra
Köpt sprut o öl åt honom
Hällt ut och gömt sprit o öl
Gråtit
Tiggt och bett om ändring
Skrikit och vrålat och varit vansinnigt arg
Tigit ihjäl honom
Varit super pedagogisk och förklarat
Kört till läkare,avgiftning och behandlingshem
Slutat bry mig

Så jag kan inte vara att på mig själv för jag har provat alla sätt jag kan för att han ska förstå.

Sen har
Jobbet sparkat honom
Polisen tagit honom
Domstolen sätt på fotboja
Familjen tagit avstånd
Kroppen och hjärnan tagit stryk av alkoholen

Trots detta sitter han just nu på en krog och beställer in öl och groggar som betalas ftån vårt gemensamma konto.
Jag ska räkna ihop summan och åka och ta ut exakt lika mycket imorgon.
Så jag använder min ilska till att hålla ett avstånd så jag inte kan "hjälpa" honom med att laga mat och pyssla om hemna.
Aldrig i livet.

Ps önskar och ångrar bara att jag inte behöll mitt egna konto tidigare, men gjort är gjort och går inte gråta over Ds

Kram till er bägge Nordäng67 och intemera?

Härligt ?

Finns ju massa råd man kan ge, men de vet du ju redan så låter bli det. Hoppas du ändå kan känna dig stolt över dig själv och dina dagar// kram Strulan

Hur kunde mitt inlägg poppa upp tre ggr?

Beundrar dig som klarat 3 dagar! Starkt.
Hur har det gått nu?
Själv tampas jag med demonen för fullt. Jag dricker mindre än förut, men det är så svårt att stå emot. Jag vet att jag behöver hitta en strategi och ha självförtroende nog att stå emot när kroppen och hjärnan inte vill fungera utan lite vin. Frågan är hur jag hittar det.
Hoppas du klarat midsommarhelgen utan alkohol!
Kram Mistral

Beundrar dig som klarat 3 dagar! Starkt.
Hur har det gått nu?
Själv tampas jag med demonen för fullt. Jag dricker mindre än förut, men det är så svårt att stå emot. Jag vet att jag behöver hitta en strategi och ha självförtroende nog att stå emot när kroppen och hjärnan inte vill fungera utan lite vin. Frågan är hur jag hittar det.
Hoppas du klarat midsommarhelgen utan alkohol!
Kram Mistral

Beundrar dig som klarat 3 dagar! Starkt.
Hur har det gått nu?
Själv tampas jag med demonen för fullt. Jag dricker mindre än förut, men det är så svårt att stå emot. Jag vet att jag behöver hitta en strategi och ha självförtroende nog att stå emot när kroppen och hjärnan inte vill fungera utan lite vin. Frågan är hur jag hittar det.
Hoppas du klarat midsommarhelgen utan alkohol!
Kram Mistral

Nej, tyvärr finns ingen i min närhet jag kan få stöttning av. All släkt bor långt bort, och ”vännerna” är mest ytliga bekantskaper. Jag är ensam! Vilket jag tror är det största grundproblemet, vin dövar ensamheten.
Har också en medfödd ångestproblematik, och har haft mycket ångest med panikångestattacker långt innan alkoholen blev ett problem.
Min hjärna går på högvarv för att hitta motivation, styrka och självsäkerhet till att klara av att inte dricka, men det är svårt. Jag tror inte tillräckligt på mig själv.
Jag har minskat på vindrickandet ganska mycket, men ofta blir rastlösheten och ångesten för svår att stå ut med.

Hur får man styrkan och självsäkerheten i att klara det?

Vad bra du hittat hit och funderar högt på din sambos drickande! Skulle det vara möjligt för dig att förklara för honom hur du känner, när han gömmer burkar och flaskor? En ärlig diskussion där du berättar dina känslor, rädslor och oro utan att anklaga honom eller säga du förbjuder honom att dricka. Kanske han kan förstå och ni kan hitta nåt sätt att hantera det tillsammans, hitta nåt som fungerar i just ert förhållande kring alkohol.

Om du mår dåligt så behöver du ventilera det med honom!