Senaste kommentarerna i forumet

Hej Villvaraenbramamma,

Starkt av dig att kämpa på! Hur går det idag?

Ville skriva några rader till dig då jag kände så väl igen mig i ditt första inlägg. Du är inte ensam att gå igenom detta, även om det är en påfrestning att vara ensamstående med två barn. Men du klarar det!

Sänder styrka, pepp och en extra varm tanke till dig.

Vad bra och starkt att du stod emot impulsen, Babsan. Hoppas det går bra för dig idag?

Jag har passerat min ”kritiska period” för dagen, har sett till att inte ha något tillgängligt hemma. Känns skönt. Så det får nog bli fem dagar idag, och början på den sjätte imorgon. Nu när vädret slagit om till sommar dyker dock den där tanken på en kall öl eller ett svalt glas vitt vin upp. Ska hörda ut.

Hej StarkareK ! Vad bra med en plan, och att du får så bra stöd från din mamma och barnens pappa! Det är inte kul det du skriver som har hänt med att barnen blev rädda och att du inte minns något! Men jättebra att du berättat och pratat med dina närmaste vänner och familj! Du kommer fixa detta jättebra en dag i taget bara! Kram Miz

Du är så klok Nordäng67. Att läsa allt du skriver hjälper mig mycket. Både i denna tråd och i andras, och min. Jag beundrar din styrka och hoppas jag kommer hålla mig lika stark som du.

Att ”komma tillbaka” är viktigt, dock inte viktigare än att inte komma tillbaka där man startade.

Någon som vill dela med sig av erfarenheter av att vara mamma och alkoholist, när allt tillslut rämnade....har inte utsatt mina barn för någon som helst fara, men har en man som gör allt i sin makt för att totalt krossa mig. Han har berättat för alla mina vänner, släkt och gemensamma bekanta. Han har ordnat så att socialtjänsten är inblandad. Jag vet att jag gjort fel med alkoholen, men det han har gjort kan jag ju inte prata om. Nykter nu sedan 1 v. Det enda han vill prata om är hur dåligt han själv mår pga mig. Han pratar gärna om detta inför barnen..... vet inte riktigt vad jag ska ta mig till....

För din fina kommentar! Den värmer verkligen ??

Så här långt i mitt nya (nästan) helt nyktra liv har mycket positivt inträffat:
1. Jag har inget vardagligt sug efter alkohol längre.
2. Jag har gått ner ganska mycket i vikt. Jag tränar mer effektivt när jag inte är bakfull.
3. Jag känner mig inte längre deprimerad.
4. Tidigare hade jag ofta anfall av gikt (bl a efter jul- och helgfrosseri i mat och alkohol). Dessa anfall har helt upphört och jag har t o m slutat med medicineringen mot gikt.
5. Min hjärnkapacitet är normal igen. Jag är forskare och universitetslektor och behöver kunna tänka klart. Helt plötsligt känner jag mig hjärnstark igen.
6. Jag jobbar i praktiken mindre men får mycket mer gjort. Bakfyllan gjorde mig tidigare slö och trög.
7. Stressen är borta, jag känner ett stort lugn.
8. Jag sover bättre.
9. Min familj är gladare.
10. Mitt humör är jämnare.

Men det kommer att komma svårare tider. Det är viktigt att inte glömma att fram till den 2 mars i år drack jag ÅTTA flaskor vin i veckan. ?

Äsch, har du lämnat ny när jag precis hittat dig. Såg ditt inlägg i min tråd höromdagen och sen läste jag din.
Jag la ju av både med att läsa och skrivA, först för att det gick bra och sen för att det gick dåligt. Tror egentligen att det vore bra att stanna här o reflektera. Hoppas du lyckas med ditt fortsatta jobb. Just det där med att inte är svårt att komma tillrätta med. Men köp nu en stor blombukett! Det är du värd.

Känner så igen mig i din situation. Jag valde att lämna för en vecka sedan. Han har försökt att skaffa hjälp tidigare, han vill skaffa hjälp, och har varit bra i perioder, precis som din man, men det slutar alltid på samma sätt. Och det sveket går inte att beskriva. Man blir som du säger så arg på sig själv att man gav honom ännu en chans‭.
Bra att du bokat KBT! Tror det kan vara mycket till hjälp och kommer hjälpa dig ännu ett steg framåt. Jag ska också göra det. tror det kan vara bra bland annat för att hjälpa att stå emot hans böner.
Känner också igen det där med humöret som går upp å ner som du berättar om. Åh jävla idioter. Att dom har mage att utsätta oss för allt detta. Och nej, du överreagerar absolut inte! Det där är så typiskt för oss medberoende att tänka att vi gör fel. Jag har också fått höra att jag är egoistisk för att jag vill lämna men den andra stunden gråter han och ber om ursäkt för allt ont han sagt osv. Nu gäller det bara att vara stark och inte falla för deras manipulationer. Vi måste tänka på oss själva. Stor kram <3

Ifrån dig Du äger..Kram

Som är så fantastiskt med forumet.
De tankar du skrev nu gav mig input i min problematik.
Ensamt.

Det är precis det som varit och är mitt problem i medberoendeproblematiken.
Utan människor att ta hand om så känner jag mig ensam.
När ingen behöver mig så blir jag just ensam.

Kan jag känna mig bekväm i hjälparrollen så är jag liksom hemma.
Kanske är det samma med alkoholen.
Bästa kompisen som alltid är bara en liten bit bort och som man inte behöver krusa.
Som bara fyller medvetandet med sjävklarheter och det sociala smörjmedel det också är.
Självsäker stark och trygg men på falska grunder.
Precis som för mig.

Förlåt om jag skriver in mina egna tankar i din tråd,men det var vad ditt inlägg gav mig,tack.

Mm förstår dig verkligen ?
Det är ju trots allt över 20 år man har delat med denna människa.
Som du säger , igår efter mkt gråt la jag mig säker på min sak.... Han väckte mig redan kl 04.00 och var så ynklig o ledsen. Sen var det inte lika glasklart igen. Suck
Sitter nu på jobbet med svullna ögon o tankar som bara far runt.
Skönt att det är så nära för dig, det är så svårt när man ser varandra varje dag och hans humör går som en berg o dalbana.

Tack för inlägg i min tråd! Det känns bra att bli sedd på något sätt, men jag skriver sälllan i min tråd, skäms för mycket om sanningen ska fram: började skriva nedanstående i Nystarts tråd, men inser att det är här det hör hemma. Måste erkänna för mig själv hur illa det är till en början.:
Ja, Nystart. Vi har nog samma erfarenheter. Botten... det har varit många, men ändå inte tillräckligt djupt, eller? Skäms också för mycket och det har ju ännu inte fått konsekvenser för mig. Jag rättfärdigar ungefär som du, inte hjälplös, inte åkt dit för rattfylla, märks inte på jobbet, inte på semestern, inte med barnen, händer sällan... men jag vill absolut inte veta var den riktiga vändpunkten är. Tänker efter varje lågvattenmärke att nu är det slut. De flesta av mina är det bara jag som vet om, men ändå... den där gnagande känslan av misslyckande. Beslutsamheten, för den finns ju där, att nu får det banne mig vara nog! Måste sluta innan det får konsekvenser, innan någon annan än de allra, allra närmaste upptäcker. Å så händer det igen, och igen. Känner att jag måste över 60 dagars strecket minst. Och så ger jag upp efter 5 dagar gång på gång. Tänker först att det inte gör så mycket. Behöver dricka åtminstone en dag... Kan ju sluta i tid... nåja, där har ju saker ändrats det sista året, ingen märker... oftast inte, men jag vet och min närmaste familj anar ibland och så en ny botten där jag ”lever farligt”, med risk för upptäckt av andra. Nä, det är verkligen nog nu. Kan inte hålla på såhär längre för jag vill verkligen inte ertapppas även om det kanske är det bästa som kan hända.

Vaknar på småtimmarna och tankarna bara snurrar.
Vi är mitt i skilsmässoprocessen, har fått domen för ett par veckor sen och ska göra bodelningen på torsdag och flyttar alla saker om en vecka.
Vi är överens om hur vi delar upp allt, så det känns helt OK, men nu fasar jag för själva flyttandet.
X:et flyttar ut från lägenheten till fritidshuset (året-runt-boende-standard) och jag tar mina saker från fritidshuset till lägenheten. Mitt i det här har vi dotterns student där vi ska på diverse olika aktiviteter och sen ha själva studentfirandet den 11 juni. Det känns som om jag går och håller andan tills allt ska vara över och ärligt talat börjar jag känna att luften håller på att ta slut.
Jag är ju helt övertygad om att det här är rätt väg att gå, vi har ingen framtid tillsammans. Men det är ju så plågsamt att ta sig igenom den här processen och jag vill ju bara att det ska vara över nu.

Har svarat dig Nystart, i min egen tråd. Men det blev en sån lång utläggning som mest handlade om mig, fast vi har ju liknande erfarenheter.
Nu tar vi varann i hand och lägger sv tycker jag. Ingen djupare botten för nån av oss. Det räcker så här.

Du har skrivit många fina och kloka tankar som har hjälpt och stöttat många gånger..Tack för att du finns..Kram

till 3,5 års nykterhet kloka miss lyckad.

Kram!

Trött som bara den, men kan inte sova. 2 miljoner tankar som snurrar. Inte länge kvar nu innan jag lämnar allt, kommer jag att orka ända fram denna gång har aldrig kommit så här långt tidigare mer än i tanken.
Han är ff nykter och ångrar sig och ber om ursäkt 1000 gg om dagen. Vet att jag måste göra det här denna gång men så svårt ändå.
Önskar så att allt är över och att jag vet att han klarar sig utan mig. Att våra barn klarar det här.
Har i kväll insett att jag inte har de känslor kvar som krävs för att fortsätta trots att han är nykter just nu. Vågar hellre inte chansa på att det kommer fortsätta vara så.
Just nu när jag ligger vaken känns allt glas klart men i morgon när jag möter honom ser hur ledsen han är, hur han kramar mig säger att han älskar mig och att han aldrig mer skall göra mig besviken, då vet jag att allt inte kommer kännas så glas klar och enkelt.

Jag snubblade in på denna sida nu ikväll och hamnade i din tråd. Jag känner igen mig så oerhört, som att läsa min egen dagbok. Det där fuktiga, klängiga och kramiga som snabbt byts mot ilska när han blir avvisad. Irritationen när han inte får / kan dricka. Äcklet jag känner när jag seg den där glansen i hans ögon och hör sluddret. Skammen. Över vårt patetiska liv tillsammans. Över att jag hamnat i denna situation. Sorgen över att han väljer bort mig och barnen för att få däcka på soffan klockan 21.
Min man kom hem dyngrak ikväll fast vi hade ett långt samtal om hans nykterhet tidigare under kvällen. Han hävdar bestämt att han har läget under kontroll, att han numera är i princip nykter. Och jag är så in i märgen trött på att leva såhär. Att ständigt oroa mig för att han ska dricka. Att leta (och hitta) undangömda ölburkar i hela huset och rabatten. De eviga lögnerna. Problemet är att vi har två små barn ihop som han hävdar att han ska ha delad vårdnad om när vi separerar. Han dricker dock så fort han är själv eller ensam med barnen. Oftast när de somnat men ibland börjar han tidigare. Jag kan inte låta honom bo själv med barnen varannan vecka, jag vågar inte det. Så jag harvar på. Och hatar honom lite mer för varje dag. Sen har vi plötsligt en fin helg och jag börjar förlåta honom lite smått. Det är då han börjar dricka igen.

Jag har ju verkligen gett min man ett ultimatum Troja. Mig eller alkoholen. Och som jag förstår så har han valt alkoholen. Han vill ju kunna gå ut och ta en pizza och ett par öl.
I dag har varit en kämpig dag. Har varit ute och gjort saker, men helt plötsligt vill jag storgråta. Mitt bland folk får jag kämpa för att inte börja gråta.
Innerst inne vill jag inte lämna min man, men kan ju inte vara med honom när han dricker. Känns som jag är i Ingemansland. Känslorna var så i uppror ett tag i dag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Detta är hemskt. Känns som mitt hjärta ska slitas ur min kropp.

Låter som om du har förstått dig själv och problemen på djupet nu Sannah..Ofta förstår man lite i taget..Men tillslut är konsekvenserna jobbiga och kanske man då gör val som gynnar nykterheten..Jag tror på dig..Styrkekram..

Han har berättat för sin pappa idag....
Såhär långt har jag aldrig kommit förr och ändå har jag inte kommit någon vart än.
Men har aldrig stålsatt mig såhär förrut och nu har det verkligen sjunkit in hos honom att jag menar det..
Jag beställde en tid hos Kbt terapeut i nästa vecka då jag läst att andra har haft god hjälp av det här inne..
Mmmm fortsättning följer ?

Han har berättat för sin pappa idag....
Såhär långt har jag aldrig kommit förr och ändå har jag inte kommit någon vart än.
Men har aldrig stålsatt mig såhär förrut och nu har det verkligen sjunkit in hos honom att jag menar det..
Jag beställde en tid hos Kbt terapeut i nästa vecka då jag läst att andra har haft god hjälp av det här inne..
Mmmm fortsättning följer ?

De där tuffa dagarna får man bara kämpa sig igenom nykter. Att fly in i dimman där gör allt bara värre. Hade själv enorma utmaningar förra året då det mesta höll på att trilla samman. Jag stod emot och tog tag i problemen direkt och allt löste sig.

Jag sitter dock i Budapest nu och känner mig helt vilsen. Dricka eller inte har snurrat som ett roulettehjul där jag hela tiden bara sätter ny fart på hjulet så inte kulan landar någonstans.

Ska inte dricka i motgång eller för att fira. Ej heller i något spontant läge. Men är det ens lönt att dricka en öl när jag väl planerat och bestämt mig bara för att likdom? Vill ju inte dricka för att boosta mig heller (det jag känner jag behöver).

Tror det löser sig bara jag hittar rätt tempo och kan dricka en alkoholfri sådan. Kanske kan hjälpa.

Playing with fire for real!