Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst hela din tråd. Du skriver så bra om ensamhetskänslor. Det är också något som jag tampats med en hel del. Med åldern har det gått bättre och nu är jag mer sams med det. Oftast, iallafall.
Det är fint att du är nykter och att du är här och delar med dig.

Varmaste vårhälsningen till dig!

till insikt och beslut.
Jag är också ensamstående förälder, har haft tunga alkoholproblem. Det som hjälpt mig igenom är att hålla siktet stenhårt framåt, den jag vill vara och inte den jag var. Och träna på att förlåta mig själv, hela tiden.
Stor kram till dig.

Ett sånt klarsynt inlägg!
Just känslan av tyngdlöshet och ansvarsbefrielse är alkoholen mästare på att leverera. Jag läste din text och stannade upp i tanken. Kände igen tankarna.
Jag har inget bra svar på din fråga, men det måste finnas andra sätt att slippa "Nuets bojor". Hur gör du när du vill koppla bort "Den Onda Världen" ?

Starkt jobbat! En vecka nykter är en fin start. Du verkar vilja ta ansvar för dig själv och dina barn. Bra!!
Har du något mål?

Förresten; Du får väl skriva så långa inlägg som du behöver :)

Tack, Trebarnsmorsan! Jag har också läst din tråd och jag kan lova att det finns mycket att vinna genom att ta tag i sina alkoholproblem. Att inte göra det blir bara förluster.

Jag önskar dig lycka till och hoppas att det ska hjälpa dig att vara på forumet. Gör också programmet, när du ändå håller på med att satsa på dig själv.

Jag önskar dig en fin dag och fortsatt mod att välja en ny bättre väg.

Jag är förvånad över hur männen ni har inte bråkar med er. Det är min största rädsla. Jag kan inte ens prata med min man. Han höjer rösten/skriker direkt och kommer med anklagelser.. alltid är allt mitt fel. Små saker som inte ens är värt att tjafsa om gör att han vill lämna, och han säger hela tiden: - men säg det bara, säg att jag ska dra..
jag har alltid sagt att jag tror på oss, att vi kommer kämpa oss igenom detta! Men att vi måste kunna prata!
Vi har ett barn, och jag har alltid velat kämpa för barnets skull. Men jag orkar inte längre.. men vågar inte lämna, för min man ljummet låta det gå ut över vårt barn. Jag vill ju skydda.. hur lämnar man? Hur pratar man med sitt barn om det? Mitt barn har svårigheter med och är extremt känslig.. jag vill bara mitt barn bästa, inser att det bästa nu kanske är att lämna.. men det kommer oxå ta mer styrk på barnet ett tag.. hur ska man tänka här?
Blir så glad för er skull som lyckats lämna! Och som ändå verkar mer lyckliga!
Vi har även vår ekonomi ihop, och när vi delar på oss kommer ja inte ha ett öre.. men de kommer va jag som måste ta hand om vårt barn.. jag pluggar 100 procent och jobbar in en inkomst på max 10000kr . Mina studier är jag knte berättigad lån eller bidrag.. blir ju så mkt att tänka på.. jag Bill va stark för mitt barn. Går vi isär blir det för mkt för mig. Jag vet inte hur jag ska hantera allt längre.. kram till er !

Fredag. Väcks av solljuset. Och hör en trana vråla. ?
Jag tänker arbeta halv dag på jobbet, sedan hämta min yngste son på skolan och hitta på någonting. Fortfarande helt fri från sug. Har inga tankar på att dricka i helgen. Vill inte ens dricka. Det blir trädgårdsarbete och grillning, lite arbete med en artikel, läsning av en bra bok, promenad med vovven, träning. Schemat är fulltecknat tack vare att jag inte kommer att ligga hemma i soffan och vara bakis. Mår utmärkt. Men grämer mig lite över att jag inte ville/kunde/försökte sluta slentriandricka vin tidigare. Livet är ju bättre nykter.

Jag kämpar med min man som har ett alkoholproblem . Han mår mer och mer psykiskt dåligt. Han bråkar om små saker, när jag påtalar hur alla saker förstoras och att det inte är något och bråka om blir det värre. Igår blev de bråk då en nya serie kom ut på Netflix , han sa att jag va konstig. Jag sa å nu har en ny säsong av ””” kommit. Den måste vi se. Han sa vad är det för nån det känner jag knte igen. Ja sa, ja trodde vi såg den ihop men jag kanske såg den själv. Då säger han att han vill veta vem jag sett den med för att jag måste ju ha sett den med någon annan.. ja påtalar att jag tycker det är jobbigt när han antyder att det ska finnas någon annan i mitt liv.. och nu är tjafset igång.. han menar att han sällan längre antyder saker som att jag skulle ha nån annan. Jag förklarar att det händer ofta att han antyder det när han druckit, och att han sen inte kommer ihåg det. Så att det är orättvist mot mig att säga så. Det slutade med att han sa att han vill vara ensam, jag förstod att han vill separera. Han hotar ju med det 1-2ggr i veckan.. kag svarade vara att ja ska jobba imorn och behöver sova då du får va ensam en stund. Jag gick och lade mig. När mitt alarm ringer, kommer han in på morgonen och lägger sig. Han har sovit på soffan. Vi har pratat om att ändra hela vår vardag så vi mår bättre när min skola blir färdig i början av nästa år. Vi ska lägga upp delmål och han ska bland annat lägga ner med att dricka och jag har sagt att kag ska stötta honom hela vägen då jag kommer ha tid för det.
Men han kommer lämna.... och vårt barn (6år) kommer i kläm. Jag är redan orolig över hur mkt hon förstår, och om det är nått hon bär efter att hemma far i ibland hotar med att lämna när hon är hemma och vaken.. jag orkar inte få igenom en separation just nu....

Mitt mantra hela den här tiden har varit och är fortfarande:
"För varje dag som går är det en dag närmare tills jag är fri, oavsett hur lång tid det tar."
Det har hållit mig uppe när det ibland har känts övermäktigt.

Nu är ju ett stort steg klart i och med domen från tingsrätten.
Nästa stora steg är att mannen ska köpa ut mig ur huset och där är det ju en del praktiskt kvar med värdering av huset och överföring av banklån.
Sen är det flytten, där han tar med sig en hel del från lägenheten och jag hämtar mina saker från landstället.
Dotterns student i juni blir den sista milstolpen, sen tror jag inte vi kommer att ha något praktiskt kvar.
Så det är en månad till innan jag är fri om allt går som det ska.
Jisses vad det kommer kännas skönt, samtidigt som det säkert blir en hel del att fundera på!
Jag har bokat tid hos företagshälsovården för att gå och prata med en psykolog och det tror jag blir bra!

Ja, de här konstiga reaktionerna som blir. Ett exempel är efter vi hade skrivit på skilsmässopapperna. Då räckte han fram handen och sa, "Ja, då får jag väl tacka för den här tiden". Herregud, vad ska man svara på det???

Vaknar tidigt som vanligt. Reflekterar över veckan som gått. Vid ett par tillfällen längtade jag akut efter lättnad, total verklighetsflykt. Önskade bädda in mig i en värld av suddigt. Ville kliva in i bubblan där man slipper se allt elände, fri från ansvar, inga krav, bara härlig lätthet. Fantiserade om att när jag blir pensionär då spelar det ingen roll längre. Då kan jag hänge mig åt vilka dåliga vanor som helst. Behöver ju inte gå till jobbet. Men jag vet ju att det inte är så enkelt. Det kommer finnas massor kvar att leva för - intressen, kanske barnbarn - som kräver att jag tar hand om min hälsa för att kunna njuta av dem.

De här mörka stunderna, då tankarna blir "sen kan jag gör vad jag vill" vad betyder de egentligen? Griper jag efter ett halmstrå av frigjordhet i framtiden för att slippa uppleva nuets bojor?

Jaha
Veckan började perf men igår festade jag till det, visst det va inte överdrivet men fick i mig fem enheter. Jag vart rätt onykter och har minnesluckor ??
Det kommer vara bra den här veckan så mitt mål är 6 enheter.
Men det var inte så roligt att bli så där onykter. Jag blir orolig för hur jag är då. Mina vänner sa att jag hade inte vart otrevlig mm men jag drack två glas för mycket vid samma tillfälle och knappt mat den kvällen. Det här är inte ok alls
Skärpning på mig

Det du skriver att man blir så förvånad över hur dom svarar ibland. Min man kan också svara så konstigt, så man undrar hur dom tänker. Han kan vara jätte ledsen, och sedan kan han skicka glada gubbar, och tack för att du kom hit. Fast man varit osams. Och ledsna.
Jag ska ju också gå igenom, just att skilja mig. Men jag tar en sak i sänder, och låter allt landa. Men skilsmässa blir det.
Hoppas allt går bra med delningen av allt. Kommer väl kännas skönt när allt är klar?

Ja det är en kämpig tid. Och som du skriver, så låter jag honom gå just för att jag älskar honom. Tänker att det kanske räddar honom, och framför allt måste jag ju rädda mig själv. Det går ju inte längre. Jag går sönder. Det är ju jobbigt nu med, men förhoppningsvis kanske det blir lättare och lättare. Jag försöker tänka framåt, men sedan ramlar man tillbaka, och bara tänker på det som varit bra. Men jag får väl tillåta mig att sörja. För det måste jag ju också. Få sörja färdigt.
Han var här lite i kväll, för att hämta en del saker, och han blir irriterad så fort jag nämner något om alkoholen. Så jag ger upp nu. Det finns ingen chans att vi ska klara detta. Jag hoppas det kommer något bra ur detta. Och att jag kan känna lycka igen.

Vad duktig du är InteMera. Så bra att du börjat träna och äta bättre. Heja dig. Du kommer bli starkare och starkare. Snart kan du gå din egen väg, den vägen du vill.
Förutom att man känner att det blir bra för kroppen att träna så är det ju bra för självkänslan. Det klart mannen blir rädd när han inte känner igen den nya som flyttat in. Kämpa vidare.

Tack för att du delar med dig! Jag hör din övertygelse och din beslutsamhet. Och kriget mot demonerna ska vi vinna! ??
Tillsammans är vi starka och klarar det här! Du har kommit långt på din resa! Heja dig! ?

Idag för en vecka sedan bestämde jag mig för att sluta. Nu fick det vara nog. Jag kan inte riktigt med klara ögon utifrån se om jag befinner mig i ett missbruk men klart som korvspad är i alla fall att jag har problem. Stora problem.

Vad var det som fick mig att bestämma mig för att bli nykter? Vet inte, tanken har legat och skvalpat i många år. För let's face it, a-hol har aldrig älskat mig lika mycket som jag älskar den. Den har gjort mig sjuk och jag har hängt fast vid den som att det var den sista människan på jorden. Min bästa vän. Den enda som verkligen förstod och gav mig vad jag förtjänade.

Men efter att min dotter ifrågasatt mitt ständiga vardagsdrickande och påpekade att hemma hos hennes pappa så dricks bara alkohol vid speciella tillfällen så letade skammen sig igenom vindimman. Ja, också att jag fräst åt henne att hon ska skita i vad jag gör, att jag är vuxen och minsann gör som jag vill... Moget ?

Den senaste månaden har jag också oroat mig för morgonens bakfylla när jag satt mig i bilen med mina tre barn. Olustkänslan har varit svår att skaka av sig. I alla fall ända tills klockan blev fem och jag kunde hälla mitt första glas. Det där glaset som jag bara svepte på stående fot.

Jag har ljugit så mycket för mig själv och jag orkar inte mer. Jag behöver den tankekraften till annat. Att jonglera jobb, plugg, och ensamstående föräldraskap är liksom nog utan a-hol. Med, typ omöjligt.

Men idag. En vecka nykter. Känns så jävla bra. På söndag ska jag gå på möte. Vill träffa andra, lyssna på andra och bli förstådd.

Tack för det här forumet också. Jag ska aldrig mer skriva så här långt.

Godnatt!

Bra att du ser igenom hans manipulationer och att du fortsätter bygga upp dig själv, både fysiskt och psykiskt!!!

Du ska veta att dina inlägg verkligen är inspirerande! Jag tyckte att det var spännande att läsa en tråd som sträcker sig över lång tid (jag är ny här from idag). Jag har funderat så mycket på återfall och det är en sån skräck. Men det var skönt att läsa dina inlägg om det. Vi är mänskliga, felar och försöker göra bättre. Det var fint att läsa om. All lycka, mod och styrka till dig! Du är galet bra som klarar att bli nykter på egen hand!

Fortfarande ingen alkohol hos oss men känner för varje dag att ”anfallet” kommer närmare. Från att ha varit lättsamt hemma svängde det idag till att han skulle vara elak och sarkastisk om allt som gällde mig. Det verkar störa honom enormt att jag tagit itu med min hälsa och försöker börja äta bättre och träna. Det skulle givetvis plattas ner och meddelas jag kommer misslyckas, gliringar om att jag saknar kunskap och viljestyrka att göra nåt annorlunda. Jag prackas på hur fantastiskt bra han är på träning och att han minsann beställt ny utrustning åt sig idag (han har inte satt sin fot på ett gym på ett halvår och före det bara en kort tid, förra utrustningen han köpte hem sålde vi bort förra året för den blev aldrig använd..). Så länge han druckit som han gjort har jag ansett att hans tillfälliga träningsiver mest varit hälsofarligt, för han tar i som om han var elitidrottare fastän han är helt otränad de få gånger han tränat och med högt blodtryck och förstadie till blodpropp och en medelålders otränad kropp är nog skaderisken större än fördelarna om det inte tränas med ordning.

Men istället för att vara glad för mig att jag hittat motivation eller föreslå vi tränar tillsammans, så ska jag tryckas ner så han kan få känna sig duktigare. Han är väl rädd jag håller på och blir en egen hel mänska med egen kraft och vilja, och att den nya jag kanske inte kommer ha rum för honom i min framtid så från hans sida sett är det tydligen bättre med en deppig, överviktig fru som saknar egna initiativ. Henne visste han var han har, den nya jag känner han inte igen. Den nya jag kanske har modet att lämna honom för gott för att den nya jag känner att livet är för kort för att stå ut med negativa mänskor som håller en tillbaka.

Du skriver fint jag ser fram emot att följa din resa. Jag kunde vara du och du kunde vara jag. Känner igen mig så! Lycka till!

Man behöver påminnas emellanåt att det förflutna ligger just i det förflutna. Jag försöker verkligen visa att jag inte är densamma längre genom att vara engagerad och glad. De dagar då jag har det jobbigt brukar jag påminna mig själv hur illa det var, då känns det bättre. Då känner jag att jag kommit en bra bit och absolut inte vill tillbaka till hur det var. Då kan jag till och med tillåta mig att känna stolthet över det jag åstadkommit.

Är ny här from idag och dundrade in i din tråd. Har nu läst alla inlägg och du skriver så underbart! Din slutord "att du väljer att vara nykter idag" rör mig till tårar. Jag kämpar på med mina demoner och har varit nykter i en vecka idag. Det är så skönt att läsa om att sinnersron kan infinna sig så småningom. Jag ska lägga till din tråd som favorit och fortsätta att följa din resa, förhoppningsvis parallellt med att jag gör min egen.
Tack för dina underbara inlägg och du är fantastisk, du modiga skogstant! ❤️?
Sror kram!

Så sorgligt Skrållan, du låter så ledsen. Men säkert lika nödvändigt som sorgligt att ni behöver bryta upp, för att båda kunna gå vidare med era liv så som ni vill ha dem för ni verkar inte längre ha någon gemensam syn på hur framtiden ska se ut och det är det nog bättre att släppa den andra fri.

Läste nånstans: You do not let him go because you don’t love him, you let him go because you do. (Översatt ungefär:Du låter inte honom gå för att du inte älskar honom, du låter honom gå för att du gör det).

Stor styrkekram ikväll till dig, det är modigt och jobbigt att välja en väg som är den man känner man behöver men inte riktigt vet vart den leder!

Det stärker Madlin. Tack?

Ja jag försöker stötta min dotter så mycket jag kan men det är svårt att se henne lida för hur hennes pappa beter sig. Försöker ösa kärlek till henne så hon ska förstå hur viktig hon är även fast han inte visar det. Hoppas det kompenserar en bit på vägen i alla fall.

Tack för att du delar med dig av hur du haft det, känner med dig? Och tyvärr är det ju bäst ibland att bryta en relation, åtminstone för ett tag.