Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet att det du säger är så sant. Jag vet vad jag borde göra. Men jag har inte kraft kvar. Känns som att dn lilla kraft jag har kvar går till att överleva och se till att mina barn överlever och har någon fast trygg punkt. Problemet är att jag inte ens är någon fast trygg punkt längre, utan ett vrak.

Läser gärna din blogg! Kram.

Jag är för feg för att ställa ultimatum. Jag vet att han kommer att misslyckas om jag gör det och man har bara en chans att visa att man menar vad man säger. Så jag ställer inga ultimatum för jag vet att jag förmodligen inte skulle fullfölja dem. Jag vill ju inte lämna honom. Men nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag går omkring med ständig huvudvärk, sover inte, får panikångestattacker.

När han är nykter är han min själsfrände. När han dricker är han en annan person. Talar om att jag är den elakaste han vet, hånskrattar när jag är ledsen och påstår att jag bara spelar teater.

Efter gårdagen händelse är han förstås ångerfull nu. "Ska aldrig hända igen, nu ska det bli bra, du och barnen är viktigast, jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, blablabla..." Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger han lovat detta. Är det enda sättet att få veta och acceptera att det är dags att ge upp att man själv går under helt? Vore det inte för barnen skulle jag lika gärna kunna dö känns det som. Fast vore det inte för barnen hade jag nog inte arit kvar. Min kärlek till honom har en gräns. Min kärlek till barnen är oändlig. Känns som att jag sitter fast i en rävsax.

Dagarna efter

Exet är ute som vanligt. Drack i förrgår en 5~6 enheter och igår ca 5. Stannar kvar efter jobbet o kommer hem vid ca 03:00

Sitter sen uppe o dricker folköl eller vin, ja det han har hemma o sen lägger sig vid fem eller sex på morgonen. Sen är det minnst en dag i veckan det blir mer, som förra veckan en riksfylla.
Kan stupa i säng o vakna runt 17:00 på kvällen. Ibland vätt i sängen. Så där lever han o njuter av livet på krogen. Han tycker det är normalt o gå ut nästan varje dag.

Jag tycker det är otäckt att han tycker det är normen. Det är som en livet då man va 20 år o allt handlade om fest o polare. Han är 35 år och är fortfarande som livet som 20 åring.

Jag då? Jag går vidare men kan emellanåt bli riktigt irriterad över hur han väljer att leva,sitt liv. Det innehåller inte nåt annat än spel, öl, sena utekvällar, och knappt råd med mat varenda gång det är strax över en vecka innan lön. Då lever han på dricks. Och även om han inte kan betala sin öl då han går ut skriver han upp på krita och det slutar med att det dras från lönen och den blir ju helt plötsligt nån tusen o tom två tusen fattigare.

Hur har jag stått ut?! Va är det att leva med. Ja minns då vi bodde ihop och hyran vart så låg att han lätt kunde lägga undan några tusen till en gemensam resa. Han gjorde aldrig det, utan spela och drack upp de pengarna.

Den resan vi skulle gjort kommer jag göra med någon annan nu.

Som jag känner igen detta! "Du tycker att jag är värdelös, du vill att jag ska misslyckas". Det där är på nåt vis, för mig, tecknet på att missbruk är en sjukdom. De är så lika, alkisarna. Deras hjärnor har sjunkit ihop på samma sätt, allihopa. Självföraktet, projiceringen.

"Du vill att jag ska få 70 piskrapp!" sa min alkis en gång. Eh, nej. Eller jo, kanske ändå, men det var inte jag som kom på det, det var du själv.

Du skriver att du inte vet hur man orkar. Nej, det är klart du inte vet. Och, på riktigt - VARFÖR ska du orka med det där? Varför ska barnen växa upp så? Du tänker på hur bra ni skulle kunna ha det om han var frisk. Men han är ju inte det! Och det är det du måste förhålla dig till. Det här kommer inte att gå över av sig själv om du bara håller ut lite till - det kommer att accelerera. Barnen kommer inte att tacka dig när de blir vuxna, de kommer att fråga varför du inte tog dem och gick.

För prick fyra år sen köpte jag en lägenhet bakom min mans rygg. Efter sommaren flyttade vi, barnen och jag. Efter jul gick skilsmässan igenom. Det är det jobbigaste, och bästa, jag gjort. Inte en sekund har jag ångrat mig.

Om du vill kan du gå in på min blogg, jag har skrivit jättemycket där om hur jag tog mig ur och hur det blev sen. ankaspringer.wordpress.com, mycket är lösenordsskyddat men det är bara att mejla så får du lösen. ¨

Stor kram!

Tack för att du delar med dig! Alla goda erfarenheter behövs här!
/ mt

Ofta som att läsa om sig själv. Så intressant.
Har också insett att det är känslorna man dricker på. För att förstärlka, fly, vila. Så riktiga botemedlet är att lösa känslorna så man inte behöver dricka. Jag kör 12-stegsprogrammet nu och tror det kommer funka bra för mig men funderar på att som du ordna en terapeut också. Alla medel som finns tillgängliga för att hålla draken så långt bort som möjligt. Heja dig, sjukt imponerande att du kommit så långt utan antabus som stödhjul.

Ensammast_i_världen, Nusse123 och Skrållan, du har varit med länge - pröva att gå på Alanonmöte, gå åtminstone in på hemsidan och läs. Den som lever med en alkoholist är lika maktlös inför/emot alkoholen som alkoholisten. Jag har också varit där ni är, många år. Gjort allt det ni (kanske) gör: kontrollerat (vägt vinboxar t.ex), bönat, bett, förklarat, tjatat, gråtit, skrikit... sen gick jag. Gick för att definitivt lämna. För vår del vände det situationen - det är nog tyvärr inte så vanligt. Men det viktigaste var det som hände inom mig. Samt att maken började på AA och jag på Alanon. Där har jag lärt mig att leva mitt liv. Mitt mantra har blivit att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Det är det, möjligt.
Fortsätt läsa och skriva här. Att dela är att hela. Gå på möten! Ta vara på ditt liv, och barnens!
Varmt Lycka till! / mt

Jag dricker inte ofta, kanske 1 gång i månaden . Men jag märker att när jag väl dricker så påverkar det mig väldigt mycket. Jag blir rädd för mig själv, hur pass personlighetsförändrad jag blir.

Jag har svårt att sluta när jag väl börjat.
Jag beter mig egoistiskt och får extremt bra självförtroende.
Jag flörtar med folk av ingen anledning.

Det händer inte varje gång men ibland, speciellt om jag dricker i samband där e jag inte har nära vänner med.

Jag gillar inte mig själv när jag betett mig såhär. Hur slutar jag?

Vi får kasta oss in, 1000% engagemang i att stanna i lugnet, nuet och vårda oss! Kramar??

Man får börja att ta lite i taget. Kan du åka iväg och göra saker bara för dig och barnen? Bara få komma iväg och få lite andrum? Tror du måste börja så.
Jag kämpar ju att lämna min man. Vi bor isär. Det är kämpigt, men jag tänker att jag vill inte lägga fler år på mannen som inte vill bli nykter.
Och för mig har det gått lite i taget.
Gör upp en plan för dig och barnen, så kanske det lättar lite.

Jo Tackochhej det händer saker med mig och min själ.
Jag har gett mig sjutton på att denna gången skall jag förstå och lära mig hur jag funkar. Kommer med 100 frågor till min terapeut, underbart att kunna bolla med honom.
För alkoholen är en jäkla drake att slåss med, men insett att problemet är ännu större?
Det är vanor, flykt och behovet av kickar mm som gör det hela så svårt.
Så försöker lära mig att leva med denna knasiga kvinna, som är allt eller inget och kastar, rusar in i olika projekt med 1000%
Denna gången tvingar jag mig själv att vårda mig själv, med lika stort engagemang som jag ger andra.
Det är min tur nu att få leva fullt ut.
Kram och styrka till er❤️// Strulan

ikväll ska jag överlista honom. Ikväll ska jag vinna, det har jag bestämt mig för.

Tre glas vin igår kväll, så j-a onödigt.

Ikväll vinner jag.

Mrx! Så hur gick det igår? Blev det för mycket?

Hälsa Grekland!

Ligger vaken av samma skäl, tänker precis som du, om bara, det kunde ju bli så bra... Hur ska man orka...?

Ligger vaken av samma skäl, tänker precis som du, om bara, det kunde ju bli så bra... Hur ska man orka...?

Försöker koppla bort, och leva som vanligt, men det är svårt när man har en mamma som ska ringa och berätta allt, vid den tiden var han på bolaget. Jag vet att han är inne i en period, jag behöver inte veta vilka tider han köper alkohol.

I dag fick jag flera sms under dagen. Han skrev att han var glad. Att han älskade mig. Han var inne i stan och hade köpt en present till mig. Han var nykter. Han skulle komma hem strax och det skulle bli gott med köttbullar. Jag kände för första gången på länge någon slags hopp. Jag kände att nu har det kanske vänt.

Två timmar senare kom han hem. Full och elak. Han var åter igen Mr Hyde. Talade om för mig hur elak jag är. Sa att han vill dö. Att det inte är någon mening att försöka ändra något för han är en hopplös sopa. Och att jag älskar att trycka ner honom. Ena sekunden är han en sopa och allt är hans eget fel, nästa sekund är det jag som är problemet. Jag är tydligen elakast på jorden och älskar att få honom att känna sig värdelös.

Jag står där som ett frågetecken. Vad hände? Dessa kast mellan "jag känner mig glad i dag, jag älskar dig och vår familj, vi tycker om varandra, älskar varandra, och det kommer att bli bra" till "allt är meningslöst, jag är sämst, jag vill dö, du njuter av att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös" blir tvärare och tvärare och kommer flera gånger om dagen. Hur fan orkar man? Jag vet inte om jag gör det längre.

Jag har konstant huvudvärk. Jag kan inte sova. Jag är rädd att han ska dö. Jag märker att våra barn mår dåligt och jag vet att jag måste orka för deras skull. Ska jag säga att nu får det räcka? Att jag går? Ska jag ge upp? Jag är så rädd att han ska dö då. Men jag går under av att bära på detta.

Jag tror inte på något han säger. Han har ljugit så mycket att jag på riktigt tror att han själv vet vad som är sant och inte längre. Han säger att det inte är någon mening att försöka. Han vältrar sig i självömkan. Han säger hela tiden att han är värdelös och att det inte är någon idé. Jag försöker stötta. Talar om att jag och barnen älskar honom. Att jag vill hjälpa. Men det känns som att han bara spottar på handen jag räcker ut. Innerst inne vet jag att det är sig själv han föraktar. Men hur orkar man?

Nu är klockan 05:22. Ännu en sömlös natt blev det. Känns som att huvudet ska sprängas av värk. Han ligger där uppe och snarkar så att väggarna skakar.

Jag kommer att gå under om jag stannar. Men jag älskar honom. Jag älskar våra barn. Jag tänker på hur fint och bra vi skulle kunna ha om han var frisk. Men hur ska jag orka när det verkar som att han har gett upp själv?

Han ringde mig på jobbet igår, men jag sket i att svara. Klockan var 10.00 tiden. Jag fick sms om att han hade jobbat och hade tagit kontakt med sin behandlare på öppen vården. Jag svarade jättebra!! För det tycker jag. Sedan kom ett sms om att jag skulle begrunda det han skrev i helgen. Jag svarade ok. Orkade argumentera, vad ska jag argumentera om? Det smset handlade om att jag fane mig skulle sluta upp med och kontakta myndigheter, angående honom. Jag har inte kontaktat någon myndighet angående honom. Ok jag har anonymt ringt till soc och frågat vad jag kan göra, men det gjorde jag anonymt. Jag fick inte mycket hjälp av dem. Han kommer att få tillbaka sitt körkort och jag är rädd att han ska köra på fyllan, och köra ihjäl någon. Enligt hans bror var det nära att han gjorde det för ett par årsedan. Jag får till svar av socialen, att sådana fantasier kan man inte sitta och ha, det är inte hälsosamt för mig. Den kommentaren fick mig att bli förbannad på dem. Jag vet hur han är med motorfordon. Men det är jag som fantiserar. Det är bara sjukt.... När ska dom lyssna på oss som är anhöriga.
Mitt i alltihopa så har jag en mamma som ringer och meddelar om hon ser honom gå in på bolaget.
Hur bra mår jag av det?
Pratade med hans behandlare på öppenvården om hur det är för oss, jag gav den sanna versionen utan rosa moln. Fick till svar, men jag måste tro mer på X eftersom jag träffar honom. Dom tar inte in sanningen utan lyssnar mer på honom.
Jag känner bara att jag ger upp snart. Han manipulerar peraputen han går hos, han är bra på det.
Varför inte lyssna på oss anhöriga+ den missbrukande och ta information från bägge.

Han ringde mig på jobbet igår, men jag sket i att svara. Klockan var 10.00 tiden. Jag fick sms om att han hade jobbat och hade tagit kontakt med sin behandlare på öppen vården. Jag svarade jättebra!! För det tycker jag. Sedan kom ett sms om att jag skulle begrunda det han skrev i helgen. Jag svarade ok. Orkade argumentera, vad ska jag argumentera om? Det smset handlade om att jag fane mig skulle sluta upp med och kontakta myndigheter, angående honom. Jag har inte kontaktat någon myndighet angående honom. Ok jag har anonymt ringt till soc och frågat vad jag kan göra, men det gjorde jag anonymt. Jag fick inte mycket hjälp av dem. Han kommer att få tillbaka sitt körkort och jag är rädd att han ska köra på fyllan, och köra ihjäl någon. Enligt hans bror var det nära att han gjorde det för ett par årsedan. Jag får till svar av socialen, att sådana fantasier kan man inte sitta och ha, det är inte hälsosamt för mig. Den kommentaren fick mig att bli förbannad på dem. Jag vet hur han är med motorfordon. Men det är jag som fantiserar. Det är bara sjukt.... När ska dom lyssna på oss som är anhöriga.
Mitt i alltihopa så har jag en mamma som ringer och meddelar om hon ser honom gå in på bolaget.
Hur bra mår jag av det?
Pratade med hans behandlare på öppenvården om hur det är för oss, jag gav den sanna versionen utan rosa moln. Fick till svar, men jag måste tro mer på X eftersom jag träffar honom. Dom tar inte in sanningen utan lyssnar mer på honom.
Jag känner bara att jag ger upp snart. Han manipulerar peraputen han går hos, han är bra på det.
Varför inte lyssna på oss anhöriga+ den missbrukande och ta information från bägge.

Lever med en man som druckit i många år tid. Han öl mer eller mindre varje dag. Då han har jobbat utomlands mycket har barnen & jag levt vårt liv & haft det bra. Numera jobbar hemma med inga fasta tider, vilket också har gjort att hans drickande eskalerat, dricker tills han blir helt förändrad, elak, aggressiv. Flyttar gränser hela tiden. Jag har hittat honom berusad vid skolan för att hämta vår yngsta jag har hindrat honom från att köra bil, gömt, hällt ut, gråtit, bönat, gapat & hotat. Han säger att han ser problemet, håller upp några veckor, sen börjar det igen. Nu senaste tiden sitter han hemma på dagtid & jobbar & dricker. När det tar slut så åker han till systemet för att handla mer, jag kan inte stoppa honom då jag har ett jobb att sköta. Nu har gränserna förflyttats så att han åker till sin träning berusad, vilket har gett oss en orosanmälan. I dialogen med soc lovade han att skaffa hjälp. Nu har han återigen kört berusad, jag var iväg med jobbet, barnen hos anhörig vilket jag & min familj såg när vi kom tillbaka. Sitter i en rävsax, vet inte hur jag skall agera, vill att han ska få hjälp men orkar inte gå med denna ständiga klump i magen för vad som pågår hemma, att inte kunna lita på honom med barnen, att ständigt vänta på nästa anmälan. Att vänta på katastrofen hela tiden. Är rädd att om jag tar barnen & flyttar ett tag att det hålls emot mig i tex vårdnadssituation, eller med socialen vilket jag ser är en tidsfråga. Mitt mål är att han får hjälp men jag känner att jag måste agera på något sätt, att inte bara hota. Har jag rätt att flytta med barnen under dessa omständigheter? Vill ju egentligen inte lämna men kan inte ha det så här längre... tacksam för råd, orkar inte mycket längre....

Lever med en man som druckit i många år tid. Han öl mer eller mindre varje dag. Då han har jobbat utomlands mycket har barnen & jag levt vårt liv & haft det bra. Numera jobbar hemma med inga fasta tider, vilket också har gjort att hans drickande eskalerat, dricker tills han blir helt förändrad, elak, aggressiv. Flyttar gränser hela tiden. Jag har hittat honom berusad vid skolan för att hämta vår yngsta, jag har hindrat honom från att köra bil, gömt, hällt ut, gråtit, bönat, gapat & hotat. Han säger att han ser problemet, håller upp några veckor, sen börjar det igen. Nu senaste tiden sitter han hemma på dagtid & jobbar & dricker. När det tar slut så åker han till systemet för att handla mer, jag kan inte stoppa honom då jag har ett jobb att sköta. Nu har gränserna förflyttats så att han åker till sin träning berusad, vilket har gett oss en orosanmälan. I dialogen med soc lovade han att skaffa hjälp. Jag har oxå varit i kontakt med ett privat behandlingshem. Nu har han återigen kört berusad, jag var iväg med jobbet, barnen hos mormor, vilket jag & min familj såg när vi kom tillbaka. Sitter i en rävsax, vet inte hur jag skall agera, vill att han ska få hjälp men orkar inte gå med denna ständiga klump i magen för vad som pågår hemma, att inte kunna lita på honom med barnen, att ständigt vänta på nästa anmälan. Att vänta på katastrofen hela tiden. Är rädd att om jag tar barnen & flyttar ett tag att det hålls emot mig i tex vårdnadssituation, eller med socialen vilket jag ser är en tidsfråga. Mitt mål är att han får hjälp men jag känner att jag måste agera på något sätt, att inte bara hota. Har jag rätt att flytta med barnen under dessa omständigheter? Vill ju egentligen inte lämna men kan inte ha det så här längre... tacksam för råd, orkar inte mycket längre....

Jag fick till svar att det var för att hämnas på mig, jag förstår inte vad han har att hämnas för.

Idag tog jag (ofrivilligt) nästa steg i processen! Min mobil gick sönder och jag fick akutbyta! Hade skrivit massor av texter om vårt förhållande. Inget han har löst utan bara jag. Brukar läsa dom ibland och blir då sentimental och ledsen. Allt försvann när jag bytte mobil. Fick panik först men sen kände jag en enorm lättnad. Varför sitta och läsa det? Har minnena ändå, både bra och dåliga! Stor kram till er!

Nja, ingen har väl lust att hamna på sin botten. För den kan ju innebära alla dessa förluster, som ju så småningom kommer, när alkoholen har tagit över hela personligheten. Förlust av arbete, familj och självrespekt. Nä, den botten ska man inte behöva känna på, om det går att undvika.

Det viktiga är inte ifall nån upptäcker att man dricker för mycket. Det viktiga är att man själv upptäcker det. Sen är ju alkoholen bedräglig så tillvida att det är så lätt att tänka; Det är säkert inte så farligt. Då har det ju i regel redan blivit farligt, precis som du beskriver.

Jag har själv reflekterat en hel del över mitt eget drickande. Jag dricker också för att få en frist. Att det får bli tyst och enkelspårigt i huvudet med hjälp av alkoholens sköna bomullslager. Det är en mycket dålig lösning i längden. Jag lär mig just nu att kunna koppla av och få ro, utan vin.

Egentligen, för din egen skull, så är det helt ointressant om du blir ertappad. De som är nära dig vet redan. Finns det en lust att bli ertappad? Finns det ett behov av att sluta verka "lyckad och normal" och vara mer sann?

Det där var bara några frågor som dök upp i mitt huvud. Du kan bortse från dem om du tycker att de är felaktiga eller gör dig upprörd. Jag uppskattar att du delar med dig, att du blir tydlig och syns i dina tankar när det gäller alkoholen och farhågorna om den där botten, som jag tycker du ska bespara dig.

Nämen hej!!
Vad roligt att du skriver i min tråd. Jodå, blommorna var riktigt fina.
Jag har inte lämnat forum. Skriver lite kommentarer i andras trådar. Bara inte startat en ny egen ännu.
Det kommer, jag lovar. Jag är nykter och mår alldeles utmärkt.

Önskar dig en fin dag imorgon.