Senaste kommentarerna i forumet

Kanske tänker han som min man (tumör och halva underkäken borttagen pga rökning/alkohol): att det kan göra detsamma. Att eftersom hans mamma och syster dött i lungcancer pga rökning som 70+ respektive 60+- så är det inte troligt att han själv lever så många år till. Han har ju redan drabbats!
Och då återstår endast lindring med flykt undan livs- och dödsångest på det sätt man är van vid. När jag dessutom har huvudansvar för ekonomi och det praktiska, och hans liv är att ... ja, stå ut med tillvaron och mina dåliga sidor.

Så tror jag att de som börjar dricka i väldigt unga år, och håller på hela sitt vuxna liv även när de lever i förhållanden, har svårare att komma åt sina egna innersta tankar och känslor. Alkoholen har dövat så mycket, satt fokus på fel saker och ställt till konflikter som endast rör sig på ytan. Sorgligt. Så förbaskat onödigt.

Svår balansgång som nära anhörig också. Att inget säga, och låta ohälsan ta över med tiden. Att protestera och röra upp obehagliga känslor inför sjukdom och framtid som man inte kan göra något åt. Och så den barnsliga känslan av orättvisa. Varför får han gå hemma i ett (till synes) obekymrat liv medan jag måste streta på med ansvar för hus och hem och jobb? Så skulden på det. Jag är ju frisk. Operation, strålning och lång rehabilitering är verkligen inget att stå efter.

Tack Sisyfos, jag tyckte jättemycket om det klippet! Det känns begripligt att tänka på negativa spiraler som en funktion för att det ska bli förändring, det är precis sådär det känns, som en desperation för att man egentligen vill att det ska vara annorlunda. Och att prata om det som ett beroende man behöver bryta, det är så jag tänker om det också. (Vilket i sin tur blir en egen negativ spiral eftersom det då också blir någonting jag kan eller inte kan prestera).
Hur har du gjort för att lära dig stopptankar, DGB, är det genom terapi? Vad underbart om du hittat något som funkar, tog det lång tid att lära sig?
<3

Att du också kanske blivit beroende av dramat som blir när han dricker.
Du tror det ska bli nyktert,det blev det inte.
Du får gå igång,bli besviken och arg och konfrontera.
Han svarar med att skydda sind rog och sig själv.
Du blir ännu argare att han inte har vett att skämmas och bryter ert gemensamma avtal om att träffas.

Om du bara helt enkelt låter det vara som det är.
Han är beroende,han kommer att fortsätta dricka.
Ni träffs när han är nykter och du låter bli att spilla energi på de gånger han är onykter

Om du klarar det.
Jag försökte under en avslutande period med mitt ex,men jag for välldigt illa av det.
Vi kom varann nära igen och jag slets sönder av att se hans sjukdom i vitögat.
Förstod beroendets kraft och led med honom.
Sen stod ju ändå jag kvar och behövde och önskade något helt annat.

Att han skulle bli nykter,men det klarade han inte.

Så om du väljer att inte gå in i drama för att skydda dig själv.
Låter bli sänglekarna om du kan.
De gjorde i alla fall mig ännu mer hudlös då man fick vara nära och känna hur fast man egentligen var i relationen trots att man klivit ur den.

Försök att styra om det på kompisnivå så långt du kan och glesa ut på träffarna.
Jag har fortfarande efter fem år inte klarat att bryta vår kontakt helt.
Han är nykter nu sen två år och jag lever i en ny relation.

Men han var ju också min bästa vän i 20 år och det är svårt att klippa helt med såna typer av relationer.
Lycka till Troja,fortsätt kämpa och försök som sagt htta strategier som fungerar och som inte gör dig känslomässigt försvagad.
Försök hitta balansen och lugnet.

Visst är det hemskt Thermostokles att begäret är så starkt, håller med dig om att man blir helt slut och rädd för att tappa kontrollen.
Skrämde mig igår, men skapade också lusten att tämja Draken som bor i mig.
Sätter hoppet att terapeuten skall lära mig och få mig att förstå hur jag skall hålla mig på banan.
Är ju målfocuserad så kan inte tänka att jag skall låta bli alkohol under en period, redan prövat och då faller jag efter målsnöret. Så jag får försöka ta en dag i sänder och hoppas att det rullar på.

Idag är en sådan där dag när tankarna snurrar och börjar inse att påsken närmar sig, frågan kommer skall jag jobba eller vara ledig är ju långledig. Kan vara säkrare att vara på jobbet för att slippa påskmiddag med goda vänner och med det riskera att falla. Är ju ingen som vet att jag har problem, sköter mig borta och super hemma.

Känner igen mig i många av era historier om vin i kaffekoppar, läskflaskor, hur man gömmer och planerar sina inköp på olika bolag. På bolaget här måste de väl tro jag är död som inte varit där på snart en månad.

Fått forumet in i min morgonrutin det och kaffe det stärker min dag, så önskar er alla en fin dag och vilja att få den dag ni vill// Strulan

Det var en väldigt jobbig natt inatt. Med full tillgång till alkohol samtidigt som jag fick höra hur mitt beteende hade varit i helgen. Fy fan, sjönk som en sten. Känner mig som en riktigt sjuk människa som inte kan kontrollera mitt drickande. Jag tog dock inte en droppe alkohol, utan kommer vara nykter under en lång tid fram över. I bästa fall blir jag nykterist i resten av livet.

Den här sjuka alkoholdjävulen som sitter på axeln och säger "ta en öl" "alla kan dricka en öl, det är inte farligt" "bara ett glas vin" Det är det som gör mig ännu mer rädd. Att det är någon sjuk röst som säger åt mig att dricka och jag bokstavligentalat konverserar med "den". Det känns som det är kryp på hela min kropp och får kallsvettningar varannan timme. Det skulle vara så sjukt lätt att bara gå tillbaka och ta 1-2 öl för att slippa känna den där känslan. Men jag har lovat mig själv att inte svika mig själv något mer. Nu är jag trött på att svika mig själv varje jävla gång.

Kämpa på ni också, när släpper de värsta symptomen?

...då sömnen sviker mig. Tänkte att om jag nu inte kan sova, kan ju jag ju i alla fall berätta för någon som kämpar, att en tillvaro där längtan går till första glaset efter jobbet, som blir två och tre, sen ånger, går att bryta. Att inte dricka är fortfarande en självklarhet. Löftet som går ut i sommar, är förlängt till hela 2019 ? Lika bra det ?

Första gången jag skriver o vet knappt var jag ska börja. Alkoholen har funnits där hela tiden. Jag växte upp med föräldrar som drack o tänkte att aldrig vill jag hamna där......och var är jag nu, mitt i eländet. Varit tillsammans med min man sen tonåren, fick barn tidigt, de är utflugna nu. Vi har ett gott liv (ibland), bra ekonomi o bra jobb. Men denna jäv...alkohol. Han smygdricker, jag kommer på honom, förnekelse o ånger o jag är arg o hotar. Detta har varit på repeat i många år. Han hade ett långt uppehåll men trillade dit igen o igen. Ständigt kollar jag efter tecken o lukter, ingen idé att konfronteras. Nu känner jag att nu måste jag orka ta mig ur detta, har styrt mitt hela liv, är bara 51, men hur ska jag orka ta itu med allt. När jag läser många trådar i forumet så har jag svårt att hitta solskenshistorier, finns det verkligen inget hopp? Jag önskar så att han kan klara detta, han säger att han vill, går på samtal varje vecka men ändå går det inte. Jag inser mitt medberoende o har hela tiden haft fasad utåt, inte så många som vet. Bad honom fara o flyga efter denna helg, nu är han full på ett hotellrum. Barnen o jag ska konfrontera honom denna vecka, de har aldrig sagt något till honom innan om det men nu måste det få ett slut. Mycket skrivande i denna tråd men jag behöver få ur mig detta.

Hej alla!
Fick bara en plötslig ingivelse... Jag har inte varit inne alls här på forumet sen sist och inte läst något. Livet rullar på rätt bra. Det går åt rätt håll denna årstid med ljuset och den annalkande värmen. Det är svårt att vara deprimerad med två supersöta kattungar i familjen. De går båda under smeknamnet "Bröderna Bus"! De är det bästa som hänt vår familj i år.
Jag dricker fortfarande vin. Jag är antingen ett uruselt föredöme eller så är jag inte så beroende som jag tidigare trott. Jag längtar efter vin, ja. Jag dricker ofta vin, ja. Men omständigheterna just nu ger mig inte ångest eller sömnlösa nätter och därför mår jag rätt bra. Jag har heller inte spårat ur och druckit destruktivt på samma sätt som tidigare. Det känns bra.
Jag känner mig inte längre direkt orolig utav mitt drickande eller att vara "alkoholist". Jag känner mig mer övertygad om att depression, tristess, ångest, ensamhet, dålig självkänsla lätt bidrar till ökad alkoholkonsumtion men det behöver inte betyda att man har ett absolut beroende. Vad är egentligen ett beroende? Att man inte kan låta bli fastän man vill? Ja, det är väl så. Men om man inte vill låta bli? Då får man titta på konsekvenserna. Kan man låta bli när man vill? Ja, visst. Är man då beroende? På riktigt? Jag bara undrar?
Sköt om er!

Min man avslutade sin cancerbehandling 3 januari. Hela familjen hade hoppas på att han nu skulle ta chansen o förändra sitt liv. Till och med att han höll upp med rökningen i två veckor o utan sprit/ öl ca. 3,5 månad.Men när biverkningarna gav med sig så började han röka igen.Jag kände att det kanske var för mycket att begära så vågade inte säga så mycket om det. Han hade sparat ölplattan o även spriten fanns kvar vilket jag fråga satte. Han sa att nykterist skulle han inte bli om jag nu trodde det. Men inte dricka som förrut.Jag protesterade förstås o tyckte att så dum kan man väl inte vara när man haft en sån tuff behandling o mått så dåligt. Han har haft sondmat o inte kunnat äta på flera månader.Strålskador på halsen o inflammation i munnen.Tagit bort 7 tänder....... Men till min förvåning märker jag att ölen börjar försvinna. Frågasätter det. Han ville bara se vad det smakade..... Det smakade ingenting. När han sen börjar må bättre o även kunde äta så började jag hitta undangömda spritflaskor igen. Jag tog kontakt med a- mottagning o skvallrade även till hans läkare. A- mottagningen ringde upp honom men han sa att allt var bra o behövde ingen hjälp. Hans läkare pratade med honom om risken att få tillbaka cancern om han rökte/ drack. Men ändå fortsätter han. Inte riktigt lika mycket men ändå. Han kör numera bil på helgerna allafall förmiddagar. Han sitter uppe lite längre om kvällarna. Men han vill inte diskutera alkoholen med mig. Ljuger för alla om det. Är förstås sur på mig o berättar inte vad läkare säger längre. Tror hans hjärna börjar återgå som tidigare. Ingen större empati för barn o barnbarn. Mest jobbigt när dom kommer( går undan o skyller på sin sjukdom)Jag har hällt ut 5 liter sprit som han inte ens kommenterat.(Men den var ju gömd så vad skulle han säga) Igår ställde jag fram flaskan o frågade vad han håller på med. Innehållet är vit grumligt. Hur kan du dricka detta du lär ju få tillbaka cancern. Han bara ber mig gå in o vars tyst..... Vad kan jag göra. Hur tänker han?

Dina kloka ord Ulla bulla gör mig varm

Jag vet du har rätt, och det är så jag gjort många gånger. Sätter gränser när jag blir arg känner att nu ger han sig på mig igen och jag tänker nu räcker det...

Sen tvekar jag på mitt val, va jag sa, kände jag rätt, har han rätt osv... o sen går jag tillbaka, gör man så där mot nån som han gjorde sist? Nej säger jag och sen går det nån dag o sen tvekar jag igen.

Jag måste inse att han gör mig illa, o han kanske inte vet det själv, det är väl som du säger att det är alkoholen... den här gången förklädd i vin. Jag vet att jag försöker prata moget men han ger inget, blir arg och nästan misshandlar mig psykiskt.
Jag förstår inte va jag tvekar för. Han behandlar mig illa, han hade kunnat göra annat i telen. Han hade kunnat mött mig och dessutom tänkt efter att inte dricka innan... men nu va han otrevlig. Och jag har gått tillbaka till mina inlägg och läst hur han behandlar mig och det är så konstigt att jag glömmer bort det, det är som att han vinner och jag gör det till att jag gjort fel...
Det är nog därför jag inte håller fast vid mig

I morse när jag vaknade trodde jag att jag var full. Hade drömt hur jag drack vin. I drömmen var alla vänner, min fru och till och med jag själv, arga på mig. Vi skällde ut mig efter noter. En mycket konstig dröm. Oavsett vilket, så skönt det var att vakna och inse att det bara var en dröm, att jag inte hade druckit. Men så långt har det alltså gått i min kamp för ett nyktert liv att jag till och med skäller ut mig själv i drömmarnas värld om jag skulle våga att dricka rött där. ?

Det mesta går väl i vågor? Själv är jag ovanligt pigg just nu. Beroende på våren. Men så är jag ju inte allergisk...

Ha det gott!

Ja, suget är äckligt starkt. Det gäller att komma ihåg när det väl kommer, att det bara varar en stund. Fast efter det sug jag fick i torsdags var jag helt tagen, matt och darrig. I flera timmar. ?

Undrar när suget upphör helt? Eller kommer man för alltid känna av det?

Jag känner ju igen mig i det du gör nu.
Du känner dig stark (eller arg) och bestämmer dig för saker.
Håller fast vid det ett kort eller långt tag.
Sen så murar han eller du själv ned ditt mostånd och ni är tillbaka på ruta ett igen.

Ta ett beslut och håll fast vid det och ge inte vika.
Han kommer att fortsätta dricka,han kommer att fortsätta att behandla dig dåligt.
Du kommer också att låta dig behandlas dåligt,så länge du inte sätter stopp.

Det är inte han som väljer,det är du.
Han är beroende av alkohol och rår inte på sin törst.

Det är du som måste vara stark för er båda,eller åtminstone för dig själv.
Gå tillbaka till när du kände dig stark och försök hitta den känslan igen.

Mitt i denna underbara dag fick jag känna ett sug jag aldrig tidigare känt, blev riktigt rädd för den kraften.
Mitt i min lilla stund av lugn med solen i ögonen, slog Draken till och höll på att ta över min hjärna.
Är ju ruskigt, hade en stund bara vin i huvudet som om det varit vatten i öken och jag verkligen inte skulle överleva om jag inte fick en bib.

Är ju hemskt hur ett begär kan vara så starkt, att alla kloka tankar och konsekvenser är som bortblåsta, nu vann jag denna strid.
Blev ingen handling jag fick åka hem och gömma under en filt en stund, tur jag hade styrkan från skogen som jag fått på förmiddagen.

Men detta skrämde mig och lärt mig en nyttig läxa, underskatta inte Draken och begäret utan rusta för strid och hitta redskap för att vinna över det.

Så imorgon är det en ny dag och nytt mål
Hoppas ni har haft en fin dag// hälsningar Strulan

Tårarna ringer och jag skakar

Han skulle komma hit ikväll efter han och hans släkt fixat i lägenheten. Jag sa en tid och han höll med... tiden gått över så nästan två timmar. Då svarar han med att han lagat mat o ska äta. Visste att de,skulke äta där, men inte att tider rann i väg så pass.Jag vart lite ledsen... men sa ok då kommer du efter det.
Sedan skickade han bild på.maten o där stod det ett glas, men va ja hoppades på dricka. Han skrev att det var vin. ( när han dricker vin går det snabbt, ett glas blir genast tre osv.
Jag fick ont i hela mig. Tanken va att han skulle komma hit nykter o jag kände mig ännu mer besviken.

Jag skrev du kan.ringa när du ätit.
Han ringde o va inte trevlig gapade o va otrevlig o sur för jag frågasatte vinet., och sa att snälla kom inte hit onykter. Åter igen med lugn och vädjande röst. Va FAN JA ÄR JU.LEDIG va fan gör de om jag dricker vin va han du med de o göra, och jag är inte onykter. ( jag vet hur han blir på vin )Jag vart jätte ledsen över att han sa så. Han forsatte och va ja tror så satt han med föräldrarna. Det lät på han som han drog på allt, och sa att jag va otrevlig o skrek i luren. Han påpekade det några gånger och kändes som han ville säga så för han hade dem vid sig, som att göra mig till boven. Han gapade Och sa att han vart tvunden o ta bort luren för det gjorde.ont i hans öra. Hela situationen va helt som teater, han la på o va helt tokig o arrogant. dessutom så vände han på att det var jag som skrek i luren o va dum. Jag var hur lugn som helst. Han gick i försvar o sen sa han att då stannar han hos sina föräldrar. Då sa jag ok du gör som du vill... DU VILL INTE JA KOMMER gapade han. Ja sa lugnt o fint att jo det har jag velat hela kvällen., men att dricka vin utan att jag vet o vi bestämde att ses här de va inte nåt jag ville. Han fortsatte gapade i luren o sa att jag bestämmer inte över va han gör. Då tänkte jag att han inte respekterade mig eller han o.min kväll. Jag är i schock nu o de sista han sa va att då ses vi imorgon istället. Jag funderar på att skriva att jag inte vill det

Gubben känner sig trött och utmattad. Har väldigt låg energi nivå just nu. Kanske det beror på pollen allergin. Känns som jag skulle vilja jacka ur en stund från allt och bara vara.

Heja Surkärring!! Jag älskar ditt namn=)
Jag har inte uppdaterad hur det har gått, men tänker att göra det nu.

Jag har varit nykter lite över 4 månader och det blir lättare hela tiden, men samtidigt måste jag kämpa och ständigt påminna mig själv varför jag kan aldrig mer dricka alkohol.

En månad sen hände det en rolig sak: Jag blev stormförälskad i en person som jag har känt ett tag och han blev stormföräkskad i mig också. Ett tag sen berättade jag ärligt varför jag inte dricker. Jag vill bli älskad för den jag är för annars älskar personen inte mig, utan en bild som han har om mig. Samtalet gick väldigt bra och vi kommunicerar väldigt öppet med varandra. Han respekterar och stöttar mig i mitt val. Det här är bara så vackert och fint!

Det var svårt i början att låta mitt hjärta säga vad den vill, och tro på den.

Om jag hade fortfarande druckit hade jag inte vågat göra det. Jag hade inte kunnat släppa honom in på grund av skammen jag hade.

Jag har märkt är att nykterhet har redan börjat påverka mig positivt. Jag är helt vild på fester för att jag kan inte vänta tills berusning gör mig modigare. Det är skitroligt. Jag säger det jag vill säga för att jag kan inte vänta tills jag är full att säga det. Det är extra viktigt vad gäller kärleken.

Det finns inga negativa konsekvenser att bli nykter.

Är såklart mitt. Mitt egna ansvar för min egen hälsa. Mitt välmående som såklart smittar av sig på min familj. Mina närmsta. Kan inte skylla på att jag fått en ny läkare såklart. Att det är synd om mig för att jag träffat fel person osv. Men. Det underlättar väldigt mycket att träffa någon som ser och förstår. Någon som vill stötta. Bära upp. DET hjälpte iaf mig. Även om det var för en kort tid.
Kärlek till alla som kämpar mot demonerna❤️

Det kan han och jag har inget ont av om han tar en öl för jag är öndå inte så förtjust i öl, det är mer vinet som lockar mig.
Hag vet iofs att han tycker det är mysigt att dricka lite vin och äta ost och kex, men säkert inget måste. Jag tror det är precis som du säjer att det är bra mycket enklare att sluta helt, då vet man att det är nej och inget annat, men i min enfald trodde jag nog att det skulle funka med något glas för det är mysigt, så som så många andra kan. Inte bara fortsätta fylla på tills man inte kommer ihåg hur man kom i säng.
Har 6 dagar kvar till 21 och lovade jag mig själv att göra en utvärdering. Idag ser jag redan det positiva. Jag bryr mig mer om mina katter, jag sköter huset bättre, jag går upp på morgonen, jag har fått bättre hy redan och ser mkt piggare och inte sliten ut, detta har även andra lagt märke till trots att ingen ens vet om problemet och inte heller att jag tagit denna time ont.

Det kan han och jag har inget ont av om han tar en öl för jag är öndå inte så förtjust i öl, det är mer vinet som lockar mig.
Hag vet iofs att han tycker det är mysigt att dricka lite vin och äta ost och kex, men säkert inget måste. Jag tror det är precis som du säjer att det är bra mycket enklare att sluta helt, då vet man att det är nej och inget annat, men i min enfald trodde jag nog att det skulle funka med något glas för det är mysigt, så som så många andra kan. Inte bara fortsätta fylla på tills man inte kommer ihåg hur man kom i säng.

Vilken skillnad det är beroende på vem en träffar på. Har ofrivilligt fått en ny läkare. Min förra kommer som tur är tillbaka till sommaren. Vi hade en respektfull relation. Hon lyssnade på mig, såg behovet och viljan att gå på djupet för att på sikt fungera och hitta mer rätt. ❤️
Den nya läkaren har en lösning. Börja med ssri så blir allt bra. Följer du inte vårdplanen blir det svårt för försäkringskassan att godkänna ersättning. (svaret på min reaktion nedan)
-Har redan testat ssri. Upplever det som att måendet blir sämre och att jag bara flyttar fram mina bekymmer. Är dessutom orolig över att starta ett nytt beroende för att döva mitt känsloliv.
Går med på att testa detta igen eftersom alternativet är omöjligt just nu. Efter besöket läser jag i min journal...
Så galet. Känner mig enormt uppgiven. Utmattad. IGEN. Här har jag kämpat för att hitta nycklar till att låsa upp dörrarna. Möta mitt destruktiva jag. Erkänt att jag till slut självmedicinerat med alkohol för att “klara av " blivit bättre i mitt mående.
Så träffar jag en ny läkare. Allt vänds och här är jag, på spetsen av tillvaron igen. Skynda på. Gör så här. Det är inte så farligt. Det löser sig. Gör såhär! Det ska nog gå bra. Ge det ett par veckor..
Får mig att vilja supa skallen av mig. Slippa finnas till.
Men tack vare er på detta forum gör jag inte det. Står stolt och stark. Tänker att just NU väljer jag att nyktert möta det här!
Tack ❤️

Vem är det som säger att det är ristat i sten 90 dagar?
Jag vet att jag först tänkte bara 1 dag framåt, för att sen efter 10 dagar-2 veckor börja fundera på att hålla upp 1 månad, efter en månad vart det enklare. Då blev det 3 månader. Efter 3 månader är mitt nästa 6 månader, men egentligen vet jag att det troligtvis måste bli livslångt.
Jag vet inte hur du har det, men för mig skulle det vara svårare att ta ett glas då och då och ha regler kring när och hur, än att bara rakt av vara nykter. Slippa fundera..
Kan din särbo tänkas köra alkoholfritt istället för att dricka alkohol tillsammans med dig, om du behöver det stödet? Om du frågar?

Det var det som jag rekommenderades här, men det blir till den 15 juni. Tills dess ska jag orka säja nej till allt vin, även minsta lilla glas, rimligt eller inte? Någon som gjort den resan? Hur gick det? Klarade ni av att bara ta något glas då och då efter det?
Just nu vet jag inte alls, trodde ju inte ens jag skulle fixa de här 21 dagarna, men det är jag rätt säker på att jag gör nu när det gått 15 dagar och nu jobbar jag inatt sedan kommer mina hästar hem och då kan jag pyssla med dom.
Men 90 dagar känns länge, ska man tänka i delmål att ta typ en vecka i taget eller är det dumt?
Är det någonsin riskfritt att börja ta något glas då och då men inte mer?
Vet inte hur jag ska tackla det här nu när jag ändå mår så mycket bättre men saknar stunderna när vi tar ett glas vin ihop jag o särbon, klarar man av att aldrig dricka utan att han är här och aldrig smita undan o ta ett extra glas...

Känner igen mig i allt du skriver... Ett av dom värsta ljuden jag vet är en ölburk som öppnas... Är som att leva med en schizofren..