Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara lägga till, att jag själv har upptäckt att det inte bara är en tomhet som gör att man dricker. Precis som du själv beskriver i din fina berättelse, så handlar det förutom tomhet även om svåra känslor, stress och ensamhet. Alkohol är fullkomligt förödande effektivt att dämpa dessa känslor, samtidigt som den i sig ökar dem. Jag är själv inne på att nykterhet, handlar till stor del att hitta något annat som ger trygghet och tröst. Och att detta måste hittas inom en själv och i samvaro med andra människor. Eller i nån aktiviet där man glömmer bort sig själv en stund. Nåt som ökar en engagemang och glädje.

Häng kvar, jag vet också hur fort hjärnan börjar intala en att det "här kommer att gå finfint, jag har nog inga problem med alkoholen". Det är ju så det funkar ända tills verkligheten visar att man inte alls kan dricka på ett avspänt och normalt sätt. Vad bra att du skriver och att du sökt hjälp. Det gör det svårare för Alkoholdjäfulen att lura den kloka sidan som du ju bevisligen ändå har. Tack för att du skriver.

Jag är 55 år och har druckit från och till i 25 år. Sista 10 åren har drickandet kulminerat och jag dricker oftast så jag stupar, minnesluckor och kraftig ångest som följd. Jag orkar inte ha det så här men när jag lovat mig själv att aldrig mer, så efter en vecka tänker hjärnan något helt annat och så är jag på det igen. Smyger och går ofta ut och dricker. Dock inte alla 6 glas på samma ställe utan byter. Taxi hem men inget minne alls av hur. Jag ska gå på AA möte imorgon för kvinnor. Jag har bokat tid hos klinik. Det är nu tredje ggn i ordningen som jag gör detta och är livrädd att hoppa av även denna ggn. Jag vill klara det denna ggn. Tack för att du läste.

Men du jag vet hur du känner.. Man försöker i all oändlighet.
Din text andas hopp och/men kanske lite funderingar oxå
om att du kanske har liknande problem som jag har.. Att du skriver ärligt rätt upp och ner
har du en klar fördel av :-)
Du har tagit tag i problemet och att samla vita dagar (öppet eller i hemlighet)
är av godo.Det kan bli sensationellt bra. De gånger du dricker läggs inte på, på samma
negativa sätt då eftersom kroppen hinner reparera sig mellan varven.
Vi blir helare och friskare av vita dagar..
Om vi tar hand om kroppen kan vi stå emot andra faror på ett bättre sätt.
Immunförsvaret måste hållas på en perfekt nivå...
Det jag skriver nu är så som jag motiverar mig själv. En vit dag till
o.s.v. skadar inte. Det t.o.m. axar kroppen att tåla mer.
Tyvärr får vi en del andra gifter numera som inte fanns förr i tiden och som
måste tas hand om.
Alkohol förstör kroppens förmåga att hantera andra gifter på ett bra sätt.
Tror på dig Mrx.. Förresten: Mrx. Fanns väl på riktigt under 80 talet..Finansskojare eller något?
Du tog väl nicket från denne lirare..En riktig charmör om jag minns rätt :-)

John

Tack så mycket Kulligullan, Hoppie och Mrx! Och ja, jag sällar mig till mängden: Jag vill obönhörligen förändra mitt alkoholmönster, och det permanent och genast. Jag kommer fortsätta kampen, i början dag för dag, men snart hoppas jag vecka för vecka. Sen får vi ta det därifrån.

Jag glömde säga att naturligtvis pratade jag och min partner senare på kvällen efter middagen. Vi satt nog uppe till tre på natten, och jag berättade precis allt. Gud vad jag skämdes. Jag har inte gett några löften - att ge sig själv måsten är kontraproduktivt; vi slutar för att vi vill sluta. Men jag kommer fortsätta kämpa för att uppnå mitt mål.

Jag läste Allen Carr's bok som på Engelska heter "The Easyway to Control Your Drinking". Den var ganska bra, men inte lika bra som hans "Easyway of Quitting Smoking", som var fantastisk. Har ni läst någon av böckerna? Jag tycker verkligen att han har hittat nyckeln till hur ett beroende utvecklas, och vilken mentalitet som behövs för att komma över det på ett smärtfritt sätt.* Men hans bok om alkohol var inte lika övertygande som den om rökning, kanske bara för att nikotin är en mycket "snabbare" substance än alkohol (man blir beroende snabbare, och nikotinet försvinner ur kroppen snabbare). Samtidigt ger inte nikotinet en flykt på samma sätt som alkohol.

* I grova drag ser det ut som:
1, Av någon anledning så "tvingar" vi i oss något som egentligen är riktigt äckligt, och som kroppen initialt avskyr. Vi gör detta pga äldre generationer, reklam, skådisar och allt annat. Det är coolt. Som unga skryter vi om hur "mycket vi kan dricka".
2, Sakta men säkert etableras ett beroende. Beroendet visar sig som en tomhet som försvinner med ens man får i sig giftet (nikotin eller alkohol).
3, Då man blir av med tomheten slappnar man av, och man associerar avslappning med giftet (trots att det var giftet som satte igång processen!).
4, Hjärntvätten börjar. Att efter år av nikotin/alkoholintag inte associera avslappning med substansen är nästintill oundvikligt. Tillvänjning sker, och de negativa konsekvenserna börjar synas.

John-Erik, grymt jobbat! Du har kommit långt på din resa mot ett hälsosammare liv. Vi har ju stöttat varandra tidigare här inne. Du tänkte väl försöka bli normal drickare oxå om jag inte minns fel. Jag har försökt dricka alkohol vid några tillfällen. Vissa gånger har det gått hur bra som helst. Men ibland har det blivit tok för mycket när jag provat att dricka. Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv vad det gäller alkohol. Nu har jag bestämt mig för att inte experimentera på ett tag. Jag kommer att räkna vita dagar för jag mår jävligt bra av det.

Jag har varit aktiv medlem här sedan förra hösten. Har bara positiva erfarenheter av forumet. Här törs jag skriva totalt ärligt om mina tankar och funderingar. Jag har läst ditt inlägg med stor behållning. Vi är många som kämpar och vill förändra vårt alkohol mönster.
/Mrx

Japp vit som snö.Tack för frågan....Påsken kom med sina
lockelser dock med fint väder och folk runt
om kring en som drack öl och vin
Inget våldsamt krångel i hjärnan dock som det annars brukar vara
vid högtider
Grattis till morfarskapet!!!!:-)

Hejja dig skrållan
Det kommer vända, bara det ger tid att vara utan honom ?

Tänker en del på mitt ex. Ibland på det jag saknar och ibland på det jag inte saknar. Brukar också försöka tänka mig in i hur det skulle kännas om jag fick reda på att han har träffat en ny kvinna. Hittills har det gjort ont i hjärtat och jag har känt typ panikkänslor som var starka i början och mattats av efterhand. Idag, för första gången, kände jag varken sorg eller panik. Kände mer att det inte är min angelägenhet. DET tog tid att komma dithän! Och det krävdes total avhållsamhet när det gäller kontakt. Det krävdes distans och perspektiv. Framförallt handlade det om att stärka mig själv, min självkänsla, att lära mig att sätta värde på mig själv. Kanske har jag äntligen börjat gå en annan väg när det gäller honom och mycket annat i mitt liv. Känner mig inte heller lika arg längre när jag tänker på dåliga saker han gjorde och sa. Känner nästan så här: vilken tur att han och vårt förhållande fick min bägare att rinna över, annars kanske jag inte hade kommit till den där insikten när det gäller mig själv. Insikt om att det inte handlar om honom eller andra runtomkring mig. Det handlar om mig! Jag KAN styra mitt liv i mångt och mycket. Men jag måste tänka långsiktigt, utgå från mig själv och inte agera för stunden. Inte göra impulsiva saker för att döva känslor av ensamhet och längtan för stunden. Utan tänka hur blir det imorgon om jag gör så här idag?
Just idag känner jag mig ensam och lite down. Men jag vet att jag inte gjorde det igår och förhoppningsvis inte kommer att göra det imorgon. Jag har lärt mig att klara av att stanna lite i negativa känslor och göra saker som dövar på rätt sätt. Jag hanterar min energi som pengar, noga med vem och vad jag lägger den på. Fördelen med det är att man har en buffert med energi från sina bra dagar. Det blir inte soppa-torsk om det kommer en dålig dag. Så nu ska jag gå en stärkande skogspromenad istället för att ligga kvar i soffan och ta kontakt med någon som inte får mig att må bra i längden. Jag väljer långsiktigt må-bra typ skogspromenad istället för kortsiktigt må-bra typ sms:a med ex som bara handlar om att ge och ta lite bekräftelse för stunden som i sin tur ökar känslan av tomhet imorgon. Jag går i en annan riktning nu och har hittat en ny väg.

Tack för att du delade din berättelse! All styrka till dig och vad bra att du bestämde dig.

Dricker enbart folköl och de varierar. Och fast jag krampat och skit så pallar jag inte besvära vården. Hörde nyss om en äldre man som legat död i 3v i en lägenhet. Han fick inte hjälp fast han skrek ut att han behövde de och hans hyresvärd kontaktade soc... ''LVM-vård är för dyrt.'' no shit så vad har jag för jävla chans? Jag skulle nog behöva behandlingshem, inte för att jag är svinsjuk men för att enbart AA...de skulle inte hjälpa. Gått i terapi så jävla många år och satans trött på läkarna. Det kan låta som en ursäkt monstret säger åt mig att säga men det är faktiskt sanningen. Nu var jag uppe och köpte mer öl. Detta livet asso... Det sägs ju att når man botten så blir man antingen nykter eller så dör man, jag HAR nått botten, fått magkatarr pga alkohol och skit, då sa jag det till läkaren hur mö jag druckit fast mamma och min ena brorsa var med på akuten i de rummet. De sket ju i vilket, akutläkarna då alltså. Känns som de tror man måste va gammal och inte ha duschat på 3v för att vara ''alkis'', jag tar hand om hygienen och allt, ser man mig på gatan kan man inte tro jag är alkoholist liksom. Det är jobbigt, som att de diskriminerar och anser andra behöver hjälp mer än mig för att jag kan vårda mitt yttre..

Tack! Ja, känns dock inte som jag har tid och jag har verkligen inte råd med ett besök, bara att de ska ringa upp en kostar 200 spänn ju. Krångel med CSN... Men ja man borde fan ta hjälp där för jag vet ju att den finns.

Välkommen hit? Jag orkade läsa hela? Ja vilken resa du gjort/ gör. Ska heja på dig!

Hej alla,

Jag har följt forumet i ungefär en vecka (vilket är lika länge som jag har varit helt nykter), men inte skrivit föränns nu. Men i och med att forumet har en så trevlig och stöttande atmosfär bestämde jag mig för att i all fall delge min historia. Jag har tyckt det har varit mycket fascinerande (både upplyftande och nedstämmande) att läsa om andras, så det är väl inte mer än rättvist.

Min resa började nog för nästan 10 år sedan. Då bodde jag på andra sidan jorden, i en stad utan varken familj eller särskilt nära vänner, singel, och på ett nytt - och mycket stressfyllt - jobb. Då drack jag sällan, och när jag gjorde det så var det inte särskilt mycket (var man ute med kompisar så kunde det ju såklart bli säkert 6-7 öl på en blöt kväll, men jag var aldrig den som blev särskilt berusad eller så -- det har jag aldrig varit förresten).

Stressen och ensamheten tror jag ledde till en obehandlad depression, som i sin tur ledde till insomni. Jag vaknade klockan 4 (nästan på klockslaget) på morgonen varje dag. Det gjorde absolut inte att jag började dricka, men ensamheten ledde till att jag kunde ta ett glas vin eller två på vardagarna, även när jag bara var hemma själv. Absolut inte varje dag, men kanske två dagar i veckan eller så.

Detta eskalerade naturligtvis. Sakta sakta. Och två-tre år senare så var det mer eller mindre standard att jag drack tre glas vin per kväll (säkerligen hade jag druckit mer om jag inte begränsade mig). Jag bytte tillslut jobb och flyttade tillbaka till Europa. Stressen minskade och glädjen till livet kom tillbaka. Men alkoholen är en "cruel mistress", och de tre glasen vin, näst intill dagligen, följde ändå med.

Men tre glas är ju mer eller mindre en flaska, eller hur? Så försiktigt försiktigt blev tre glas en flaska. Och jag mötte nya, ännu större, motgångar i livet (en historia vi sparar till en annan dag). På med SSRI. Och en flaska började komplementeras (ofta) med en stänkare whiskey (8cl kanske) innan läggdags. Nu pratar vi ungefär sex-sju år in, dvs. tre-fyra år tillbaka i tiden. Ibland försökte jag begränsa mig till, säg, två glas vin, ibland inga alls, och det gick oftast bra; men de gånger det blev mer än den där "flaskan och whiskeyn" står säkerligen i paritet med de gånger som jag höll tillbaka. Oavsett så var min tolerans självklart ganska hög, och jag klarade utan problem av mitt jobb. Visst lite seg var man nog på morgonen (i synnerhet om det hade blivit mer), men inget vrak. Men jag mådde verkligen inte bra. Och de klassiska tankarna kom: mår jag dåligt för att jag dricker, eller dricker jag för att jag mår dåligt? Spelar det någon roll? När alkoholen är ens närmsta vän? Nej, tankarna får skjutas åt sidan för stunden. Dessutom så är min rädsla för att gå igenom insomni igen nästintill patologisk. Så vaknar jag runt 4 strecket på morgonen, kanske bara för att gå på toaletten, så måste jag nästan tvångsmässigt ta mig en stänkare (men aldrig mer än så) för att lugna ner mig och gå tillbaka till sömns.

Jag var nog nästan definitionen på en funktionell alkoholist. Tills förra sommaren, då livet tog en ny vändning. Jag vet inte vad det var, men jag var ledig en månad och tog hand om min son (separationen var den svåra perioden ovan som ledde till SSRI), drack ingenting, och hade precis gått av de antidepressiva, som jag varit av och på under fem till sex år nu. Om jag skulle gissa så är kombinationen att sluta med SSRI och att sluta med alkohol ingen bra ide, och jag ramlade på nytt in i en depression (denna gången mindre). Så efter en månad var jag tillbaka med självmedicinering, samtidigt som jag i alla fall hade vettet att söka upp läkarhjälp; så tillbaka på SSRI återigen (hurra!). Det måste vara femte gången eller så - jag är som en jävla jojo med det där - men de hjälper mig i alla fall att kom över svåra perioder.

Men nu var självmedicineringen värre. Jag var tillbaka där jag slutade - dvs. runt en flaska vin per kväll, samt en stänkare whiskey - men ibland kunde det slå riktigt snett med spriten. Ibland kunde jag vakna och inse att jag hade druckit en flaska vin och en halv flaska sprit kvällen innan (på en förbannad vardag!). Och det hände, verkligen inte ofta, men det hände, att jag satte i mig en hel flaska sprit på en kväll. Då mår man sannerligen inte bra, och man mår verkligen inte bra dagen efter. Fyfan, jag mår illa av att bara tänka på det. Detta var runt förra hösten (alltså hösten 2018) och här börjar jag känna att det på allvar går ut över mitt arbete. Det sköttes fortfarande bra, men jag var inte nöjd själv alls. Dessutom hände det att helger kunde tillbringas med en första öl klockan 14, som sen fortsatte tills jag somnade på soffan klockan 23 eller så. Lyckligtvis bor jag själv, så det har inte gått ut över någon (och med min son har jag alltid begränsat mitt drickande).

Men jag hade inte nått botten än. Javisst tänkte jag på att jag borde "skära ner", "hålla upp ett tag", etc. Det gjorde jag nog dagligen (vad är det för jävla gift som får oss att må dåligt då vi tar det, och dåligt då vi inte tar det?), och hade gjort väldigt länge. Jag smidde planer i det tysta. Men förloppet pågick, och de där dagarna som kunde börja tidigt med sprit blev allt vanligare (men här pratar vi om någon gång i månaden). Samtidigt hade jag inlett ett förhållande (som jag ännu inte förstört) med en tjej som nästan inte dricker alls. Om jag skulle gissa så dricker hon kanske max ett glas vin per vecka. Hon har också en son från ett tidigare förhållande, men bor i en annan stad ganska långt ifrån mig. Så vi får passa på att ses när vi kan, och då ofta under en helg. Under de helgerna har jag smygdruckit, dvs. haft en liten flaska sprit i ett skåp någonstans och tagit mig en stänkare när det har funnits möjlighet. Som att hon inte skulle märka?

I alla fall så var jag hemma hos henne på besök under påsk. Eftersom jag visste förutsättningarna så var jag inte dummare än att jag hade med mig egen sprit, som jag hade tänkt att dricka i smyg. Naturligtvis dracks den mycket snabbare än planerat, och eftersom jag "passade på" att dricka när jag kunde (vilket nästan uteslutande var på förmiddagen; och jag måste ju verkligen "passa på" nu när jag kan!), så var jag ganska salongsberusad genom hela eftermiddagarna. I min enfald trodde jag inte det märktes, men det är klart att det gjorde. När jag återigen (och vad besviken jag var på mig själv!) upprepade samma sak på påskdagen (en söndag), så sa hon mitt på dagen och strax innan en middag, efter att vi pussats, rakt ut: "Dricker du, ensammapappan?". Jag ljög instinktivt (skammen!), och förnekade allt. Bland annat för att situationen var så dålig - två barn var där, och vi var på väg - men också för att det är väl vad varenda drickare gör när de blir konfronterade för första gången? Men jag visste att loppet var kört. Jag visste att hon visste bra mycket mer än vad hon hade gett sken av. Och jag visste att nu, nu är det dags att ta tag i det här.

Så här sitter jag, det är Söndag, aningen mulet men annars ganska behagligt. Jag har haft en långsam morgon, och ska strax ta en dusch. Jag har inte druckit någon alkohol sen jag blev konfronterad för nästan exakt en vecka sedan. Har det varit svårt? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Första natten, kanske även den andra, svettades jag väldigt mycket och sov oroligt. Sen stoppades svettningar och sömnen har successivt bättrats. Jag har kontinuerligt känt en viss oro i kroppen, en rastlöshet, en tomhet, som har med abstinens att göra. Den finns där, men den är inte mycket värre än ett myggbett i sig. Men i det här finns både en oro och ett hopp. Oron säger att jag inte vill gå runt med en konstant tomhet, ett konstant kliande myggbett. Men hoppet (som långsamt långsamt stärks lite varje dag) säger att den där tomheten försvinner faktiskt. Och visst är den mindre idag än vad den var för, kanske, fyra dagar sedan.

Så vad är planen? Jag vet faktiskt inte. Det är tidiga dagar, och just nu tar jag dagen som den kommer. Det viktigaste är att jag inte dricker någonting alls. Jag vet lockelserna, tillfällena då det slår till som värst, och de ska jag inte undvika, men jag ska förbereda mig så att jag kan hantera dem. Jag måste uppleva en hel cykel utan alkohol: resor, helger, middagar med vänner etc. Vissa har jag redan gjort, och det ger en enorm självförtroendekick. Jag känner mig starkare. Men det är tidiga dagar, och jag får traska försiktigt framåt. Vad jag vet med 100% säkerhet är att jag får aldrig igen hamna i den situationen jag har varit i under någon gång av de senaste 10 åren. Det är ett sluttande plan med bara en utväg. Och för att säkerställa det så kanske jag måste vara nykter för resten av mitt liv, eller så kanske jag i alla fall behöver nollställa mig, innan jag kan dricka "filosofiskt". Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag inte får lura mig själv, ljuga för mig själv, eller ljuga för andra igen. Det är slut med det nu. Och får jag ett återfall (vilket jag definierar som att jag avviker från den plan jag har), så kommer jag vara ärlig med det; både inför mig själv och med min partner.

Två saker som jag inser nu att jag har glömt att nämna:

1, Jag var, och är, vansinnigt kär i min partner. Det var längesedan jag kände så, och jag hade gjort allt jag kan för att få behålla henne. Men det är inte (bara) därför jag gör det här. Det är för min egen skull. Hennes konfronterande blev katalysatorn som fick mig att äntligen ta itu med något jag vetat väldigt länge att jag måste ta itu med.

2, Jag kanske låter väldigt oberörd, men det är jag verkligen inte. Skammen. Den hisnande känslan när jag får berättat för mig vad jag har gjort. Vad jag skäms! Inte för vem jag är, men för vad jag har gjort. Först nu kan jag reflektera över det utan att antingen rodna eller att få tårfyllda ögon. Men fyfan vilken känslomässig resa. Att ta itu med allt som jag gjort; gömt sprit, druckit i smyg, alla sätt jag har försökt dölja mitt drickande, vad som kunde ha hänt barn, små liv, om en olycka hade varit framme när jag var ensamt ansvarig.

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde bara skriva av mig! Om du har orkat läsa ända hit så är jag förstås tacksam, och du ska ha en eloge för din beslutsamhet att läsa någon så vansinnigt tråkigt!

Ha en trevlig Söndag allihopa!

Det jag läser i din tråd är mycket likt hur jag har det. Jag har också kommit till en punkt där jag nu tagit ett beslut om uppehåll.
Upplever precis som du beskriver att det är skönt med vin mot stress och ensamhetskänsla, men också att det följs av trötthet och ibland ångest.
Så nu vill jag ha tillbaka det friska i livet.

Du skriver fint om att du peppar dig själv. Det var något jag ska tänka på också.
Styrka till dig.

...nu har jag googlat en massa Marcus Aurelius.. tack!?

Återfall... tanken har ju slagit mig så många gånger.. hur skulle det bli..? Skulle jag känna mig nedslagen? På noll? Eller bara som en ny läxa..? Allt skulle absolut inte vara bortkastat. Alla trappsteg, alla steg upp i personlig utveckling. De finns. Men vi har olika förutsättningar, olika mål.
Jag vill inte ta det där återfallet eftersom det i mitt fall inte bara blir några roliga grillkvällar, utan det kan bli livsfarligt. Jag har oftast fått minnesluckor, riskerat min hälsa allvarligt, tagit återställare, fått allvarlig abstinens, kramper, förvirring, ångest, hög puls, hjärtklappning, panik. Och gjort bort mig inför alla, vänner och familj.

För mig skulle återfall betyda risk för en absolut katastrof.

Jag behöver läka, min kropp, hjärna, min själ. Jag vill ge mig själv all tid i livet. Jag har druckit bort för mycket liv. Jag vill känna varje sekund. Jag är så tacksam att jag vaknat.

Jag väljer att vara nykter NU, alltid, NU??

Tack för respons! Min förhoppning är att alkoholen ska bli en allt mindre del av min tankevärld. Därför vill jag vara nykter nu för att se hur viktig den egentligen är. Tankarna borde istället kretsa mer kring hur jag vill leva mitt liv. Det känns viktigare nu.

Det låter som bra avvägningar du gjorde och utan skuld och skam. Gott att du verkar klappa dig lite på axeln och är stolt över dig själv. Det ska du vara!
Men visst är det märkligt att alkoholen ska uppta så mycket av ens tankeverksamhet?

Tack själv.just det att alla delar sina erfarenheter stärker och ger hopp. Det är guld värt!

Om du läst min tråd,jaha och nu då.
Där beskriver jag min kampt för att stå emot återförening.
Är visserligen där och duttar ett halvår efter separationen,men lyckas avstå återförening med alkohol som partner.
Det var fruktansvärt tungt och sorgen var enorm.

Jag sökte hjälp ungefär 5 månader efter separationen då jag höll på att gå under.
Både genom alanon en anhöriggrupp där man får ventilera och ta nya friska steg mot ett starkare jag.
Också genom en medberoendeterapeut som delvis bökade i min barndom.
men också gav handfasta verktyg och råd när jag vacklade,vilket jag gjorde hela tiden.

Min kärlek växte sig starkare än på många år,trots att det enda han var intresserad av var att få dricka.
Jag dansade alla danser för att han skulle se och välja mig,men det gjorde han inte.

Du har en tuff,men också bra tid framför dig.
Jag skrev och läste här timvis och anhörigstödet var verkligen min livlina.

Det egna arbetet som jag lyckats hålla ifrån mig kom nu alldeles för nära och jag blev tvungen att börja gräva i varför jag valde att vilja vara kvar i situationen.
Jag önskar dig all lycka till.

Upp med ögoninflammation. Kroppen din pålitliga jävel. Tack för att du påminner mig om att det är slutet på månaden.

Hurra! Sjukdom igen?

..... Vettefan hur jag ska göra för att inte få massa virus/inflammationer/bakterier som tar över immunförsvaret.
Nu kan jag inte öppna mitt öga.
Det är lixom inte roligt längre.
Ska försöka mig gå en lite längre promenix idag iallafall. Lugn promenad men ändå en promenad. Har gått upp i vikt på sistone, så behöver bromsa av det.
Fan jag som hade velat börja träna. Bajs immunförsvar.

Fridens ?

Jag tror att alla måste gå sin väg. Huruvida du dricker två glas vin eller är spiknykter, kanske inte spelar nån större roll. Det viktiga är väl ändå att du funderar, drar ned på drickandet och delar med dig till oss andra som också går sin egen väg, på sitt sätt. Ödmjukhet, självreflektion och ömsesidighet är en stor hjälp för mig, när jag försöker få rätsida på min skeva relation till alkoholen. Jag hoppas att det kan hjälpa dig med. Tack för att du delar med dig.

Igår var en väldigt jobbig dag. Bra så till vida att jag har funderat en del och märkligt nog verkar ha förstått en del. Det är nu rätt tydligt, såsom många beskrivit att alkoholen varit lite som en krycka för en trött själ, som driver sig själv framåt utan någon egentlig mening. Och att drickandet i sig förhindrat att man kommer till förändring och eftertanke.
Sen vart det ju dåligt också.... Min make, som jag inte bor ihop med längre, men som jag ändå umgås med på ett trevligt sätt, tyckte att vi kunde gå ut och äta. Ja, ni fattar ju resten. Maken beställer mat och en öl och frågar sen vad jag vill ha. "Jag tar samma som du". Ja, det sade jag. Inte en bokstav om Loka eller ens berätta för honom att jag har en nykter period. Vips står det två kalla öl på bordet. Vi äter, har trevligt och jag dricker den där ölen som bara känns meningslös. Sen frågar han om jag vill ha nåt mer. Då har jag vett nog att svara - "det räcker såhär".

Vi avrundar kvällen. Hemma i kylen har jag en halv flaska rosé. Jag har den där för att se hur stort mitt sug egentligen är. Skulle jag dricka ur den så är mängden rätt liten, och dricker jag inte ur den så känns den som en bra påminnelse om att det gärna får ligga vin i kylen, precis som det kunde vara hos mig förr. Klart att vinet får ligga kvar. Och fast jag inte klarade att hålla mig nykter igår, så kände jag mig så tillfreds när jag låg i sängen några timmar senare. Det kommer gå bra det här, tänkte jag. Om jag bara har vett och mod att ta tag i det som får mig att börja dricka. Leva livet istället för att överleva livet.

Idag ska jag köpa en ny Laptop. Idag ska jag inte dricka och det kommer att bli en fin dag.

Bra mantra. Låter lite som den stoiske filosofen Marcus Aurelius (som jag just nu kämpar med).
Hur ställer du dig till ett återfall? Vore det katastrof? Skulle allt du åstadkommit vara bortkastat? Jag är kluven. Jag funderar på att dricka under sommaren (efter mina 3 månader). Samtidigt är jag rädd för konsekvenserna. Jag har aldrig varit full så jag tappar kontrollen, åtminstone inte sedan tonåren. Jag kommer att kunna dricka på grillkvällar som tidigare. Och sedan vara nykter i höst igen. Samtidigt känner jag både olust och oro över att dricka igen. Jag är helt enkelt jävligt kluven. Osäker. Rädd. Förvirrad. Vill jag dricka? Vill jag inte dricka? Är det viktigt att dricka?