Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig massor i det du skriver. Har kämpat länge med samma frågor (ej färdig eller klar ännu) men för mig personligen gick det inte utan hjälp. Är nu på antabus typ ett år framåt. det var det bästa jag har gjort. Men tror man måste vilja sluta på riktigt.
Bara ett tips på att antabus och vårdens hjälp inte var så läskigt som det kan låta.
Hoppas ni hittar en bra väg för er, forumet har hjälpt mig massor.

...dagar! Så fasligt jobbigt att varje natt vakna upp kallsvettig för att tro att man sumpat det som man kämpat med så länge.
Jag drömmer att jag hämningslöst häller i mig massa gott rosévin, jag kan liksom inte hejda mig utan jag verkligen bälgar i mig utan stopp... klunk klunk klunk.... sen vaknar jag och har jätteångest!
Det kanske är ett tecken på att jag inte vill sumpa det jag kämpat med sen nyår. Men saknaden efter det där ångestladdade rosévinet är galet stor, men jag tänker inte kasta in handduken utan fortsätta min dagliga kamp!
Ta hand om er allihop!

☀️?Kram PimPim ?☀️

Hm, brukar inte göra inlägg, så vet inte om jag gör rätt. Men iallafall, jag har haft problem med mitt drickande i ca 10 år nu. Ensamdricker gärna på vardagar efter jobbet innan mannen kommer hem men även på helger vid middagar och andra bjudningar. Vet att jag druckit för mycket å tänkt att det inte är bra för kroppen, eller plånboken. Har den sista tiden mått väldigt dåligt i kroppen och är så fruktansvärt trött så det är olidligt. Även under å efter en vit månad i februari. Gick till slut till läkaren som tog massa blodprov, och återkom om att de behöver ta mer prover då jag har mkt lågt kalcium. Är så rädd för att det är mitt drickande, då det kommer fram som exempel när man googlar på lågt kalcium. Skäms så fruktansvärt då folk jag verkligen inte tror att jag är typen som dricker för mycket eller har alkoholproblem (ha ha ha, vem tror det om sig själv). Tänkom jag nu skadat min kropp för ”evigt” å dör i förtid pga detta. Undrar vad läkaren kommer se på fler tester. Vad kommer han fråga.., har tom funderar ut hur jag ska svara på om han frågar om alkoholvanor..helt sjukt att jag funderar på att undanhålla hela sanningen. Det värsta är att jag inte kan sluta dricka helt, fast jag sa till mig själv att hålla upp helt tills nya testerna är gjorda. Jag vill ju inte dö av detta. Varför kan jag inte sluta??!!

Tack för kloka ord och bra tips! Ska testa dessa.
Självkänslan är helt klart något som behöver stärkas och arbetas med. Är nog där som du beskriver att jag i teorin förstår vad som menas, men har en bra bit kvar tills det "känns" på riktigt.
Brottas med samvetskval efter dåliga val och på att förlåta mig själv. Gå vidare, göra bättre framöver och bli frisk.
Hoppas på en sund stabil vår ?

Nej, precis bara.jag! Det är inte värt det. Alkoholens fejs är maskerat med en vacker och ljuv fasad... men bakom är den ett falskt ångestladdat äckligt monster... en ulv i fårakläder. Låt dig inte luras!
Det är inte värt det! Fortsätt kämpa!!! Heja dig!

12dagar utan.

Idag tycker jag synd om mig själv.
Alkoholdjävulen sitter på axeln o argumenterar för hur värd jag är vin ... hur gott det är... hur avslappnande det är.

Pulsen stiger och hjärtat slår.

Otroligt jobbigt.

Tänker på hur jag mår efter. Svettas, ångest, sover illa och dagen efter blir som en påse kattskit.

Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.
Det är inte värt det.

Troja, Vad ger den här mannen dig? Jag förstår det som att du vill kämpa för att ha kvar honom som vän och möjligvis som pojkvän. Samtidigt verkar han bara ta energi från dig utan att ge energi, har jag rätt? Jag förstår att det är svårt att klippa banden till någon man verkligen tyckt om, men så som han är nu kanske det är det enda vettiga? Han behandlar dig illa. Människor man bryr sig om behandlar man inte illa. Sen säger jag inte att jag tror att det är lätt att klippa och sluta ha kontakt.

Vad bra du skriver! Fatta vad starkt av dig att ha avstått denna tid! Heja dig. Är på dag två?
Jag känner igen mig i precis allt du skriver!! Romantiseringen och alla tillfällen att antingen fira eller trösta..

Vad bra du skriver! Fatta vad starkt av dig att ha avstått denna tid! Heja dig. Är på dag två?
Jag känner igen mig i precis allt du skriver!! Romantiseringen och alla tillfällen att antingen fira eller trösta..

Hej ullabulla

Jag vet inte om jag är beroende av dramat i sig, jag känner mest förvirring, blir ledsen och får tankar på varför gör han så här mot mig, vad är det som är ok det han gör, han låter det låta som jag har fel o är den elaka.jag ser inget fel i det jag sa, krävde!men sen kan jag inse att nej, jag har inte fel, det är han som beter sig illa.
Han skulle flytta på saker under dagen och äta med sina föräldrar på kvällen och komma över till mig utan nå vin i sig.
Jag har så svårt att förstå varför han inte fattar va han ställer till med.

Ja han bröt vårt avtal, och det gick väldigt fort. Det kändes som han redan valt det då jag bad han ringa. Som att vinet talade...o där kommer hans beroende in!

Man kan tycka att han borde tänkt till att inte dricka vin innan vi setts, eftersom han vet själv hur han blir på speciellt vin.

Jag har inget emot att träffa han på krogen om han tar några öl, där är det aceptabelt mer, inget vi bestämt annat.nu va situationen annorlunda då han skulle skulle komma till mig och då fick jag skit för att jag ifrågasatte vinet och dessutom på hans lediga dag, det fick jag verkligen höra högt!!!! Och det skulle jag fatta tyckte han, jag va dum och taskig enligt honom att ta ifrån det på lediga dagen ( han dricker även de andra dagarna) jag anser att det var inte nåt jag skulle aceptera alls så jag har tom ställt in den här dagen med som han nämde igår i vrede att vi ses imorgon istället.

Jag har försökt gåth över till kompisnivå och det funkar en stund sedan slutat det med att jag o han sovit ihop. Det är det jag behöver sätta gräns för. Att sitta med han ute men INTE gå hem med han...

Jag tror att jag kommer kunna gå vidare snabbare om jag sätter gräns där, att träffa men att gå hem själv.

I helgen var vi hos en coach som både jag och mannen haft mycket kontakt med och har stort förtroende för.
Det var bra och klargörande, men vi kom fram till olika saker.
Mannen kom fram till att han verkligen vill ta tag i sina problem och satsa på att vi får en bra framtid tillsammans.
Jag kom fram till att jag inte tror att jag kommer att lita på att den förändringen blir bestående och att jag därför inte kommer att kunna satsa helhjärtat på en framtid med honom.

Mitt problem nu är att när jag är själv och tänker, eller om jag resonerar med coachen (utan mannen), eller min nära vän, så är jag säker på vad jag vill.
Men sen kommer mannen med löften och en så tydlig vilja att vi ska fortsätta tillsammans och då blir jag osäker.
HUR ska man kunna veta vad rätt beslut är???

Jag har bett att få två veckor när vi fortfarande bor isär, för att kunna få tänka i lugn och ro. Han har lite svårt att respektera det och vill så gärna ha besked om hur det blir. Så jag får träna mig ordentligt på att säga nej till honom nu, jag vill inte prata om det just nu!
Det är verkligen spännande efter alla år när jag velat prata och inte fått något gehör. Nu när jag har passerat en gräns, så vill han inget annat än att prata med mig.

Skriv ner dina tankat. Var ärlig mot dig själv och berätta sanningen hur illa det är.

Hoppas innerligt att du försår hur farligt och hur illa ute du är... Du vet inte om nästa fylla kommer att försätta dig i en situation som kommer att ge sig sår i själen för resten av livet.

Ge dig chansen att slippa tråkigheter.
Möjligheten att vakna upp nykter i din egen säng! ?

Bara att ta nya tag.
Det är inte hur många gånger man faller som räknas utan hur många gånger man reser sig!

Är tacksam för varje dag jag har nykter. Drömde i natt att jag drack... hade ångest i drömmen att jag inte visste om det var verklighet eller dröm. Väldigt skönt att vakna och se att det var en dröm.

Ja, du Frissan... Du frågar hur jag gjort för att bryta mönstret. Jag har försökt så många gånger och under så många år tidigare och då har det aldrig gått...
Hur har det kunnat fungera i HELA 14 dagar nu?

Jag tänkte verkligen inget annat än bara en dag i taget. Jag försökte att lägga in nya rutiner för mig, såsom promenader medan jag lyssnade på Beroendepodden, AAs podcast på engelska och på A sober Girls guide för inspiration och igenkänning. Jag åt bättre kost för att på det hela taget försöka må bättre, få frisk luft och D-vitamin.
Men, jag ska ärligt säga att den första veckans kvällar genomleds på ren vilja - jag var irriterad, rastlös och kände under stunder att livet var helt meningslöst. Vecka två gick bättre, jag var gladare och trevligare mot alla, även om tankar på vin alltid kommer framåt eftermiddagen. Jag har om kvällarna försökt att hålla mig sysselsatt för att inte falla tillbaka i gamla mönster.

Jag förstår att jag egentligen aldrig kommer att kunna dricka måttligt. Om jag avstår i tre månader eller längre kommer jag säkert att kunna dricka något glas vid någon middag en gång, kanske till och med två och tre gånger. Men sedan skulle jag sakta men säkert (eller troligtvis snabbt och säkert) tappa kontrollen! Jag måste börja se mig själv som allergisk - och det är uuuuurjobbigt att behöva acceptera!

Hur tänker jag då på framtiden och alkoholen i mitt liv nu?
Jag försöker att vänja mig vid tanken på att ALDRIG mer dricka vin. Jag försöker verkligen, men jag är fullt medveten om att jag inte har accepterat den tanken fullt ut. Jag ser framför mig alla trevliga middagar där vinet sätter guldkant, det vita vinet på altanen en sommarkväll, kex ost och vin... Jag slås med kraft av all den romantik/rosa skimmer/känsla av fest som alkohol är förknippat med i vår kultur. Det är verkligen helt galet!!!
Men för mig som alkoholist (ja, det är ju vad jag är - jag måste börja skriva det och säga det högt) har denna kultur passat perfekt! En fredagskväll är ingen fredagskväll utan lite vin, samma sak gäller för lördagen, eller en solig dag, en semesterdag, en helgdag, en grillkväll, ett AW, ett fotbolls VM, en kväll med tjejkompisarna, ja listan kan göras lång. Själv har jag utöver dessa tillfällen även druckit under svepskälet att "mysa till det" när det regnar, lagat extra festlig mat som naturligtvis kräver ett glas vin, eller för att förgylla en helt vanlig onsdagsmåltid med mera. Utöver det officiella glaset vid onsdagsmiddagen, har jag dessutom druckit innan middagen och även efteråt i smyg. Sån är jag. Eller sån har jag varit.

Så, eftersom jag inte på riktigt har accepterat begreppet ALDRIG tänker jag nu, efter att ha klarat 14 dagar, att mitt mål är 90 dagar. Det pågår dock en ständig valkampanj i mitt huvud som brukar tillta framåt eftermiddagen. Den ena sidan säger att jag inte ska dricka mer och lyfter fram alla de fördelar jag upplevt under dessa 14 dagar.
Den andra sidan bombarderar mig med förföriska bilder av ett glas vittvin i motljus med skön musik i bakgrunden, av påståenden som att "nåt glas då och då kan jag väl ta", " jag kan ju dricka lite grann när det kommer besök i påsk", "jag kan väl styra detta själv!", " livet är ju meningslöst om jag inte får dricka", " har jag hållit upp så länge är jag värd ett glas", "men vad ska andra säga när jag inte dricker vin!".
Nånstans mellan dessa båda sidor befinner jag mig nu. Fast, dessa tankar är ju bara mina - jag kan inte skylla på att det är någon annan som försöker övertala mig - JAG måste på något sätt börja ta kontroll över mina tankar. Att det ska vara så svårt...

Nåväl, min uppriktiga önskan är att jag inte ska dricka något. Jag hoppas att jag dag 90 ska lägga min röst på den sidan av mig som väljer att avstå från vin, att jag ska hittat andra sätt att sätta guldkant på tillvaron, att jag ska uppskatta och ta tillvara på mitt eget liv, mina barn och min man på det sätt som de förtjänar!

Tack Frissan för din fråga! Den fick mig att sätta mig ner och fundera och reflektera över var jag befinner mig nu. Det behöver vi alla göra då och då, vi är säkert många här som måste öva oss i att våga vara uppriktiga och ärliga mot oss själva. Att våga se sanningen i vitögat...

Idag har jag ett lugn.
Känns som att hjärnan läker, kroppen läker, psyket läker. NU är jag lugn och nykter.

Jag önskar verkligen oss alla styrka och LUGN att vara i NUet, stanna upp i alla känslor som uppstår, acceptera dem, våga vara i dem, bara vara... NU?

Jag och min man kämpar med samma! Känner igen mig/oss såå!
Jag började dra i frågan, arbetar med mig själv och drar maken med mig.
Idag är vår 17:e dag. Just NU är vi nyktra. Inte värt att undra hur det ser ut om 2 månader, just NU är önskan att vara nykter och det är vi.
Var i NUet, är mitt tips. (Efter åratal och många försök.)
Det är en kraft att vara två med samma tänk! Forumet här är en fantastisk tillgång av kloka medmänniskor som förstår en och vill åt samma håll!

Jag började med att jobba med självkänsla och egenvärde. Sakta små steg och jag har börjat resa på mig. Ur offerrrollen som man kanske inte ens inser att man bär.
Meditation och hypnos ”självkänsla” (lyssnar på mobilen) gör små små under. Man måste känna kärlek till sig själv (jag har aldrig genuint insett vad det innebär, bara förstått intelligensmässigt/teoretiskt) innan man kan göra verkliga långsiktiga förändringar!?

Ja detta är första skrivelsen så jag gjorde nog fel.
Hur som helst...vardag och helg har under lång tid flutit samman. Det som för flera år sedan var trevligt helgdrickande har blivit mer tvångsmässigt...glas har bytts ut mot kaffemuggar för att dölja för barnen. Dunken tar slut fortare..man byter bolag eller kassapersonal för att personalen inte ska tro att man är alkis..haha..så patetiskt! Och så alla fiina Youtube videos med tester av Whisky.."oh..what a lovely taste of honey and crispy applepie and a hint of smoke"..Nej!! Troll i vardagen..det är vad det är! Både whisky.com och dunkarna. Och så somnar jag innan filmen är slut..sluddrar vid maten och dricker öl vid grillen. Det är inte njutningsfullt längre. Usch! Vi (för vi är två kämpar) har bestämt oss för att göra nåt åt saken. Men frågorna är många: hur hanterar man suget? Hur ser en nykter helg ut? Vad dricker man istället..hur lång tid tar det innan man blir normal...dvs antingen helnykter eller kan köpa en flaska (EN) och dela på...kanske t.o.m lämna kvar sista slatten. (Känns omöjligt). Vi vill..vi tränar..vi längtar tillbaka till tiden då en kopp kaffe var nog så gott och man kunde se på bio eller gå ut och äta utan att bli askalas. Det känns attraktivt! Läste en gång på bolagets sida att alkoholism smyyger sig på under flera års drickande..nu har nog de åren gått tror jag. Önskar att trollen försvann och skulle vilja ha bra tips på hur man kan tänka.
Kram
SB

Kanske tänker han som min man (tumör och halva underkäken borttagen pga rökning/alkohol): att det kan göra detsamma. Att eftersom hans mamma och syster dött i lungcancer pga rökning som 70+ respektive 60+- så är det inte troligt att han själv lever så många år till. Han har ju redan drabbats!
Och då återstår endast lindring med flykt undan livs- och dödsångest på det sätt man är van vid. När jag dessutom har huvudansvar för ekonomi och det praktiska, och hans liv är att ... ja, stå ut med tillvaron och mina dåliga sidor.

Så tror jag att de som börjar dricka i väldigt unga år, och håller på hela sitt vuxna liv även när de lever i förhållanden, har svårare att komma åt sina egna innersta tankar och känslor. Alkoholen har dövat så mycket, satt fokus på fel saker och ställt till konflikter som endast rör sig på ytan. Sorgligt. Så förbaskat onödigt.

Svår balansgång som nära anhörig också. Att inget säga, och låta ohälsan ta över med tiden. Att protestera och röra upp obehagliga känslor inför sjukdom och framtid som man inte kan göra något åt. Och så den barnsliga känslan av orättvisa. Varför får han gå hemma i ett (till synes) obekymrat liv medan jag måste streta på med ansvar för hus och hem och jobb? Så skulden på det. Jag är ju frisk. Operation, strålning och lång rehabilitering är verkligen inget att stå efter.

Tack Sisyfos, jag tyckte jättemycket om det klippet! Det känns begripligt att tänka på negativa spiraler som en funktion för att det ska bli förändring, det är precis sådär det känns, som en desperation för att man egentligen vill att det ska vara annorlunda. Och att prata om det som ett beroende man behöver bryta, det är så jag tänker om det också. (Vilket i sin tur blir en egen negativ spiral eftersom det då också blir någonting jag kan eller inte kan prestera).
Hur har du gjort för att lära dig stopptankar, DGB, är det genom terapi? Vad underbart om du hittat något som funkar, tog det lång tid att lära sig?
<3

Att du också kanske blivit beroende av dramat som blir när han dricker.
Du tror det ska bli nyktert,det blev det inte.
Du får gå igång,bli besviken och arg och konfrontera.
Han svarar med att skydda sind rog och sig själv.
Du blir ännu argare att han inte har vett att skämmas och bryter ert gemensamma avtal om att träffas.

Om du bara helt enkelt låter det vara som det är.
Han är beroende,han kommer att fortsätta dricka.
Ni träffs när han är nykter och du låter bli att spilla energi på de gånger han är onykter

Om du klarar det.
Jag försökte under en avslutande period med mitt ex,men jag for välldigt illa av det.
Vi kom varann nära igen och jag slets sönder av att se hans sjukdom i vitögat.
Förstod beroendets kraft och led med honom.
Sen stod ju ändå jag kvar och behövde och önskade något helt annat.

Att han skulle bli nykter,men det klarade han inte.

Så om du väljer att inte gå in i drama för att skydda dig själv.
Låter bli sänglekarna om du kan.
De gjorde i alla fall mig ännu mer hudlös då man fick vara nära och känna hur fast man egentligen var i relationen trots att man klivit ur den.

Försök att styra om det på kompisnivå så långt du kan och glesa ut på träffarna.
Jag har fortfarande efter fem år inte klarat att bryta vår kontakt helt.
Han är nykter nu sen två år och jag lever i en ny relation.

Men han var ju också min bästa vän i 20 år och det är svårt att klippa helt med såna typer av relationer.
Lycka till Troja,fortsätt kämpa och försök som sagt htta strategier som fungerar och som inte gör dig känslomässigt försvagad.
Försök hitta balansen och lugnet.

Visst är det hemskt Thermostokles att begäret är så starkt, håller med dig om att man blir helt slut och rädd för att tappa kontrollen.
Skrämde mig igår, men skapade också lusten att tämja Draken som bor i mig.
Sätter hoppet att terapeuten skall lära mig och få mig att förstå hur jag skall hålla mig på banan.
Är ju målfocuserad så kan inte tänka att jag skall låta bli alkohol under en period, redan prövat och då faller jag efter målsnöret. Så jag får försöka ta en dag i sänder och hoppas att det rullar på.

Idag är en sådan där dag när tankarna snurrar och börjar inse att påsken närmar sig, frågan kommer skall jag jobba eller vara ledig är ju långledig. Kan vara säkrare att vara på jobbet för att slippa påskmiddag med goda vänner och med det riskera att falla. Är ju ingen som vet att jag har problem, sköter mig borta och super hemma.

Känner igen mig i många av era historier om vin i kaffekoppar, läskflaskor, hur man gömmer och planerar sina inköp på olika bolag. På bolaget här måste de väl tro jag är död som inte varit där på snart en månad.

Fått forumet in i min morgonrutin det och kaffe det stärker min dag, så önskar er alla en fin dag och vilja att få den dag ni vill// Strulan

Det var en väldigt jobbig natt inatt. Med full tillgång till alkohol samtidigt som jag fick höra hur mitt beteende hade varit i helgen. Fy fan, sjönk som en sten. Känner mig som en riktigt sjuk människa som inte kan kontrollera mitt drickande. Jag tog dock inte en droppe alkohol, utan kommer vara nykter under en lång tid fram över. I bästa fall blir jag nykterist i resten av livet.

Den här sjuka alkoholdjävulen som sitter på axeln och säger "ta en öl" "alla kan dricka en öl, det är inte farligt" "bara ett glas vin" Det är det som gör mig ännu mer rädd. Att det är någon sjuk röst som säger åt mig att dricka och jag bokstavligentalat konverserar med "den". Det känns som det är kryp på hela min kropp och får kallsvettningar varannan timme. Det skulle vara så sjukt lätt att bara gå tillbaka och ta 1-2 öl för att slippa känna den där känslan. Men jag har lovat mig själv att inte svika mig själv något mer. Nu är jag trött på att svika mig själv varje jävla gång.

Kämpa på ni också, när släpper de värsta symptomen?

...då sömnen sviker mig. Tänkte att om jag nu inte kan sova, kan ju jag ju i alla fall berätta för någon som kämpar, att en tillvaro där längtan går till första glaset efter jobbet, som blir två och tre, sen ånger, går att bryta. Att inte dricka är fortfarande en självklarhet. Löftet som går ut i sommar, är förlängt till hela 2019 ? Lika bra det ?

Första gången jag skriver o vet knappt var jag ska börja. Alkoholen har funnits där hela tiden. Jag växte upp med föräldrar som drack o tänkte att aldrig vill jag hamna där......och var är jag nu, mitt i eländet. Varit tillsammans med min man sen tonåren, fick barn tidigt, de är utflugna nu. Vi har ett gott liv (ibland), bra ekonomi o bra jobb. Men denna jäv...alkohol. Han smygdricker, jag kommer på honom, förnekelse o ånger o jag är arg o hotar. Detta har varit på repeat i många år. Han hade ett långt uppehåll men trillade dit igen o igen. Ständigt kollar jag efter tecken o lukter, ingen idé att konfronteras. Nu känner jag att nu måste jag orka ta mig ur detta, har styrt mitt hela liv, är bara 51, men hur ska jag orka ta itu med allt. När jag läser många trådar i forumet så har jag svårt att hitta solskenshistorier, finns det verkligen inget hopp? Jag önskar så att han kan klara detta, han säger att han vill, går på samtal varje vecka men ändå går det inte. Jag inser mitt medberoende o har hela tiden haft fasad utåt, inte så många som vet. Bad honom fara o flyga efter denna helg, nu är han full på ett hotellrum. Barnen o jag ska konfrontera honom denna vecka, de har aldrig sagt något till honom innan om det men nu måste det få ett slut. Mycket skrivande i denna tråd men jag behöver få ur mig detta.