Senaste kommentarerna i forumet

Första april och måndag igen. Klistrade fast en post-it lapp under kollegans mus på skrivbordet idag, det tog ett tag innan han hittade felet, annars har dagen rullat på utan att ha blivit prankad själv.
De alkoholfria veckorna läggs på hög och på något vis försöker jag komma till ro med att det ska vara såhär livet ut.
En ganska svindlande tanke, för att vara helt ärlig.
För någon månad sedan kunde jag knappt beröra den tanken på att detta beslut behöver bli livslångt, det kommer nog inte gå att dricka lite granna så att säga.
Det är inte det som gör att det känns jobbigt, jag känner att ju fler nyktra dagar jag tillryggalägger desto mer osugen på att berusa mig blir jag, vilket jag känner är en sund och positiv tanke, det är nått annat jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på, vilket stör mig lite.
Först tänkte jag lite naivt att det kanske kändes lite jobbigt för att jag aldrig mer skulle få känna smaken av en god drink. Jag säger bara: "Gå till systemet och köp den där alkoholfria flaskan men GT som finns på alkoholfria hyllan - jösses, skulle kunna lura vilken fullblodsalkoholist som helst!"
Så nej, de alkoholfria alternativen håller garanterat måttet, så den punkten kan jag avskriva.
Det blir tråkigt?
Nja, kanske en tillstymmelse..? (Fast vad var egentligen roligt med att dricka på det viset jag gjorde?)
Tråkigare att vakna med bakfylla, minnesluckor och ångest. Definitivt. Känns ganska lugnt och skönt utan alkohol hemma. Rofyllt. Närvarande på nått märkligt vis.
Fysiskt sug har jag inte haft på evigheter, det var kanske lite i början men inte så farligt som jag trodde det skulle bli, så inte ens kroppen saknar alkohol.
Det är nått annat bara som jag går och oroar mig lite över, endast när jag berör tanken om ett livslångt beslut.
Jag tror jag är rädd för att det ska vara en kamp livet ut. Ett ständigt inre slagsmål liksom?
Jag förstår inte varför jag skulle oroa mig för att det skulle vara ett ständigt inre slagsmål. Jag slog ju till den jäveln en gång för alla den 8/12 2018, han ligger fortfarande på rygg med blåklocka och plirar på mig.
Jag borde vila i att det är jag som har kontroll istället. Från början kanske lite mer åt det sjukliga hållet för att klara av att bli nykter, nu på en mer lagom nivå. Om 10 år förhoppningsvis mer distanserat och vidare rätt enkelt.
Och så en dag i taget, det som jag är sämst på. I min värld är det redan 2025 och jag ska sätta nya mål.

Ja du Dee, det vidare livet..
Hur ska du egentligen angripa det så att det blir så lyckat som möjligt?

Hej "Spindeln i nätet"! Först och främst vill jag bara säga att jag förstår din situation och tycker att du verkar vara väldigt stark i en miljö som kan bräcka vem som helst. Du beskriver hur din sambo är "världens bästa människa" och hjälpsam när han är nykter, kan det vara så att det är hans sätt att "kompensera" för hans beteende som full? I så fall är det kanske inte hans riktiga personlighet, utan snarare ett "dåligt-samvete-beteende" som uppkommer PÅ GRUND av drickandet?

Med denna sjukdom så stämmer ofta klyschorna! När jag var ett barn och min pappa var onykter så tilltalade jag honom vid hans namn och inte som "pappa", detta för att kunna skilja dem åt i mitt känsloliv. Jag jobbar dagligen med att slå mig fri från ansvarskänslorna jag känner, att slänga ifrån mig HANS skuld.. för den är inte min att bära. Det är det viktigaste jag kan skicka med dig, det enda som jag faktiskt vet är sant - DET ÄR INTE DITT FEL. Inte någonstans, någonsin. Han är en vuxen människa med eget ansvar över sitt eget liv, precis som du.

Det är viktigt att påminna sig själv att försöka sluta att städa upp efter den som skapar röra. Det blir då svårt för denne att se vilka spår de efterlämnar och vilka konsekvenser som uppstår. Detta är en av de svåraste grejerna att sluta med, enligt mig. Det är ett ingrott beteende som sätter sig i ryggmärgen.

Du skriver att du tar initiativ till samtalsterapi men att du inte får med honom, du är inte intresserad av att gå själv? Att få arbeta med vad man själv vill, att finna styrkan och verktyg att hjälpa eller att lämna? Kanske kan det vara så att om du börjar gå dit och visar att det inte är så farligt så kanske han blir övertalad tillslut? Som jag tolkar det kommer hans första steg vara att faktiskt erkänna att han har ett alkoholproblem.

Slutligen - Glöm inte bort att ditt enda och största ansvar är mot dig själv, se till att själv kunna andas innan du försöker blåsa luft i någon annans lungor.

Kram <3

Och jag med den. Just nu har jag haft lite svåra tankar, vill gärna älta svårigheter som varit och jag är inte där jag vill vara. Jag vill vara en person som kan förlåta och gå vidare, strunta i saker som hänt under många år av både drickande och livet tillsammans som gift.
Jag ältar saker som hänt, vad som sagt och gjorts mot mig och som jag gjort och gör andra.
Jag vill inte vara den personen, men tyvärr så släpper inte alla svårigheter för att man blir spritfri.
Alkoholen är inte problemet längre, men mitt mående periodvis är inte kul. Om jag struntar i mina möten och inte jobbar i stegen, kommer mina dåliga sidor fram och jag blir ingen rolig person.
Tack gode gud att du visade mig vägen till AA, där har jag fått stöd och hjälp på många sätt. Men allt kan de inte hjälpa mig med om jag inte själv lägger manken till.
Nu har jag gnällt av mig lite och det känns ganska bra att kunna göra det här, där jag vet att det finns människor som kanske förstår.
Jag är ändå glad över att jag nu har varit nykter i 1 år och 9 månader. På AA kallar de mig nynykter och jag förstår varför, än är det långt att gå, ja hela mitt liv som går en dag och ett steg i taget, framåt, Alltid lär jag mig något nytt om mig, ja varje dag gör jag det och ibland är det smärtsamt och ibland är det glädjefyllt.
Mina fina vänner här inne, jag är så tacksam att jag i detta forum fann måna fina människor och även början till min nykterhet.
Stor kram till er alla, i det stora hela, en tacksam Gunda <3 :-)

Tack för din input "spindeln i nätet"! Det är den tanken, att det är den alkoholiserade som faktiskt ska ta konsekvenserna, som får mig att kunna backa lite ifrån situationen. Jag känner igen det du beskriver!

Detta forum var det första typen av "anhörigstöd" jag hittade. Vi fick prata med familjeterapeut när pappas alkoholism avslöjades, dvs. 2006. Sedan dess har inget samtalsstöd erbjudits. Jag hittade Al-anons hemsida, men inte var eller när mötena hålls i staden jag bor, det står att deras sida för att se mötestillfällen ligger nere. Men det är absolut något jag skulle vara öppen för - samtal med människor i liknande situation.

Tack för ditt svar <3

... alla fina ? Nu tänkte jag hänga här igen. Jag bantar och ska köra en vit period för att ta bort kilona. Och vilket ställe är bättre än detta för stöd och pepp ? Jag har ett BMI på 29.... huga; inte bra.

Ses snart ???

Tack, Tackohej ? Låter jätteskönt att det blir bättre?? Idag ska jag ta min första Antabus? Men det ska gå! AA är inget för mig, säkert toppen för många❤️ Kämpa på?

Hej alla mina fina forum-vänner,

Det har hänt en del oväntade saker, vilket dessvärre har lett till att jag varit tvungen att ta bort mina trådar. Det känns oerhört tråkigt, men det fanns inget val. Jag kommer därmed heller inte kunna skriva särskilt mycket fram över.

Jag mår ändå bra. Övar på att leva i nuet. Är glad och tacksam över mitt liv, det jag har och dem som jag har nära och faktiskt kan lita på. Är också oerhört tacksam för, och ödmjuk inför, allt som forumet har gett mig. Jag går stärkt vidare och sträcker på mig, men glömmer heller aldrig att det bara finns en väg att gå.

Skickar kärlek, värme och styrka till alla som behöver det
<3<3<3

Vad fint att du är här, det låter som att du är i behov av stöd. Här inne finns mycket omtanke och erfarenheter som kan bli hjälpsamma. Om du startar en egen tråd så ökar chansen att du får svar. Tråden du skrivit i här har varit inaktiv ett tag och kan missas.

Du är inte ensam om den känslomässiga karusell du befinner dig i. Det finns vägar ur. Du har tagit ett viktigt steg nu och berättat lite, satt ord på vad du upplever. Starkt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Hej!
Jag ville bara säga att jag känner igen de känslor du beskriver. Min sambo har alkoholproblem, och varje gång jag inte låter honom komma hem efter ett fyllerace på krogen blir jag också medlidande och känner mig ansvarig över hans situation. Jag har ingen aning om hur man hanterar dessa känslor av besvikelse samt att man känner sig så jävla korkad när man litar på sin anhöriga och denne gör en besviken. Och så det förbannade samvetet och oron över hur det ska gå för dem. Jag brukar dock tänka att det inte är jag som gjort någonting dumt, utan det som min sambo har orsakat får han ta konsekvenserna för. Det får mig att känna mig något bättre trots att skammen sköljer över mig. Har du sökt hjälp hos någon typ av anhörigstöd? Det låter verkligen som att du har mycket på dina axlar med både din pappa och ett familjebråk att stå i. Hoppas verkligen att du kan känna att det inte är ditt ansvar trots allt runt dig!

Jag har varit inne här flera gånger utan att våga ta upp en tråd. Att läsa er andras inlägg hjälper då jag får insikter av igenkänning, så idag tar jag modet för att ventilera här.

Sen vi träffades har min sambo varit den roliga och spårade killen på alla fester, vilket har gjort honom mycket omtyckt. Problemet är att det är väldigt få runt omkring oss som faktiskt ser hur det verkligen ligger till. Min sambo super så hårt att han på fyllan hotar mig med våld och förstör saker i vårt hem. När han är nykter är han världens bästa människa som avgudar mig och gör allt för att underlätta i vår vardag, trots att han aldrig pratar om tidigare trauman han varit med om i barndomen. När han är full är han inte den mannen jag blev kär i, och det låter som största klyschan men det är sant. Han blir ett jävla monster. Och jag får skämmas när främlingar kommer fram och undrar om jag kan ta hand om min pojkvän och jag skäms när vår gemensamma vän frågar hur vi inte kan se hur detta påverkar andra än bara oss. Jag skäms och tar på mig skulden, och får agera spindeln i nätet för att städa upp hans fylleskit. Jag tar initiativ för att söka terapeuter och vård. Det känns bara som allt jag gör blir en björntjänst.
Efter varje fylleslag lovar han att inte dricka så mycket nästa gång, och han ber om ursäkt för sitt beteende. Han ger löften, och jag blir besviken. Han lyssnar och tar till sig, tills den förbannade jävla ölen står på vardagsrumsbordet ännu en gång. Jag vill inte ha hans jävla ursäkter, jag vill ha en sambo som kan bete sig och inte hotar mig varje gång han är full. Vad kan jag göra själv utan att gå under? Han vill inte träffa en terapeut men fattar inte att jag är trött på att leka terapeut. Hur kan jag övertala honom?

Det är orecis det jag är rädd för. Att det ska göra för ont.
Hopoas själv få modet att gå till botten med varför allt blev som det blev
Än sålänge försöker jag bara hålla vinet borta och så sedan när jag känner mig starkare ska jag försöka förstå varför.
Skriv gärna hur du tyckte terapin var, om det hjälpte dig. Hopoas det. Kram

Hej Esmeralda och tack för dina inlägg. Kunde nästan varit jag...idag är första april och jag och mannen har bestämt att ta först och främst en vit månad.. jag vill i längden helt sluta dricka öht. Men ett steg i taget... vill bara fråga dig om lite tips på hur du kunde bryta mönstret? Hur klarade du dig igenom två veckor? Första fredagen? Vi har försökt ta en vit månad innan men klarat en och en halv vecka... jag och mannen har väldigt likt beteende. Vi klunkar ur boxen i både kaffemuggar och annat som finns tiilängligt. Sagt att vi bara ska dricka fredag och lördag, men det blir även söndag och onsdag.. allt för mycket för det mesta. Finns säkert fler av er här som kan ge bra råd. Kram

Min högsta önskan har alltid varit en familj. Det är nog en av anledningarna att jag dricker, det känns så meningslöst allt, att inte ha någon som bryr sig.
Var rädda om er familj för det är inte roligt att leva ensam❤

Kvällen där är när värsta suget kommer på helgen. Försöker fylla upp också för sitter jag bara hemma blir det så mycket svårare!

Heja!

Jag har bilder, jättefina bilder, på min katt i trädgården där vi går på promenad i koppel. Ser så himla idylliskt ut (och det var meningen att det skulle göra med UTÅT)men jag kommer ihåg hur bakis o illamående jag var. Jag var expert på att dölja bakfylla med smink och snygg fasad.

Jag bor ju själv så har väl haft det lite lättare ön ni. Jag behövde bara köpa en likadan ny bag-in-box o låtsas att det var den gamla. Fanns det inte så åkte jag tills jag hittade en, smart det där med att byta påse, det slog mig aldrig.
Känner precis som du framför allt när jag ska boka tider. Förr bokade jag inget innan 12 och skyllde på att jag är nattjobbare och inte gillar förmiddagar speciellt. Nu kommer jag på mig själv att fortfarande bara boka efter 12 fast jag vet jag är pigg kl.9 på morgonen.
Är på dag 15 nu och mål är till att börja med 21 dagar men börjar fundera på att ändra till 90 dagar som jag blev rekommenderad här.

För min del har jag fått vänja mig vid att bli väldigt passiv i perioderna då min pappa har återfall. Jag stödjer inte hans drickande men jobbar på att respektera att sjukdomen är svår att hantera och inget jag kan styra över. Därför försöker jag visa att jag i alla fall väntar här för att FÖRSÖKA plocka upp kontakten igen när han känner sig redo (han brukar isolera sig vid återfall), att man inte försvinner. Frågan är hur många gånger kontakten går att reparera utan att förstöra sig själv.

Det kanske kan hjälpa lite att fråga dig själv:
Kommer mina föräldrar att ta emot hjälpen på ett sätt som gör att de blir långvarigt nyktra?
- Om inte - Är jag stark nog för att hantera en situation där det faktiskt inte hjälpte att jag försökte göra något åt det?

Tänk säkerhetsgenomgång flygplan - svårt att hjälpa någon få luft om detta innebär att man inte får luft själv.

Hoppas på att du mår bra trots omständigheterna.
Styrkekram

.

Mitt i eländet, och med ett antal dagars nykterhet i ryggsäcken, kan jag inte låta bli att skratta lite åt all denna kreativitet som jag ägnat mig åt och som även du Viilja verkar vara bra på... Att i de mest omöjliga lägen ändå lyckas se till så att jag fått i mig alkohol - utan att någon ska ana hur det ligger till, förstås.
Jag har haft med mig vin i petflaskor i min handväska på barndop och stått inne på toaletten och druckit. Jag har druckit te (alltså vittvin i tekopp) tillsammans med familjen och svärföräldrarna framför tvn på kvällen. Jag har köpt ny bag in box, men eftersom inte samma fanns på systembolaget som den vi hade ståendes hemma, kom jag på den briljanta idén att spara den gamla boxen, sätta in den nya vin-påsen och sedan limma ihop boxens botten med klister. Jag har varvat mina besök på bolaget mellan tre olika systembolag, bara för att inte kassapersonalen ska förstå att jag har problem. Jag har gömt ännu oöppnade boxar i bokhyllor, garderober och bland de undanstoppade vinterkläderna. Jag har som sagt på vardagskvällarna ofta haft mer än ett glas/mugg/barnens plastglas från IKEA på gång samtidigt - och ofta blivit tvungen att hastigt ställa ifrån mig glaset när min man kommit i närheten. Detta har resulterat i att jag ställt glas på de mest omöjliga ställen såsom bland kastrullerna, bakom högtalare, i matberedaren, i skafferiet och i städskåpet. Detta har lett till att jag ibland vaknat med ett ryck om nätterna då jag kommit på att det nog står ett halvfullt glas nånstans som jag glömt... Snabbt har jag tagit mig ner på nedervåningen och kollat mina ställen för att undvika att min man ska komma på mig. Ibland har det hänt att jag själv hittat något av mina glas på något oväntat ställe och tackat min gud för att det var jag och ingen annan som hittade det. Det har naturligtvis också förekommit att jag druckit vin ur tomma syltburkar i källaren medan jag hängt tvätt.

Ja, kreativiteten är det sannerligen inget fel på!

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att bli superstressad i situationer när min man ex. letar efter något i skafferiet eller någon annanstans i huset. Men, efter några sekunder kommer jag på att jag ju faktiskt inte har druckit på två veckor och att det varken finns glas eller bag in boxar undangömda någonstans. Vilken oerhörd lättnadskänsla som då infinner sig i min kropp! Likaså har jag de senaste åren ofta varit nervös för poliskontroll när jag kört bil tidigt på morgonen. Denna oro kommer även nu och när jag sedan kommer på att jag inte behöver oroa mig över det, blir jag så lättad att jag nästan börjar gråta.

Ja, när man läser detta vet man inte om man ska skratta eller gråta. Jag tänker att jag faktiskt både kan och behöver göra både och!

Hej! Jag behövde skriva av mig lite och se om det finns någon där ute att bolla med.

En kortare bakgrundsbeskrivning av situationen:
Min far har alltid varit glad i alkohol. Efter mina föräldrars skilsmässa eskalerade drickandet i kombination med att min mor inte längre dolde undan det för mig och mina två yngre syskon. År 2006 blev han ertappad på jobbet där han gömt alkohol och efter det fick/sökte han hjälp. Då var jag 15. Efter det tror jag att han var nykter ett bra tag. Han har haft två ytterst tillfälliga återfall - vad jag vet om.
De senaste fyra åren har vi haft kontakt mer sällan då jag studerat på annan ort och behövt fokusera på studierna. Anledningen till att jag inte kan göra båda samtidigt är för att jag inte varit i ett stadium i livet att hantera oros/ansvars/ångest-känslorna som kommer i samband kontakt.

Nuläge:
Min far ringde upp mig och berättade att han blivit tagen för rattfylla och blivit av med både jobb och körkort - ... FÖR ETT HALVÅR SEDAN!! Han har alltså väntat så länge med att berätta det här. Han förklarade att han gjort samhällstjänst och att han går i samtalsterapi. Han har hamnat i bråk med sin yngre broder vilket har skapat ett familjebråk då farmor och farfar finns där för och stöttar pappa.
Jag googlade och hittade en artikel från rätt ort och månad att "en xx år gammal man togs för grov rattfylleri, 1.5 promille i utandningsluft", samt en uppföljningsartikel om domen han fick 3 månader senare. Han riskerade fängelse men fick istället 50 h samhällstjänst.

Dessa hjärtskärande ansvarskänslorna som dyker upp:
Varenda gång jag tänker på hur han reagerat efter att polisen tagit honom... hur han lunkat hem till sin lilla etta där han bor helt ensam.. och bara.. varit där ensam i detta.. Det är ju som att en kniv trycks in i hjärtat, som att en elefant sätter sig på bröstet och jag får problem att andas.
Jag känner så stort medlidande med honom, tycker så synd om honom att jag har svårt att hantera det. Sen kommer ansvarskänslorna - "tänk om jag hade varit bättre på att höra av mig", "han kanske inte hade börjat dricka igen om jag hade ansvarat för att vi sågs och pratade oftare"... osv. Jag är dessutom nästan säker på att han dricker i nuläget och att han isolerar sig från de få han har i sin närhet.

Hur ska man hantera det här? Hur hanterar jag det dåliga samvetet? Finns det någon där ute som har några knep?
Min resonabla sida vet ju om att jag inte har något ansvar i det hela. Att han, precis som jag, är en vuxen människa med ett eget ansvar över sitt egna liv.
Jag kan inte hjälpa att vara så otroligt orolig över hans framtid, hur ska han kunna få ett nytt jobb? Hur ska han ens kunna ta steget till det då han är väldigt antisocial? Vad händer om han hamnar i ekonomisk knipa nu när han inte har något arbete?

Som ni förstår så är jag lite "all over the place" i känsloväg. Jag har svårt att sortera och behöver lite verktyg för att hantera alla tankarna. Hoppas att mitt inlägg inte blev allt för rörigt, och även om det blev det så har jag i alla fall fått skriva av mig.

Tack!

Viilja, det är det jag också är rädd för just nu. Det är så enkelt att bli av med ångesten, något glas vin som sedan blir någon flaska och vips så är man tillbaka på ruta ett igen. Allt man jobbat för under en lång tid är raserat direkt.

Jag har haft många tankar på alkholen idag, sneglat när jag gått förbi butiken och sett extrapris på min favoritöl dessutom kyld. Det kommer bli en utmaning, men jag har informerat mina närmsta om att hjälpa mig. Har även åkt ner till barerna jag varit otrevlig på och bett om ursäkt och förklarat att om jag kommer hit igen och är packad så servera inte mig någon alkohol. Det var väldigt jobbigt att ta det steget och jag skämmdes så sjukt mycket.

Men nu är det andra dagen utan alkohol, och jag går in på en tredje dag imorgon. Jag fyller dessutom år i veckan och jag har tidigare sagt till alla mina vänner att jag ska ha en stor fest och bjuda på mat och dricka. Det känns väldigt svårt att avboka detta idag, men kanske lika bra att lägga korten på bordet till mina vänner när dom väl kommer.

Målet nu är att bli av med mina desktrukitva tankar och att börja träna igen. Det har fungerat för mig tidigare.

Senaste tidens händelser påverkar mig. Tystnad som brutits. Röster som säger ifrån. Ansvarsfrågan.

Mina barn är större nu. Nästa fas. Medvetenhet om berusning. Vad den beror på, hur den uppstår. Så nu är det dags för samtalen. Vad är alkohol? Vad gör den med kroppen? Varför berusar man sig?

Hur ger jag dem goda förutsättningar för att göra egna val? Sätta gränser kring vad man tolererar av andra människors beteenden. Jag visar väg med ett nyktert exempel. Jag är öppen med min ohälsa. Men så har vi där normaliseringsprocessen som pågår i barnens andra hem. Där dataspel och folköl går hand i hand. Han lider av förnekad beroendesjukdom. Jag behöver alkohol är förklaringen. Ingen odräglig fylla när barnen är vakna. Det vet jag med all säkerhet. Men ändå. En ständigt nörvarande berusning kvällstid. Där procenten absolut räknas och borträknas. Nästan som vatten. En rättighet som vuxen. Att vara berusad. Och då jag som ibland behöver lugnande, en annan typ av berusning. Får acceptera. Detta är vad jag behöver just nu. Betyder inte att det är för alltid. De hjälper mig vara en närvarande trygg förälder, även om det stormar inuti. Känner mig så sämst. Men ändå. Viktigast av allt. Närvaro och uppmärksamma dem och deras behov. Vara deras mamma. Alltid. Ja det dryper av självförakt i mig. Men får ändå försöka se det som det är just nu.

Min nykterhet inte en kamp. Jag är så äcklad av mig själv i berusning. Det ger mig absolut ingenting positivt. Förstärker bara ångest på alla sätt. Jag behöver inte berusning för att stå ut med livet. Jag behöver livet.

Men frågan är då. Jag står bredvid och ser på. Vilket är mitt ansvar? Jag kan inte påverka hans val. Men jag vet. Hur förhåller jag mig till det inför mina barn. Han är ju beroende och därmed per definition lider han av en sjukdom som han ändå bara till viss del har makt över. Den största makten har ju ändå beroendet. Iallafall just nu.

Nu är alltså vardag synonymt med alkohol. Såklart mina barn sen ändå kan göra egna val. Men normaliseringen smärtar mig. Pappa dricker öl när han spelar. Vad ska jag säga? Ingenting? För att skydda honom? För att göra det bekvämt och normalt för mina barn att vuxna beter sig så för att ha ett gott liv. Det snurrar och jag vet inte. Om man tyst tittar på. Är inte det värre. Än att faktiskt vara den som har en sjukdom.

Jag blundar och det känns ju så fel. Men skulle jag säga något skulle jag bara få ursäkter kastade i ansiktet.

Eller kan man vara brutalt ärlig. Är det detta du vill att dina barn ska växa upp med som normalitet?

Jag vet inte. Jag får fortsätta fundera. Var går min gräns?

Nu river ångesten i mig. Jag vill inte vara såhär öppen. Men jag brottas med det här.

Dagen har gått. Jag inser att jag arg. Låter mig förgöras av denna oro. Oro för något jag inte kan påverka.

Tänk att jag hittat hit... och tänk att det finns så många som kämpar med EXAKT samma skit som jag... kaffekopparna känner jag så igen. Ångesten, brist på kontroll.. allt känner jag igen. Har aldrig yppat för nån mer än min man och en på familjerådgivningen att vi har problem. Finns tom vänner som tror jag är nykterist...sure! Tack för att ni finns... skulle vilja gå på AA möte men är rädd än så länge. Men kanske nån dag. Kram

Hej, jag kan inte ta hjälp annat än via detta forumet just nu. Jag är dock helt inställd på att bli nykter och har bra koll på var jag inte vill hamna. Blev lite av en kaoshelg med ett besked som kom i lördags som ställer hela vår framtid på sin ända. Beroende på vad vi völjer kommer hela vår livssituation att förändras, jag är nog mer positiv till detta än vad frun är vilket gör det hela ganska jobbigt. Tyvärr så drack jag lite under helgen, kanske pga detta, kanske inte, men det fanns lite alkohol kvar hemma som stirrade argt på mig och jag tänkte som så, fel eller inte, att om jag dricker upp det sista så är det borta och jag kan koncentrera mig på att inte köpa hem mer. Det finns fortfarande kvar alkohol, men det är antingen fruns eller också finare saker som jag aldrig normalt är intresserad av så det ska nog gå bra.

Hög igenkänningsfaktor! Känns nästan som jag hade skrivit detta inlägg:)
Här dricks det vin ur temuggar, glöggkoppar och kaffemuggar i tid o tid... och skammen gör sig bekväm i mitt inre. Alkoholmonstret njuter tillfullo.